Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Öresund’

I maj 2023 drog Nobel Prize Museum igång projektet Forskarhjälpen,  tillsammans med mig och Ellen Schagerström vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. I år handlar Forskarhjälpen om livet i Östersjöns tångskogar och heter Tångskogsjakten. Det kommer att vara elever från 36 skolor som deltar i Tångskogsjakten. Skolorna är spridda från norr i Bottenhavet, vid tångens nordliga utbredningsgräns och hela vägen ner till Kullaberg i Öresund och Skälderviken. Elevernas uppgift är att undersöka livet i blåstången en gång på våren i maj- juni och en gång i augusti-september. Samtidigt med insamlingen av ett antal tångplantor och analys av vilka arter som lever i den tas ett vattenprov för analys av salthalten. Vattentemperaturen under sommaren kommer att mätas med en datalogger från starten i maj till när den plockas upp på hösten när projektet avslutas.

Under rubriken Tångskogsjakten kommer vi att ta upp diverse frågor kring vad som påverkar blåstången i Östersjön och djurlivet i tången. Det kommer att bli både frågor som dyker upp i gruppen av deltagande lärare på de olika skolorna med anknytning till projektet eller något aktuellt som diskuteras i media.

Detta första inlägg kommer att just handla om ett aktuellt ämne i media –att våren är ovanligt sen i år! Det har kommit flera bakslag med mycket snö och kalla nätter med många minusgrader. Diskussionen har varit att en sen och kall vår innebär att växter kanske startar sin blomning men att insekterna som sköter pollineringen inte vaknat ännu. Eller att blommorna kan skadas av frost och snö när det blir ett bakslag i vädret. Temperaturvariationen mellan kalla klara nätter och varma soliga dagar på land är stor, men det är främst minusgraderna på natten som kan skada arterna.

Så hur ser det ut i under ytan i Östersjön? Här startade våren för flera månader sedan och nu är tillväxten i full gång.

Vacker strutsallat växer på en sten.

Ett exempel är strutsallat, Monostroma grevillei. Den börjar växa till redan i december. Det är lätt att missa de små ljusgröna tunna strutarna som växer i strandkanten i mars.

Det höll på att hända mig i år, när de höll på att vissna och försvinna i mitten av april. Eftersom det var lågvatten låg de intorkade på stranden.

En annan ettårig grönalg heter liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Det är också en art som dyker upp tidigt på våren. Du hittar den på stenar och klippor från ca 0,3 till 4 meters djup.

Båda arterna kan riskera att frysa in om de hamnar uppe i luften en kall natt, men de klarar av att växa vid någon plusgrad i vattnet. Nu i början av maj kom några riktigt kalla nätter med – 5 0C i luften och varma soliga dagar. Dags att göra en liten studie av hur vattentemperaturen vid min brygga i Räfsnäs på Rådmansö varierar under några dygn. Under perioden 6 -9 maj varierade temperaturen i luften från – 4 0C på natten till som högst +12,40C i skuggan. En skillnad på 16,4 0C. Samtidigt skiljde sig temperaturen i ytvattnet bara med +2,5 0C (mellan + 4,7 – 7,2 0C). Faktorer som påverkade förändringar i ytvattentemperatur var att nätterna var lugna och vindstilla och vattnet kyldes av lite.

Vindstilla morgon vid 7-tiden när jag gjorde de första mätningarna.

Under dagen blåste det svag pålandsvind och vattnet värmdes upp i ytan. För alger och djurlivet sker inga större drastiska förändringar utan vattentemperaturen ökar långsamt. Den långsamma stora förändring som kan påverka förökningen och tillväxten hos arter i Östersjön är de mildare vintrarna och att det inte ligger ett tjockt istäcke med snö som minskar tillgången på ljus. I projektet Tångskogsjakten kommer bl.a. förändringar i förökning och storlekar hos tångmärlor och tånggråsuggor att jämföras mellan vår och höst. Kanske hinner de med både en förökning nu på våren och en till tidigt i höst?

Från de utplacerade loggarna kommer det bli spännande att följa om vi får någon värmebölja under sommaren och hur varmt det blir i vattnet. Hur kommer växt- och djurlivet i tångskogen att påverkas? Se till att följa Tångbloggen så missar du inga spännande uppdateringar från projektet.

