Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.
Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.
Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…
Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.
Pepparalg, Osmundea oederi
Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederiväxande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.
Bangia fuscopurpurea på sten
Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.
Dumontia contorta och Monostroma sp.
Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.
Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.
Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.
Istället för att berätta om månadens alg denna månad, vill vi på Tångbloggen delta i firandet av The First International Seagrass Day! genom att ta er med på en resa till några artrika sjögräs i tropiska havsområden. Det finns en massa spännande saker att berätta om sjögräs! Det viktigaste är att de är blomväxter som är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. De enda som gärna mumsar i sig sjögräs är dugonger och manater, även kända som sjökor.
Totalt finns det ca 60 sjögräsarter i världen. Det anses vara ett relativt litet antal arter. De artrikaste sjögräsängarna finns i tropiska havsområden
Artrikedom i sjögräsängar skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten, från Linda Eggertsens avhandling 2019.
Kartan är från Linda Eggertsens avhandling “Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” som hon försvarade vid Stockholms universitet 2019. Bilden nedan är också från Lindas avhandling. Den visar ett liknande mönster med flest arter av fiskar på reven, koraller och mangrovearter.
Storleken på olika sjögräsarter skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Eggertsen L. 2019
En intressant observation är att både flest antal (13 stycken) och de största sjögräsarterna (Enhalus och Thalassodenron) finns i västra Indiska Oceanen, medan ängarna i sydvästa Atlanten är ganska artfattiga med bara 5 arter. Dessutom består de av småväxta arter från släktena Halodule ssp. och Halophila spp.. Det kan kanske vara en av anledningarna till att förändringar i sjögräsängarnas utbredning och deras förmåga att binda in kol fått större uppmärksamhet i områden med relativt storväxta fleråriga arter t.ex. Posidonia i Medelhavet och även minskningen av Zostera marina utmed våra kuster i Västerhavet och runt Skåne. Dessa arter binder stora mängder kol i sina tjocka rötter, rhizom, som flätar sig samman i sedimentet och stabiliserar sand och lera. Småväxta sjögräsarter som kanske dessutom är annuella och inte har ett kraftigt rhizom har inte alls samma kolbindande förmåga.
För att inte lämna detta med att presentera en Månadens Art helt och samtidigt knyta an till vårt tema Resor runt om i världen, får det bli en av de mindre arterna Halophila decipiens, allmänt känd som ”Caribbean seagrass” och ”Paddel grass”, det sista för att bladen ser ut som paddlar.
Halophiladecipiens har tunna rhizom med en smal rot som växer ut från varje nod. Kortskaftade paddelformiga blad sitter parvis vid varje nod. De är svagt tandande och blir ca 2,5 cm höga och 0,6 cm breda. Han- och honblommor sitter på samma skida och en honblomma kan producera ca 30 frön.
Den är ettårig och växer på grunda mjuka och sandiga bottnar i tropiska hav, men kan även hittas växande på större djup. Halophila decipiens förekommer i Indiska Oceanen, Stilla Havet, Västra Atlanten och har nyligen hittats utanför den grekiska kusten i Medelhavet. Den är en av många introducerade arter i Medelhavet.
Sjögräs är väl anpassade till den marina miljön. En art som har en riktigt stor utbredning är Zostera marina, ålgräs. Den klarar t.ex. att överleva flera månader under isen i arktiska vatten längs den nordnorska kusten och förekommer ända ner till Medelhavet. Ålgräs bildar ängar i Östersjöns utsötade brackvatten, utmed svenska västkusten i Nordsjön och längs Atlantkusten ner till norra Spanien. Ännu längre söderut blir mer ålgräs mer sällsynt och i Medelhavet förekommer den som små isolerade bestånd, men den kan bilda täta ålgräsängar i laguner. Ålgräs är en flerårig art och kan användas som en indikator på hur klart vattnet är. I vattenområden med lite påverkan av tillrinning av näringsrikt vatten kan ålgräset växa ner till 10-15 meters djup. Medeldjupet längs svenska kusten har påverkats negativt av övergödning, så i dagsläget hittar vi den inte djupare än 6 m.
Jämfört med t.ex. Posidonia oceanica är ålgräsets rhizom mindre kraftigt, men det kan ändå bidra till att lagra en del kol i sedimentet jämfört med de riktigt tunna rhizomen av Halophila.
