Vi får lite då och då frågor från studenter på olika utbildningar om Östersjöns tillstånd, naturresurser och påverkan av oss människor på allas vårt hav. Det känns extra roligt och spännande att ibland bli inbjuden till att se resultatet av ett examensarbete inom ett helt annat fält än där jag och Ellen normalt är verksamma. Så igår åkte jag till Telefonplan för att gå på utställning av arbeten av årets studenter i Mastersprogram. individuell studieplan i design. Louisa Juvall Molins projekt heter ”Plating the Baltic Sea” som hon gjort i samarbete med företaget Under ytansom odlar och serverar mat av tång på Åland.
Vackert dukat bord
I den stora hallen kunde jag på långt håll se torkade små tångplantor hängandes från taket ovanför ett vackert dukat bord med flera blekblå pallar. De bjöd in besökaren att sätta sig till bords för ett givande samtal om Östersjön och allt vad som finns där.
Bordsservisen är gjord av alger och bredvid står en spännande meny med olika maträtter som innehåller havsallat och blåstång.
Gillade såklart ”uppläggningsfatet” med en specialgjord ”tångtång” där det fanns en massa information om vilken funktion blåstången har i Östersjön.
Kanske kommer mer tång att odlas framöver. I Finland har men verkligen förstått hur stor betydelse blåstången har för den biologiska mångfalden och behovet av att restaurera tångsamhällen i områden där den minskat eller försvunnit.
På ena hörnet av bordet fanns en bra illustration av hur grönalgen grönslick (Cladophora glomerata) kan användas till att producera papper som är både vackert och nedbrytbart.
Så vi från Tångbloggen vill verkligen gratulera till ett väl genomfört projekt som är mycket inspirerande. Konstfacks vårutställning är öppen ytterligare några dagar, t.o.m fredagen 26 maj, mellan kl. 12.00-18.00.
Så ta en tur och kolla på hela utställningen och sitt en stund vid detta fint dukade bord för samtal om Östersjöns framtid.
Med projektet Vinnare och förlorare i svensk natur vill Föreningen Naturfotograferna uppmärksamma de globala och inhemska hoten mot naturen och hur de påverkar våra vilda djur. Navet i projektet är en fotoutställning med bilder på 35 utvalda svenska arter och tillhörande texter. Utställningen har under 2021 och 2022 visats utomhus i Uppsala, Falun, Malmö, Luleå, samt på Strandvägskajen i Stockholm.
Seminariets fråga löd: Hur står det till med våra svenska arter, hur ser framtidsutsikterna ut och vad kan vi göra för att främja den biologiska mångfalden?
Samtalen med de sakkunniga delades in i fem olika ämnesområden och spelades in på video för att göras tillgängliga för en större publik.
Bland de sakkunniga återfanns Tångbloggens egen Tant Tång, professor emeritus Lena Kautsky, som pratade om havet. Övriga klipp hittar du på projektets sida Vinnare och förlorare i svensk natur.
Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?
När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.
På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.
Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna.
De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.
Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?
Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.
Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.
Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.
Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.
Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.
Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.
Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?
Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?
En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.
Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.
En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.
Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.
Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.
Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!
Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.
Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.
Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idotheasp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.
Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.
Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.
Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen. Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.
Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?
Tångbloggen 