Read Full Post »

Under sommaren finns det tid att gå igenom gamla anteckningar och göra fynd. Hittade en liten pärm med foton från en kurs som jag gick i Norge under min doktorandtid, sommaren 1973. Vi samlade alger, artbestämde, fotade av dem och ritade detaljer. Det var fantastiskt kul! Platsen var på en liten ö som heter Herdla, där det fanns en liten fältstation som tillhörde Universitet i Bergen.  Det är snart 50 år sedan! Och när jag tittar på Google maps så hittar jag stället, Biologen. Det står att det är tillfälligt stängt. 

Men nu till rödpenna, Ptilota gunneri , som är månadens alg i augusti 2022. Rödpenna har en typisk rödalgs-livscykel, med tre stadier: gametofyt, en liten karposporofyt som sitter på gametofyten och så tetrasporofyten. 

Enligt anteckningen skall det finnas karpogon respektive spermatangia på bilderna, men det är inget som jag får syn på hur mycket jag än stirrar på fotona. 

Återigen ett foto ur Danmarks Havsalger. Det är en otroligt fin och bra flora!

I Danmarks Havsalger finns en vacker bild på gonimoblast som sitter på en kort sidogren, omgiven av små böjda skott.  Det är starten på cystocarpet, där så småningom karposporerna bildas. Låter det krångligt så stämmer det. Rödalgers livscykler är jättekomplicerade! 

Det är en av orsakerna till att få rödalger klarar sig i Östersjöns låga salthalt och att de ofta där bara förekommer med sitt tetrasporofytstadium eller bara förökar sig rent vegetativt. 

Just förmågan till olika sätt att föröka sig, som ju är en fördel när det gäller att kunna anpassa sig till olika miljöer, gör att det finns många arter bland rödalgerna som har spridit sig kors och tvärs över världshaven med människans hjälp. Det kan du lyssna mer om i avsnitt 19 av Algpodden.

Pilen pekar på ett tetrasporangium hos rödpenna.

Men rödpenna är en av de många vackert röda, fjäderförgrenade rödalgerna som går att hitta på västkusten, ner till södra Kattegatt och in i mynningen till Öresund. Den växer på stjälkarna hos stortare, Laminaria hyperborea på vågexponerade klippor. Den växer på mellan 3-25 meters djup. Bästa chansen för oss är att hitta den uppspolad på stranden efter en storm. Eller att åka på tångsafari till vårt grannland Norge eller till Skottland, Irland eller ännu längre norrut, där den är vanligare. 

Månadens alg förekommer på Stora Middlgrund, minsann.

Read Full Post »

Har blåstångens mognad och förökning påverkats av ökad temperatur i vattnet? 

  

Nu är det dags att rapportera resultat av Uppgift 3: När startar blåstångens förökning hos dig? Frågan som vi vill få mer kunskap är om högre vattentemperatur resulterat i att blåstången blir mogen tidigare nu än under perioden 1992 – 96. Då, för ca. 25 – 30 år sedan, studerade vi mognaden och förökning på några lokaler vid Askölaboratoriet, i Sörmlands skärgård nära Trosa och i Bottenhavet nära Norrbyn, som är Umeå marina forskningscentrums fältstation. I år, 2022 under maj – juli har det kommit in många rapporter från flitiga deltagare i medborgarforskarprojektet –Algforskarsommar som drivs av Stockholms universitets Östersjöcentrum just om tångens förökning vid full-och nymåne. Vi tackar så mycket för alla bidrag!

I Östersjön finns en stor salthaltsgradient från Bottenhavet ner till Öresund som påverkar förekomsten av arter. En liknande gradient finns när det gäller vattentemperatur. Men denna gradient, och vad den innebär, diskuteras inte alls lika mycket som effekter av salthalt. Vattnets temperatur påverkar flera viktiga fysiologiska processer som respiration, produktion, tillväxt och mognad hos blåstången. 

Förökningstoppar hos blåstång, Fucus vesiculosus anläggs under senhösten och övervintrar som knoppanlag precis som hos växter på land under vintern. När ljuset kommer tillbaka på våren ökar temperaturen i vattnet långsamt. 

Flytblåsor börjar tillväxa samtidigt som förökningstopparna, när vattnet hunnit bli ca 8 – 10 0C. De är släta och sitter till en början i toppen på många grenar. Allt eftersom grenen växer ovanför blåsorna, hamnar de längre ner. Flytblåsorna bidrar till att hålla plantan upprätt i vattenmassan. 

