Vik nära Räfsnäs där mycket av tången ligger torrlagdLitet sund vid Askölaboratoriet -utan vattenTorrt vitt bälte av grönalger vid Askölaboratoriet
Lämnade Rådmansö och min brygga vid Räfsnäs för ca tre veckor sedan (1 september). Då hade vattenståndet minskat med ca 10 cm och prognosen visade på ytterligare 10 – 15 cm minskning. Det är mindre vanligt med kraftiga högtryck som blir kvar länge över Östersjön och resulterar i långa lågvattensperioder. Längre perioder av lågt vatten kan påverka överlevnaden av grunt växande blåstång (Fucus vesiculosus) och djurlivet i tångruskorna och såklart också andra alger och vattenväxter i strandzonen.
En blå back fylld med utrustning på släp blir sättet att få med allt till provtagningsplatsen i fält.
De hade hittat på en bra metod att ta ut all provtagningsutrusning när vattenståndet var lågt och det inte gick att ta sig dit med båt. De lade allt i en stor blå back med ett rep och drog den efter sig i vattnet. Smart. Det blev några härligt soliga och varma dagar på fälttationen.
Väl tillbaka hemma på Rådmansö och Räfsnäs hade vattnet sjunkit ytterligare och båtarna stod nu på botten.
När båten står på botten blir det att klättra upp på bryggan.Intorkad borstnate som annans bildar en vacker grön äng nära stranden vid Råttviken på Rådmansö.
I många grundområden har också borstnate, Stuckenia pectinata (tidigare Potamogeton pectinatus) torkat in och syns som ett mönster av smala brun-vita blad och stänglar på botten. Här kommer det att bli intressant att följa hur stor deras överlevnadsförmåga är. De bildar små knölar nere i sedimentet som de övervintrar med. Men det är ännu ganska tidigt på säsongen. Jag undrar om de har hunnit lagra tillräckligt med energi i sina övervintringsknölar redan. Något att hålla ögonen på till våren.
När vattnet steg började den vissna tången läcka bruna färgämnen.Vik på Askölaboratoriet fylld med drivande och döende blåstång
När det gäller blåstången att mycket av tången dött genom färgen på vattnet. Efter att ha legad torrlagd länge dog mycket av vävnaden, och när vattnet steg igen läckte en massa bruna ämnen, faeofytin, ut i vattnet från de nu vissna eller döda plantorna. Och några dagar senare när det blåst nordliga vindar hade en del tång lossnat och drivit in i den närmaste viken. Detta är något som händer varje höst, men frågan är ju om det kommer att bli mer i höst när just de grunt växande plantorna utsatts för uttorkning.
Vy ut mot färjeleden till Mariehamn och Finland på Riddersholm. Mycket av tången ser rödbrun ut och kommer nog att försvinna när vattenståndet höjs igen. Vågor och svallet från färjorna bidrar till att slita loss döda plantor.
Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan?
Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.
Vågexponerad sida av Inre Vattenholmen med ett smalt bälte av blåstång som klarar att sitta fast, trots stora vågor.Skyddad läsida av Inre Vattenholmen med ett bälte av spiraltång ovanför blåstången.
Blåstång, Fucus vesiculosushittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.
Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.
Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.
Snygg zonering med spiraltång överst och nedanför blåstång.Nytt bältet med små spiraltångsplantor ovanför de äldre plantorna, först av blåstång och längst ut knöltångsplantor.
Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.
Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området.
Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.
Underbart vackra förökningstoppar av spiraltång från Inre Vattenholmen.Pilarna visar befruktade ägg eller groddplantor. I ringen syns en tångluddsplanta som grott i en öppning där äggen släpps ut.
Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicolaatt etablerar sig i och växa ut.
På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.
Makroalger och rotade vattenväxter har en årsdynamik vilket leder till att olika arter avlöser varandra i Östersjöns grunda kustmiljöer. Denna variation resulterar i typiska årstidsvariationer av ilanddrivna mängder av blåstång, Fucus vesiculosus, fintrådiga alger och vattenväxter i skärgården. De största mängderna driver in under höst och vinter. Genom att det då oftast är högt vattenstånd och blåser kraftigt, kan de hamna en bra bit upp på land. Där blir de liggande och kommer att tvättas rena från saltvattnet av regn under vårvintern och våren. Nu på våren har också nebrytningen startat och färgen är brunare än på ny, färsk tång. Det är lätt att samla in några påsar i strandkanten och ta med hem till komposten eller lägga direkt på odlingen.
