Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Månadens alg’

Valet för oktober månads alg föll på violettslick, Polysiphonia fibrillosa dels för att den är en sensommar och höst art och dels för den vackra färgen som skiftar i purpurrött till brunröd.

Algen är en fint förgrenad och blir ca 15 – 20 cm hög. Har den blekts av solen blir den halmgul till färgen. Violettslick är en annuell art, men den kan övervintra. I vattnet ser violettslick ut som ett tunt moln i skiftande i rött.

1. Violettslick 20170927

På badstegen på Räfsnäs, Rådmansö hittade jag flera exemplar som satt på de olika steg. Tursamt nog städas de inte bort så även en liten tångruska har vuxit här under flera års tid. Plockar du upp violettslick faller den samman.

2 Violettslick höst

Bilden visar hur den ser ut på lite närmare håll när den ligger i lite vatten på en tallrik. De upprättstående cylindriska grenarna är själva grenade. Violettslick är fäst mot botten med en liten rund fästplatta. Grenarna består av en central axel av celler som är omgiven av fyra pericentralceller.

3 tvärsnitt violettslick

Målningen visar en celltråd i tvärsnitt. Den har huvudsakligen barkceller i de nedre delarna av tofsen vilket gör att den nedre delen av grenarna är lite mörkare i färgen.

4 trichoblast violettslick

Violettslick har många trichoblaster, d.v.s. färglösa hårliknade bildningar i toppen på grenarna. Även om de gaffelförgrenade ”håren” är färglösa bidrar de till det mjukt luddiga utseendet hos algen.

Violettslick är diok och sporofytgenerationen ser lika dan ut som gametofytgenerationen, som har skilda hon- och hanindivid. Hongametofyten med sina runda cystocarp är ofta lite större än hangametofyten. Hos hanindividen sitter spermatangia sitter nära toppen på grenarna. På fertila honindivid syns cystocarpen som små mörka prickar. För att se mer detaljer behövs ett mikroskop. Tetrasporangierna sitter i en rad nära toppen på tetrasporofyten.

5 karposporangium Violettslick

Målningen visar ett moget karposporangium. Inne i karposporangiet syns några mörkare röda carposporer.

Violettslick är vanlig på klippor från strax under vattenlinjen (0,5 m) ner till 15 meter men den kan också växa påväxt på andra alger. Den kan också förekomma lösliggande, t.ex. på sandbottnar i ytterskärgården. Arten har en bred spridning i Europa, runt England utmed Frankrikes kuster och norrut till svenska kusten, in i Östersjön till Ålands Hav och utmed Norges kuster. Den har också hittats upp till Kronören, i norra Bottenhavet och till Norra Kvarken i Finland. Även om det börjar bli lite kallt i vattnet går det fortfarande att hitta violettslick.

 

Annonser

Read Full Post »

Vi på Tångbloggen tycker ju mycket om alger, men ibland kan det faktiskt bli lite för mycket av det goda. I Mexico har de Karibiska kusterna drabbats av enorma mängder sargassotång (släktet Sargassum) som flutit iland. Vi gillar ju att gå i strandkanten och titta på tång som flutit iland, men som ni kan se i det här klippet, är det lite väl mycket.

De stora mängderna tång påverkar alla strandaktiviteter. Turisterna kan inte bada, båtar får tång i propellrarna och det kostar stora pengar att samla ihop och forsla bort tången från stranden. Kända orter som Cancun, Playa del Carmen och Tulum håller just nu på och röjer tång för att inte förstöra turistsäsongen. Men enligt artikeln är det ett Sisyfos-göra. Nästa dag har lika mycket alger spolats upp igen

Vad beror då denna stora mängd alger på? Forskarna tror att det inte bara är näringen från Amazonasfloden som gynnar Sargassotången, utan även Kongo-floden, på andra sidan Atlanten.  Näringsrikt damm från Sahara som blåser ut över havet kan också påverka. Dessutom gynnas tången av upwelling, när näringsrikt vatten från djuphavet kommer upp till ytan. Och som alltid påverkas haven av det vi gör på land, framförallt jordbruket, där mycket av den näring som läggs på åkrar inte stannar där utan spolas ut i vattendrag och vidare ut i havet. Lägg till detta att klimatförändringarna har gett högre temperaturer i området, vilket verkar gynna tångens tillväxt.SargassohavetfotoSargassohavet har ju sedan länge varit känt för dess stora mängder sargassotång som flyter fritt, planktoniskt, i stora mattor. De tjocka mattorna som sargassotången kan bilda i havet utgör ett habitat för många marina arter som specialiserat sig på och är unika för denna miljö. Det är helt klart ett habitat som vi på Tångbloggen gärna skulle besöka med mask och snorkel för att studera närmare.