I toppen på grenarna syns de helt nya och fortfarande ganska små flytblåsorna. Jämför med den gamla från förra året – längst ner till höger i bild.

Flytblåsorna fylls med syre som tången producerar. Det finns också blåstång som saknar flytblåsor. Hos dessa bestånd kan förökningstoppar när de mognar få en liknande funktion när de blir uppsvällda. 

I samband med våra undersökningar under perioden 1992 – 94 blev blåstångens förökningstoppar mogna på Askö vid första fullmånen. Detta inföll vid slutet av maj eller början av juni. Stora utsläpp av ägg och spermier fortsatte ofta fram till fullmånen vid midsommar. Vid Drivören, Kronörens naturreservat nära Umeå i Bottenhavet, blev tången mogen först vid fullmånen i mitten på juli ca en månad senare. Det fanns en tydlig skillnad mellan hur mycket temperaturen varierade mellan de två områdena. I Bottenhavet var variationen i temperatur stor och det kunde plötsligt bli mycket kallt när djupvatten kom upp till ytan. Lokalerna vid fältstationen Askölaboratoriet ligger något mer skyddade och värmdes upp lättare och snabbare. Här varierade inte temperaturen så mycket. Från slutet maj och i mitten juni låg den ofta på runt 15 0C. Klart badbart.

Har inte fått tag på någon karta från innevarande år så denna får duga tillsvidare. Det syns att vi har en tydlig temperaturgradient i ytvattnet utmed våra kuster – från ca 14 0C i Öresund, minskande till runt 12 0C vid Kalmar/Öland, bara ca 11 0C i Stockholms norra skärgård och ca 10 0C i ytan utmed kusten i Bottenhavet i slutet av maj. Beroende på hur skyddad lokalen är och om den t.ex. ligger långt in i skärgården eller ute vid en öppen kust kommer att påverkas hur fort den värms upp. 

Så vad är bedömningen såhär långt? Har tidpunkten flyttats fram orsakat av en tidigare uppvärmning av vattenmassan när vi inte längre har så kraftiga och långa vintrar och längre perioder med is? Mildare vintrar borde ju leda till att vattnet inte kyls ner lika mycket under vintermånaderna och därmed kan värmas upp snabbare på våren när solen kommer tillbaka.

Tack vare alla inkomna rapporter från deltagare i Algforskarsommar, har vi nu fått en bättre bild av hur blåstången förökning sker utmed vår svenska kust. Rapporterna visar att blåstången blir mogen tidigare i de sydliga delarna av kusten, från Helsingborg- Kalmarsund och Öland och till Vånevik, Oskarshamn (Området innanför pilarna i den högra kartan). Den blir mogen ca en månad tidigare, dvs. 16 maj, jämfört med platser i Trosa och Stockholms skärgårdar och på Åland där förökningstopparna är färdiga att släppa sina ägg och spermier vid fullmånen först den 13 juni 2022. Jämför vi detta med tidpunkterna när blåstången förökade sig på Askö på 1990-talet inträffade det då mellan 9 – 19 dagar senare och vid några grader lägre temperatur. En förklaring kan vara att fullmånen/nymånen inträffar vid olika tidpunkt olika år. Detta för att månfasen påverkar när de stora utsläppen sker. En annan är att förökningstopparna blir mogna tidigare vid längre perioder av lägre temperaturer, t.ex. 12-13 0C vilket var fallet i de södra delarna utmed kusten i år.

Sen verkar det ta ytterligare en månad, till fullmånen den 17 juli i norra delen av Bottenhavet.  Här finns det däremot för få data från 2022 för att kunna göra någon jämförelse med mitten på 1990-talet. 

Så frågan är inte fullt besvarad ännu utan fler undersökningar behövs under kommande år. Den främsta orsaken är för få data och att tiden för när blåstången är mogen att släppa sina ägg och spermier är kopplade till fullmåne och nymåne. Vi saknar faktiskt även kunskap om vid vilken temperatur som de börjar bli mogna för sitt allra första utsläpp i de södra delarna av kusten, dvs Öresund till Oskarshamn och runt Öland och Gotland.

