I maj är Tångbloggens resmål Chile som jag besökte på under mitten av 1990-talet. Det blev flera besök med målet att undersöka algsamhällen och kombinera alg- och musselodling. Och som bekant går det ju inte att åka någonstans utan en bra algflora. Denna är skriven av professor Bernabé Santelicès vid universitetet i Santiago de Chile. Floran innehåller både utbredning, ekologi, användning och artbeskrivningar.
Släktet Durvillea förekommer bara på södra halvklotet. Durvillea är stora fleråriga brunalger som lever på steniga vågexponerade hårdbottnar, där de håller sig fast med sina kraftiga rhizoider. I utrymmet mellan rhizoiderna finns det gott om plats för många djur att leva.
Arter inom släkter Durvillea är viktiga strukturer och ger skydd och mat för ett rikt djurliv på klippiga vågutsatta miljöer utmed kusterna.
Arter inom släktet Durvillaea spp. har en diplontisk livscykel, med hon- och hanplantor, precis som hos blåstången.
Flera av arterna har en ganska liten spridning och i vissa fall förekommer de enbart på någon enstaka liten ö i oceanen. Men det finns arter inom släktet som inte är fastsittande utan driver runt i haven. De är istället spridda över stora områden, t.ex. Durvillaea antarctica som förekommer i hela subantarktiska regionen, Chile och Nya Zeeland.
Mycket av informationen som finns om de olika arterna gäller just för Durvillaea antarctica, D. willana och D. potatorum, för de arterna är intressanta för oss människor. Där finns mycket fakta om den teknik som används vid skörd, skördetid och hur de prepareras för att ätas. Ett vanligt sätt är att torka algen utspridd på stranden i solen.
Det var länge sedan jag var i Chile men jag har fortfarande kvar en bunt med grenar av Durvillea. Fast jag tror att de har passerat bäst före datum. I Chile skördas Durvillea året om men mindre under perioden maj-september, ofta beroende på dåliga väderförhållanden för algskörd under den årstiden. Hur näringsrik Durvillea antarctica är varierar med säsongen och storleken. Till exempel innehåller de högre koncentrationer av kolhydrater i större plantor på sommaren. Halten av proteiner kan vara runt 18-25% i häftskivan och i stjälken hos vuxna plantor och halten lipider i bladen varierar mellan 2-8 %. I Chile används Durvillea antarctica i många maträtter och kallas för cochayuyo. Den ingår i rätter som cochayuyobröd, cochayuyohamburgare och cochayuyofettuccini. Själv provade jag den i en traditionell chilensk stuvning kallad estofado, tillsammans med potatis, morötter och lök. Det är definitivt något som är värt att prova under en resa till Chile eller Nya Zeeland. Vill du prova redan här hemma så kolla i affärer efter Chamisso eller Cochayuyu som är de svenska kommersiella beteckningarna.
Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna.
Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.
Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning! Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.
I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.
En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.
På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.
Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.
”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.
Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.
Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.
Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.
Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.
Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.
Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.
Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år. Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.
Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.
Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.
Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.
Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.
I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.
Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.
Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.
Vår tanke är att skriva ett antal inlägg om vattenbruk i svenska kustvatten för att belysa vad som hänt i ämnet och hur läget för vattenbruk ser ut idag. Planen är att bland annat berätta mer om algodling, musselodling och integrerade odlingssystem. Är det något speciellt Du, kära läsare, vill veta mer om är det bara att skriva i kommentarsfältet.
År 1983 kan tas som startpunkt för vattenbruk och algodling i Sverige. Under kommande år startade och gavs en kurs vid Stockholms universitet om Vattenbrukets ekologi, där vi bland annat besökte fiskodlingar runt om i Sverige och studerade den första musselodlingen på västkusten. Den låg nära Tjärnölaboratoriet och lämpade sig väl till att undersöka både tillväxten hos blåmusslorna, mängden påväxt av andra arter på repen och hur bottensamhället utvecklades under odlingen. Men mer om detta i kommande avsnitt om vattenbruket i Sverige.
