Den sista ön i vår lilla algfrossa är Sark. Där passade jag på att botanisera i den gamla hamnens bassäng medan tidvattnet var ute. Då var det enkelt att ta sig ner till den nu torrlagda havsbottnen via en stenramp. För den mikroalgsintresserade så finns det gott om sand att provta här. Och för oss som gilla makroalger kan det nog bäst beskrivas som ett frodigt smörgåsbord med brett utbud. En del av den blottlagda ytan i hamnen, just där stenarna ligger som tätast, ligger oftast i skugga under lågvatten. Detta påverkar såklart sammansättnignan av arter eftersom de inte torkar ut lika snabbt som om solen gassar på.
Lågvatten och gamla hamnen på Sark är så gott som helt torrlagd. Drömläge!På den skuggiga sidan var det stenig botten och fullt med alger!
Här hittade jag Lomentaria articulata, en rödalg som ser ut som om den är gjord av små avlånga vattenballonger. Släktet Lomentaria kallas greningar på svenska men eftersom just denna art inte förekommer här så saknar den svenskt namn, men den kallas bunny ears eller bunny-eared bead-weed på engelska. Däremot har vi en släkting, Lomentaria clavellosa kransgrening, som jag tror att jag såg vid ett annat tillfälle, men tyvärr inte hade möjlighet att samla in.
Vad jag tror är Lomentaria articulata, och flera andra arter. Vilken algsallad!
Jag hittade jag både platta och runda medlemmar i Osmundea-släktet. Vi smakade såklart på Osmundea pinnatifida, peppardulse. Det är ett lite knepigt släkte, vissa arter har flyttats över till Laurencia till exempel, och jag är osäker på vilka arter vi faktiskt har i Sverige, så jag har satt upp dem på min ”att kolla närmre på”-lista som jag hoppas hinna med i sommar. Jag hoppas att den danska algflorans indelning kan ge klarhet i ämnet. Vi får väl se.
Och det fanns fin Himanthalia elongata, remtång, som kallas för sea spaghetti på engelska. De långa remmarna växer fram ur en liten bägare, och så delar de sig snyggt i två med jämna mellanrum. Vi har den inte i Sverige annat än att den ibland flyter iland från Norge uppe kring Strömstad. Men kanske har den etablerat sig på en lokal i norra Bohuslän. Det måste vi såklart undersöka i sommar när vattnet blivit lite varmare.
Osmundea/Laurencia på toppen av stenen, med några snäckor som förr hette Gibbula…Osmundea/Laurencia tillsammans med bladformig Ulva, långa remmar från Himanthalia elongata, Fucus serratus, Laminaria digitata och någon platt rödalgprecis i mitten som jag inte kan se vad det är för art.
I gamla hamnen på Sark fanns det även en mycket snygg exponerings-zonering, så att det längre upp blev mer skyddat från vågor. Det kunde jag se eftersom det helt plötsligt blev täta förekomster av knöltång Ascophyllum nodosum. Jättetjusigt! Här skulle jag ha kunnat spendera många timmar, så det är nog tur att det finns tidvatten. Och tur att vi skulle med en båt så jag inte kunde glömma bort tiden och bli fast nere i bassängen. Lätt hänt annars.
Ju längre in i hamnen på bortre sidan där det blir allt större stenblock, skvallrar arterna om att exponeringsgraden för vågor är lägre.Här kommer nämligen stora mängder Ascophyllum, och så hittade jag en grotta! Sark är en mycket spännande plats.
Jag blev ju väldigt sugen på att bosätta mig i grottan jag hittade inne bland knöltången, men insåg snabbt att det nog skulle bli ganska blött vid högvatten.
Detta var den sista av de fem öarna vi besökte på vår resa med Gränslösa Resor till Kanalöarna. Även om jag här såklart fokuserat mest på algerna här så fanns det mycket blommor, fåglar och annat intressant att se på resan. Så jag rekommenderar verkligen Kanalöarna som ett enkelt, behagligt och intressant resmål för den naturintresserade.
