Vattenakademien höll sin traditionella vårliga Vattenpub på Östersjöcentrum för en vecka sedan. De runt 30 deltagarna minglade först i köket, där det serverades en smörgås och dryck. Det fanns mycket att prata om med varandra om vad som hänt sen man sågs i höstas. Sen blev det två korta presentationer i salen Landsort. Först ut var Tångbloggens Lena Kautsky som berättade om medborgarforskningsprojektet Algforskarsommars tre uppgifter,som i år handlar om när blåstången är mogen och förökar sig, djurlivets sammansättning i en tångruska och fortsatt kartläggning av om tången förökar sig på sommaren eller hösten. Därefter berättade Cecilia Wibjörn om Skärgårdsstiftelsens projekt med att minska ankringsskador i en vik på Nåttarö och samtidigt etablera blåstång på de stora cementbojstenarna. Det har vi skrivit om tidigare, som du kan läsa här.
Två glada och hedrade pristagare, Cecilia Wibjörn t.v och Lena Kautsky t.h visar sina stiliga diplom tillsamman med Stefan Lundberg.
Vattenpuben avslutades med att Lena och Cecilia fick ta emot Vattenakademins Stora Hederspris 2023 av ordförande Stefan Lundberg för sina insatser kring att sprida kunskap om Östersjöns kustmiljöer och arbetet med restaurering av viktiga grunda miljöer. En stor applåd till två välförtjänta pristagare!
I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?
Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.
Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.
Kallt men friskt. Det är kul att arbeta i fält med kelp!Gruset med sporofyterna läggs ut på botten för att kelpen ska växa till sig.
Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på. Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.
Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!
Hmmmm….här någonstans var det….men vart?Vår sockertare har vuxit bra!
Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.
Vårt grus har 2-6 sporofyter per sten, så de blir stora och fina.Naturligt ”sådda” stenar har 20-40 sporofyter per sten!
Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.
Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?
Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!
Klippväggen saknade helt sockertång i höstas innan jag satte ut ”gardinen”Nu i april var det minsann ingen brist på sockertare!
Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.
Det kom lite grus i det digitala maskineriet, men tillslut så fick vi ihop det, minsann. I veckans podd pratar vi om och kring hällkar, denna spännande miljö som kan ha så otroligt stor variation. Detta har vi självfallet skrivit om tidigare här på Tångbloggen. I podden går vi igenom vilka olika faktorer som påverkar hällkarens miljö och hur. Vi pratar även lite om vilka olika arter som är vanliga och därmed påverkar varandra, och hur.
Hällkar är ett trevligt och enkelt sätt att få en första inblick i livet i havet. Här finns många pedagigiska möjligheter för den intresserade, både med och utan barn, samt såklart för hela skolklasser. Prova att följa ett hällkar över ett år, genom att besöka det varje månad och notera vad du ser och hur mycket. Eller så kan du jämföra olika hällkar och fundera på vad som gör dem olika. Är det volymen? kanske hur långt ifrån strandkanten de ligger? Eller spelar det någon roll i vilket väderstreck de ligger? Med ett hällkar skulle man kunna hålla en hel kurs i biologi, för här finns nästan allt.
I Sverige har vi inte tidvatten, som sköljer upp över stranden två gånger per dygn. Så våra hällkar I England däremot går man gärna och undersöker ”tide pools”, hällkar som ligger under vatten vid högvatten men är på land vid lågvatten. Här får man verkligen ett litet hav i miniatyr. Men såklart har de även vanliga hällkar, rock pools, som har ett mer oregelbundet vattenutbyte. Kika på några av dessa små filmer, de är jättefina. De ger många ideer till hur sommarens ledighet kan spenderas på en klippstrand och bli lika fantastisk som en resa söderut.
Inget hällkar är det andra likt. Det är kul att se hur de ändrar sig över säsongen.
På lördag kan du dessutom höra mig och Angela pladdra live i Nordstan på vetenskapsfestivalen i Göteborg. 13:30 äntrar vi scenen för att tjöta alger i hela 40 (!) minuter. det ni!
