Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Funderingar’ Category

I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.

Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.

Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb. 

Odlingar startade på 1980-talet och då var det blåmusslor som gällde. Den första odlingen låg nära fältstationen Tjärnö marina laboratorium. Några odlingar till startades, men det blev inte den stora verksamhet som många trodde och hoppades på. Bland annat var konkurrensen stor från producenter som Danmark och Frankrike. Men det uppstod flera problem med att få odlingarna att fungera och producera mycket musslor. Sätts repen t.ex. ut vid fel tidpunkt kan de bli fulla med sjöpungar istället. Roligt nog så har sjöpung visat sig vara en produkt i sig, och man kan idag köpa buljong gjord på tarmsjöpung, Ciona intestinalis. Men andra problem musselodlingarna har är attack från ovan. Det har också visat sig att ejder kan komma in i en odling och mumsa i sig stora mängder med musslor. För ejdrarna är det ett julbord som finns uppdukat, och de hugger in med gusto.

Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.

Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling. 

Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.

Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober. 

De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.

Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.

Sen skall algerna torkas och tas om hand.

Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.

Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.

Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.

Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.

Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.

Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?

Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.

Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.

Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.

Skal av abalone, havsöron.

Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?

Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden. 

Read Full Post »

Det kom ett brev, eller snarare en kommentar, till Tångbloggen. Den löd såhär:

”Hej,

Angående tång, alger och andra vattenväxter. Anser ni att det skulle finnas mening med att odla t.ex. tång för att sedan skörda för att på så sätt minska övergödningen i havet? Skulle detta i så fall vara möjligt och meningsfullt att göra lokalt i vikar/hamnar i Östersjön där vattenkvaliteten är sämre idag? Det vore intressant med en längre utläggning om/hur man kan odla/skörda t.ex. tång med avseende på att förbättra vattenkvalitet och minska miljögifter mm! Går det att göra i liten skala för gemene man?

Vänligen
Tom”

Funderingen är skribenten inte ensam om. Det kommer då och då liknande frågor till oss, så nu passar vi på att föra ett lite längre resonemang kring detta. Häll upp en kopp te/kaffe och följ med.

Övergödningen i Östersjön är på en otroligt stor skala, men visst kan man göra lokala punktinsatser. Det man måste komma ihåg är att vatten rör på sig, till skillnad från jord. Om du skulle rena en kubikmeter vatten vid din brygga, är det vattnet någon annan stans en timme senare. På land kan du jordförbättra en plätt i din trädgård, och då är just den plätten förbättrad i några år. Så om man vill komma åt problemen med övergödning så är det vid källan man ska lösa problemet. Och källan är på land, om det inte är toalettavfall från båt som råkar hamna i vattnet istället för i den avsedda anläggningen.

Så hur ska man gå tillväga om om vill förbättra sin lokala badvik?

Först bör man spåra upp varifrån näring kan komma ut i viken. Det brukar alger som grönslick (Cladophora glomerata) kunna skvallra om. Där grönslickan växer mörkt grön brukar det finnas en näringstillförsel.

Cladophora i strandkanten

Grönslick med god tillgång på näring

Uppenbara källor är såklart bäckar, åar och diken. När man har kartlagt dessa är det dags att ta reda på vart i vattendraget näringen kommer ifrån. Det kan vara en kohage, ett stall, åkrar, ett gammalt torp som någon ”glömt” fixa avloppet på. Det finns oftast många näringskällor längs ett vattendrag, det är fullt naturligt.

För att minska näringstillförseln och därmed förbättra vattenmiljön i viken kan man därför ansöka om att anlägga en konstgjord våtmark. Dessa fungerar som näringsfällor, där en krokigare fåra saktar ner vattnet så att olika växter hinner ta upp mer av näringen ur vattnet innan det rinner ut i viken. Raka diken gör att vattnet rinner för snabbt för att växterna ska hinna ta upp några större mängder. Om man tar någon meter av exempelvis åkern på varje sida diket kan man återskapa ett naturligare flöde. Några kvillande krokar i bäckfåran, inplantering av kväveälskande växter och kanske en damm eller två har även visat sig vara mycket effektivt för att öka djurlivet kring en anlagd våtmark. En utvärdering av Naturvårdsverket där man modellerat på befintliga data visade dock att ur ett rent vetenskapligt, mätbart pespektiv så är det svårt att säga om våtmarker hjälper. Detta baserades dock på att man saknade det data som behövs för att säkert kunna dra den slutsatsen. Det varierar ju nämligen kraftigt mellan regniga och torra dagar, vår eller höst, samt var i landet och på vilken jordmån man befinner sig. Som alltid måste man se till just den plats man befinner sig på. Småskalighet och lokal variation är dt man måste ta i beaktnade. Sverige är ett avlångt land…