Starten till det första avsnittet i vår vattenbruks-serie beror på att jag började städa i lådor när jag höll mig inomhus några dagar för att det snöande och blåste en massa. Resultatet blev att jag hittade några artiklar som skrevs 1983, för 37 år sedan. De handlade om att äta alger, för detta var tillsammans med algodling och vattenbruk högaktuella ämnen i Sverige.
Det första var känslan av att bläddra och minnas perioden när Fältbiologerna var otroligt aktiva och drivande för förändringar i natur- och miljövård. Framsidan på tidskriften ”Fältbiologen” 3/83 säger jättemycket. Hela numret handlar om Östersjön och hoten mot havet. Det tas upp många ämnen som är de samma som vi fortfarande har problem med och media skriver om än idag. Bekanta titlar är hotet av spridning av miljögifter, utsläpp av olja vid en tankolycka eller utsläppet av näringsämnen som bidrar till hög produktion av fintrådiga alger och cyanobakterieblomningar.
Framsidan är dramatisk och mörk
Här ger jag förslag på recept på alger.
När jag bläddrar vidare i tidskriften hittar jag på näst sista sidan en kort artikel med rubriken ”Alger – Kan Man Äta Det? ” där jag blivit utfrågad av Fältbiologen. Förslagen på recept är ungefär de samma som nu, även om antalet algarter vi äter har ökat. Det beror nog till stor del på att det har blivit mycket mera populärt med det asiatiska köket, där alger ingått traditionellt sedan lång tid tillbaka.
Samma år presenterar Forskningsrådsnämnden och Havsresursdelegationen en utredning kring möjligheterna för att utveckla vattenbruk, eller akvakultur, i svenska havsområden och sjöar. En av rapporterna handlar om just algodling och har titeln ” Tänk framåt – odla alger, vattenbrukets primärproducenter”. Det publiceras även rapporter om odling av fisk, kräftor och räkor. det skrivs även rapporter som tar upp frågor kring vattenbruk och miljöpåverkan, ekonomi och juridik.
Den alg som spränger jordens yta är blåstången! Men det är inte en art som ingår ibland de arter som odlas idag.
Marianne Pedersén, var då professor vid Stockholms universitet och intervjuas i Dagens Nyheter när hon presenterar rapporten den 15 september. Då importerade vi i Sverige alger till ett årligt värde av 100 miljoner kronor. Målsättningen var att undersöka möjligheterna till att svenska algodlingar skulle kunna rena vattnet, tillsammans med att kunna producera värdefulla produkter.
Det skrevs då som nu en hel del i media om framtida möjligheter för algodling i Sverige.
Utredningen föreslår framförallt odlingar på land, där större arter av algerna ligger i olika lager och sprayas med näringsrikt havsvatten. På så sätt blir tillväxthastigheten mycket snabbare än när algerna tillväxer i havet. Som förutspåddes i utredningen finns idag en algodling på land i Simrishamn där mikroskopiska alger odlas, t.ex. sötvattensarterna av grönalger Haematococcus pluvialis och Chlorella vulgaris men också den marina kiselalgen Phaeodactylum tricornutum. Det startades också lite musselodlingar och försök till att sälja musselkött som ett alternativ i hamburgare eller styckfrysta musslor att användas i matlagningen. Men tiden var kanske inte riktigt mogen ännu för detta mer exotiska inslag hos gemene man.
Det pågår idag också odling av två brunalger; skräppetare (Saccharina latissima), populärt kallad sockertång antagligen för att det låter godare och fingertare (Laminaria digitata) samt en grönalg, havssallat (Ulva lactuca). Odlingen till havs av brunalgerna startade ganska nyss, sedan 2014. Tångbloggen har redan skrivit några gånger om dessa odlingar och om skräppetare.
Idag importerar vi ca 70 % av havsproducerad mat och hela 90 % av all odlad fisk vi äter är importerad. Hur stort värdet är idag jämfört med för snart 40 år sedan har jag ingen siffra på, men den är säkert stor. Ett argumentet för att öka vattenbruket i Sverige är för att vi skall kunna bli mer självförsörjande genom att producera mer mat från havet samtidigt som transporterna minskas. Om dessutom produktionen kan bli hållbar och minska påverkan på havsmiljön är det ju klart ytterligare positiva effekter. Skall bli roligt att undersöka lite mer hur olika former av vattenbruk har utvecklats och hur framtiden kan komma att se ut. Del 2: kommer att handla om ”Vattenbruket med fokus på algodling”.
