I förmiddags när vi skulle bada var vattnet nästan spegelblankt och det hade varit en lugn och stilla morgon. Gott om tid för cyanobakterier att flyta upp till ytan och ansamlas inne ibland tångplantorna närmast stranden.
Cyanobakterier vid stranden på Räfsnäs inne ibland tången.
Längre ut på bryggan behövde man ta på sig sitt mest observanta öga för att se de små, små barren, i vattnet när man badar. Det var nog ingen utom jag som noterade att de fanns där. På eftermiddagen tog jag med mig håven ner till bryggan. Då syntes inget mellan tångruskorna för sjöbrisen hade hjälpt till att blanda om vattnet.
Klart i vattnet på eftermiddagen.
Men jag hade håven med mig och det behövdes inte många håvdrag för att samla in lite material och tömma det i den lilla burken. Huvuddelen av blomningen bestod av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae.
Litet dag med planktonhåvBlomningen töms i burkenTydlig knippvattenblom
Med den prognos som SMHI har ställt ut för kommande dagar, med lugnt och soligt väder kan det nog dyka upp lite blomningar av cyanobakterier på många ställen utmed kusten. Blir det lite mer som det var i morse så behöver man inte håva för att kolla på hur knippvattenblom ser ut. Med lite tur och en lupp kanske det syns några nystan av katthårsalg, Nodularia spumigenaockså.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Tog en morgontur ner till min lilla vik, som ligger på Rådmansö i Räfsnäs. Det ligger ett tunt täcke med snö på bryggan och solen skiner. Det har hunnit bli riktigt kallt i vattnet nu, bara ca +4 C och vassen har vissnat.
Vintervy över viken. Solsken, lite snötäcke på bryggor och mark och vissen vass.
Först ser det ganska livlöst ut vattnet, så det första är att kolla hur mycket smådjur som fortfarande håller till i en av mina tångruskor. För att slippa gå ut i vattnet har jag knutit fast några tångruskor som hänger från bryggkanten. Man lär sig med åren, minsann. När jag skakar av en tångruska i den vita baljan kryllar det av både stora och små tångmärlor, gammarider. Det finns också ett par tånggråsuggor, Idotea spp. och en nattsländelarv i ett fint hus byggt av tångbitar. Såg några av de mindre tångmärlorna som börjat bilda par. Det syntes inte till några fiskar i vattnet, men det kan ju vara lite svårt att se med alla vågrörelser och solglitter.
Höstförökande tångplanta med många små kräftdjurMest tångmärlor men också några tånggråsuggor o en husmask
När jag tittar ner i vattnet nära stranden gör jag en upptäckt. Det är en fin vinterblomning av cyanobakterier som ligger och skvalpar i vattnet! Arten är knippvattenblom, Aphanizomenon spp. och såhär års är det mycket mörkt blågröna. De syns tydligt i vattnet, men det gäller att hålla ögonen öppna.
Blomningen samlas vid den innersta delen av stranden.De små knippena av cyanobakterien ser ut som tallbarr i vattnet.
Samlar du lite vatten med cyanobakterieblomning i ett glas och låter glaset stå en stund, kommer de att flyta upp till ytan. Då blir de ännu lättare att se. Knippvattenblom är inte giftig som katthårsalgen, Nodularia spumigena, som är den typiska cyanobakerien som blommar i öppna Östersjön på sommaren. Men låt bli att dricka av vattnet ändå.
Ett glas med cyanobakterien knippvattenblom som flutit upp till ytan.
Själv höll jag på att missa denna vinterblomning av cyanobakterier. Den kommer inte heller att ge några tidningsrubriker. Det få vänta till våren när vi på Tångbloggen skall försöka få till att sprida mer kunskap om den för Östersjön så viktiga vårblomningen. Tills dess kan du kika på den här lilla filmen vi gjort.
