Med projektet Vinnare och förlorare i svensk natur vill Föreningen Naturfotograferna uppmärksamma de globala och inhemska hoten mot naturen och hur de påverkar våra vilda djur. Navet i projektet är en fotoutställning med bilder på 35 utvalda svenska arter och tillhörande texter. Utställningen har under 2021 och 2022 visats utomhus i Uppsala, Falun, Malmö, Luleå, samt på Strandvägskajen i Stockholm.
Seminariets fråga löd: Hur står det till med våra svenska arter, hur ser framtidsutsikterna ut och vad kan vi göra för att främja den biologiska mångfalden?
Samtalen med de sakkunniga delades in i fem olika ämnesområden och spelades in på video för att göras tillgängliga för en större publik.
Bland de sakkunniga återfanns Tångbloggens egen Tant Tång, professor emeritus Lena Kautsky, som pratade om havet. Övriga klipp hittar du på projektets sida Vinnare och förlorare i svensk natur.
För några dagar sedan försvarade Maria Schück sin avhandling ”Floating treatment wetlands for stormwater management, plant species selection and influence of external factors for heavy metal and chloride removal in a cold climate”. Det handlar alltså om fytoremediering, att det går att använda växter för att ta upp tungmetaller och anra föroreningar ut mark och vatten. Ett mycket viktigt och spännande forskningsområde.
Avhandling vid Stocholms universitetet, Institutionen för ekologi, miljö och botanik.Maria gräver upp växter till sina forskningsexperiment.
Detta skedde med bravur! Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera till en avhandling som omfattar hela processen, från att vara i fält och gräva upp experimentmaterialet till att testa hur effektiva de är på att ta upp föroreningar i laboratoriet och under fältförhållanden i konstgjorda flytande våtmarker.
Samspelet mellan miljöfaktorer och valet av växter är avgörande för hur effektivt upptaget av olika metaller blir.
Bland annat visar Maria på viktiga faktorer som påverkar arternas upptag av tungmetaller och hur bra de tål att växa i vatten med förhöjd salthalt, som orsakats av att man saltar vägbanan på vintern.
Halvgräset jättestarr har en lång växtsäsong vilket gör den mer effektiv på att ta upp metaller Den flytande våtmarken till vänster har varit placerad i skuggan jämfört med den till höger. Resultat: Mindre rotbiomassa.
Andra viktiga faktorer är om arten har en kort eller lång tillväxtsäsong och om den bildar stora mängder rötter, vilket ökar upptaget av metaller. Eller om växterna t.ex. skuggas under stor del av dagen t.ex. under en bro, vilket också leder till mindre tillväxt och produktion av biomassa.
Olika arter är olika effektiva, vilket innebär att innan valet av art bestäms bör dagvattnets sammansättning av metaller och klorid analyseras.
Här flyter en liten experimentell våtmark och genererar forskningsdata.
På den sista bilden syns en av Maria Schück´s flytande våtmarker. Självfallet måste storleken eller antalet av flytande våtmarker anpassas efter mängden dagvatten som tillförs området för att kunna vara effektiva. Och det finns mer utvecklingsarbete att göra kring frågor som hur den flytande våtmarken skall skördas och hanteras. Men Maria Schück har genom sin avhandling gett ett viktigt bidrag till ämnet. Igen, STORT GRATTIS MARIA från oss på Tångbloggen. Vi önskar dig lycka till i ditt fortsatta arbete med att bidra till att öka kunskapen om hur vi kan använda växter till att rena vatten.
Efter 12 år inom akademin känner jag att det är dags att röra lite på mig. Jag vill få användning av och förmedla mer av den kunskap och de erfarenheter jag har samlat på mig under åren som doktorand och forskare.
Därför tar jag nu klivet ut från universitetet med mitt egna företag BioLogik.
BioLogik arbetar i huvudsak med föreläsningar och konsultuppdrag inom biologi, främst med inriktning på artkunskap och ekologi i marina och bräckta vatten, till exempel restaurering av blåstång och andra makroalger. Inte helt oväntat, kanske. Men det slinker såklart med en del annat också, därav att logotypen är en åttaarmad bläckfisk. Jag erbjuder även faktagranskning, dykuppdrag och eftersök eller dokumentation med min lilla ROV (remotely operated vehicle) ner till 100 m djup. Och så föreläser jag även om trädgårdens ekologi. Lite landbaserad kan man ju vara ändå.
