April månads vattenväxt borstnate, Stuckenia pectinata har jag fått lära om namnet på, precis som för många andra arter. Förut hette den Potamogeton pectinatus (L.). På engelska har borstnate flera beskrivande namn, som sago pondweed,, fennel pondweed och ribbon weed. Översatt till svenska skulle den kunna kallas för sagodammgräs, fänkålsdammgräs och banddammgräs. Jag tycker inte att fröet hos borstnate ser ut som sagogryn men bladen är lite lika fänkålsblad; smala, ca 2 mm breda och bandformiga. I den ”Nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg från 2003 ges följande beskrivning som jag kortat något: P. pectinatus 50-200 cm, juni-augusti. Vanlig på sand, lera eller dy i näringsrika vatten, helts i brackvatten. Stjälk trind, rikt grenig, något sicksackböjd. Ax 1,5-4,5 cm med ca 5 kransar, på 2-9 cm långt, smalt skaft. Frukt 3,3,-4,7 mm, blekbrun, med kort spröt.
Skottet har en sick-sack form som är karakteristiskt för borstnate.
Borstnate är en är en kosmopolitisk art som förekommer på alla kontinenter utom på Antarktis. Den lever helt under ytan och har inga flytande blad. De samkönade blommorna sitter på en liten blomställning som sticker upp ovanför ytan. Blommorna har 4 ståndare och ett stift. De är vindpollinerade, som ofta är fallet för vattenlevande växter. Frukterna kan genom att de flyter bidra till spridningen. Dessa egenskaper bidrar till den stora spridningen av arten.
I april tittar borstnaten upp ur sedimentet. Något för kallbadaren att spana efter?
Den övervintrar både med knölar (tubers), som innehåller mycket stärkelse, och rhizom men även en del vegetativa skott. På sommaren kan en planta växa ut från en övervintringsknöl och täcka stora områden. En gång försökte jag att sålla fram en hel planta ur en grund mjukbotten. Det var jättejobbigt och delar gick av men det som jag fick upp och som satt ihop täckte uppskattningsvis ca 1 m2.
Många nya övervintringskölar i slutet på rhizomen bildas under senhösten.
Borstnate är populär mat hos många fåglar t.ex. änder och svanar. Efter att en flock änder varit och grävt runt i mjukbotten efter övervintringsknölar kan vattnet i viken bli ordentligt grumligt.
Bild på änder som äter borstnate skott. Review av Harold Kantrud, 1990.
Mars månads vattenväxt är havsnajas, Najas marina. Det lättaste sättet att hitta havsnajas är att leta rätt på en riktigt grund och gärna lite avsnörd vik omgiven av vass. Sen kan det bli lite spännande för den växer i lös gyttja. Det bästa sättet att ta sig dit är i en roddbåt eller på en SUP-bräda. Så titta på en karta efter avsnörda laguner och större vassar utmed kusten. Den förekommer också i sötvatten med där är den sällsynt. Något att ge sig ut på jakt efter längs större delen av Östersjökusten. Den finns också i Danmark och Norge men där är den mindre vanlig. Kanske för att kusterna ser lite annorlunda ut med färre avsnörda vikar än vad som förekommer utmed Östersjöns kuster. Dessa vikars avsnörpning hänger ihop med landhöjningen. Grunda vikar eller flador genomgår med tiden ett antal stadier, från juvenil flada till flada, gloflada och glo. Till slut blir det en liten sjö. Under de olika stadierna dominerar olika vattenväxter och djursamhället förändras också. De vanligaste arterna av undervattensvegetation i glofladan är havsnajas och kransalger.
Havsnajas är en ettårig växt. Plantan blir mellan 10-60 cm hög, med små taggar vid internoden och längs de smala bladens kanter. Det gör att den är lätt att känna igen. Havsnajas blommar under sommaren från juli till september. Det finns få studier på hur växter som lever under ytan pollineras, speciellt där hon-och hanblommor sitter på olika plantor som hos havsnajas. Hos havsnajas lossnar ståndarknapparna från plantan och sprids med vattenrörelserna under 5-10 minuter. Pollenets livslängd förlängs ytterligare av att de innehåller många stärkelsekorn som ger dem energi för tillväxt. Resultatet visar att det är en lyckad strategi, för havsnajas har ofta en stor produktion av frön.