I Engelska Kanalen, strax utanför den franska kusten, ligger Kanalöarna. Jag var nyligen på en resa med Gränslösa Resor till fem av dessa, och tänkte passa på att berätta lite kort om några alger jag hittade på var och en av öarna.
Vi börjar på Jersey, den största av Kanalöarna. Jersey har också ett av världens högsta tidvatten, med hela 12 meters skillnad mellan låg- och högvatten. Helt galet för en som är van vid Östersjön eller svenska västkustens blygsamma dryga decimeter. Utanför hotellet slog vattnet upp över hamnpromenadens mur vid högvatten. De stora vågorna slängde upp salt och tång på de bilar som stod parkerade intill muren, för att några timmar senare vara helt borta och vi kunde endast skymta havet i horisonten. Men det gav ju goda möjligheter att traska ut på en behagligt platt sandstrand och enkelt hitta små spännande högar av alger. Så bekvämt!
Vågorna slår mot muren framför hotell Omaroo där vi boddeKul fakta: den lilla svarta bilen hade ena fönstret öppet till hälften….Spår efter morgonens högvatten som nu drar sig tillbakaTidvattnet är nu på väg ut, men det är fortfarande 2 timmar tills att det är som lägst. Perfekt för strandpromenad!Blåstång….…knöltång och sargassosnärja……och stortare med röda epifyter på stipes.
Öns yta fördubblas nästan vid lågvatten och man kan helt plötsligt promenera ut tre kilometer på nyspolad havsbotten. Inte så konstigt att det odlas ostron på östra sidan av ön. Vi tog en tur ut med en guide från Jersey Walk Adventures. När alla fått på sig förbokade gummistövlar traskade vi ut på den våta sanden mot horisonten.
Vi gick ungefär en kilometer ut till de långa raderna av ostronsäckar som nu stod uppe i luften. Säckarna som legat längst på plats var helt täckta av blåstång. Detta blev ju förvisso ett bra skydd mot uttorkning och för hög värme när vattnet var borta. Andra rader hade säckar som nyligen varit inne för sortering på fabriken på land och sedan körts ut igen av traktorerna. De var lätta att se eftersom de var fulla av knalligt lysande grönalger, troligtvis från släktet Ulva.
Nytvättade säckar med ostron som just satts ut från fabriken, där de har sorterats efter storlek.Det dröjer inte länge innan de täcks av grönalger. Tjusig färg!De här säckarna har varit ute längst. Vilken härligt frodig blåstång!
Vi fortsatte utåt, i riktning mot Seymor Tower, ett torn som bara går att nå vid lågvatten. Men vi hade inte som mål att gå ut hela vägen, utan bara att komma til lett område med lite mer sten, så att vi kunde kika lite mer på alger och djur. I gropar på den böljslagsripplade sanden fanns det många snäckor av släktet Gibbula, som numera heter Steromphala. Så jag tror att det var Stereomphala cineraria vi hittade. Dessa små söta snäckor heter puckelsnurrsnäcka på svenska och har ett pärlemor-skal när yttre höljet nötts bort. Mycket tjusigt. I ett område kunde vi se rören från en mask som bygger sig ett skyddande hölje av sandkorn och små skalfragment. Det ser jättehäftigt ut och var kul att få se på nära håll.
Det fanns mycket skoj att leta efter på stenar, i gropar och bland samlingar av skal på promenadenEn skålsnäcka, en puckelsnurrsnäcka och en orange svamp hänger på en sten med lite olika alger som sällskap.Läckra rör av skalfragment som byggs av maskar som bor nere i botten.
Det fanns även en del alger, framförallt brunalger, som fäst sig på skal som sedan begravts ner i sanden och på så sätt förankrat sig ordentligt så att de inte flyter bort med vattenrörelserna. Bland annat den läckra arten False eyelash weed (Calliblepharis jubata) som jag samlade in till mitt herbarium. Jag förstår hur den har fått namnet eftersom jag fick använda en gaffel för att kamma ut de yttersta tunna delarna av bålen på presspappret.