BioLogik drivs av mig, Ellen Schagerström, som har en doktorsexamen i växtekologi med inriktning marin botanik samt flerårig erfarenhet som forskare och föreläsare på universitet och högskolor. Jag presenterar mig ofta som sjögurksentusiast och alginfluencer. Som våra trogna läsare vet har jag tillsammans med professor emeritus Lena Kautsky drivit Tångbloggen sedan 2012. Det kommer jag såklart att fortsätta med!
Sedan 2018 är jag även medlem i ArtDatabankens expertkommitté för makroalger där vi bland annat arbetar med rödlistning av hotade arter. I snart fyra år har jag även breddat min kompetens och ägnat mig åt att föröka sjögurkor på västkusten, något som fått viss uppmärksamhet i media. Jag har även startat Algpodden tillsammans med professor Angela Wulff, där vi går på djupet med både små och stora alger, deras livscykler och mycket mer. Och jag kommer ha en liten fot kvar i akademin med 25% forskning på Göteborgs universitet ett litet tag till.
Ett axplock av den kunskapsförmedling jag ägnat mig åt de senaste åren. Från ÖTV: Presentation av vår Restaureringsmanual för blåstång på Hasselbacken, Kunskapskryssning med Forskning & Framsteg, inspelning av barnprogrammet Badsmart och föreläsning för UR om smaltång.
Jag brinner för att förmedla kunskap om biologi i allmänhet och havet i synnerhet. Det är verkligen kul att föreläsa och få berätta om allt spännande som finns under ytan, för unga som gamla och jag älskar utmaningen att nå fram till allt från allmänhet till professionella. En kliché, förvisso, men sant. Så tanken med mitt företag är att erbjuda aktuella och målgruppsanpassade föreläsningar till exempelvis skolor, företag eller olika föreningar. Ibland kan jag till och med vara lite rolig.
Så, kära läsare, sprid gärna ordet (och hemsidan) till de som ni tror kan vara intresserade. Jag utgår från Stockholmstrakten men tar jobb i hela landet.
I höst bär det iväg på nya äventyr och säkert många spännande saker att berätta om här på Tångbloggen framöver. Nu ska jag ut och filma lite tång till ett kommande föredrag som jag ska hålla tillsammans med Angela Wulff på Vattenriket i Åhus den 8e oktober.
Idag togs beslut om att sätta upp 22 nya invasiva arter på listan för invsiva arter inom EU. Enligt Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket, är bättre att arbeta förebyggande. Med detta menas att se till att arterna inte tar sig hit och att eventuella problem kan förhindras innan de blir problem, som ofta blir dyra att lösa. Det finns flera arter av landlevande växter, som här på bilden syrenslide och japansk träddödare, som vi har i våra trädgårdar och som nu finns med på listan. I och med detta kan vi komma att sätta in åtgärder för att förhindra att dessa sprids i Sverige.
Från MorgonTV i SVT där Maria Widebom berättar om EU-förteckningen över invasiva arter.
Av dessa arter är det 10 stycken som lever i vattnet. En är en marin brunalgsart, asiatisk klynnebändel, Rugulopteryx okamurae, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Det finns inte mycket uppgifter att hitta på Havs- och vattenmyndighetens hemsida om arten. Inte heller på Artportalen. Det beror på att den inte finns i Sverige…ännu. Så för den som är intresserad av att få veta mer om denna art, som har invaderat och skapat stora problem i bland annat Medelhavet, finns självklart ett inlägg här på Tångbloggen om dess förekomst och spridning. Den liknar arten klynnebändel, Dictyota dichotoma, en sällsynt art som förekommer på svenska västkusten, och det var många år sedan jag såg den senast.
