Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ostron’

Idag är det Ostronets Dag i alla dess former. Eftersom vi är på västkusten blir det såklart traditionell ostronplockning för att kolla hur artrika och stora de japanska jätteostronen kan bli. Hittade tre fint ihopväxta ostron som bildat ett litet ekosystem och koloniserats av blåstång, små rödalger och såklart en massa nya små havstulpaner. 

Tre japanska jätteostron har vuxit ihop och bildar ett ganska stort ekosystem.

Under årens gång har vi hittat många vackra skal till våra samlingar, där både det inhemska och den nykomna arten av ostron bildar spännande former. Där går det att hitta små nyetablerade sjöstjärnor och krabborna kan gömma sig i skrymslena. 

Visst är det vackra små artrika system som bildas. Fördelen är att de lever grunt så att de är lätta att studera.

Men såhär på Ostronets Dag blir det såklart att mumsa på gratinerade japanska jätteostron. Tyvärr är de lite utlekta och magra men smakar ändå jättegott! En tanke skulle vara att flytta dagen när ostronen firas i våra svenska vatten till lite senare på året. Förslagsvis till oktober-november, när de hunnit bli mer fullmatade. Men det går ju bra att äta dom så ofta det finns en chans.

Gratinerade japanska jätteostron och blåmusslor !

När vi ätit klart bygger vi vidare på skalbanken med ostronskal som startades för många år sedan, när det japanska ostronet just dykt upp vid våra kuster. Det har blivit en stor hög som byggs på år från år. Undrar hur mycket kalkskal som finns lagrat här? Får försöka räkna ut det nån gång!

Vår skalhög som växer för varje år som går. Ca 2 m i diameter och minst 1/2 meter hög.

Read Full Post »

Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna. 

Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.  

Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning!  Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.

I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.

En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.

På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.

Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.

”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.

Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.

Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.

Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.

Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.

Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.

Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Ta på dig stövlar eller vadarbyxor och gå ut och kolla vad som finns mellan blocken på stranden.

Kan man verkligen äta strandkrabbor, tångräkor och strandsnäckor? Intresset för vad som finns i havet som vi kan skörda och äta är stort. Det handlar om vad du och jag kan hitta utmed stranden ner till några meters djup med hjälp av snorkling – inte fiske efter hummer, räkor eller stora krabbor även kallade krabbtaska, Cancer pagurus. Vad som gäller vid fiske av dessa arter kan du hitta information på en länk till Havs- och vattenmyndigheten. Där står vad som gäller för redskap, minimått mm

På Tångbloggen har vi hittills berättat mer om olika arter av tång och alger som är lätta att hitta och också hur man kan tillaga dem. Nu kommer några inlägg att handla om småkryp som är vanliga att hitta utmed en klippstrand inne ibland tångruskorna eller på mer sandiga bottnar.

Krabbor gömmer sig i tången och strandsnäckor är det gott om. En vackert lila sjöstjärna sitter också på klippan.

Många har säkert suttit på bryggan med en krossad blåmussla fastknuten på ett snöre och fångat strandkrabbor på sommaren. Detta nöje avslutas ofta med att släppa tillbaka dom i sjön kanske efter att ha slagit vad om vilken som hinner ner till vattnet snabbast. I Sverige brukar vi inte äta strandkrabbor så ofta men det är går alldeles utmärkt att koka dem krydda med dill som vi gör med kräftor eller lite mer sting från cajunkrydda som kommer från de amerikanska sydstaterna och får sin hetta från paprika, vitlök, chili och örter.

En strandsnäcka som betar på små alger.

Andra arter som är lätta att samla in är strandsnäckor. De kokas med fördel med lite vitlök i vitt vin, sen är det bara att pilla ut dem ur skalet. Passar fint som en liten förrätt. 

I Östersjön blir salthalten lägre och det blir svårare att hitta något att plocka och prova att äta. Det som finns är tångräkor och tångmärlor. Men det är inte mycket till mat utan mer som dekoration eftersom de precis som andra skaldjur blir vackert röda när de kokas. 

En fråga som ofta brukar dyka upp är om det finns några giftiga arter som man skall akta sig för? När det gäller olika snäckor går de bra att samla och äta samtliga utom neptunussnäckan, (Neptunea antiqua) som har en giftkörtel som den använder för att bedöva sitt byte med. Den andra stora snäckan är valthornssnäckan (Buccinum undatum). Kolla upp hur dessa ser ut så du kan skilja på dem. Valthornssnäckan har det skal med större åsar och neptunussnäckan är slätare med skarpa åsar.

Du hittar recept på nätet av hur man tillagar valthornssnäcka t.ex. detta koreanska recept på en sallad med valthornssnäckor. Kolla på denna länk om du vill veta mer om hur man kan fånga valthornssnäckor

För alla arter gäller att inte plocka dem nära utsläpp av förorenat vatten, t.ex. nära utsläpp av enskilda avlopp, eller nära båthamnar där det kan ha släppts ut bensin, läckt giftiga båtbottenfärger mm.

Blåmusslor och ostron filtrerar vattnet och tar upp växtplankton. Det innebär att de tar upp giftiga små växtplankton främst dinoflaggellater och kan ansamla giftet från dessa arter. Tiden för giftiga algblomningar och deras förekomst är i första hand på sommaren då det sker provtagning utmed kusten. Vid produktion av blåmusslor och ostron sker kontroll av Livsmedelsverket. På Livsmedelsverkets hemsida finns även information om öppna och stängda produktionsområden. Måste erkänna att det japanska jätteostonet är en favorit gratinerat kanske med några blåmusslor.