Detta blev en liten utvikning från att skriva om någon makroalgsart men vi kände att det ”The First International Seagrass Day” var väl värt att firas. Åter till ordningen den 1 april!
Tiden går fort och nu är det redan dags för våra resenärer att åka till Quito. Där är det risk för regn och bara 14 grader. Eftersom solen strålade idag här hemma i Sverige, minskade avundsjukan lite. Det går ju inte att ha varit på San Cristobal utan att ha fotat både sköldpaddor som badar i lerpölar och Darwins finkar. Precis som med sjölejonen verkar de inte bry sig speciellt mycket om oss människor. Och finkarna kalasade gärna på lite vindruvor som låg på backen.
En observation som jag gjort från fotografierna är att skalen som ligger på stränderna är väldigt tjocka, både skal av musslor, snäckor och ett jättevackert krabbskal. Undrar om det beror på att det är funktionellt att ha ett kraftigt skal som skydd mot att bli uppäten eller för att klara sig i bränningarna som rullar in mot kusten?
För skålsnäckor är det nog mest att kunna suga sig fast mot botten med sin stora fot såde inte spolas bort i bränningarna. Har försökt att plocka loss några, bland annat när jag var på Teneriffa – det var en nästan omöjlig uppgift. För krabbor kan jag tänka mig när jag kollar på skalet att den både är väl kamouflerad med sitt lite knöliga skal men också att den är svårare att öppna och få tag på det köttiga innehållet.
Många bitar av flera olika ledsnäckor ihopplockade för att visa hur den skulle kunna se ut. Den största biten är ca 8 cm bred.
Skaldelarna från den stora ledsnäckan Chiton magnificus som blir ca 17 cm lång och 8 cm bred är imponerande. Den har också en stor fot att hålla sig fast med och färgen är svart grå så den är säkert svår att se när den sitter på någon klippa. Den har en kraftig rasptunga och kan beta av alla fina alger som växer på klipporna. I Sverige finns det 11 arter av ledsnäckor, men de blir inte mycket mer än någon cm långa. Finns en bild i inlägget på Tångbloggen från augusti 2015 på en ledsnäcka. För att få syn på den gäller det att kolla igenom inlägget.
Det är den stora foten som man brukar äta hos Chiton magnificus. Den lär vara delikat att äta och det gick lätt att hitta en massa recept på nätet. Men vid den avslutande middagen blev det istället en lite lyxig middag på den djuphavslevande stenfisken Brujo. Andra rätter som var lite spännande att prova på var majsmjölsgrötbollar fyllda med skaldjur, lite som en sorts kroppkaka eller empanadas, dvs pajer med olika fyllning.
Nu går resan vidare till Quito, med höga berg och sen kanske ner till regnskogen…någon liten rapport till kommer från resan …
Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.
Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium. Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.
Fyra makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky
På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.
Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky
Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.
Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky
en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.
På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky
Här kommer en liten utmaning från oss på Tångbloggen. Passar fint såhär på vintern när få av oss vill ut och bada i det kalla vattnet. Räcker med att gå på stranden och kolla i tångvallen.
När jag var på västkusten för några dagar sedan hittade jag en gren av en blåstångsplanta som låg i tångvallen på Saltö, nära Strömstad. Den hade 6 par flytblåsor i rad! Och i grenvecket satt dessutom en hjärtformad flytblåsa. Tror att det är det mesta jag sett någonsin.
Har pressat den och sparar som bevis. Och nu väntar jag med spänning på om någon hittar en med fler flytblåsor i rad. Tror att våra norska kollegor kanske har någon plats där denna form av blåstång är vanlig. Vet att den också förekommer utmed kusten i Frankrike. Ta ett foto och skicka till oss -Lycka till!
Årets första vykort kommer från västkusten, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad. Det hade regnat en massa och på många ställen är det översvämningar. Stigen ner mot Ängklåvbukten, på Saltö var full med små pölar ock likande mer en bäck än en skogsstig.
Väl framme vid stranden var det nästan som ett litet vattenfall där det bildats en massa skum innan vattnet rann ut mellan blocken till havet. Tur för oss var det uppehåll i regnet men de regntunga molnen var inte långt borta.