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.
En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.
Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.
Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.
Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.
Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka
Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.
På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.
I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän. Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.
De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.
Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike. Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758). Namnet edulefick arten av Linnéredan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig. Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).
Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.
Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis) etc.
Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!
Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.
Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem. Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.
Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.
Detta är tiden på året när det är dags att inte bara göra olika resor i minnet utan också att försöka summera året som gått. Vem som vunnit Guldbaggar, vilka filmer som haft mest tittare eller andra större och mindre events. Så precis som i TV och övriga media kommer här några av Tångbloggens toppnoteringar och lite annat och det avslutas såklart med årets spaning för 2019.
Som alla år är ”The Algal Bloom”, eller för att vara korrekt cyanobakterieblomningen ett säkert kort under sommarens nyhetstorka. Det är därför knappast ens en någon sport att tippa rätt och så blev fallet även 2018, som ju var ett ovanligt torrt och varmt år. Då blir det ju extra fint att istället för att kissa i havet – vattna någon liten torr växt uppe på land.
En bred kant av cyanobakterier i kanten utanför drivande blåstång och ett vassbälte.
Samtidigt noterade vi på Tångbloggen andra algblomningar, t.ex. en kraftig rödfärgad blomning av dinoflagellaten Peridinium catenatum vid Askölaboratoriets brygga. Men den kom och försvann lika fort.
Stockholms universitets Östersjöcentrum besökte Almedalen med sitt välutrustade nya forskningsfartyg R/V Electra. Med ombord fanns en utställning om problem i Östersjön som överfiske, övergödning, miljögifter och nedskräpning, främmande arter och olika åtgärder för att förbättra miljön samt vilken påverkan klimatförändringar kan komma att få på ekosystemet. Här deltog vi på Tångbloggen och från Östersjöcentrum med bland annat en presentation om nya arter i Östersjön och vad klimatförändringar med ökad nederbörd och avrinning till Östersjön kan innebära för arters utbredning i Östersjön.
Som med alla spaningar finns redan flera ”Blå Tillväxtprojekt”, t.ex. musselodling för att ta upp näring ur havet. Och hur skalen kan användas till kyckling foder. Publiken fick gissa vilket ägg som kom från hönor som fått musselskal i sitt foder.
Musselrep från Ecopelags odlingar i Stockholms skärgård visades på forskningsfartyget Electra’s däck i Almedalen.
Några av projekten går ut på att plantera ålgräs i områden där ålgräsängarnas utbredning minskat. Man undersöker även om ålgräs kan bli räddningen när stranderosionen förväntas öka i samband med kommande klimatförändringar och stigande havsnivåer. I Kalmar har också försök med att återplantera ålgräs startats i år. Här kan vi vänta på intressanta resultat till våren. Ett aktuellt projekt presenterades i STV i oktober som jag tursamt nog var uppe på morgonen för och hann fånga några bilder av.
Detta är ett samverkansprojekt där Region Skåne tillsammans med kommuner och Lunds universitet kommer att testa flera metoder för att mildra stranderosionen. Projektet kommer att pågå under fyra år och kostar totalt 45 miljoner kronor med EU som den ena av finansiärerna. Dels kommer man att bygga strandfodringar, vilket är aktuellt för många kustområden där landhöjningen inte är tillräckligt stor med tanke på kommande höjningar av havsnivån när glaciärerna smälter. Men det som direkt fångade mitt intresse var testerna med att plantera ålgräs.
Biologer från Lunds universitet kommer att testa om 40 000 ålgräsplantor kan fungera för att stoppa och minska vågornas påverkan. En personlig reflektion är att mycket stora delar av ålgräsets biomassa som producerats under året normalt spolas iland på höstarna i oktober. Det syns också på bilderna att det ligger stora drivor av ålgräs på stranden. Och att Zostera marina, ålgräs, inte börjar växa till igen förrän till våren när temperaturen och ljuset kommer tillbaka. Så skyddet kanske inte blir så stort under senhöst och vintermånaderna, när det ofta drar in stora stormar utmed kusterna i Östersjön. I klippet kan du se hur de små ålgräsplantorna ser ut och hur man tänker sig att de kan bidra till att lösa problemet med stranderosion.