False eylashweed blev fin även på pappret.Motvilligt på väg tillbaks in mot land
Det var jättebra att ha med sig en guide som kände till området och visste hur man skulle gå för att inte fångas av tidvattnet när det sedan är på väg in. För jag vet ju att jag lätt kan tappa bort tiden när det finns en strand att kika på. Då har man ju blicken fäst på marken och inte på horisonten.
Kanske inte läge att ta en båttur just nu?Den kända fyren La Corbière kan ibland helt översköljas av vågor.
Jersey är en mycket trevlig plats att besöka och det finns mycket att se och uppleva utöver alger. Jag rekommenderar det verkligen och hoppas få komma tillbaks hit och se mer av ön. I nästa inlägg får ni följa med vidare till Guernsey.
Förstår du inte vad titeln på inlägget betyder? Det är du säkert inte ensam om. Vi börjar reda i det. Klynnebändel är det något knäviga svenska trivialnamnet på brunalgen Dictyota dicotoma, och den har jag äntligen fått se!
Jag var ute och dök med Dyk-Leif på Väderöarna i veckan. Strålande sol, svalkande vind och varmt i vattnet. Kan det bli bättre? Ja, det kunde det såklart! För så fort jag hoppade i vattnet på första dyket tjoade jag till högt av glädje. Klynnebändel!! Och inte bara en, utan en tät skog! Hundratals, ja tusentals tottar vajade på 7-8 meters djup, bland stortare, Laminaria hyperborea, ektång, Halidrys siliqulosus, och styvt kärringhår, Desmarestia aculeata. Oj vilken lycka!
Dictyota dichotomaDictyota dichotomaDe växer mest som epifyt, men även på klippan.Ett enormt fält av klynnebändel breder ut sig.
Klynnebändel är rödlistas som VU- sårbar. Men här ute verkar det inte vara något den bryr sig om. Kul närdet felar åt rätt håll för en gång skull. Givetvis samlade jag in några exemplar till mitt herbarium.
I vattnet innan pressning ser man hur snyggt dikotomt grenad algen är.
Det är alltid härligt att dyka ute på Väderöarna. Här finns fantastiska klippformationer under vattnet som är täckta av täta algskogar, havsnejlikor, svampdjur eller koralldjur av olika arter. Vi såg otroligt mycket av fisken blågylta. Både de klarblå hanarna och de orange honorna med sina svart-vita ränder längs ryggen simmade runt oss och letade efter mat bland algerna på bergväggen.
Den blåa hanen hos blågylta kallas blåstråleBranta väggar fyllda av livFrodiga skogar av stortareDen knivskarpa gränsen visar var ljuset tar slut. Där slutar rödalgerna och havsnejlikorna tar över.
Lunchen intogs på ett skär och gav möjlighet till lite mellan-dyken snorkling, där jag kunde beundra frodiga bestånd av blandade brunalger: Spiraltång, Fucus spiralis, blåstång, Fucus vesiculosus, knöltång, Ascophyllum nodosum, sågtång, Fucus serratus, skräppetare, Saccharina latissima, fingertare, Laminaria digitata, sudare, Chorda filum, och sargassosnärja, Sargassum muticum.
Hur många arter av brunalger kan DU se på bilden? Härlig snorkling!
Som avslutning på andra dyket fick vi oväntat besök på säkerhetsstoppet. Mitt bland ektången kom en plattmask dansande emot oss. Fram med kameran, filma och fotografera! Men vad var det för en plattmask? Jag gick förbryllat igenom de arter jag kan av plattmaskar (skamligt få) och kunde inte hitta något namn som passade. Otroligt irriternade!
Tur då att jag känner Sveriges bästa experter på nakensnäckor, som även kan en hel del om plattmaskar. Anders Salesjö, Klas Malmberg och Kennet Lundin hade nämligen också stött på plattmsken, som tydligen förekommit i större mängder ute kring Väderöarna. Med gemensamma insatser hade de kommit fram till att det med största sannorlikhet var Pseudoceros maximus. Arten har inget svenskt namn eftersom i år är första gången den setts i Sverige. Annars finns den registrerad i Medelhavet. Tjena! Snacka om coolcation. Vi får väl se om den överlever en svensk vinter… Men jättekul att få se den!