Färsk tång har drivit in i den lilla viken vid Räfsnäs på höstenSamma vik på våren- naturligt tvättad av snö och regn så den innehåller mindre salt och är torr.
Potatisen växer till i de två pallarna med tångkompost.
Skörden varierade men den finaste potatisen fick vi från tångkomposten jämfört med odlingen i jord. Potatisen odlad i den lite leriga jorden hade blivit angripen av skorv.
Stora fina tunnskaliga potatis i tångkomposten. Enbart odlad i tång.Potatisen i vår lite leriga jord hade tyvärr angripits av skorv. Men de var också jättegoda. Det blev ungefär lika stor skörd i de båda odlingarna.Men storleken på potatisen varierade mer i tångodlingen o de var mer jämnstora i odlingen i jord.
Variationen i växtligheten längs kusten innebär att det finns stora skillnader i lokala förutsättningar beroende på vad som växer på bottnarna utanför varje strand, vilket resulterar i att mängd och sammansättning av arter i vallen både varierar mycket mellan år och mellan olika skärgårds- eller kustområden. Det innebär att innehållet av den giftiga tungmetallen kadmium, som tas upp av blåstången, kan variera mellan olika lokaler. Det finns en bra lista på hur upptaget skiljer sig i t.ex. sallad, potatis och andra grönsaker i en ny rapport från en studie på Nåttarö, presenterad av Skärgårdsstiftelsen. Ett sätt att få nyttan av de gödande ämnena fosfor och kväve från tångkomposten men minska eventuella negativa effekter av kadmium är att dels samla in tångmaterialet i ett område där det inte finns påverkan från föroreningar som t.ex. en småbåtshamn och att inte odla i ren tångkompost utan blanda ut tången med jord. Kanske inte använda mer än 10% tångmaterial. Vill du veta mer om nivåer av kadmium finns information på Livsmedelsverkets hemsida. Där anges gränsvärden för kadmium i olika odlingar och vid tillförsel i slam från reningsverk eller i tångkompost och olika grödor.
För våra läsare i Stockholms skärgårds-området kommer det säkert inte som en nyhet att Skärgårdsstiftelsens årstidskrift Stångmärket nu finns ute, så detta är en liten påminnelse till alla er som bor på andra, fantastiska platser. Även om tidningen handlar om lokala platser så är den full av intressanta artiklar om fågelinventeringar, geologi, boktips och besök på olika platser i Stockholms skärgård.
Mycket trevlig läsning och späckat med somriga bilder. Det behövs för att pigga upp i senvintern, innan vårens lökar jagat undan den monokromt grå-bruna misären.
Dröm dig bort till sommaren och få inspiration till nya platser att besöka och upptäcka!
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Vädret växlar fort i skärgården såhär i början av oktober. Dimman kan driva in snabbt och svepa in allt i grått. Men bara en timme tidigare sken solen. Vassbältet utmed stranden är gulbrun och har samlat in näringen i rotstockarna till nästa år. Vattnet är klart och ganska svalt , ca 13 grader. På land håller träden på att förbereda sig för vintern.
Dags att stänga badhytten för året?
Det blåste ordentligt igår så jag gick ner till stranden för att se vad som drivit iland. Det ligger massor med löv, mest från den stora asken står helt nära stranden, inblandat med olika vattenväxter, som borstnate (Stuckenia pectinata), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och ålgräs (Zostera marina) i tångvallen.
Ligger kvar lite skum i vattnet efter blåsten.Fotspår i sanden.
Det låga vattenståndet syns på att borsnateskotten ligger och flyter i ytan. Tillsammans med speglingar av vass och blad från asken bildar det ett vackert mönster.
Vattenväxterna tappar inte färgen och vissnar inte som växter och buskar och träd på land.