Vi har även under året haft en del experiment i fält ute i Trälhavet, där vi har undersökt förutsättningarna för blåstångens återkomst. Vi vill rikta ett STORT TACK till alla er som sett våra försök och låtit dem ligga kvar. Guldstjärnor till er alla. Vi vill även ännu en gång passa på att tacka markägarna som vi kontaktade för att vi fick ha våra stenar och galler på dessa platser. Guldstjärnor till er också. Flera av experimenten kommer att sammanställas under vintern och förhoppningsvis hjälpa oss ta fram rekommendationer för hur man bäst kan återställa hårt utsatta blåstångsmiljöer i vår Blåstångsmanual.
Så Tångbloggens nyårsspaning för 2019 är att det kommer massor med nya Blå Tillväxt-projekt där målsättningen är att producera mer mat och bättre nyttja Östersjöns resurser och produktion, vilket vi såklart kommer att rapportera om under 2019. Även om förutsättningarna i Östersjön inte är lika bra som i den marina miljön på västkusten eller ännu bättre i Norge.
Och apropå Norge kan vi rapportera om ett projekt där man samlar in och odlar upp sjöborrar (kråkebollar) och säljer dem för konsumtion. Sjöborrarnas rom, uni, är en läckerhet som sushi-älskare gärna betalar bra för. ”Kråkebollar blir økonomisk gullgruve” som de skriver i artikeln, samtidigt som insamlingen av dem förbättrar den marina miljön. I Norge har man nämligen länge haft problem med att enorma mängder av sjöborrar har ätit upp stora delar av den norska tareskogen, vilket haft negativa effekter på det norska marina livet. Nu hoppas man istället på en återhämtning av tareskogen i takt med att sjöborrarna minskar i antal. Tänk att kunna bli rik och skapa en ny ekonomi ”Urchinomics” genom att samla in och odla sjöborrar, Strongylocentrotus droebachiensis!
Omnomnom…Dröbakk-sjöborren är glad i tång, minsann. Här mumsas det på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Avslutningsvis vill vi på Tångbloggen tacka ER kära läsare, för att vi i år hade 19 700 besökare och över 31 000 views! Det får oss att vilja anstränga oss än mer för att ni ska få ert ökande behov av tångnyheter tillfredsställt även under 2019.
Kungliga Tekniska Högskolan och Konstfack har ett samarbete där mastersstudenter gör sina projekt i samverkan med yrkesverksamma konstnärer. Detta kan ge spännande nya vinklar. I år skulle projektet fokusera på utveckling i skärgården.
Resultatet av 32 projekt visades på Konstfack i en utställning förra helgen. Tångbloggen vad där för att titta bland annat på Emelia Alisanders projekt. Hon tog kontakt med mig och var och besökte Askölaboratoriet för att se hur en forskningsstation i skärgården ser ut. Där fick hon både idéer och fotografier.
Hennes projekt handlar om den historiska utvecklingen i skärgården, med bilder från ett besök på Askölaboratoriet. Hennes idé var att skapa ”Krogen diving center, among wracks, bladderwrack and research” på Torö. Genom denna verksamhet kan fler få se Östersjöns undervattensmiljö och bli intresserade av forskning. Jättespännande projekt och fint illustrerat, där både blåstångens livscykel fanns med och hur alger förekommer i olika bälten.
Bilder på Gamla båthuset på Askölaboratoriet som inspiration till ett nytt dykcentrum
Andra fantastiska projekt handlade om att rädda ejderbestånden och där tanken var att bygga storskaliga musselodlingar och kunna plocka ejderdun. Detta projekt var vackert illustrerat av en konstnär.
Ett tredje projekt hette ”The Mussel Choir” och tanken är att i en musselodling bygga en undervattensljudanläggning. Att dyka mellan musselrep som i en pelarsal är fantastiskt vackert och höra musslorna sjunga låter som något extra.
Tångbloggen 