Allt regnvatten för med sig en massa brunfärgat vatten full med humusämnen som läckt ut från löv och barr på land. Färgen syntes tydligt när jag gick ut på piren.
Det gjorde det svårt att se botten och knöltångsplantorna skymtade vid ytan vid piren på Svallhagen, en av mina andra favoritstränder som jag alltid besöker när jag kommer till Tjärnö. Det var t.o.m. svårt att hitta några japanska jätteostron till middagen i det grumliga vattnet. På sidan om stenpiren syntes några knöltångsplantor sticka upp vid ytan.
Besöket blev kort denna gång. Vi höll på att blåsa och regna bort! På vägen hem till Stockholm och Räfsnäs tog vi vägen söder om Vänern, via Trollhättan mot Örebro för att slippa hamna i något område med stora översvämningar.
Vi hittade en informativ och spännande skylt på rastplatsen vid Borasjön där vi drack en kopp kaffe. Platsen finns markerad med en cirkel och ligger ca 78 meter över havsnivån. Den har sats upp av SMHI, Länsstyrelsen i Örebro län och Havs- och vattenmyndigheten och visar vattendelaren mellan Västerhavet och Östersjön.
Just här är det nästan lika långt för vattnet att ta sig antingen till Västerhavet för vattnet i Borasjön, som för vattnet i närmaste sjö på andra sidan krönet några hundra meter bort, att ta sig till Östersjön. En lite hissnande tanke att vattnet i Borasjön som nu ligger frusen kommer att kunna hamna i Göta älv och rinna ut på västkusten med tiden.
De stora översvämningarna som vi hör rapporter om i TV varje dag nu innebär att det kommer att läcka mycket humusämnen och näring från översvämmade marker. Som syns bakom reportern är vattnet som forskar förbi brunt. Det är Lagan som passerar Värnamo på sin väg ner till havet och Laholmsbukten.
Beroende på sitt avrinningsområde kommer vattnet att via mindre eller större vattendrag med tiden hamna någonstans utmed kusten. Effekten blir lokalt lägre salthalt och genom att vattnet innehåller både humus och näringsämnen kommer det att gynna tillväxten av växtplankton och alger under vårvintern när ljuset kommer tillbaka. Skall med spänning följa hur denna tidiga tillförsel av näring kan påverka bottenvegetation och algblomningar lokalt, både hemmavid på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje och på Tjärnö.
Under 2023 kommer vi på Tångbloggen att ge oss ut på resor runt världens alla hav. Vår serie Månadens alg kommer under 2023 därför att bli en kavalkad av makroalger från hela planeten. Det blir fullt med spännande namn, fascinerande livscykler, intressant biologi och ekologi. Många av arterna kommer att vara något som du kan leta efter på stranden eller när du snorklar eller dyker på din resa i något tropiskt eller tempererat hav. Ibland blir det arter som vi själva hittat och fotograferat. Ibland kommer vi att berätta om arter som vi skulle vilja få se på riktigt. Årets första resa börjar i Medelhavet, närmare bestämt i Adriatiska havet.
Det finns totalt åtta arter inom släktet Acetabularia. Acetabularia acetabulum (eller A. mediterranea) är den art som förekommer i Medelhavet. Övriga förekommer i varmare hav.
Acetabularia hör till ett gammalt släkte och finns kvar som fossil ifrån tiden när dinosaurierna levde. Att de bevarats som fossil beror på cellväggarnas innehåll av kalk, vilket gjort att de lämnat avtryck i kalkstens- eller sedimentlagren.
Acetabularia fick sitt svenska namn najadbägare 2003 av Naturhistoriska Riksmuseet som introducerade namnet för första gången. Najadbägare bildar kolonier på stenar och klippor i grunda skyddade vikar och laguner innanför korallrevet på några meters djup. De är lätta att känna igen där de sitter i små klungor av parasoller, även när de ligger uppspolade och torra på stranden. Känns inte som det finns så mycket näring i de små algerna, men både sjöborrar och fiskar äter faktiskt najadbägare. Kanske är det just för att de innehåller kalk, vilket sjöborrarna behöver till sitt skal?
Det unika med najadbägare är att de består av en enda cell och ändå kan de bli flera centimeter stora. Den enda cellen är indelad i tre delar. Den nedersta delen fäster algen mot underlaget med små korta utskott, (rhizoider) och där finns även cellkärnan. Den mellersta delen består av en tunn upprättstående stjälk som avslutas med en skålformig bildning, som liknar ett parasoll. På stjälken sitter kransar med tunna hår.