Plattmasken Pseudoceros maximus, ny art för Sverige i år, eller bara på tillfälligt besök?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste nog dyka på Väderöarna snart igen.
Ibland vaknar man tidigt och känner att det är läge för ett litet mini-äventyr. Denna lördag fick jag feeling, bredde smörgåsar, fyllde vattenflaskan och slängde in snorkelutrustningen i bilen. Jag har fått höra från flera håll att Tjurpannan, strax söder om Havsstenssund i Bohuslän ska vara ett riktigt trevligt ställe att snorkla på. Dags att ta reda på det.
Slät granit, blå himmel och lockande hav i behaglig temperatur.
Lite vind var det allt, men jag valde att gå i vattnet i en vik där det inte var så värst mycket vågor. Eftersom jag har både simfenor och tunn våtdräkt på så känner jag mig trygg med att kunna ta mig fram i vattnet även om det är lite guppigt eller strömt på sina ställen. Men inne i den här viken var det inga problem all flyta omkring och beskåda makroalgerna. Den rikliga förekomsten av Ascophyllum nodosum, knöltång, i strandkanten skvallrade om att det var en vågskyddad plats.
Gracilaria gracilis på skalgrus-sandbotten 3-5 m djupAscophyllum nodosum hade både rödalger och hydroider som påväxt.
När jag dök ner under ytan var det en mjuk botten bestående av skalgrus, sand och sten. Här fanns rikligt med brunalgen Chorda filum, kolansöret eller sudare, som också gillar vågskyddade miljöer, och rödalgen Gracilaria gracilis, späd agaralg, som gärna vill ha lite ström men inte så mycket vågor.
Jag simmade vidare över viken ut mot andra sidan. Här var det bättre fart på vattnet. Härligt! Det gick även att se direkt på vilka arter som växte här. Laminaria digitata, fingertare och Halidrys siliquosa, ektång, gillar när det är lite action. Och när vågorna spolar de stora algerna fram och tillbaka så kommer solljuset åt att lysa under dem. Så här hittar vi en rik flora av undervegetationsarter. Främst är det olika rödalger, somChondrus crispus , karragenalg och Phyllophora/ Coccotylus, rödblads-gruppen. Men även grönalgen Cladophora rupestris, bergborsting, med sin karakteristiskt mörkt gröna färg och granliknande uttryck hittar vi här. Jag njöt av täta, gröna mattor av C. rupestris som kom fram när vattnet for åt ena hållet, för att sedan döljas när det gick åt andra. Och det fanns gott om allsköns olika sporangium bland rödalgerna.
Stora brunalger gillar när det rör på sigEn grön matta av Cladophora rupestrisTetrasporer i topparna på Chondrus crispus
Nu blev jag sugen på att glida ut runt udden där vågorna bröt, för att få lite äventyr! Det var ju inte särskilt stora vågor, men eftersom det fanns gott om grund så såg det härligt dramatiskt och skummande ut. Men så fort jag dök ner någon meter under ytan så var det lugnt och skönt igen. Det var mycket fiskar kring algerna. Främst var det läppfisk som skärsnultra, stensnultra och berggylta. Och såklart stim av sjustrålig smörbult.
Det är kul att simma i rörligt vatten!
Jag gled omkring och njöt av att åka med vågorna, simma mot dem och att glida omkring nere under ytan där tät tång täckte precis all yta i minst tre lager. Bottenskiktet består ju här på västkusten nästan alltid av röda skorpformiga kalkalger,Lithothamnion sp. och Pymatholiton sp. Det är de som gör att allt ser rosa ut på botten.
De rosa kalkalgerna täcker det mesta, men Ahnfeldtia plicata, havsris, har lyckats hittat en fläck att fästa på, intill en gul Halichondria panicea, brödsvamp.