Tankarna går såklart till den pågående klimatförändringen och vad den kan innebära för vegetationen i Östersjön, både på de hårda bottnarna med blåstång och smaltång och på de grunda mjuka bottnarna med gäddnate, borstnate, kransalger mm. Jag blev intervjuad i veckan om just detta. Intervjun kommer att sändas i Sverigens Radio P1 ”Godmorgon Världen” nu på söndag för den som är intresserad.
I början av juli åkte jag till Umeå och undersökte smaltången Fucus radicans, bland annat vid Järnäs. Där har jag inte varit sedan mitten på 1990-talet. Det fanns gott om smaltång ute i viken och den enda möjliga effekten av att det varit varmt i vattnet tidigt var att de flesta smaltångsplantorna redan hade tappat sina förökningtoppar. För runt 25 år sedan gjorde vi undersökningar här i början av juli. Då brukade de vara fullt utvecklade med massor med förökningstoppar.
Fin smaltångsplanta från Järnas med förökningstopparna kvar.
En annan förändring som var tydlig i strandkanten var de stora mängderna med fintrådiga brunalger, särskilt trådslick Pylaiella littoralis, som låg i tjocka drivor längst inne i viken.
Tjocka algmassor som torkat så att de gick att gå på. Men de luktade inte jättegott.
Och så hade vresrosbestånden brett ut sig över hela stranden, så det blev lite knepigt att hitta ner till stranden och gå ut i vattnet.
Var är stigen ner till vattnet? Svår att hitta bland alla vackert blommande rosor i rosa och vitt.
Nu i början av augusti bar det av till Askölaboratoriet över några dagar. Vackert sommarväder med en hel del regnskurar som det ofta är såhär års. Så gick det att se några spår av de två värmeböljorna. Ja, på de riktigt grunt växande blåstångsplantorna var många toppar torkade och ”solbrända” och lite längre ner på plantorna växte det jättemycket grönalger, både grönslick Cladophora glomerata och tarmalger Ulva intestinalis. Både grönalger och fintrådiga brunalger som trådslick Pyilaiella littoralis och molnslick Ectocarpus siliqulosus växer bra i lite varmare vatten. Blir det mycket påväxt på tången skuggas den och kan växa sämre.
På andra ställen var tångbältet som vanligt, speciellt där vågor hela tiden rör om i vattnet. Men det finns gott om trådalger på många av de rotade vattenväxterna.
På Rådmansö, vid naturreservatet Riddersholm, där vi ofta går promenader och följer vad som kommer in till stranden, har det börjat driva in mycket lösryckt, vissnad grönslick och brunalger. Och tång-, eller de bör kanske kallas algvallarna, på stränderna har redan hunnit bli stora och tjocka. Men det ligger fortfarande mycket kvar och driver i vattnet.
I vallen till vänster dominerar grönslick och i vallen till höger och utanför i vattnet en massa fintrådiga brunalger.
Jämfört med andra år så känns det som att det är lite tidigt och kanske lite mer, jämfört med somrar när det inte varit riktigt lika varmt. Tyvärr finns det inte några studier där påverkan av värmeböljor eller avrinning efter större regnmängder, som leder till lokal utsötning av vattenmassan, undersökts på bottenvegetationen. Och även om klimatmodeller blir bättre och bättre så är upplösningen på regional nivå dålig. Generellt tyder klimatmodellerna på att det kommer att regna mer, vilket innebär att tillrinningen av sötvatten till de norra delarna av Östersjön kommer att öka. Detta betyder att salthalten kommer att sjunka. När salhalten sjunker under ca 4,5 promille blir det svårt för blåstången att överleva. Smaltången tål ännu lite lägre salthalt, ända ner till 3,5 promillle, och kommer att kunna bli kvar i ett område lite längre. Med ökad tillrinning från land tillförs mer näringsämnen till havet, som kan gynna arter av fintrådiga alger, t.ex. grönslick, tarmalger och trådslick. Prediktionerna förutspår att det också kommer bli allt vanligare med värmeböljor som t.ex. i år. Och blåstång och smaltång kommer att flytta söderut i Östersjön. Först försvinner de från Bottenhavet, som då kommer att blir mer likt Bottenviken dvs. utan stora fleråriga alger på klippor och stenar. Men det kommer fortfarande vara en artrik miljö, eftersom fler sötvattensarter kommer att breda ut sig. Frågan framöver kommer att vara hur fort dessa förändringar kommer att gå och hur långt söderut i Östersjön marina arter kommer att få flytta. Enligt många modeller handlar det om sådär 100 år.
