Kräkel, Furcellaria lumbricalis, är en flerårig rödalg som växer på lite större djup. Linné gav den namnet Fucus fastigiatus och sedan har den haft många andra namn, både på svenska och latin. Kräkel har skördats framförallt i södra Östersjön för att utvinna ämnet furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Orsaken till att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget berodde på att det inte gick att få tag på agar som då nästan enbart producerades i Japan. Furcellaran som utvinns ur Furcellaria används som livsmedelstillsats i t.ex. puddingar och passar bra för att göra glasyrer och olika fyllningar i kakor. Det ingår också ofta i marmelad och geléer som stabiliseringsmedel och även vid framställning av öl. Extrakt från kräkel används även i kosmetikaprodukter för hud och hår. Således en mycket viktig alg.
I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna. Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.
Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.
Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom.
Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.
Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.
Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg.
Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.
Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille.
En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!
De första hösttecknen syns på land, såhär i mitten av september. På min promenad hittade jag både vackert röda asplöv och stiliga flugsvampar. För de tappra Algforskare som fortfarande åker ut till sina stugor och vågar ta sig ett dopp eller tar en tur till någon strand finns det också tydliga hösttecken att kolla efter.
På land syns hösttecken som röda flugsvampar och gula vissnande blad.Bladen som faller från träden vis stranden blandas med ilandspolad tång och fintrådiga alger.
I det grunda vattnet går det att hitta små, duniga rödrosa moln som driver runt. Det är violettslick, Polysiphonia fibrillosa, som varit månadens alg tidigare. Vill du veta med om den så läs på Tångbloggen. Det kan fortfarande vara lite tidigt men en annan rödalg börjar också dyka upp. Den sitter som små gaffelgrenade, svagt randiga plantor en liten bit ner på blåstången. Det är ullsläke, Ceramium tenuicorne, som kan bilda ett eget bälte på hösten och vintern när grönslicken vissnat och ramlat av från klipporna. De som andra fintrådiga alger kan också ha lossnat och ligga på botten ibland lösa grönalger. Riktigt färgglatt.
Mellan sävstrån och gräs syns både tofsar av violettslick, ullsträfse och grönslick mot den sandiga botten.
Så för alla tappra Algforskare, fortsätt att leta efter höstförökande blåstång och undersök om det nu finns mycket mer av både tångmärlor och tånggråsuggor i ruskorna. Det är fortfarande så varmt i vattnet att de stannar kvar i tången ett tag till. När det blir riktigt kallt brukar de flytta ner lite djupare till rödalgbältet som i Östersjön består av flera långlivade arter som finns kvar hela vintern. Hit hör kräkel,Furcellaria lumbricaiisoch rödris Rhodomela confervoides men också ullsläke.
Tydliga ogin som kommer ut från tvärsnittet av en honplanta. Inte riktigt mogna ännu.
Du kanske hittar någon liten fisk som jag gjorde nu i veckan. Det var en liten kantnål som följde med upp i baljan när jag skakade en tångruska för att kolla efter betare här vid min brygga. Den släppte jag ut direkt i vattnet igen.
Det var mycket grums i ruskan. men det gömde sig också flera tångmärlor och en kantnål.
Ser fram emot att få ytterligare rapporter som vår svenska kust och skärgård till projektet Algforskarsommar! Kanske något extra fynd som Du hittar på stranden och undrar vad det kan vara. Ta ett foto så försöker vi besvara efterlysta förmåga.
Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit.
Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut.
Släggö 2020, Foto E. SchagerströmSläggö 2020, Foto E. SchagerströmDet är svårt att få en skarp bild av vajande tång när man guppar i vågorna. På västkusten hittar vi det styva havsriset några dm under ytan, bland flera vackra alger. Hur många känner du igen? När solen bleker havsriset lyser det citrongult och blir lätt att hitta.
Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad.
Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.
Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.
För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen.
Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.
Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?
Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.
De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.
En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.
Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen. Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!
Tångbloggen 