Efter 40 minuters plaskande började jag känna mig lite sval, så jag simmade över till läsidan och in i en riktigt stilla vik. Här var det fullt med tång hela vägen upp till och över ytan. Både blåstång och knöltång stack upp skottspetsarna i luften. När det är såhär tät tångskog blir vattnet varmt, både av solen och av fotosyntesen. Riktigt skönt att krypa in under tångtäcket och värma upp sig lite.
Tätt, tätt med härlig Ascophyllum nodosum, knöltång.
Här hittade jag även gott om de två rödalger som många ibland har svårt att skilja åt: Furcellaria lumbricalis, kräkel, och Polyides rotunda, klyving. När man ser dem så här i fält tycker jag inte alls att de går att blanda ihop, även om man bara ser dem var för sig. Furcellaria har mycket mörkare, nästan brun ton och längre, spetsigare toppar. Polyides röda färg är otroligt lätt att känna igen. Men om de ligger uppspolade och lite torkade på stranden så är det Furcellaria som har rotliknande rhizoider. Polyides fäster med en liten rund platta, men den kommer aldrig med när den rycks loss. Mitt knep är att kolla på grenvinklarna, som är bredare på Polyides, och topparna. Vad har du för krep för att skilja dessa åt?
Furcellaria lumbricalis med påväxt till vänster och klarröd Polyides rotunda till höger
Apropå att det finns arter som är svåra att skilja åt, så har jag för stunden helt gett upp att försöka artbestämma grönalger inom släktet Ulva. Jag inväntar systematikernas genetiska kartläggning och hoppas att det inte ska behövas DNA-prov varje gång man vill kunna ta någon till art. Men det fanns gott om bladformad, vad jag tidigare skulle kallatUlva fenestrata (f.d lactuca), havssallat, och små söta buketter med en rörformad sort som jag nog skrivit Ulva linza eller Ulva intestinalis på förr. Nu njöt jag bara av deras färg och form och hur de rörde sig i vågorna. Ibland får även en forskare ha en ledig förmiddag i tångskogen.
En vacker, skir grönska lyser upp bland de fintrådiga röda algerna.
Men till slut var det dags att simma in till klippkanten, ta av sig fenorna och gå upp. Det hade hunnit komma en hel del folk till området medan jag låg ute i vattnet. Tur att ingen trodde att mina skor och min klädpåse var ett strandfynd eller nedskräpning. När jag med stela fingrar fått på mig skjorta och byxor satt det fint med en rågsmörgås och en klunk vatten ur flaskan. för det viktigaste när man är på äventyr är ju, som alla vet, att man har med sig matsäck.
Jag hoppas att alla våra läsare har fått badat ordentligt under sommaren, och kanske sett lite kul alger eller vattenväxter. Kanske har det till och med påbörjats ett eller annat herbarium? För det är ju väldigt roligt att ta reda på vad det är för något fint man har sett. Vi på Tångbloggen uppmuntrar alla våra läsare att rapportera in algfynd i Artportalen. För just makroalger vill vi jättegärna att ni även skickar med en bild på den bål/planta som ni artbestämt, så kan vi enkelt verifiera att det är rätt. Om det är en art där det är en speciell struktur som avgör eller som kräver lupp eller mikroskop, vill vi att ni även skickar en bild på den/de specifika karaktärer som ni baserat bestämningen på. Tack för att ni vill hjälpa oss att kartlägga våra algers utbredning!
Sommar, sol och sågtång. Vad kan väl vara härligare?
Som vanligt när jag strosar utmed en välbekant strand som nu på västkusten så kan jag inte låta bli att leta efter arter som ligger uppspolade på stranden. Nu sist kom jag att tänka på att om tre månader är det den Biologiska mångfaldens dag och det kan vara dags att träna upp minnet på alla möjliga marina arter.
Vad ser du för arter?
Efter en stund blir det mest samma arter som dyker upp och några nya. Kanske känner du igen de flesta? Om inte så står namnen längst ner i blogginlägget.
Här finns det mycket kul att leta runt i!