Nästa år kommer fullmåne att infalla den 6 maj, 4 juni och 3 juli och såklart nymånar däremellan. Vi som håller i projektet Algforskarsommar hoppas därför på att många av er är villiga att gå ner till stranden nästa år redan runt fullmåne den 6 maj och sedan upprepa undersökningen och rapportera resultaten tills ni hittar mogna förökningstoppar. Bli därför inte förvånad om du får en personlig förfrågan någon gång i slutet av april från oss. Det enda som behövs är att ta upp några grenar med förökningstoppar, snitta och se om de är mogna – det behövs inget bad, för det kommer att vara kallt i vattnet.

Avslutningsvis -igen ett stort tack från Ellen Schagerström och Lena Kautsky. Följ oss gärna på Tångbloggen.

Read Full Post »

I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna.  Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.

Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.

Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom. 

Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.

Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.

Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg. 

Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.

Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille. 

En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!

Read Full Post »

En av frågorna som kommer upp när det gäller klimatförändringar är att det kommer att bli varmare somrar och kraftigare och längre värmeböljor. Vid COP26 klimatmötet i Glasgow hösten 2021 är fortfarande målet att hålla 1,5 graders uppvärmning i medeltal. Med de åtaganden som togs kommer det nog istället bli närmare 1,8 grader, men detta är ändå lägre än vad vissa prognoser räknade med. Men det kanske inte är det viktigaste eftersom inga organismer reagerar på ett medelvärde, varken vi själva eller alg- och djurlivet i Östersjöns skog, blåstången. På SMHI:s hemsida finns grafer över hur kallt eller varmt det varit under olika år i Östersjöns öppna vatten. Men det saknas mätningar av vattentemperaturer i grunda vikar och i tångbältet, jämfört med i vattnet utanför tången. Inne i en tångruska är det skuggigt och där kan troligen små kräftdjur och snäckor inte bara hitta skydd från fiskar utan även en svalare miljö under en het sommardag. På samma sätt som vi letar upp skugga när det blir för varmt. Många har säkert känt hur det kan vara mycket kallare några decimeter ner i vattnet en solig dag när bara ytskiktet hunnit värmas upp och ett språngskikt av temperaturskillnad bildats.

Det finns tre tångarter (Fucus)i Östersjön, sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus)och smaltång (Fucus radicans). Smaltång och blåstång förekommer tillsammans i Bottenhavet, medan blåstången dominerar ensam i Egentliga Östersjön. Den växer från strax under utan ner till det djup där ljuset inte längre räcker till för dess fotosyntes. Det är först i de södra delarna av Egentliga Östersjön som den får sällskap av sågtång. I Västerhavet är det annorlunda. Där växer blåstången i ett smalt bälte närmast ytan och utsätts både för uttorkning och infrysning. En stor skillnad i jämförelse med Östersjön, där stora delar av blåstången lever konstant under ytan. Det innebär att i Östersjön är det bara de riktigt grunt växande tångplantorna som riskerar att torka eller frysa vid längre lågvattenperioder under sommaren alternativt vintern. De stora delarna av blåstångsbältet klarar sig ifrån dessa extrema förhållanden.

(mer…)

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Det lättaste sättet att hitta plantor av tandskåring är att gå ut på en öppen vågexponerad strand efter en storm.
Detta exemplar har samlats in med dykning på Herthas Flak i maj 1992.

Tandskåring, Odonthalia dentata är en härligt mörkröd alg som kan bli hela 20 cm hög. Den har platta skott som är ca 3 – 5 mm breda med en oregelbunden förgrening. Mittnerven är otydlig men syns bättre om man håller upp den mot ljuset. Längst ner avsmalnar skotten och är fästa med en kraftig platta. Kanten är tydligt alternerande tandad. Både det latinska och svenska namnet ger bra information om hur algen ser ut. Odont är grekiska och betyder tand och dentatus betyder tandad.

Tandskåring fotograferad i akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium. I höger kant syns en död mans hand, Alcyonium digitatum. Stenarna är täckta av kalkskorpor, olika arter av rödalger.

Tandskåring växer på stenar och block och även som påväxt på större alger från 3 meter till över 25 meters djup. Den är vanligast förekommande på mer vågexponerade bottnar mellan 10-15 m djup. Den förekommer i Nordsjön till västra Östersjön och norra Öresund.