Närmast bryggan är stenarna torrlagda. På stenarna ligger häftigt gröna tofsar av grönslick (Cladophora glomerata) och tarmalger (Ulva spp.). Ett lösryckt skott av ålnate har hamnat ovanpå stenen och på många stenar syns små mörka kulor av en cyanobakterie.
Grönslick och tarmalger till vänster, ålnate skott, och borstnate skott uppe tillhöger nere i vattnet. Alla i olika gröna nyanser.
Det finns ingen anledning för vattenväxter att tappa färgen på hösten som växterna på land. Det som händer istället med flera undervattensväxter är att de blir mörkare gröna, får mer klorofyll eftersom mängden ljus som når ner i vattnet minskar.
När jag tittar närmare – kanske två arter av cyanobakterier. Framtiden får utvisa vad det är för några.
När jag tittar närmare på cyanobakterie kulorna så ser det ut att vara lite olika storlek och några verkar se lite lösare ut och andra små och hårda. Får samla in lite material och posta till Roland Bengtsson som är med i algkommittén och be honom artbestämma dem åt oss. Får jag svar så lovar jag att berätta om det i nästa vykort.
Nu försvann den närmaste ön igen i diset och det blev snabbt dags att gå in. Hälsningar från Räfsnäs, Norrtälje.
Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.
Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.
Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.
På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.
Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.
Här kommer ett fint vykort från Askölaboratoriet, fältstation vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. Forskaren Florian Roth berättar i en kort film om hur växthusgaser, metan och koldioxid inte bara läpps ut genom olika mänskliga aktiviteter, som flyg och biltrafik, utan också från grunda områden i Östersjöns skärgårdar. Hans forskning fokuserar på att undersöka om Östersjöns grunda miljöer kan vara speciella ”hot spots”för produktionen av metan och koldioxid.
När vi tar oss ut i vattnet iförda vadarbyxor såhär års och står där och trampar på en mjuk sedimentbotten med mycket organiskt material kanske det stiger upp små bubblor från botten. Det är troligen metangas som produceras när bakterier bryter ner det organiska materialet, tillsammans med havsborstmaskar och musslor som också lever nere i bottensedimentet.
Enter Figuren visar hur mycket mer en botten med ett rikt djurliv producerar av metangas än en djup Östersjöbotten där djuren saknas på grund av av syrebrist. Bilden är från artikeln ”Methane fluxes from coastal sediments are enhanced by macrofauna” som publicerats i Scientific Reports volume 7 (artikel nummer 13145) 2017.
Frisättning av metan från sediment varierar mycket beroende på årstid. De högsta utsläppen sker först under våren och sedan igen på sensommaren och beror delvis på förändringar i tillväxt och på temperatur i vattnet och i sedimentet. Utsläppen av metan ökar och är större inom intervallet 10–16 ° C och är lägre vid låga vintertemperaturer i sedimentet, dvs mellan 4–9 ° C. Detta skulle kunna hänga samman med lägre biologisk aktivitet, både av djur som lever nere i sedimentet och bakteriernas aktivitet att bryta ner organiskt material. Men om vintern varar länge och den grunda viken täcks av is kan metangasen ansamlas under isen. Knackar man hål på isen så kan metangas slippa ut och den är lättantändlig!
På fältstationen ute på Askö finns utmärkta förutsättningar för att undersöka produktionen av växthusgaser i olika miljöer under året.
Här kommer husbåten till god användning. Där kan utrustningen som samlar in vattnet för analys placeras ovanför botten och analysutrustningen stå skyddad inne i det lilla huset. Det känns lyxigt som fältbiolog att få ha både tak över huvudet och skydd mot vinden. Det hör inte till vanligheterna.
Flytande forskning. Notera vassbältet i bakgrunden.
Genom att det är en husbåt kan den flyttas till en annan lokal för att undersöka hur det fungerar på en annan bottentyp. Det finns också goda möjligheter att undersöka hur metangasproduktionen förändras under olika årstider.
