Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klyving’

Den första algen för 2020 är den vackert röda algen Polyides rotundus, på svenska känd som bland annat klyving, gaffelgrenig brosktång eller röd gaffeltång. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna i tvärsnitt.

4toppar hos Klyving

Vackert röd klyving med trinda, runda grenar.

Arten kan förväxlas med Furcellaria lumbricalis, kräkel, som är mycket mer vanligt förekommande. De tydligaste skillnaderna mellan Polyides och Furcellaria är att Polyides är klart röd vid genomlysning (Furcellaria är mer brun) och den är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Denna ser man dock inte om man hittar den uppsolad på stranden, eftersom den då gått av strax över fästet. När den torkar blir den svart, så du måste blöta upp den i havsvatten igen om du vill se den röda färgen tydligt.

Foto: Ellen Schagerström

Bland fintrådiga rödalger och brun fingertare sticker den vackert röda klyvingen fram i algbältet.

Polyides förekommer som enstaka plantor från någon meters djup ner till ca 15 meter. Bra platser att leta på är i algbältet kring vågbrytare, gärna där det även växer större brunalger som fingertare och sockertång. Lyfter man på dem kan man hitta klart röda individer av Polyides.

Som ni, kära läsare, vet så är det vanligt att man finner flera olika arter som växer på alger. Vissa är inte så noga med vem de växer på, medan andra är ytterst specifika.

En sådan påväxtart är den lilla, vackra kiselagen Mastogloia wulfii, som hittades på Polyides rotundus. Arten hittades när man undersökte kiselalger längs svenska västkusten, ute på Vrångö strax söder om Göteborg. Men den gick inte att hitta i litteraturen. Det var en ny art man hade funnit!

Den nya arten beskrevs 2018 av forskarna Adil Al–Handal från Göteborgs universitet och Chiara Pennesi från Ancona, Italien. Och när man beskriver en ny art ska den såklart få ett eget namn. Det hör till god ton att inte namnge arter efter sig själv. Det har endast de som gett många artnamn, som Linne, fått göra.

Adil Al-Handal hade haft professor Angela Wulff som handledare. Hennes stora passion i livet är kiselager, något som hon med oslagbar entusiasm och värme delar med sig av till alla som är intresserade. Och få som träffat Angela fortsätter vara ointresserade efter att ha lyssnat på henne en liten stund. Så för honom var valet enkelt, algen fick artepitetet wulfii efter Angela Wulff. Ni kan säkert gissa hur glad och rörd Angela blev av denna otroligt fina gest. Att få en alldeles egen art, därtill just en kiselalg, upkallad efter sig är det finaste en algforskare kan få.

Vi på Tångbloggen blev såklart mycket glada för Angelas skull och hoppas kunna hitta ”hennes” alg under mikroskopet till sommaren.

professor Angela Wulff - kiselalgsentusiast

Det går inte att låta bli att hänföras av kiselalger när Angela Wulff berättar om sina favoritalger.

Read Full Post »

Kräkel låter inte så gott men det är det riktigt äkta gamla svenska namnet på denna vanliga rödalg. Det var Linné som under sin resa på Gotland hörde detta namn på det material som kastades upp på stränderna och användes som gödsel på åkrarna. Både på Gotland och Öland samlades algerna ihop i högar och komposterades för att sedan användas för att gödsla med ännu under 1940-talet. Det latinska namnet Fucellaria lumbricalis avslöjar lite om algens utseende. Furca betyder gaffel och lumbricalis betyder maskliknande. I tidiga svenska floror kallas den för gaffeltång, vilket är ett bra beskrivande namn för den är tydligt gaffelförgrenad. Och färgen kan vara mycket mörk, lite mörkbrun om man håller upp den mot ljuset. Detta fick Linné att ge den det latinska namnet Fucus fastigiatus Linnaeus 1753. En orsak kan vara att den svartnar när den torkar.

1Furcellaria planta med toppar

Kräkel blir ca 5-20 cm lång, med 1-2 mm tjocka broskartade grenar. Den fäster mot klippor och stenar med en bunt korta krypande skott, lite liknande rötter. Kräkel förekommer från strax under ytan, från ca 1 meter ner till ca 15 meters djup. Den kan bilda ett tätt bälte där de stora brunalgerna upphör. Kräkel är flerårig och har olika han och honplantor, gametofyter. Efter befruktningen bildas karposporer som växer ut till sporfyter. Dessa liknar gametofyten med den skillnaden att hanindividen kan kännas igen på vintern de det sitter ljusa ovala spermatangier i speten på grenarna. Förökningsorganen sitter i de övre grenarna vilket gör att de ser tjockare, mer spolformade.

Kräkel förekommer också som löslevande i stora mängder i södra Östersjön och Kattegatt. Där har den skördats för att framställa furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Detta för att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget då det inte gick att få tag på agar producerat i Japan. Furcellaran används som livsmedelstillsats och finns i t.ex. puddingar, passar bra för att göra glasyrer och olika fyllning i kakor. Furcellaran används också i marmelad och geler som stabiliserings medel och vid framställning av öl för att fälla protein och klarningsmedel. Bara för att ge några exempel.

Kräkel kan förväxlas med klyving, gaffelgrenig brosktång, röd gaffeltång (Polyides rotundus), igen en art som med tiden fått många olika namn. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna. De tydligaste skillnaderna till kräkel är att den är röd vid genomlysning och är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Den är mindre vanlig och förekommer som enstaka plantor från några meters djup ner till ca 15 meter. I norra Östersjön är den oftast lösliggande. Denna marina rödalgsart är en sällsynt länds vår svenska Östersjökust.

Bild1

Mängderna av kräkel har minskat i Östersjön, troligen beroende på den ökade mängden med näringsämnen som gynnar andra snabbväxande rödalger. På samma sätt är det också mindre tång som flyter iland. Med det driver fortfarande iland mycket alger utmed kusten på Öland och Gotland, men nu domineras de av andra arter som t.ex. ullsläke, Ceramium tenuicorne. Detta materialet kan inte användas för att gödsla med som blåstång och kräkel men måste ändå samlas ihop och transporteras bort från sandstränderna för att inte den skall omvandlas till en mjuk, gyttjig botten.

Read Full Post »