Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.
Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.
Grateloupiaturuturu, Devil´s tongue weed
Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.
Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.
Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.
Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.
Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år. Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.
Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.
Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.
Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.
Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.
I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.
Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.
Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.
På Tångbloggen har vi hittills berättat mer om olika arter av tång och alger som är lätta att hitta och också hur man kan tillaga dem. Nu kommer några inlägg att handla om småkryp som är vanliga att hitta utmed en klippstrand inne ibland tångruskorna eller på mer sandiga bottnar.
Krabbor gömmer sig i tången och strandsnäckor är det gott om. En vackert lila sjöstjärna sitter också på klippan.
Många har säkert suttit på bryggan med en krossad blåmussla fastknuten på ett snöre och fångat strandkrabbor på sommaren. Detta nöje avslutas ofta med att släppa tillbaka dom i sjön kanske efter att ha slagit vad om vilken som hinner ner till vattnet snabbast. I Sverige brukar vi inte äta strandkrabbor så ofta men det är går alldeles utmärkt att koka dem krydda med dill som vi gör med kräftor eller lite mer sting från cajunkrydda som kommer från de amerikanska sydstaterna och får sin hetta från paprika, vitlök, chili och örter.
En strandsnäcka som betar på små alger.
Andra arter som är lätta att samla in är strandsnäckor. De kokas med fördel med lite vitlök i vitt vin, sen är det bara att pilla ut dem ur skalet. Passar fint som en liten förrätt.
I Östersjön blir salthalten lägre och det blir svårare att hitta något att plocka och prova att äta. Det som finns är tångräkor och tångmärlor. Men det är inte mycket till mat utan mer som dekoration eftersom de precis som andra skaldjur blir vackert röda när de kokas.
Vackert röd tångräka till vänster och råa och kokta tångmärlor, gammarider.
En fråga som ofta brukar dyka upp är om det finns några giftiga arter som man skall akta sig för? När det gäller olika snäckor går de bra att samla och äta samtliga utom neptunussnäckan, (Neptunea antiqua) som har en giftkörtel som den använder för att bedöva sitt byte med. Den andra stora snäckan är valthornssnäckan (Buccinum undatum). Kolla upp hur dessa ser ut så du kan skilja på dem. Valthornssnäckan har det skal med större åsar och neptunussnäckan är slätare med skarpa åsar.
Neptunussnäckan har fått en eremitkräfta som säker skydd i skalet medan valthornsnäckan är levande med sin fläckiga snigel som kryper runt. Bilderna är fotade i Tjärnö laboratoriets akvarium.
För alla arter gäller att inte plocka dem nära utsläpp av förorenat vatten, t.ex. nära utsläpp av enskilda avlopp, eller nära båthamnar där det kan ha släppts ut bensin, läckt giftiga båtbottenfärger mm.
Blåmusslor och ostron filtrerar vattnet och tar upp växtplankton. Det innebär att de tar upp giftiga små växtplankton främst dinoflaggellater och kan ansamla giftet från dessa arter. Tiden för giftiga algblomningar och deras förekomst är i första hand på sommaren då det sker provtagning utmed kusten. Vid produktion av blåmusslor och ostron sker kontroll av Livsmedelsverket. På Livsmedelsverkets hemsida finns även information om öppna och stängda produktionsområden. Måste erkänna att det japanska jätteostonet är en favorit gratinerat kanske med några blåmusslor.
Gratinerade jätteostron med några blåmusslor. Sista gången för i år som det gick att sitta ute och äta.
När det gäller att plocka olika arter av tång och alger föreslår jag att du igen söker på Tångbloggen där skriver vi både om vad vi hittar i havet och ibland speciellt om hur man tillagar tång och alger och vad som är gott att äta. För husbehov är det knappast lönt att försöka odla utan bättre att samla och t.ex. koka och frysa in eller torka för senare användning. Ett företag som ger kurser om att samla alger och sen tillaga dom är Catxalot om du skulle vilja prova på att gå en kurs någon gång.
Till sist det sker hela tiden introduktioner av nya arter och i Östersjön hittar vi fler och fler krabbarter. Den största är kinesisk ullhandskrabba, Eriocher sinensis, som kanske med tiden kan bli en art som fiskas och hamnar på våra matbord som en exotisk rätt från Kina. Bästa sättet att äta upp dem.
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
Odling av alger har pågått länge i många länder i Asien. För någon vecka sedan lyssnade jag på en presentation av Jeong Ha Kim från Department of Biological Sciences, Sungkyunkwan University, Korea under konferensen ”Seaweed for health Conference”.
Stor och bred användning av alger i Korea och många andra länder
Föredraget visade på den stora odlingen av flera olika arter av makroalger. Här presenteras två av de många arter som odlas i vattnen utanför kusten i Korea.
Den första heter Undaria pinnatifida och är en storväxt brunalg som har en mängd olika användningsområden.
Tittar du noga på bilden ser du några som står vid repen där plantorna hänger.
Den har länge använts i matlagningen, bland annat som en god soppa, den bidrar till att minska kolesterol i blodet och görs också en speciell maträtt vid födelsedagar.
Skall vara bra för mammor med nyfödda barn.
På bilden visas ett diagram över produktionen i världen. Där Korea står för den största produktionen, Japan producerar också en del. Frankrike syns knappt på skalan.
Stor produktion i våtvikt av Undaria i ett antal länder.
Undaria innehåller också mycket vitaminer och spårämnen.
Stora blad av Saccharina japonica.
Nästa art är en nära släkting till skräppetare Saccharina latissima), en brunalg som vi har börjat odla i Sverige. Mer om detta projekt kommer senare. Arten som odlas i Korea är Saccharina japonica. Den är en hotad art i vattnen runt Korea och därför både odlas den och försök att restaurera bestånd pågår samtidig.
Macroalgsmode på internationell konferens!
Detta är också en storväxt alg med breda långa vackra blad/kallas för bål hos makroalger och ett fäste, som likar rötter eller rhizoider. Saccharina japonica är en populär ingrediens i maträtter.
Till den internationella konferensen som hölls i Jeju, Korea gjordes en klänning av Saccharia japonica!
Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.
I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.
Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.
Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.
Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.
Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.
Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.
Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.
Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.
Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.
Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.
Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.
Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.
I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.
Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.
Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.
Tångbloggen 