Makroalger och rotade vattenväxter har en årsdynamik vilket leder till att olika arter avlöser varandra i Östersjöns grunda kustmiljöer. Denna variation resulterar i typiska årstidsvariationer av ilanddrivna mängder av blåstång, Fucus vesiculosus, fintrådiga alger och vattenväxter i skärgården. De största mängderna driver in under höst och vinter. Genom att det då oftast är högt vattenstånd och blåser kraftigt, kan de hamna en bra bit upp på land. Där blir de liggande och kommer att tvättas rena från saltvattnet av regn under vårvintern och våren. Nu på våren har också nebrytningen startat och färgen är brunare än på ny, färsk tång. Det är lätt att samla in några påsar i strandkanten och ta med hem till komposten eller lägga direkt på odlingen.
Färsk tång har drivit in i den lilla viken vid Räfsnäs på höstenSamma vik på våren- naturligt tvättad av snö och regn så den innehåller mindre salt och är torr.
Potatisen växer till i de två pallarna med tångkompost.
Skörden varierade men den finaste potatisen fick vi från tångkomposten jämfört med odlingen i jord. Potatisen odlad i den lite leriga jorden hade blivit angripen av skorv.
Stora fina tunnskaliga potatis i tångkomposten. Enbart odlad i tång.Potatisen i vår lite leriga jord hade tyvärr angripits av skorv. Men de var också jättegoda. Det blev ungefär lika stor skörd i de båda odlingarna.Men storleken på potatisen varierade mer i tångodlingen o de var mer jämnstora i odlingen i jord.
Variationen i växtligheten längs kusten innebär att det finns stora skillnader i lokala förutsättningar beroende på vad som växer på bottnarna utanför varje strand, vilket resulterar i att mängd och sammansättning av arter i vallen både varierar mycket mellan år och mellan olika skärgårds- eller kustområden. Det innebär att innehållet av den giftiga tungmetallen kadmium, som tas upp av blåstången, kan variera mellan olika lokaler. Det finns en bra lista på hur upptaget skiljer sig i t.ex. sallad, potatis och andra grönsaker i en ny rapport från en studie på Nåttarö, presenterad av Skärgårdsstiftelsen. Ett sätt att få nyttan av de gödande ämnena fosfor och kväve från tångkomposten men minska eventuella negativa effekter av kadmium är att dels samla in tångmaterialet i ett område där det inte finns påverkan från föroreningar som t.ex. en småbåtshamn och att inte odla i ren tångkompost utan blanda ut tången med jord. Kanske inte använda mer än 10% tångmaterial. Vill du veta mer om nivåer av kadmium finns information på Livsmedelsverkets hemsida. Där anges gränsvärden för kadmium i olika odlingar och vid tillförsel i slam från reningsverk eller i tångkompost och olika grödor.
I mitten av november undrade vi vilka arter ni kunde se på en bild tagen in i ett akvarium. Här kommer de rätta svaren:
Röd ring. Sagartiogeton viduatus, ålgräsros, som vi ser underifrån eftersom den satt sig på akvariets vägg. Den är vackert randig och kallas därför ibland för pyjamasanemon. Men vad är det för något den fångat?
Orange ring. Det är enNerophis ophidion, mindre havsnål. En fisk som är vanlig längs hela svenska kusten, även långt upp i Bottenviken.
I den blåa ringen hittar vi en Macropodia rostrata, långnosig spindelkrabba som den kallas på svenska. Den här fina lilla krabban brukar maskera sig genm att plocka bitar från sin omgicning och klistra fast dem på sina långa armar. Så om du ser en liten tångruska som springer iväg när du badar kan det vara den här krabban.
Fisken i den gula ringen är en sjustrålig smörbult (Gobiusculus flavescens), som nyfiket tittar tillbaks på fotografen. De kan även förekomma i stora stim runt bryggpålar och andra strukturer.
Den gröna ringen innehåller vårt vanligaste svenska sjögräs, Zostera marina. Oftast kallas det ålgräs, för det officiella svenska namnet bandtång är ju galet fel, då detta inte är en alg utan en kärlväxt.
Akvariet visar just habitatet ålgräsäng, med några av dess mest vanligt förekommande arter. Så vill du se dem ute i det vilda så är det till en ålgräsäng du ska bege dig. Men vänta tills det blivit lite varmare i vattnet, för precis som ängen på land så dröjer det till runt midsommar innan ålgräsängen står i full prakt igen.