Algblomning är när några alger, förekommer i stora mängder. Det kan också vara cyanobakterier som bildar blomningar. Vanliga arter på sommaren i Egentliga Östersjön är katthårsalgen, Nodularia spugmigena och knippvattenblom, Aphanizomenon. De startar sin blomning ute i öppet hav och driver sedan in till någon kust dit vinden för dem. Det ser ut som en vitgul till grönaktig sörja som rinner mellan fingrarna eller inte fastnar i ett såll. Är det större alger som grönslick eller trådslick så fastnar de i ett såll. Det kan såklart vara blandat med både mikroskopiska arter och större makroalger.
Det var inte konstigt att när något liknande dyker upp i viken utanför Tjärnö marina laboratorium, utanför Strömstad, kommer frågan ” Har cyanobakterierna kommit hit också? Eller vad är det för något som driver i ytan i viken?”
Till vänster i bild är det grönalger som driver i ytan och till höger den vitgråa lite slemmiga algblomningen.
Så det var raskt gjort att ta sig till kajen och samla in lite material. Det var ganska slemmigt och brunaktigt så det var lätt att konstatera att det inte var cyanobakterier som blommande. In på laboratoriet och kolla i lupp och mikroskop. Resultatet syns nedan. Det var aktiv produktion av syre i det tunna lite slemmiga materialet. Många små blåsor bestående av syre syntes i luppen. Algerna lever och håller inte på att dö. I mikroskopet syns små kiselalger av olika sorter som bildar långa trådar. Och mellan dem simmande massor med små flagellater, de ser ut som lite mörkare prickar på fotot. Och ännu mindre syntes små, små bakterier.
Vänster: Foto i lupp visar massor med syreblåsor producerade av algerna. Höger: Smala pinnar är kiselalger och små bruna prickar olika arter av flagellater.
Det gick inte att göra så mycket mer undersökningar, för nästa dag hade de försvunnit. Det är också typiskt för algblomningar att de förflyttas med strömmar och blåst. Så hur bildades de och var kom de ifrån? Det får bli mest av en gissning. Det hade varit lågvatten och de grunda delarna alldeles vid strandkanten låg torra ett tag. Sedan, när vattennivån stiger, kan den tunna algfilmen lossna och driva iväg för att ansamlas i en vik någonstans. Just den grunda ytan på sedimentet, som ser helt kal ut och utan liv, kan vara täckt av kiselalger, flagellater och en massa småkryp mellan sandkornen. Som sagt – detta är vad jag tror hände.
I vintras gick den svenska algforskaren Gertrud Cronberg ur tiden. Hon är kanske inte så känd för många, men hennes arbete med mikrosopiska växtplankton har varit av stor vikt. Hennes kollegor Eva Willén och Roland Bengtsson, båda aktiva i Artdatabankens algkommitté, har författat några rader om Gertruds gärning.
Gertrud Cronberg (1937–2021) avled i slutet av februari i år efter en tids sjukdom. Hon har ända sedan studietiden arbetat med växtplankton i limniska miljöer där hon hade ett stort intresse och god känsla för arters former. Hon fick en mycket bred artkännedom inte bara om växtplanktonfloran i stora delar av södra Sverige utan också i andra länder, däribland delar av Afrika och Sydamerika där hon var involverad i projekt.
Hon arbetade tidigt med scanningmikroskopi och publicerade på 1970-talet detaljer av skalbärande guldalger, där just skalstrukturer är viktiga i bestämningsarbetet. Så tidigt kom också hennes första publikation om cyanobakterier – en organismgrupp som hon kom att ägna särskilt stort intresse inte bara taxonomiskt utan också i utredningar gällande deras toxinproduktion.
Hennes doktorsavhandling i ämnet limnologi från 1982 rörde växtplanktonutvecklingen i sjön Trummen, Växjö, efter den omfattande restaureringen som ägde rum där 1970–1971. Gertrud har medverkat i och själv producerat många arbeten både i internationella tidskrifter och i populärvetenskapliga sammanfattningar med särskild inriktning på taxonomiska frågor och artutbredningar.
Cronbergia planctonica. Att få en art uppkallad efter sig är stort. Att få ett helt släkte, som Gertrud fick, visar verkligen på hur viktigt hennes arbete har varit.
Som en uppskattning för hennes taxonomiska insatser fick hon ett cyanobakteriesläkte, Cronbergia, uppkallat efter sig år 2010 där den art som hon själv tidigare under annat släktnamn beskrivit från en brackvattenmiljö nu finns med som Cronbergia planctonica (Cronberg) Komárek och ingår i den senaste cyanobakteriedelen av Süsswasserflora von Mitteleuropa, Cyanoprokaryota del 19/3, tryckt 2013, som den enda art i det släktet med förekomst i Sverige.
Nu har det varit gråväder och ganska trist i många veckor och det ser ut att fortsätta fram till jul om prognosen i väder-appen stämmer. Som marinekolog är vad som händer i vattenmassan minst lika intressant som hur miljön närmast stranden förändras och påverkas av stormar, blåst, vågor och förändringar i vattenståndet. På SMHI:s väderinformation finns den information du behöver för att få veta när det blir lågvatten. Då är det tid att gå till en fin strand och se vad du kan hitta. Det finns många stationer där vattenståndet noteras så välj den som ligger närmast där du bor. För min del är det bästa idag att titta både på prognosen för Forsmark och Landsort.
Det har varit lågvattensperioder under ett antal dagar (13 – 14 december), men just nu på morgonen den 16:e december är det lite högre vattenstånd igen.
En liten hamn som ligger tom i väntan på att sommarboende kommer tillbaka.
Slipade klippor blir extra vackra av lite regn. Diabasens gångar i den gråa graniten ser extra svarta ut. Vattenytan är spegelblank och vattnet helt klart. Nere vid strandkanten ligger småstenar torrlagda och spåren av övervintrande alger går lätt att hitta.
Blåstångsplantor ligger i vattenbrynet. På klippan syns en bård av fintrådiga grönalger.
För att vara säker på vad som sitter på den lilla klippan skrapar jag av några tussar, tar med hem och lägger i vatten. Det visar sig vara grönslick (Cladophora glomerata), små mörkgröna plantor som har lite brunt ludd på sig. Det bruna är olika mikroskopiska kiselalger. Grönslick väntar på att det skall bli vår och solen kommer tillbaka, så att den kan börja växa igen. Kommer att försöka hålla koll på just denna lilla klippa och se om de överlever eller om de fryser bort när isen kommer.
Stenarna är fulla av kulformiga cyanobakterier, kanske av släktet Rivularia?
Cyanobakterier är tåliga och kan överleva både is och att ligga torrlagda under en period. Vi har skrivit om denna grupp tidigare på Tångbloggen, och påpekat hur kluriga de kan vara att skilja åt, så jag vågar mig inte på att bestämma vad det kan vara för art.
Det blåste rejält för en vecka sedan och det innebar att blåstång spolades upp högt på stranden vid sjöängen. Hur högt upp på stranden vattenstånd och vågor kan skölja tångvallen syns genom att tången ligger i band utmed stranden. Den översta vallen innehåller mer ålgräs och den nedre lite mer blåstång.
Två tydliga vallar av alger och ålgräs som spolats iland när vattenståndet var högre och det blåste mer.
Något som flyter riktigt bra är fett. Högst uppe på land hittade vi en del av en säl som måste legat i sjön länge.
En bit av en säl med lite pälsrester ligger högt uppe på stranden.
