Torsdagen den 10e februari försvarade Caroline Raymond med bravur sin avhandling ”Ecological succession of benthic macrofauna following disturbance. Effects of contaminants and in situ sediment remediation”. Hon blev den första, och kanske sista, att genomföra detta helt och hållet över zoom på Institutionen för ekologi, miljö och botanik, DEEP, Stockholms universitet.
Carolines forskning har täckt en lång tidsperiod, vilket gör den extra intressant och viktig. Och hon har arbetat både i fullt marina miljöer i Norge och i Östersjöns bräckta vatten där artrikedomen är mycket lägre.
Denna figur äe en klassiker som visar hur djursamhället på västkusten förändras vid olika påverkan av hög organisk belastning som startar genom tillförsel av näring från land.
I den klassiska figuren, gjord av Ruter Rosenberg 1978 tillsammans med Pearsson, syns hur djurlivet kan leva djupt ner i sedimentet när det är gott om syre och lite organiskt material tills det nästan inte finns något syre kvar och djursamhället blir allt artfattigare.
Tre viktiga slutsatser från Carolines doktorsavhandling
Efter presentationen kom opponentens och ledamöternas frågor och diskussioner som var grundliga och intressanta. Men tillsammans med att det hela skedde via zoom ledde det till att det också blev en av de längre disputationerna. Men tillslut kom beskedet att Caroline nu är institutionens nyaste doktor! För detta vill vi på Tångbloggen utbringa ett fyrfaldigt HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! Och i denna form överlämna ett litet stilleben med några av de arter som Caroline studerat noga under många år.
Skorv och skal av hjärtmussla och östersjömussla som nu igen heter MACOMA (värt ett extra hurra!)
Det andra namnet har jag redan hunnit glömma om det inte var för diskussionen om att utbringa en Lime-Cola skål och att vi får fira den nya doktorn på riktigt när alla är friska och solen skiner!
Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna.
Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.
Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden.
Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat. Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.
På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö.
Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.
Blåmussla
Havstulpan
Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.
Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.
Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.
Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Tångbloggen 