En systematisk utvärdering utförd av en expertgrupp på EviEM under ordförandeskap av professor emeritus Wilhelm Granéli, limnolog vid Lunds universitet, visar att våtmarker är i allmänhet bra på att ta bort kväve och fosfor från vatten. Den årliga relativa minskningen, eller reningsgraden på årsbasis, är i allmänhet hög för både totalkväve och totalfosfor .  Minskningen av näring i absoluta tal (gram per kvadratmeter och år) beror mycket på belastningen; ju större mängd näringsämnen som tillförs våtmarken desto större mängd tas också bort.

Man kan dessutom plantera/gynna vass och säv att växa vid mynningen av vattendrag i viken. Denna växtlighet bromsar vattnets hastighet, så att näringen inte sprids ut i hela viken utan hinner med att tas upp just vid utflödet. Om man dessutom skördar vass och säv på hösten, så tar man ju bort näring som annars skulle återgått till vattnet. Vassen kan man kanske ha som strö till kossor och hästar, till täckodling, varmbäddar eller något annat kul.

Kom ihåg att man inte får ändra på vattendrag utan tillstånd från Länsstyrelsen. Sommarens snackis blev ju den uträtade bäcken i Tylösand. Ajabaja!

Att kunna odla sina egna alger i viken likt en kolonilott under vattnet vore ju drömmen. Men tyvärr är Östersjön inte särskilt lämpad för detta. Det är framförallt den låga salthalten som sätter käppar i hjulet för detta. Den innebär nämligen att de få tångarter som klarar av att växa inne i det bräckta vattnet lever under stressade förhållanden. Tillväxten är långsam och algerna i Östersjön blir oftast mycket mindre än på den saltare västkusten.

Ska man dessutom odla för att få upp näring ur vattnet kommer det krävas otroliga areal för detta, just för att vattnet rör sig. Att odla algen grönslick som fångstgröda innebär att man även måste kunna skörda den minst en gång om året, kanske oftare. Ställningar likt ”solcellspaneler” skulle kunna användas för att få grönslicken att växa på, men de kommer inte växa mer än ner till 40-50 cm djupt, så ytan måste vara stor. Dessa skulle i sin tur skugga ut all annan vegetation och därmed istället ha negativ påverkan på bottenmiljön lokalt, och DEN ligger ju stilla. Men vattnet flyter på. Fast alla dessa strukturer i viken kommer ju påverka hur vatnet rör sig, och vem vet hur det kan komma att påverka… Nej, det är nog inget som man enkelt kan genomföra om man ens skulle få tillstånd för det.

Problemet med miljögifter löser man inte heller med alger eller andra rotade undervattensväxter, som t.ex.  ålnate, borstnate och slingor. De kan ta upp tungmetaller från sedimentet och göra metallerna tillgängliga för betande snäckor och andra småkryp. På så sätt blir tungmetallerna tillgängliga i näringskedjan. Och oftast brukar rekommendationen vid förörenat sediment vara att INTE röra runt i det. Ska man skörda rotade vattenväxter, som lagrar näringen i just rötterna, så rycker man ju upp dem och därmed kommer föröreningen upp i vattnet igen, och sprids över större ytor när vattnet flyter vidare.

Däremot kan växter som växer i våtmarker även användas för att ta upp tungmetaller. I våtmarken kan rening av näring kombineras med att samla in föroreningar som t.ex. tungmetaller i växternas biomassa, som sedan skördas och tas om hand på lämpligt sätt.

Det är knepigt med vatten för att det är just vatten. Lättare då att angripa problemen vid källan, på land. Anlägg en våtmark så kanske du får köra en liten grävskopa!

Read Full Post »