Storleken på cellen och att cellkärnan sitter i nedre ändan av stjälken har gjort släktet till ett utmärkt försöksmaterial för att undersöka cellkärnans interaktion med resten av cellen. Najadbägare är lätta att odla och kan överleva utan sin cellkärna i flera månader. Det går också att ympa in celldelar från en annan individ och få delarna att växa ihop. Inte nog med detta. Om stjälken skärs av kan det växa ut ett nytt parasoll! Och omvänt från toppen växer det ut en ny bas, även om denna individ blir kortlivad. Antagligen för att den saknar kärna.
Den sexuella förökningen är också speciell. Först genomgår den enda (diploida) kärnan flera mitotiska delningar som sedan genomgår meios. De vandrar (förflyttas) sedan upp till parasollet/hatten. Där frigörs de som cystor. När cystorna i sin tur öppnar sig, frigörs rörliga, haploida könsceller. När könsceller från olika plantor träffar på varandra smälter de samman och bildar en diploid zygot som fäster vid botten och en ny individ utvecklas. Najadbägare har också asexuell förökning. Den sker genom att mobila (diploida) zoosporer frigörs, fäster sig på botten och utvecklas till nya individer. Hos vissa arter vandrar kloroplasterna under dygnet från parasollet/hatten till fästet i skymningen och tillbaka till hatten i gryningen. En möjlig förklaring kan vara att eftersom den är kapabel att bilda en ny hatt om den t.ex. äts upp/tas bort kan det vara adaptiv process som bevarar resurser. Vilken fantastiskt avancerad alg detta är!
Som många av de alger vi presenterat i Tångbloggens julkalender 2023 blir julgransalgen vacker som en tavla när den är pressad. Vi vill gärna inspirera till att många av våra läsare samlar och pressar alger under 2023. Och rapporterar in fynden, även alla vanliga arter, till Artportalen.
Vi behöver få alla obserationer. Inte bara ovanliga, sällsynta arter eller nykomna främmande arter. Och om du hittar och pressar en riktigt vacker alg kan det bli en nyårshälsning eller ett födelsedagskort till någon vän.
Vi vill passa på att önska alla våra läsare en vilsam och God Helg!
Två bitar av remtång. Den övre är från en honplanta och den undre från en hanplanta där utsläpp av spermier syns som små orange högar.
Remtång, Himanthalia elongata, är en stor flerårig brunalg som bara hittats drivande utmed västkusten eller uppspolad, liggandes i tångvallen. De närmaste bestånden av remtång finns nämligen utmed den norska kusten, i tidvattenzonen på vågexponerade stränder. Det som gett algen dess namn är de förgrenade remmarna som kan bli upp till 2 meter långa! Remtång har, precis som blåstång, skilda han-och honplantor och det är remmarna som är förökningsorganen och även den delen som äts. Arten har fått många lokala namn på olika språk. På engelska kallas remtång för ”sea haricots” och ”sea spagetti”, på portugisiska ”cordas” och på franska ”spaghetti de mer”. Förslag till hur de kan tillagas hittar du på länken”cooking with sea spaghetti”. Den där resan till Norge för att samla alger känns mer och mer behövd…
Strutsallat, Monostroma grevillei är en ettårig grönalg som förekommer under våren på ca 0,5 meters djup. Det gör den lättplockad. Men den är tunnare än havssallad så man behöver plocka en hel del för att få tillräckligt till en sallad. Därför är kanske den bästa användningen att torka och mala strutsallat och använda den som krydda i såser, kryddsmör eller liknande. Oberoende om man tar en tur utmed en Östersjöstrand, på västkusten eller kanske i Norge finns det mycket annat än alger att plocka med sig hem och laga något gott av. En vackert illustrerad och inspirerande bok är den norska ”Sjømat fra fjæra” författad av Stein Mortensen, Arne Duinker och Fredrik Hald och handlar om allt möjligt gott som går att hitta under en strandpromenad. En av maträtterna heter ”Fjærekraft” och innehåller lite av varje som kokas ihop till en smakrik rätt. En fin julklapp och allt blir lite gladare på norska.
Tångbloggen 