Sen hittade jag något som såg ganska konstigt ut lång upp på stranden. Första tanken var en äggsamling men sen var det klart att jag hade rätt – det var verkligen något skumt!
Torkat skum med stora bubblor som blåst upp på stranden.
Besök på samma strand år efter år gör också att jag kan följa både förändringar under olika årstider och mellan år. Nu i februari efter flera stormar har stranden och tångvallen gröpts ur och smältvatten rinner av från våtmarken ovanför.
Blåstång blir man alltid glad av. Olika skal av musslor är också kul.
När det gäller skal av musslor, varför inte starta din egen skalsamling? Roligt att hitta nya arter och fylla på samlingen. Blir spännande att följa vad som händer till våren och sommaren när strandvegetationen växer upp igen.
Arter på bild 3: blåstångsplantor, ostronpest, vanliga ostronet och sandmussla.
Fina unga skott av knöltång som en trubbig strandsnäcka också vill smaka på.
Knöltång, Ascophyllum nodosum, är en av mina favoritalger att plocka för att göra en härlig sallad på de unga toppskotten. Skotten kokas tills de blir mjuka, låt dem sedan svalna och gör en god dressing med vitlök, lite soya och mycket persilja. Det går också bra att steka de kokta skotten. Eller samla in de unga förökningstopparna på våren och lägg i frysen. De passar utmärkt att ta ur frysen och använda i en god soppa med fisk och skaldjur. Vill man ha soppan mer asiatisk, använd kokosmjölk.
Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.
Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.
Strandkrabban stirrar på mig. och undrar vad jag vill.Den mäktiga islandsmusslan! Undrar hur gammal just denna är?En blyg krabbtaska kikar fram under några rödalger
Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!
Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.
Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.
En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.
Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.
En färgglad dag under ytan….…kan vara grå men lika blöt ovanför.
Det är fullt av vårtecken på land, allt ifrån fågelsång och de första vårblommorna. Hittade blåsippor och tussilago för en vecka sedan. Detta vykort får bli fyllt av foton på fina fynd i strandkanten. Det är extra lätt att följa våren nu när det är soligt och lugnt väder dvs högtryck, som är typiskt för tiden i mars. På västkusten vid Tjärnö, där vi har vårt sommarställe, var det gott om vårtecken redan för ett par veckor sedan i slutet av februari.
På vänster bild växer rödalgen Vertebrata lanosa, en planta som kommit drivande från Norge. På höger bild syns förökningstoppar som håller på att släppa sina orange spermier där den ligger torrlagd på stranden.
Att trubbig strandsnäcka klarar av att krypa runt på stranden när det bara är några grader plus i luften ger förhoppningar om att nästa gång vi kommer till västkusten kommer det att krylla av liv i tångbältet.
En vackert gul trubbig strandsnäcka är ute och kryper på sanden. Bredvid ligger några plantor av brunbindel, Petalonia fascia, som var Månadens alg- februari 2020 och på en liten sten bredvid har vi en blåstångsplanta.
Högtrycket gör det som sagt lätt att hitta alger i vattnet. Jämfört med hur långt förökningstopparna på blåstång kommit på västkusten har inte utvecklingen kommit lika långt här vid min strand, nära Kapellskär i Östersjön.
Blåstång med förökningstoppar ligger ilanddriven på stranden.
Vid min strand på Räfsnäs följer jag hur vattenståndet sjunker allt mer och nu börjar det bli risk för att de små nya unga tångplantorna kommer att torka ut på badsteget till badhytten.
Till vänster täcker fortfarande vattnet steget med små plantor. Till höger är den mycket nära torrlagd och på steget ovanför har algerna torkat in.
Men i det grunda vattnet syns vårarterna tydligt. De tunna bladen av strutsallat, Monostroma grevillei och liten grönkudde, Acrosiphonia arcta är båda typiska vårtecken vid stränder i Östersjön.
Till vänster syns tre små plantor av liten grönkudde och runt stenarna i mitten och till höger växer den goda vårprimören strutsallat.
