Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samodling’

I Japan, Kina och Korea har man samodlat alger, ostron och sjögurkor i hundratals år. Men här i Europa har det varit helt okänt fram till för 10-15 år sedan. Vi är en liten men entusiastisk skara som arbetar hårt med att få fram protokoll för att föda upp sjögurkor av olika europeiska arter och testa hur de fungerar i ett samodlat system.

Varför behöver vi föda upp djur? Kan vi inte bara testa på djur som vi hämtar in från havet? Nej, det är nämligen lite knepigt, för att inte säga omöjligt, att mäta tillväxt på vuxna sjögurkor. De kan nämligen variera otroligt mycket i längd, omkrets och vikt eftersom de kan fylla sig eller helt tömma kroppen på vatten. Dessutom är tillväxten mycket större, per gram, hos juveniler. Precis som hos oss växer barn snabbare än vuxna. Så för att kunna göra bra och tydliga studier på tillväxt måste vi först kunna producera juveniler att göra studierna på.

Men det tar tid att klura ut hur varje art av sjögurka vill ha det med temperatur, vattenrörelse och mat för att larverna ska överleva och vilja omvandla sig. Varje art har specifika krav och de vägrar helt att fylla i frågeformulär eller svara på frågor, så det är små steg framåt för att få till rätt förutsättningar. Därför är det extra viktigt med en konferens som denna för att kunna träffas och prata tillsammans om vad vi gör, vad som lyckats men också berätta vad som inte fungerat så att vi kan lära oss av varandras misstag. För det är inte något som publiceras i vetenskapliga artiklar, som är det sätt forskare kommunicerar med varandra om vad de gör.

Men i väntan på att få till uppfödningen kan studier på näringsupptag göras. Helt enkelt att mäta hur mycket näring är i maten innan den äts och hur mycket finns kvar när den har passerat sjögurkans tarm. Här fick vi tre fina presentationer under IMTA sessionen på samodling av sjögurka med abalone, en sorts mollusk som kallas havsöra och som är vanlig att odla och äta i Asien, Australien och Sydafrika. Abalone betar på alger med en radula, en rasptunga som river upp algen. Bitar av alg trillar vid sidan av munnen och även när maten gått igenom abalonens tarm är det mycket näring kvar. Innehåller det tillräckligt för att sjögurkor ska kunna överleva på det? Och vore det inte bra om samodlingen gjorde att man slapp städa tanken med abalone lika ofta, eftersom sjögurkorna städar botten genom att äta abalonens bajs? Jo visst är det så. Det spar en hel del arbetstid att samodla abalone med sjögurka, eftersom studien av Abigail John Onomu visar att det räcker att städa en gång per vecka istället för två om arterna är i samma tank. Båda arter växer och trivs och slipper stressas av städning mer än nödvändigt.

En mycket bra studie av Abigail

Gercende Courtois de Viçose från Las Palmas University på Kanarieöarna, jämförde samodling av sjögurka och abalone på två olika platser, Kanarieöarna och Sydafrika för att utvärdera möjligheterna till IMTA. Hon använde lokala arter av sjögurka och abalone, så på Kanarieöarna kombinerades sjögurkan Holothuria sanctori med abalonen Haliotis tuberculata och i Sydafrika sjögurkan Neostichopus grammatus med abalonen Haliotis midae. Båda dessa arter av sjögurka lever ganska grunt, så det var enkelt att samla in individer som var relativt små, och därmed bättre lämpade för att skatta tillväxten, utöver analyserna på näringsupptag. Hennes studie visar att tillväxt skiljer sig mellan olika arter av sjögurka, hur stora de är och hur många djur som finns per tank. Det är viktigt att ta med i beräkningarna om man ska planera ett IMTA-system. Hon kunde också visa att abalonen inte påverkades negativt av att få sällskap av sjögurkor.

Två olika arter av vardera sjögurka och abalone jämförs

Både Abigails och Gercende’s studier är en del av det stora Aquavitae- projektet, som du kan läsa mer om här.

En tredje studie presenterades av Bastien Sadoul från L’institut Agro, Frankrike. De har arbetat med två arter som finns både i Medelhavet och längs franska Atlantkusten: Holothuria tubulosa och Holothuria forskali. Även denna studie undersökte sjögurkornas möjligheter till att ta hand om avfall i samodling med seabass (en fisk). Han visade på resultat som var mycket lovande, med 100% överlevnad och mycket god tillväxt under en typ av odling, men även på en minskad tillväxt under odling i tankar med många djur. Det är något jag själv har noterat, och Bastien var mycket öppen med att berätta om de många misslyckanden som de gjort på vägen. Mycket värdefullt att höra och en hel del bekanta fallgropar för flera i publiken, av skratten att döma. För forskning består till störst del av misstag och fel, och genom uteslutning av ”så var det inte, nej” tas ny kunskap fram.

Atlanten och Medelhavet är två olika ekosystem även om de har många arter gemensamt

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »