Tångbark, Einhornia crustulentakan bilda stora kolonier och växer ofta som namnet säger på blåtång i Östersjön. När det är dags för larverna sätter de sig fast på de äldre delarna av blåstången, inte de nya årsskotten som är för slemmiga och där slemmet innehåller antibakteriella substanser. Inget som den lilla larven gillar. Andra platser kan vara nya kala ytor som stenar, bryggstolpar under vattnet och den fina tomma plattan som jag hände ut vid min brygga för att kolla när havstulpanens larver kommer och sätter sig. Att kolla detta ingår i Svenska Båtunionens undersökningar utmed kusten där frivilliga kan delta och larma om när det är dags att sätta in åtgärder för att ta bort havstulpaner från båtbotten. Här finns en aktuell karta över läget med förekomsten av havstulpaner i år.
Nyss hemkommen från västkusten var det min tur att kolla plattan. Det första som syntes var en mängd kolonier av mossdjur. De är fortfarande ganska små. De etablerade sig redan för flera veckor sedan mer eller mindre direkt efter att plattan hängdes ut vid midsommar.
Det mesta på plattan är små kolonier av mossdjuret, tångbark. I skåran mellan de två halvorna syns den största havstulpanen. Resten är pyttesmå vita prickar.
Nu borde det vara dags för de små havstulpanslarverna att etablera sig nu i slutet av juli eller början av augusti. I alla fall här i norra delen av Stockholms skärgård. På Havstulpanskartan har rapporter redan kommit in från södra skärgården för ett par veckor sedan. Och på nyheterna gick det ut en varning att det är dags att beställa tid på en båttvätt eller åka in till något sötvattensområde för en dag för då dör de små havstulpanerna. De tål inte sötvatten.
Och mycket riktigt när jag kollade noggrant fanns det ca 45 små, små havstulpaner, och en lite större. Om nu allt fungerar för vår del så kommer vi att sätt i vår båt först om en vecka så om det inte kommer någon större andra settling så blir det enkelt att göra rent båtbotten i år.
Många små havstulpaner sitter på de äldre delarna av blåstången. Några har t.o.m. satt sig ovanpå tångbarken.
Hur många och hur stora havstulpanerna, av arten slät havstulpan. Amphibalanusimprovisus hunnit bli varierar utmed kusten. Hittade dessa betydligt större havstulpanerna på en tångplanta från Askölaboratoriet, i Trosa skärgård igår. Tursamt nog har vi bara en art nämligen slät havstulpan i Egentliga Östersjön och inte flera arter som på västkusten. Slät havstulpan är en introducerad art som ställer till med mycket problem när den sätter sig på båtbottnar. Klart positivt att det finns sätt att veta när det är dags att se till att rensa botten från havstulpanerna.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.
Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.
Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.
Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulvaintestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhorniacrustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.
År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanusimprovisus) täcker de äldre delarna av blåstången.
Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.
År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.
Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.
Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.
Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.
Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.
I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.
Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Tångbloggen 