Det finns en kul och informativ sida (på engelska) som håller koll på Sargassum situationen i Karibien. Kolla in Sargassum Monitoring om du vill veta mer.

En av de mest spridda och bäst kända arterna är japansk sargassotång eller sargassosnärja (Sargassum muticum) som har spridit sig från Japan till Europa. Den noterades för första gången längs svenska västkusten 1985. Du kan läsa mer om dess biologi och historia i vårt tidigare inlägg Månadens Alg.

Read Full Post »

Maj månads alg är kiselalgen Berkeleya rutilans. Den, tillsammans med både grönalger och fintrådiga brunalger, börjar sin tillväxt och produktion under isen på vintern. I februari när ljuset kommer tillbaka och isen kanske börjar smälta, ökar produktionen även om vattnet fortfarande är jättekallt. De flesta av oss noterar inte att produktionen är i full gång under ytan i Östersjön. Men vårblomningen har startat! Det är först när högtrycken etablerar sig över Östersjön som vi ser att något har hänt. När solen skiner och stenar, klippor och bryggpålar ligger torrlagda blir de kritvita, nästan så det gör ont i ögonen. Det skulle vara mer korrekt att säga att de blir kiselvita!

Stenstrand, Rindö, Stockholms skärgård

Det som sett ut som brunt ludd på stenarna torkar in – det är till stora delar Berkeleya rutilans, som tappar pigmentet och kvar blir det vita kiselskalet. Artnamnet rutilans, betyder rodnad. Berkeleya rutilans består av en massa små kiselalgsceller som sitter inne i ett slemhölje som grenar sig så att den blir makroskopisk. Den liknar lite trådslick, Pylaiella littoralis,  för varje kiselalgscell innehåller tillsammans med klorofyll ett pigment som gör att den ser brunaktig ut.

Berkeleya rutilans

Det finns många fler arter av kiselalger som också växer på klippor, stenar och andra alger, men den som bidrar mest till produktionen är just Berkeleya rutilans.

Vilka andra alger som också vuxit under isen och under de första månaderna är skvalpalgen, Ulothrix zonata, som gett klippor på mer vågexponerade platser en grön färg eller stenar som är klädda med brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis.  Dessa alger är också klädda med kiselalger och blir vita när de torkar in. Vill du testa kan du prova med en liten sten som lätt går att plocka från strandkanten och låta den torka i solen.

kiselalger i vatten Mars 2019

Tittar du noga så syns det en skiftning i grönt inne ibland det vita där det visar att det funnits t.ex. skvalpalger tillsammans med kiselalgerna.

kiselalger i mikroskop

Bilden är tagen i ett mikroskop, där det syns grönare trådar och massor med kiselalger.

Högtrycket som legat länge över Östersjön har gjort att det i år är en ovanligt lång lågvattenperiod som håller i sig, med – 40 cm i t.ex. Stockholms norra skärgård.  Frågan är hur länge till det håller sig, och om väderomslaget kommer med regn och högre vattenstånd.

Read Full Post »

Mars månads alg blev en som finns året runt på Västkusten. Precis som med mossdjur, som vi på Tångbloggen berättade om nyss i Naturmorgon, trodde man att det var de koralldjur under 1600 – talet och det var först på mitten av 1850-talet som det blev klart att det var en rödalg. Att den likar koraller är också orsaken till att de 2-8 cm höga fjäderförgrenade algerna fått namnet Corallina officinalis, korallalg på svenska.

Kalken som lagrats in i korallalgens cellväggar är i formen av mineralet kalcit (kalkspat). Processen att lagra in kalk kräver mycket energi och gör därför att korallalger växer långsamt. En lösryckt gren av korallalg kan återigen fästa mot botten och bilda en ny fästskiva. Detta kallas vegetativ förökning, även känt som kloning. Arten är flerårig. Genom att cellerna har ett högt kalkinnehåll är det få djur som betar av dem och algen kan bli gammal i lugn och ro.

De kalkinlagrade grenarna ser ledade ut och är lite tillplattade. Färgen är blekt rosa. Namnet officinalis betyder att korallalgen tidigare haft en medicinsk användning. Bland annat har den använts mot inälvsmask hos kor.

3 Jania :Corallina Tenefriffa 2018

Fotot är från när jag var på Teneriffa i somras och visar två vackra stora buntar av korallalger med tydliga fjärderförgreningar. Dom här två är plockade från en skuggig plats och har inte hunnit blekas i solen ännu. Till höger och snett ovanför syns något som är mycket mer fint förgrenat- det är gaffelkrasing, Jania rubens, som hör till samma familj.

Tur nog så tog jag hem material av båda -så såhär ser de ut på nära håll och torkade. Det är Corallina officinalis till vänster och Jania rubens till höger.