Nu ser jag fram emot en lång lågvattensperiod tidigt i vår när högtrycket har placerat sig över Östersjön, solen skiner och det går att vada ut en bit och vända på stenar och göra nya fynd. Det finns alltid något nytt att upptäcka!
Vädret växlar fort i skärgården såhär i början av oktober. Dimman kan driva in snabbt och svepa in allt i grått. Men bara en timme tidigare sken solen. Vassbältet utmed stranden är gulbrun och har samlat in näringen i rotstockarna till nästa år. Vattnet är klart och ganska svalt , ca 13 grader. På land håller träden på att förbereda sig för vintern.
Dags att stänga badhytten för året?
Det blåste ordentligt igår så jag gick ner till stranden för att se vad som drivit iland. Det ligger massor med löv, mest från den stora asken står helt nära stranden, inblandat med olika vattenväxter, som borstnate (Stuckenia pectinata), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och ålgräs (Zostera marina) i tångvallen.
Ligger kvar lite skum i vattnet efter blåsten.Fotspår i sanden.
Det låga vattenståndet syns på att borsnateskotten ligger och flyter i ytan. Tillsammans med speglingar av vass och blad från asken bildar det ett vackert mönster.
Vattenväxterna tappar inte färgen och vissnar inte som växter och buskar och träd på land.
Närmast bryggan är stenarna torrlagda. På stenarna ligger häftigt gröna tofsar av grönslick (Cladophora glomerata) och tarmalger (Ulva spp.). Ett lösryckt skott av ålnate har hamnat ovanpå stenen och på många stenar syns små mörka kulor av en cyanobakterie.
Grönslick och tarmalger till vänster, ålnate skott, och borstnate skott uppe tillhöger nere i vattnet. Alla i olika gröna nyanser.
Det finns ingen anledning för vattenväxter att tappa färgen på hösten som växterna på land. Det som händer istället med flera undervattensväxter är att de blir mörkare gröna, får mer klorofyll eftersom mängden ljus som når ner i vattnet minskar.
När jag tittar närmare – kanske två arter av cyanobakterier. Framtiden får utvisa vad det är för några.
När jag tittar närmare på cyanobakterie kulorna så ser det ut att vara lite olika storlek och några verkar se lite lösare ut och andra små och hårda. Får samla in lite material och posta till Roland Bengtsson som är med i algkommittén och be honom artbestämma dem åt oss. Får jag svar så lovar jag att berätta om det i nästa vykort.
Nu försvann den närmaste ön igen i diset och det blev snabbt dags att gå in. Hälsningar från Räfsnäs, Norrtälje.
Det börjar bli höst och risk för att det börjar blåsa och storma. Då är det dags för den sista turen ut till en liten ö med en fika korg. Ön heter Tärnskär, som många andra i Stockholms skärgård. Denna gången satt inga tärnor på ön men däremot gjorde vi som vanligt ett fynd.
Ett skelett av en strandskata låg kvar på en klippa. Nu pryder bokhyllan tillsammans med andra fynd.
Det är också klart att hösten är här när man tittar ner i vattnet. Den typiska algzoneringen i Östersjön med ett smalt bälte av grönslick, Cladophora glomerata och tarmalg, Ulva spp. följt av ullsläke, Ceramium tenuicorne och längst ner syns blåstången, Fucus vesiculosus. Det var frestande att ta sig ett dopp men dimmorna höll på att rulla in utifrån havet.
Häftigt grön grönslick och vackert röd ullsläke. Blåstången skymtar längst ner i vattnet.
Efter regnen i förra veckan hade hällkaren fyllts med nytt vatten. Det ena har hunnit bli vackert grönt av någon mikroskopisk alg och den andra som ligger lite högre upp från vattenlinjen hade fått en rödare algblomning. På klipporna runt vattensamlingarna växer vägglav, Xanthoria parietina i lysande orangegula fläckar. De blir ännu vackrare i dimman.