Vad är det som bubblar upp här? Luktar det prutt är det svavelväte…men det kan också vara metangas…
Det är inte alltid som bubblorna som stiger upp ur vattnet består av växthusgaser. Under den varma perioden på året kan istället primärproduktionen av fintrådiga alger och tång tillsammans med rotade vattenväxter dominera vad som produceras. Då är det istället ett överskott av syre som bildas vid primärproduktionen och som bubblorna som stiger till ytan innehåller.
Den gröna tarmalgen Ulva intestinalis, visar tydligt hur bubblor av syrgas kan bildas en solig dag.
Mycket av koldioxiden som finns i vattnet binds in i både alger och rotade vattenväxter och lagras i vävnaden. En vanlig art i Östersjön, som har den största lagringskapaciteten är bladvass, Phragmites australis, med sina tjocka rotstockar. På bilden av husbåten syns ett vassbälte bakom husbåten där provtagningen av vattnet sker i denna studie. Men även andra fleråriga arter som blåstång och rödalgen kräkel, Furcellaria lumbricalis, lagar också in kol under längre perioder. Och ålgräs, Zostera marina, lagrar in stora mängder kol i sina rötter.
Vassens långa rötter. Den som undrar vad namnet kommer från behöver bara känna på rotspetsen. Aj!!
Stora vassbälten är en miljö där lagring av koldioxid kan ske samtidigt som metangas kan bildas och lämna vattnet och avges till luften/atmosfären. Resultaten från Florians forskning på Askölaboratoriet kommer att bidra till en ökad kunskap om dessa komplexa processer i grunda miljöer under olika årstider.
April månads alg blev spiraltång, Fucus spiralis, antyder att något hos denna tångart är spiralvridet. Spiralis kommer från grekiskan speira och betyder vrida ringla sig. Det är själva skotten som ofta är spiralvridna men inte alltid. Så det kan vara lite vilseledande. Men det är helt sant även om det är 1 april idag!
Bild från Saltö, i norra Bohuslän nära Strömstad. Lågvatten i maj med massor med torrlagd spiraltång med mängder av runda gulbruna förökningstoppar.
Spiraltången tål torrläggning under längre perioder och växer högst upp på klipporna på västkusten ovanför blåstången. Den saknar flytblåsor och är lätt att skilja från blåstång genom sina många klotrunda förökningstoppar. De ser ut som runda pärlor och sitter i nästan varje topp. Tittar man noga så syns det en liten steril kant på förökningstoppen vilket är ett typiskt karaktärsdrag för arten.
Spiraltången är samkönad vilket innebär att de bildas både ägg och spermier i samma förökningstopp och därmed kan självbefruktningen bli hög.
Precis som för de andra tångarterna sätter salthalten en gräns för hur långt söderut på svenska västkusten spiraltången förekommer. Den blir allt glesare utmed kusten i Halland och hittas fortfarande vid Kullen. Spiraltången klarar inte heller kraftig exponering av vågor utan växer på klippor i mer skyddade lägen. Speciellt skuggsidan på klipporna är gynnsamma platser där risken för uttorkning inte är lika stor under långvariga perioder med lågt vatten.
När jag sitter här och läser i ”Vår Flora i Färg -Kryptogamer” med jättefina illustrationer och texter om alger skriver Mats Waern bland annat om spiraltången och ger ett förslag till en studie som jag inte vet om någon gjort ännu. Boken publicerades först gången 1976, tredje upplagan kom ut 1985.
Mats Waers förslag, som var professor i Uppsala och ägnade sitt liv åt att studera alger är att undersöka om båttrafiken som kan ge svall högre upp på klipporna men samtidigt kanske kan öka risken för att tången slits loss gynnar eller stör utbredningen av spiraltång i Bohusläns skärgård. Det finns studier i Stockholms skärgård som visar att färjetrafiken genom att de kör regelbundet och ger svall skapar något som liknar tidvatten och gör att det går att hitta blåstång och grönslick i ett bälte ovanför vattenlinjen.
Så här kommer en idé till att göra ett litet projekt i sommar för någon? Rapportera gärna dina resultat till oss på Tångbloggen iså fall.
Avslutar med en bild full av sommarminnen! Men stranden kan bli ännu finare utan …. Glad påsk önskar vi på Tångbloggen.
Tångbloggen 