Corallina och Jania , Teneriffa 2018

Korallalgen växer både på platser med lugnt vatten och på mer vågpåverkade lokaler. De återfinns från strax under ytan ner till stora djup. Den är också vanlig i hällkar, där den kan täcka hela botten. Detta är en alg som du kan samla in och torka även om den bleknar med tiden.

Corallina officinalis

En tät matta av korallalg täcker botten i ett stort hällkar i norra Bohuslän.

Gaffelkrasing, Jania rubens går också att hitta på västkusten men den är en sydlig art och ovanlig hos oss . Den är mindre, bara 2-3 cm hög. Som det svenska namnet anger är den upprepat gaffelgrenad. Färgen är blekt rosa och har topparna suttit i solen blir de blekta. Den är fäst mot botten med en liten rund platta men om en gren lossnar eller pressas mot underlaget kan den, precis som korallalgen, fästa sig där på nytt och leva vidare.

 

 

Read Full Post »

Under den kalla vintern värmer Tångbloggen upp sina läsare med köttblad, Dilsea carnosa, som februari månads alg. Oroa er inte, den passar även för veganer.

Dilsea carnosa är en bladformad alg som kan växa upp till 30-40 cm längd och 25 cm bredd i storlek. De stora, platta broskiga bladen fäster mot hårt underlag med en platt häftskiva. Allt eftersom bladen åldras, kommer nya mindre blad upp från häftskivan. På så sätt kan algen leva i flera år.

Dilsea carnosa på sten

Köttbladet Dilsea carnosa syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid det väl namngivna Berggylteskär i Lysekil.

Fortplantningen sker under vintern, december till januari. Således inget att beskåda för den värmeälskande dykaren. Den återfinns på svenska västkusten, där den växer på stenar och block bland de djupare förekommande bestånden av stortare (Laminaria hyperborea) eller i det så kallade rödalgsbältet, på mellan 5-25 meters djup, beroende på hur klart vattnet är.

Sjöborre

En sjöborre visar sommarens kollektion; en bit köttblad käckt på svaj.

Blåstråle

Blåstråle (blågylta-hane) och köttblad. Det saknas inte färg i svenska vatten.

På engelska kallas den även för ”false dulse”, falsk dulse, för att den enda arten man kan förväxla den med i svenska vatten är just dulse, även kallad söl, som ju var månadens alg här på Tångbloggen för inte så länge sedan. Men till skillnad från dulse/söl så är köttbladet inte en alg man äter. Hur skiljer man då på dem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Från en enda häftplatta växer det hela tiden ut nya blad, vilket ger sådana här vackra röda rosetter

Det klassiska provet är att bita en liten bit av algen och smaka. Är det köttblad kommer du känna den typiska smaken av stekt ägg. En omissigenkännlig karaktär som de flesta som gått en alg-kurs kommer ihåg. Som namnet vittnar om är köttbladet även köttigare och tjockare. Det känns fastare och mer som brosk att ta i än söl, som är tunn och sladdrig i jämförelse. Bålen kan även ha hål som med åldern utvidgas och kan ge gamla delar ett sönderrivet utseende.

Om det har varit små kräftdjur framme och betat på köttbladet kan man även se hur vävnaden runt skadorna har tappat sitt röda pigment och lyser i ljust grönt. Algen är ofta även ljust gulgrön uppe i spetsen på bladet, den äldsta delen, eftersom tillväxten sker nedifrån basen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När något litet djur har varit framme och betat kan man lätt se hålet. Hittar du betes-skadan på denna bild?

pressade alger

Såhär vackert kan alger bli med lite omsorg. Hittar du de två köttbladen? Algerna är pressade av Gunilla Toth vid Tjärnölaboratoriet.

Trots det något skrämmande namnet är köttblad en vacker alg som passar bra att pressa till en tavla eller ett vykort. Passa på att leta på stranden efter en blåsig dag i sommar och se om du hittar någon som har spolats iland.

Read Full Post »

Som tångbloggare får man ofta frågan vilken alg man tycker är godast att äta. Min favorit är den bladformade rödalgen Palmaria palmata, kallad söl på skandinaviska eller dulse på engelska. Prova att googla ”Dulse” så hittar du snabbt flera försäljare av torkad dulse både i Sverige och längs kusterna på de nordliga breddgraderna.
Palmaria palmata (nyligen ändrad till Rhodymenia palmata, för den systematiskt intresserade) är en marin art, så den kommer tyvärr inte in i Östersjön. Det är knappt att den går ner till Kattegatt. Den växer på hårda bottnar, som klippor och sten, men kan lika gärna växa som epifyt på andra, större alger. I Norra Ishavet, längs ryska kusten, växer den epifytiskt på blåstång (Fucus vesiculosus). Här hos oss och längs norska kusten hittar vi den ofta på stipen (stammen) av stor-taren (Laminaria hyperborea). Vid stränder med stora variationer i tidvatten kan man bara dra på sig gummistövlarna och gå ut på stranden och skörda vid lågvatten. Här i Sverige underlättar det om man har på sig badbyxorna och dykapparaten ifall man vill plocka sin egen dulse.