Till vänster syns ett fertilt skott med gonimokarpier i olika grad av mognad från 27.12 1985, Hirsholm.
Till höger syns mörka parvis tetrasporangier varje segment från 4.2 2016 Fornaes Fyr. I båda fallen var det ilanddrivna plantor..

Tandskåring är flerårig och övervintrande plantor bildar nya skott i januari-juni. Algen är diok. På vintern syns fortplantningsorganen på små skott i kanten av de större skotten. Gonimokarpier förekommer i december – april och tetrasporangier i januari-mars.

Vill du gå ut och försöka hitta en tetrasporofyt av tandskåring såhär på nyåret gäller det att leta efter plantor som ser ganska ”skrufsiga” ut. De fertila skotten syns nämligen knappt. Det pressade exemplaret är från 16.1 1997.

Tandskåring är en populär art och finns avbildad i många algfloror. Både som hel planta och med sina olika förökningsdelar. För den som är speciellt intresserad rekommenderas ”Danmarks Havsalger del 1 och del 2″ av Ruth Nielsen och Steffen Sundsten. För dom av er som vill veta mer om både alger och djur i havet finns ”Havets djur och växter” med fina teckningar av Susanne Weitmeyer

En äldre planta där de nya ljust röda skotten vuxit ut under våren och försommar.

Read Full Post »

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Skräppetare, Saccharina latissima, även känd som sockertare, är nära släkt med fingertare som vi berättade om första december. Skräppetare är också en storväxt brunalg och växer från någon meters djup på västkusten ner till 12 – 15 meters djup. En planta kan bli 3-5 år gammal och det tar minst 2 år tills att den förökar sig för första gången. Det äldre bladet slits loss efter ett år, då är det ofta påväxt av mossdjur och fintrådiga alger.

6Saccharina m Membranipora 2

De runda vita ”blafforna” på sockertaren är det släta mossdjuret Membranipora

Tångbloggen fick en fråga från Höganäs kommun, vid Öresund, om även skräppetare påverkas negativt av höga temperaturer på sommaren och svaret är ja. Men i Öresund kan också den lite lägre salthalten bidra till att minska tillväxten hos denna marina art.

Optimala temperaturer för tillväxt hos sporofyten, det stora lite krusiga krokodilskinnslika bladet är mellan 5-15 ° C. Vattentemperaturer över 17 ° C minskar tillväxten, även om skräppetare tål temperaturer upp till ca 20 ° C i flera dagar. Vid ännu högre temperaturer, över ca 22° C dör algen. Detta kan förklara varför skräppetare har försvunnit från kusten vissa år eftersom vattentemperaturerna ibland är högre än 22-23 ° C flera dagar varje sommar.

 

Däremot påverkar inte låga vintertemperaturer varken sporofyten eller de små gametofyterna hos skräppetare negativt.  En annan faktor som kan ha en negativ effekt på de mikroskopiska gametofyterna, men även på hur väl befruktningen lyckas och överlevnaden hos de yngsta stadierna av sporofyten, är mängden slam på botten. Genom ökad tillförsel av näringsämnen som lett till algblomning har sedimentationen av partiklar ökat på många hårdbottnar, speciellt i kustnära områden. Detta kan tillsammans med minskad tillgång på ljus och höga temperaturer under sommaren negativt påverka förökning och tillväxt av olika stadier i livscykeln. Ett grumligare vatten med sämre tillgång på ljus kan också minska djuputbredningen hos skräppetare.

Livscykel skräppetare

Livscykel hos skräppetare, Saccharina latissima. Han- och hongametofyterna är mikroskopiska.

 

En hög temperatur på sommaren kan minska tillväxten och slå ut delar av sporofyterna hos skräppetare. Genom att det tar minst två år från groddplanta till att en sporofyt producerar sporer för första gången kan en hög temperatur ett år innebära att hela populationen minskar och det kan ta flera år innan den återhämtat sig.

Read Full Post »

Första advent är det dags för december månads alg och vad kan passa bättre än fingertare som trivs i kallt vatten under 10 0C och korta dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Breda, bruna band av det uppdelade bladet vajar i vågorna.