Ibland roar vi oss på Tångbloggen med att ta konstiga bilder, visa dem för varandra och se om vi kan gissa vad bilden föreställer och hur många olika arter som finns med.
På den här bilden, som är tagen i ett akvarium, finns det minst 5 olika arter. Kan du hitta dem? Vi ser såklart den vackra bruna mattan av mikroalger på bakre glaset i akvariet, men de kan vi inte ta till art utan ett mikroskop.
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen avLimecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Östersjön är ett ungt och artfattigt hav, där arterna antingen har ett marint- eller sötvattensursprung och bara haft ca. 8000 år att anpassa sig till att leva i Östersjöns låga salthalt. Många djur, växter och alger som vi idag betraktar som inhemska och typiskt svenska har någon gång i historien kommit från andra ställen i världen. De har spridits naturligt med vindar och vattenströmmar, eller själva vandrat in när inlandsisen drog sig tillbaka. På denna korta tid har marina arter hunnit anpassa sig till att leva på gränsen av vad de tål när det gäller salthalt och sötvattensarter att leva och föröka sig vid högre salthalt än där de en gång uppstod.
Därför är det extra spännande att det på så kort tid hunnit bildas nya arter i Östersjön. Den första är smaltången (Fucus radicans) som beskrevs av Lena Bergström och mig för 13 år sedan. Den har troligen bildats ur blåstång, (Fucus vesiculosus) för ett par tusen år sedan och klarar att leva och föröka sig vid lägre salthalter än blåstång. Den kan också sprida sig med fragment som sätter sig fast på botten och bildar stora kloner.
Blåstång till vänster och smaltång till höger. Foto: Nils Kautsky
I en nyligen publicerad artikel beskrivs den första nya fiskarten, östersjöflundra (Platichthys solemdali) som bildats i Östersjön. Sitt latinska namn har den fått efter Per Solemdal, som redan på 1970-talet beskrev hur skrubbskäddan i Östersjön anpassat sin förökning till olika salthalter och miljöer. Äggen till skrubbskäddan (Platichthys flesus) behöver t.ex. minst 11 promille för sina ägg som kläcks ute i vattenmassan medan östersjöflundran (Platichthys solemdali) lägger sina ägg grunt på botten och lever i mer utsötade kustnära miljöer. Var du hittar de små ynglen beror på vilka salthalter äggen tål.
Få djur är sötare än yngel av plattfisk. Illustration: Camilla Bollner, Azote
Jag är övertygad om att vi kommer att se att anpassningar till denna speciella miljö kommer att visa att evolution och bildandet av nya arter kan gå mycket snabbare än vad vi tidigare trott.
Samtidigt har våra ökade fartygstransporter över världshaven fört in många nya främmande arter via ballastvatten. Eller så har vi medvetet tagit in fisk, skaldjur och alger för odling. Ibland har också andra arter följt med som fripassagerare.
Framöver behöver vi också förändra synen på främmande arters funktion i Östersjöns ekosystem. Ett aktuellt exempel är den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus) som kanske kommer att ingå i abborrens vanliga diet.
Här kan media bidra genom att använda korrekta svenska eller latinska namn, som ofta berättar något om varifrån arten kommer ifrån och kännetecken, t.ex. asiatiskt blåskrabba och asiatisk penselkrabba, istället för att kalla dem för ”skräck krabbor”.
En främmande art kan också bli en resurs att använda eller komma att ersätta ekologiska funktioner om vattenmiljön bli allt mer utsötad och det blir varmare i Östersjön, vilket leder till att de marina arternas utbredning spås minska. Det finns flera aktuella exempel på hur främmande arter redan nyttjas. Du kan läsa mer om detta i tidningen om Östersjöfestivalen i Berwaldhallen som kom ut idag.
Vill du veta med om främmande arter och deras utbredning utmed Sveriges kustvatten och sjöar kan du söka på ArtDatabankens hemsida eller sök på Havs o vattenmyndighetern sidor för främmande arter. Där hittar du artfaktablad om olika nya arter som finns i Östersjön.
Hittar du något du inte känner igen eller vill lära dig mer finns en gratis app, Livet i Havet, att ladda ner från havet.nu.
Tångbloggen 