Gräsänder betar gärna på de grunt växande havsnajas-plantorna. Studier visar att frön som passerat genom ändernas tarmsystem gror bättre och genom att gräsänder flyger långa sträckor bidrar de till spridningen av havsnajas. Det är antagligen spridning med fåglar som gjort att den förekommer cirkumpolärt i både tempererade och tropiska vatten. Havsnajas förekommer inom ett brett temperaturintervall från 0-28 0C och används också som akvarieväxt. Varför inte testa och skaffa dig några havsnajas i en välsorterad akvarieaffär? Med sitt lite taggiga utseende kan den bidra till en ökad variation i akvariet och dessutom är den ju trevlig att titta på.
Som vi nämnt tidigare kommer Tångbloggen under året att skriva om månadens vattenväxt istället för månadens alg. Det kommer att bli vanliga arter och släkten av vattenväxter som förekommer i sjöar, vattendrag och även i Östersjöns bräckta vatten.
Inför februari månads vattenväxt blev vi extra glada när vi såg att Eva Larsén kommer att presentera sin doktorsavhandling på Institutionen för ekologi, miljö och botanik , Stockholms universitet, med titeln ”Phylogeny and macroevolution in Isoetes (Isoetales)” den 2 februari. I avhandlingen fokuserar hon på släktet Isoetes evolutionära historia, bland annat hur ytstrukturer hos makrosporer och kloroplasternas genom kan användas för att försöka förklara släktets biogeografiska utbredningsmönster. Eva beskriver en ny syster art, Isoetes womraldii, och hur övriga arter av Isoetes kan delas in i fem stora klader (grupper). Den nya arten I. womraldii har en mycket begränsad utbredning i Cap området i Sydafrika där den idag lever i små dammar och långsamt rinnande vattendrag. Arten bedöms som starkt hotad, beroende på var den lever.
Därför känns det extra passande att berätta mer om släktet Isoetes, braxengräsväxter som februari månads vattenväxt. Braxengräs är enkla ormbunkar som i första hand i sötvatten. Ett bättre namn på släktet skulle vara ”braxenormbunkar” och inte braxengräs, även om de har långsmala lite gräsliknande blad som sitter i knippen från en kort knölig jordstam. Släktet innehåller 192 arter där flera arter har en kosmopolitisk utbredning samtidigt som många av arter är ovanliga och bara förekommer lokalt, som I.womraldii.
Vattenväxter delas in i olika grupper beroende på form, t.ex. flytbladsväxter och rosettväxter. Vi kommer tillbaka med mer om denna funktionella indelning i kommande avsnitt. Isoetes är en typisk rosettväxt med ett knippe smala, sylvassa bladen med fyra luftkamrar. Beroende på art och var de växer kan bladen antingen vara vintergröna eller så vissnar de och faller av på vintern eller under torkperioden.
Livscykel hos braxengräs
Livscykeln hos Isoetes har vissa likheter med makroalger genom att de har två generationer och växlar mellan en sporofyt- och gametofytgeneration. Sporofytgenerationen är diploid och den sexuellt förökande gametofytgenration är haploid. Makrosporangierna sitter vid basen på de yttre bladen i rosetten och mikrosporangierna i de inre bladen. Sporofyten är den stora plantan och spridningen sker med två olika typer av sporer, makro-och mikrosporer. De gror och delar sig till respektive hon- och hangametofyter. Hongametofyten innehåller archegon, som producerar äggceller medan hangametofyteren innehåller anteridier, som i producerar spermier. Befruktning sker när en av det rörliga spermierna lokaliserar arkegonet hos en hongametofyten och simmar in och befrukta ägget. Genom att gametofyterna växer inuti sporerna är de väl skyddade av det yttre lagret, som bara öppnar sig precis tillräckligt för att släppa ut och in spermierna.
I Sverige förekommer två arter, styvt braxengräs (Isoetes lacustris) och vekt braxengräs (Isoetes echinospora). Vekt braxengräs växer på grunda mjukbottnar nära strandkanten, ofta i utsötade miljöer. Den påträffas ned till cirka 1 meters djup och förekommer bara i Bottenviken, där salthalten är tillräckligt låg. Styvt braxengräs är däremot en sötvattensart med desto större utbredning. Den har sitt ursprung i Sydostasien. Den är vanlig i näringsfattiga sjöar med lite surt vatten. På Öland och Gotland är den sällsynt därför att vattnet är för kalkrikt. Styvt braxengräs odlas och används ofta som akvarieväxt.
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
Tångbloggen 