 

Palamria palmata i butiken

Franska alger med holländskt recept. Alla älskar alger!

Det har länge ätits dulse på Island, Irland och i Kanada men även såklart i Japan, Kina och Korea. Den har ett högt innehåll av vitaminer, framförallt A-vitamin, B1, B2, B3, B6, C och E samt innehåller även mineraler som kalcium, magnesium, fosfor, krom och zink. Såklart innehåller den mycket jod, och en hel del järn, proteiner och fibrer.
Varför är den då så populär att äta? Inte bara det att den smakar gott och innehåller nyttigheter, utan sältan gör att man får samma njutning som när man äter chips. Alla ni chipsälskare vet vad jag menar. Och detta är ju ett mycket hälsosammre alternativ än friterad potatis. Det man ska vara uppmärksam på när man äter alger är just att de innehåller mer jod än andra livsmedel. Alla förpackningar ska vara märkta med RDI (rekommenderat dagligt intag), så att du ser hur mycket du kan äta per dag.

Vill du veta mer om vad alger innehåller och smakar kan du läsa ett arbete av Sanna Åsblom Sköld och Rebecka Gustavsson vid Örebro Universitets Restaurang och hotellhögskola. De har jämfört hur olika alger smakar och tagit fram smakprofiler för dessa, precis som man hittar för viner på Systembolaget. Jämförelsen gjordes mellan ishavstång (Fucus evanescens), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus), knöltång (Ascophyllum nodosum) och dulse (Palmaria palmata). Kul läsning för alla som är matintresserade.
Att dulse är något som inte bara hör till tallriken vet alla som läst novellen med samma namn av den fantastiska kanadensiska författren Alice Munro. Vilken oslagbar kombinationsjulklapp: en påse torkad dulse och en bok av Alice Munro. Det blir vårt klapptips till er, kära lära läsare.

IMG_2867

Årets julklapp: En påse smarriga alger. Passar ALLA!!

Read Full Post »

Desmarestia aculeata är en stor och lätt igenkännlig flerårig brunalg. Den kan bli ca 0,3 – 1 m hög och ser ut lite som en enbuske. Den är rikt oregelbundet förgrenad. Huvud- och sidogrenar är ungefär lika tjocka. På våren har perukalgen en stor mängd korta, gula förgrenade hår som gör att den ser lite luddigare ut än på hösten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalg i början av juni ser luddigt gul ut.

Under sommaren försvinner de färgade, några mm långa håren. Då ser perukalgens mörkt bruna grenar taggiga ut.

Desmarestia aculeata Juli

När de gula små håren försvunnit i mitten av sommaren, ser perukalgen mer stel och taggig ut.

Namnet perukalg och kanske det lite mindre smickrande namnet kärringhår är passande. När du hittar en stor lossryckt alg på stranden skulle den kunna passa utmärkt som peruk vid någon höstfest i november.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalgens komplexa struktur är ett populärt tillhåll för många små kräftdjur. Här kan den nyfikna hitta mycket spännande.

Desmarestia aculeata växer på ca 5 – 20 meters djup på klippor, stenar, stora block och större skal. Perukalgen är flerårig. Arten är vanlig längs hela Bohusläns kust och förekommer mer sparsamt vid Hallands kust. Precis som för andra marina arter sätts utbredningsgränsen av låga salthalter, speciellt vid förökningen. Desmarestia aculeata är fertil under sommar och höst. Livscykeln är heteromorf, som för de stora kelp arterna, t.ex. Laminaria. Det stora buskformade stadiet är sporofyten, på vars yta de små sporganierna utvecklas. Ur dessa släpps sporer ut i vattnet, som sedan fäster sig på botten och bildar det sexuella stadiet; gametofyten. Gametofytstadierna är mikroskopiska, med skilda han- och hongametofyter. De är så yttepytte små att de sällan hittas i naturen. Optimal temperatur för tillväxt av både han- och hongametofyter är ca 220C och för sporofyten lite lägre, ca.16 -200C. Så efter en varm sommar, som vi haft i år, kommer vi kanske se en ökad mängd Desmarestia aculeata i vår, eftersom de borde haft en riktigt bra tillväxt. Det ska bli spännande att se.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Den oregelbundna greningen och ”taggigheten” gör Desmarestia aculeata lätt att känna igen, även när den spolats upp på stranden. Finns den i DITT herbarium än?

Read Full Post »

Older Posts »