Olika algblomningar i hällkaren på Tärnskär. På klippan växer vägglav och färgar den lysande organegul,
Sen var det definitivt dags att åka tillbaka innan dimmorna driver in ute från öppet hav. Väl tillbaka vid bryggan var det dags att ta upp båten för vinterförvaring. Att dra upp båten är alltid lika spännande för den är ganska tung och det är lätt hänt att den sjunker ner i blåleran som finns strax under sanden. Blir det för djup är det lätt hänt att hjulen fastnar. Denna gång gick det fint.
Spår ifrån där båten höll på att köra fast i blåleran. Här kan man hämta lera att göra skålar av i höst.
Nästa steg var att undersöka hur mycket påväxt som fanns på skrovet i år. Förra året la vi inte i båten förrän i början av augusti och då slapp vi havstulpaner nästan helt. I år hade det blivit ganska mycket havstulpaner på skuggsidan av båten som legat in mot bryggan medan utsidan mest hade grönslick och grov tarmalg som påväxt.
Sidan som legat ljust full med grönalger och små pickar av svartkula medan skuggsidan fått många havstulpaner.
Samma skillnad syntes på våra grannars båtskrov som de tog upp idag. Tittar men noga på sidan som fått mer solljus så syns också många små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra.
Att en bild säger mer än tusen ord är ett känt talesätt. Men vad händer om en bild beskrivs med få eller många ord som inte stämmer? I det här inlägget reagerar vi på att flera olika arter av växtplankton har kallats för mördaralg!
Rubriker om mördaralger som sprider skräck i Östersjön, i Medelhavet eller dödar vildsvin på stränder i Bretange? I media och press har allt ifrån den makroskopiska grönalgen, idegranskaulerpa, (Caulerpa taxifolia), som spridit sig i Medelhavet till mikroskopiska växtplankton som Chrysochromulina polylepis och olika cyanobakterier, både utmed kusten i Bretange och i Östersjön kallats för mördaralg. Är det för att väcka uppståndelse?
Algblomning i vattnet vid stranden och ilanddriven tång som bryts ner där den ligger, på land.
Blåser det mycket kommer cyanobakterieblomningen inte att flyta upp till ytan innan den dör, utan sjunker direkt ner till djupare bottnar där nedbrytningen av de döda algerna leder till syrebrist. Arealen av döda bottnar breder ut sig. Dessa bottnar skulle man kunna beskriva som att ”Svarta Döden” breder ut sig!
Så jag blev såklart bekymrad när jag ser att Världsnaturfonden, via flera mediekanaler skriver att ” Gröna döden breder ut sig i Östersjön” och att de har illustrerat detta med en jättevacker bild på en klippa i skärgården och ett bälte av grönslick (Cladophora glomerata) och troligen brunalgen korvsnöre (Scytosiphon lomentaria).
Jag förväntar mig att WWF skall ge trovärdig och korrekt information. Ett grönslicksbälte är i högsta grad levande, inte dött! Grönslick och andra alger som blåstång, korvsnöre och många andra arter producerar syre och är hem åt både kräftdjur, snäckor och småfisk.
Många arter bor i grönslicken. Här är det små bebisar av blåmussla som finner trygghet.
Under soliga varma dagar blir det så mycket syre så att det inte kan lösa sig i vattnet utan syrebubblorna lämnar vattnet och ökar syret i luften. Grönslick och andra makroalger är liksom cyanobakterier viktiga syreproducenter i Östersjön.
Drivande grönslick utanför vassbältet kommer att brytas ner på grunt vatten.
Det är när algerna lossnar, dör och hamnar på djupare bottnar som de kommer att brytas ner och då går det istället åt syre. Igen hamnar de stora algerna oftast uppe på land och i tångvallen kommer nedbrytningen att ske långsamt. Och de bidrar inte till den stora arealen av syrefria bottnar ute i Östersjöns djup.
Gröna alger är viktiga syreproducenter och bryts oftast ner i tångvallen.
Såhär ser klipporna ut på sommaren utmed många skärgårdsstränder.
Ett vackert grönslicksbälte med mycket blåstång på lite större djup. Här produceras syre!
Tångbloggen 