Gratinerade jätteostron med några blåmusslor. Sista gången för i år som det gick att sitta ute och äta.

När det gäller att plocka olika arter av tång och alger föreslår jag att du igen söker på Tångbloggen där skriver vi både om vad vi hittar i havet och ibland speciellt om hur man tillagar tång och alger och vad som är gott att äta. För husbehov är det knappast lönt att försöka odla utan bättre att samla och t.ex. koka och frysa in eller torka för senare användning. Ett företag som ger kurser om att samla alger och sen tillaga dom är Catxalot om du skulle vilja prova på att gå en kurs någon gång. 

Till sist det sker hela tiden introduktioner av nya arter och i Östersjön hittar vi fler och fler krabbarter. Den största är kinesisk ullhandskrabba, Eriocher sinensis, som kanske med tiden kan bli en art som fiskas och hamnar på våra matbord som en exotisk rätt från Kina. Bästa sättet att äta upp dem.

Read Full Post »

I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.

1 Projektet Scary seafood

En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.

Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.

2 Scary seafood. -den nya maten fårn havet

Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.

Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.

3 Odla hållbart? sjögurka 20190725

Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka

Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.

På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.

I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän.  Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.

De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.

Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike.  Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758).  Namnet edule fick arten av Linné redan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig.  Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).  

vacc8ar-skalbank-1

Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.

Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis)  etc.

Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!

Tjärnö tröja

Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.

Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem.  Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.

 

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »

 

I år var första året som Stockholms universitets nya forskningsfartyg R/V Electra af Askö besökte Almedalen och visade upp Östersjöns rika och varierade liv i flera akvarier på akterdäck. Med ombord fanns akvarier med blåstång, kräkel (Furcellaria lumbricalis), sandmusslor, tånglake och spigg och i luppar och mikroskop visades ett färskt planktonprov från hamnen upp för nyfikna besökare. I ett akvarium fanns både nya introducerade arter som svartmunnad smörbult och smaltång, en art som är unik för Östersjön och tål lite lägre salthalt.

1_Svartmunnad smörbult, smaltång o vattenpest

För den med skarpa ögon syns till höger vattenpest och i bakgrunden smaltång (Fucus radicans) och så svartmunnad smörbult och lite vitskjälksbladmöja.

Två musselrep hängde över relingen, ett med 1 år gamla blåmusslor och ett med 2 år gamla musslor. Båda kommer från en större studie med testriggar utplacerade i Stockholms skärgård med målsättningen att undersöka förutsättningar för odling av musslor.

 

 

Ett år gamla musslor sitter på repet till höger och de två år gamla ligger till vänster på däck. Båda är från Ecopelag som undersöker förutsättningar för musselodling i Stockholms skärgård.

En faktor som begränsar tillväxten hos blåmusslor är låg salthalt. I norra delen av Egentliga Östersjön blir inte blåmusslorna mer än ca 3-4 cm långa. De har också lättare att ramla loss från odlingsrepen genom att byssustrådarna som de håller sig fast med inte är lika starka som på västkusten, där salthalten är högre och blåmusslorna kan växa sig mycket större.

Odling av blåmusslor har en lång tradition utmed marina kuster. Den första odlingen i Sverige startades i närheten av Tjärnö marinbiologiska laboratorium redan i slutet av 1960-talet. 1977 publicerade Hammer den första stora sammanställningen om möjligheter att producera musslor, deras användningsområden och begränsningar. Under 1980-talet presenterades många utredningar om vattenbruk, bland annat om mussel –och ostronodling på västkusten 1985 (Musslor och ostron: en ny näringsgren för svenska västkusten) och nu senast en handlingsplan för svenskt vattenbruk (Handlingsplan för svenskt vattenbruk) för 2012-2020. Här finns att läsa för den intresserade om tillväxthastigheter vid olika salthalter, risker i samband med giftiga algblomningar, att många musslor kan ramla av i samband med kraftig blåst, m.m. men också vilka möjligheter som finns att använda musslor på olika sätt.

4_Catherine Legrand visby 20180705

På ett av Östersjödagarnas seminarium berättade Catherine Legrand, professor vid Linnéuniversitetet, om de försök som nu görs med att använda musslor och musselmjöl från odlingar i Kalmarsund som hönsfoder. Flera spännande försök pågår i olika projekt.

 

5_Testpanel- ägg_ 20180705

Auditoriet och en testpanel fick sen möjligheten att prova vilka höns som fått konventionellt foder och vilka som fått musselmjöl. När det gällde att tippa vilket ett som fått musselmjöl trodde många av oss inklusive undertecknad att det var ägget med gulare äggula, vilket var fel!

6 Ägg test 20180705

Hur som helst – båda smakade lika gott!

Att använda odling av blåmusslor för att rena vattnet och ta upp näring har testats på många lokaler både utmed svenska västkusten och under senare år i Östersjön. I samband med diskussionen om spridning av främmande arter som kommit till svenska vatten under de senaste 100 åren kan det vara intressant att fundera över odling av vandrarmussla (Dreissena polymorpha). Den kan odlas på samma sätt som blåmusslor. Vandrarmusslan finns idag på många platser i sötvatten eller i utsötade vikar av Östersjön. Det är en art som kan fylla blåmusslans funktion att kunna filtrera vatten och ta upp små växtplankton.

I Mälaren har en odling av vandrarmussla anlagts just för att ta upp näringsämnen som fosfor och kväve och rena vattnet. Samtidigt finns ju en risk att spridningen av vandrarmusslan ökar. Men i långa loppet är det kanske bättre att hitta användningsområden för den eftersom den nu finns i många av våra sjöar och utmed kusten. Något att fundera över?

 

Read Full Post »