Fingertare är en flerårig brunalg, som sitter fast på botten med rhizoider som liknar klängande rötter. Den har en slät och böjlig flerårig stjälk (stipes) som kan variera i längd mellan 5-30 cm. Tillväxtzonen sitter mellan stjälken och bladet. Ett nytt blad bildas varje år. Det gamla bladet blir mer påväxt av mossdjur, alger och sjöpungar med åldern och slits av med tiden. Fingertare har en komplicerad inre vävnad i det handlika bladet, med bl.a. slemkanaler som avsöndrar stora mängder med slem. Men till skillnad från stortare, Laminaria hyperborea saknar den slemkanaler nere i stjälken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillväxtzonen på fingertare är precis där blad möter själk. Det vita på bladen är kolonier av mossdjuret Membranipora membranicea.

Fingertare är en vanlig art utmed den svenska västkustens klippstränder och förekommer ner till Öresund, där salthalten sätter gränsen för arten.

Som många stora brunalger hör fingertare hemma i kalla vatten och utbredningsgränsen söderut i Nordsjön sätts av temperaturen. Den temperatur som sätter gränsen för Laminaria digitata är 100C isolinjen på vintern, eftersom den är avgörande för  förökningen. Det är bara när vattentemperaturen blir 10 0C eller lägre på vintern som fingertare kan föröka sig sexuellt.

Utbredning av Laminaria digitata o temperatur

Figuren visar en karta över utbredningen dvs det prickade området av fingertare. Vilken temperatur som sätter den södra utbredningsgränsen mellan oss och Nordamerikas kust skiljer sig. I Europa är det 100C islolinjen på vintern och i Nordamerika är det 190C på sommaren. Det är inte heller bra med för varmt, nämligen.

En medeltemperatur över 190C på sommaren är så hög att både sporofyter och gametofyter dör. Det betyder att om vi här i Sverige får många långa perioder med höga vattentemperaturer på sommaren utmed västkusten kan överlevnaden hos fingertare påverkas negativt. Sporofyten växer till under kortdagsförhållanden dvs under vintern – försommaren och tillväxten av bladet slutar i juni när dagslängden blir över 12 timmar.

Laminaria digitata gametofyt stadier.

De olika mikroskopiska gametofytstadierna hos fingerade och en ung sporofyt.

Både han- och hon gametofyterna är mikroskopiska och består av små grenade celltrådar. Hanplantorna bär encelliga anteridier som innehåller en spermatozoid med två oliklånga cilier. Honplantan har encelliga oogon som innehåller ett ägg. Det befruktade ägget sitter kvar ovanpå det tömda oogonet och utvecklas till en sporofyt.

Som för många arter som är skildkönade finns intrikata mekanismer för att spermatozoider och ägg skall hitta varandra. Hos fingertare t.ex. släpps ägget ut under långdagsförhållanden. Ca 30 min. efter att det mörknat utsöndrar ägget hormonet lamoxiren. Några sekunder efter att hangametofyten exponerats för lamoxirenet släpps spermatozoiderna ut och simmar till ägget som befruktas.

Fingertare har också olika användningsområden eftersom den innehåller rikligt med spårämnen och vitaminer. Den används både som foder till boskap, gödselmedel och inom läkemedels- och livsmedelsindustrin. Genom sin förmåga att svälla användes laminariastift förr i tiden inom veterinärmedicinen för att utvidga sårkanaler då den har en utmärkt förmåga att svälla när den utsätts för fuktighet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frodig fingertare tillsammans med andra alger. Uppe i högra hörnet syns rester av ett gammalt blad som slitits loss. Kan du se vilka andra alger som finns på bilden?

I handeln förekommer fingertare under flera olika namn t.ex. fingertång och kombu breton eller mer allmänt kelp.

Fingertare är också en av de stora brunalger som kan användas som grönsak i olika maträtter. Då ska man ta unga, rena blad utan påväxt, såklart. Lättast är att samla in hela bladet och skölja av det snabbt i sötvatten. Klipp sen upp bladet i lagom stora bitar och torka dem i ugn vid 50-60 grader. Torkad fingertare kan sen sparas i burk eller påse tills det är dags att använda den. Ta fram och blötlägg bitarna i ca 15 minuter  tills de känns mjuka. Fingertare är god att steka, woka eller fritera. Den fungerar även fantastiskt som buljongbas, vilket den ofta används som i det japanska köket. Och blir man akut sugen på salta chips, så kan man istället ta lite torkad fingertare. Men kom ihåg att alla alger innehåller jod, så ät inte för mycket.

Read Full Post »

Older Posts »