Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Månadens alg’

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Vi vill rikta ett stort och hjärtligt tack till alla våra besökare som i år hittills passerat 30 000. Vem hade kunnat tro att en liten blogg om tång och alger hade kunnat bli så populär?

Detta firade vi i all säkerhet på Stockholms universitets Östersjöcentrum med lite bubbel och minnen från våra 9 år av bloggande.

Bloggen var till en början tänkt som en kul kanal att hålla före detta doktorander till professor emeritus Lena Kautsky uppdaterade med hur det gick för de dåvarande doktoranderna Helena Forslund och Ellen Schagerström och deras studier av smaltång Fucus radicans. De första inläggen handlade om experiment med fortplantning och blandat fältarbete.

Allt eftersom blev det inlägg om fler och fler alger. Det pratades om algblomning, främmande arter, fintrådiga alger och mycket, mycket mer. Sedan några år tillbaka har Månadens Alg varit ett stående inslag på bloggen. Vi hoppas såklart att våra inlägg från både öst- och västkust ska inspirera våra läsare till strandpromenader, bad och kanske även att göra ett eget herbarium.

Vi hoppas att ni som besökt oss under 2021 har hittat något intressant och att ni följer oss även under kommande år.

Bästa tång-hälsningar från Lena och Ellen (Tant Tång och Fucus Flickan)

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Så här på hösten när många fintrådiga alger vissnat bort passar havstenhinna, Hildenbradia rubra utmärkt som november månads alg. Stenar i strandkanten och även hela klippor kan vara täckta med den tunna skorpformiga rödalgen. Den kan, som många arter, variera i färg från blodröd till gulröd eller mer brunröd. Eftersom den är känslig för direkt solljus gäller det att titta efter den på skuggiga ställen, som under bryggan eller på nordsidan av klippan. Andra ställen är nere i skuggan mellan block och stenar och under tät vegetation av andra stora alger, som tång och större fintrådiga alger. 

Många stenar med havsstenshinna ligger nära stranden på västkusten.

Havsstenhinna är flerårig och kosmopolitisk, för den finns faktiskt över hela världen. Den växer från högvattenlinjen, överst i tidvattenzonen då den tål lite uttorkning och ner till ca 25 meters djup eller så djupt som det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Så om det är riktigt klart vatten kan den finnas ännu lite djupare. 

På ytan hos havsstenhinna syns små ljusprickiga fläckar. Dessa är mynningen till konceptakel, nedsänkta gropar som innehåller artens tvärdelade tetrasporangier. Bilden är från Danmarks Havsalger del 1 som innehåller allt om rödalger i danska vatten. Den art som kan förväxlas med havsstenshinna är sötvattensarten, bäckstenshinna, Hildenbrandia rivularis, med den saknar sporangier. 

Studier visar att ytan hos havsstenhinna gör det svårt för andra arter att etablera sig på den. Den är hal och slät och producerar ett slem som innehåller substanser som hindrar t.ex. blåstångens befruktade ägg att fästa sig. Att ytan är svår för andra arter att fästa sig på märkts tydligt om du tittar lite närmare på stenar med havsstenhinna. Det är nästan inget som växer på den röda ytan och sitter det en alg eller en havstulpan är det för det mesta på en fläck där havsstenshinna inte växer.

Read Full Post »

Krulltrassel, Stictyosiphon tortilis gör verkligen skäl för sitt namn. Den kan bli riktigt mörkt brun, ibland så att den ser ut att vara en rödalg. Oftast är den ca 5-20 cm lång och bålen är rikt förgrenad utan en tydlig huvudaxel. Sitt latinska namn kommer från grekiskan stikós som betyder prickig eller fläckig och siphon= rör och torquere som är latin och betyder ungefär vrida eller vända. Unga plantor är ljust gulbruna och spensliga men när de blir äldre på hösten är de ofta mörkt bruna, grova och krulliga. Bilden från Danmarks Havsalger, del 2, visar hur den ser ut. Detta exemplar visar hur det ofta är fler grenar i den översta delen av algen.

Bilden är från Danmarks Havsalger, en utmärkt algflora för den som vill veta mer om alger.

Den liknar en annan art, smalskägg Dictyosiphon foeniculaceus, men skiljer sig från den genom att skotten slutar med ett toppställt, ofärgat hår och att grenarna ser ledade ut genom att den har jämnhöga celler. Barkcellerna hos krulltrassel är ganska stora och rektangulära, och sitter i rader över bålen så att den får en yta som lite liknar en majskolv. För att kunna se det behöver du använda en lupp. Är du ute på stranden eller simmar i vattnet är det omöjligt att skilja dessa två arter åt.

Fotot till vänster visar håret i toppcellen och de andra fotona hur cellerna ser ut. Bilderna är från Alger vid Sveriges Östersjökust en fantastisk fotoflora som är svårt att få tag på.

Krulltrassel förekommer hela året och flera individer kan bilda ett riktigt stort trassel. Den växer både som epifyt på andar alger och direkt. på stenar och klippor. Den förekommer ner till ca. 8 meter. Krulltrassel kan också bilda lösdrivande mattor på sedimentbottnar. Det är en av flera arter i Östersjön som även förekommer i frilevande form. Arten är ganska vanlig i Nordsjön och in i Östersjön till ungefär Ålands hav, för att bli mindre vanlig upp till Norra Kvarken

Read Full Post »

Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?

Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?

De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut. 

Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.

Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor. 


Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.

Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.

Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten. 

Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.

Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.

Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.

Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.

Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.

Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka. 

Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.

Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.

Read Full Post »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen – slemtråd,  som vi valt till månadens alg i mars är inte någon art som odlas så vitt jag vet men den används faktiskt  i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Slemtråd heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommar under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet under kortdagsförhållanden på vintern. Den styrs alltså av hur många timmar ljus det är per dag. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i livscykeln av slemtråden.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som spagetti turchi dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen vilket betyder havsnudel. Den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung, sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

Vi fick nyss en fråga från en av tångbloggens läsare som handlade om att använda olika arter av tång till att fläta med. De två arter som fungerar bäst att fläta med och göra t.ex. ett armband eller en peruk med långa flätor är brunalgsarterna sudare, Chorda filum och gullsudare Halosiphon tomentosus. För att samla material blir det till att vänta till sommaren. Men jag hittade några bilder från västkusten, Tjärnö marina laboratorium, som jag samlade i somras. Den arten som är mycket vanlig är sudare och trådarna blir långa och ganska tjocka. Sudare är också vanliga i Östersjön på många grunda bottnar med lite småstenar där de växer ut under våren och sommaren. Men här blir trådarna smalare och kortare på grund av den låga salthalten.

På bordet ligger en stor hög osorterade trådar av sudare tillsammans med ca 10 buntar med sudare sittande på små stenar. De är lagom stora att fläta ihop.
Det blev fem långa fina flätor. Varje fläta avslutas med en knut så det håller ihop. Vid sidan om syns starten till en skål gjord av tarmalger. som ligger upp och ner med en skål under och en skål gjord av sargassosnärja.

När sudare sitter fästa vidriktigt små stenar kan man låta dom sitta kvar så attdet blir en fin dekoration t.ex. i kanten på en skål. Sen är det bara fantasin som sätter stopp på vad de flätade algerna kan användas till. Min blev en stor skål att förvara mina strandfynd i. Tidigare har vi visat ett litet armband flätat av några trådar och en bomullstråd. De går också att använda i matlagningen. Torka av trådarna med papper så att du blir av med en del av de fina som trådarna som sitter på ytan och klipp sen tråden i små bitar och strö över riset.

Read Full Post »

Older Posts »