Nästa inlägg på Tångbloggen kommer att handla om hur mycket smådjur som finns i de tångruskor som jag följer vid min brygga. Undrar om även snäckorna börjar vakna till. För den med riktigt skarpa ögon kanske ser damsnäckan på fotot ovanför? Den ligger i övre kanten en liten bit in från vänster.
Februari månads alg är rödalgen Vertebrata lanosa (tidigare Polysiphonia lanosa), som inte finns i svenska vatten annat än fastsittande på drivande knöltångsplantor, som guppat in från Norge. Det är en av många arter inom släktet som förut hette Polysiphonia, där vi beskrivit flera tidigare på Tångbloggen. Flera av Polysiphonia arterna hör nu till Vertebrata spp. och kallas på sevenska för slickar. Lanosa är latin och betyder ullig. Följaktligen kallas den i ”Danmarks Havsalger” för uldtottet ledtang, och i boken ”Havets djur och växter” har den fått ett svenskt namn, nämligen ulltottslick. För dem av er som kollar i floran är det värt att notera att det skett en förväxling av namnet på sid. 246 av illustrationerna!
På norska kallas den grisetangdokke (gristångsdocka) för att den nästan alltid växer på knöltång eller grisetang, som Ascophyllun nodosum heter på norska. Genom att den närmast är en obligat parasit på knöltång är ju det ett utmärkt kännetecken för arten. Eftersom den ännu inte fått ett fastställt svenskt namn, vilket görs av artnamnskommittén, passar vi på Tångbloggen på att föreslå att den skall heta knöltångslick eller bara tångslick.
Vertebrata lanosa sittande på ett skott av knöltång med tre förökningstoppar.
Den bildar täta, rundade mörkröda 3 – 7 cm stora, styva, tofsar som sitter på knöltång Ascophyllum nodosum.
Kännetecken är att det finns många pericentralceller. De ser du om du skär en tunn skiva av algen och kikar under lupp.Falskt gaffelförgrening hos Vertebrata lanosa
Så tills att ett svenskt namn är klart så kör vi på Tångbloggen med det latinska namnet. Vertebrata lanosa har krypande rhizoider som växer ut från basen och tränger in i värdalgen, som för det mesta är knöltång. Detta gör att den kan betraktas som en parasit. De upprätta skotten är falskt gaffelförgrenade, se bilden ovan. Arten har (12) – 20-24 stycken pericentralceller och segmenten är kortare än breda. Genom att den saknar barkvävnad syns segmenten tydligt. Den saknar hårskott. Vertebrata lanosa är flerårig och har fertila skott hela året. Gametofyt och tetrasporofyt är isomorf, dvs de ser likadana ut.
Eftersom den är ätlig och används i matlagningen har den fått namnet ”tryffelalg, eller ”tryffeltång”. Till exempel serverades gästerna på årets Nobelfest, tryffelalg i huvudrätten. Detta är förvirrande då även grönalgen, tarmalg, Ulva intestinalis, eller andra arter av tarmalger går att hitta under detta namn om man letar på nätet. Ett exempel är ett pilotprojekt på Gotland på fältstationen Ar som 2019 startade försök att odla tarmalger. Detta algodlingsprojekt är en del i ett större projekt som handlar om att ta upp näring ur den övergödda Östersjön och hitta nya användningsområden. I Ar samarbetar Blått Centrum med Kungliga Tekniska högskolan, KTH, som även leder projektet.
Artdatabankens algkommitté som arbetar med olika checklistor och utbredning av alger i svenska vatten hade möte för några dagar sedan. Då kom frågan upp om att registrera officiella svenska namn på bland annat Vertebrata lanosa och Grateloupia turuturu (förra månadens alg). Förslagen är nu inskickade till den svenska Artnamnskommittén, placerad på ArtDataBanken. Så med lite tur kan vi till sommarens studier av alger utmed svenska västkusten använda det svenska namnet och inte bara det latinska.
Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?
Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?
De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut.
Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.
Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor.
Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.
Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.
Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten.
Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.
Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?
Tångbloggen 