Det är sedan länge känt att växter på land kan kommunicera med andra arter, till exempel blommor med sina dofter. Växter kan även kommunicera med varandra via olika kemiska substanser som transporteras i luften, och på så sätt varna varandra för att någon vill beta på dem till exempel. Så därför är det kanske inte så konstigt att även alger kan använda kemisk kommunikation nere i vattnet.
I veckans avsnitt går Angela in på kemisk kommunikation hos mikroalger, med några spännande exempel från olika alg-grupper. Den vetenskapliga studien hon refererar till, hur kiselalger reagerar på olika copepoder, hittar ni här. Där finns en fin färgbild som visar experimentuppställningen med de olika parvis ihopkopplade flaskorna.
Kommunikation i havet är ett spännande forskningsområde med mycket kvar att upptäcka.
Denna månad går resan till Medelhavet och en promenad utmed en strand i Israel. Där, utmed en sandig strand, kan man hitta månadens alg växande på små stenar. Arten är inte så noggrann om det är en stenig eller mer sandig strand, så länge där är en massa vattenrörelser med varierande salthalt och pH. Den tål dessutom höga temperaturer och uttorkning, vilket händer när det är ebb.
Månadens alg är en ganska liten, trattformig brunalg som heter Padina pavonia. Den saknar svenskt namn eftersom den inte förekommer i våra vatten. Unga individer har en platt, bladliknande bål som när den blir äldre blir mer trattformig. Bålen har ett mönster med tätt sittande vita koncentriska ringar som innehåller kalk. Padina pavonica hör till familjen Dichtyophyceae, och förekommer över hela världen med främst i Medelhavet och utmed Atlantkusten. Det har beskrivits 72 arter av släktet Padina, som accepterats taxonomiskt, men de liknar varandra mycket så det är svårt att veta hur många det egentligen finns. Det går ju idag att identifiera genetiska skillnader – men hur är det med ekologiska skillnader?
Livscykeln hos Padina pavonica är ”haplodiplontisk isomorf”, vilket betyder att det finns sexuellt förökande han- och honindivider, de är gametofyter som producerar könsceller. Dessa ger upphov till sporproducerande asexuella stadier, tetrasporofyter. De ser likadana ut, men sporofyter är mycket vanligare att hitta än fertila gametofyter. Sporofyternas sporangier, den sporbildande vävnaden, är sammansatta i koncentriska mörka sori som täcks av ett tunt membran som öppnas så att sporerna kan släppas ut. Könsceller sitter på utsidan av bålen, den dorsala sidan, vanligtvis i områden som inte är förkalkade. Detta bidrar till det randiga utseendet hos algen,
Padina pavonia anses vara en flerårig art, men de små trattarna som är fästa mot underlaget med rhizoider lossnar varje vinter för att sedan växa ut igen på våren. Det som finns kvar av algen under vintern är endast rhizoiderna, små unga sporofyter som inte vuxit sig stora än och fintrådiga små delar av bålen. Svårt att avgöra vad som är kvar av förra årets individ!
En annan sak som gör Padina-arterna unika är att de, tillsammans med Newhousia imbricata som beskrevs från Hawaii 2004, är de enda förkalkade brunalgerna som förekommer idag. Bålen innehåller CaCO3 som fälls ut i form av nålformade aragonitkristaller utanför cellerna, dvs extracellulärt. Detta sker främst på insidan, den ventrala ytan av bålen. Med tiden ändras formen på dessa kristaller så att aragoniten blir mer knölig.
Padina pavonica har nyttjats på en mängd olika sätt, både inom miljö och medicinskt. Några exempel på användningsområden är som råvara för produktion av biodiesel, vid biosorption av tungmetaller och som en bioindikator för föroreningar. Inom medicin används Padina som ett läkemedel mot cancer, ett antibakteriellt medel och som bioinsekticid.
En spännande alg med många användningsområden som är värd att hålla utkik efter nästa gång du befinner dig i Medelhavet eller vid Atlantkusten söderut.
Tångbloggen 