Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stockholms universitet’

Den 20 juli fick Tångbloggen möjligt att berätta lite om allt spännande som händer under ytan i våra kustvatten i direktsändning i P4 Stockholm.

I år driver vi också projektet Algforskarsommar där forskare vid Stockholms universitet på Institutionen för ekologi, miljö och botanik tillsammans med Östersjöcentrum vill få allmänhetens hjälp att undersöka hur mycket smådjur, särskilt betare, som gömmer sig i tången. Vi vill även veta hur vanlig den höstförökande blåstången blivit i Egentliga Östersjön och hur gröna grönslicksmattorna på olika platser. Det kommer in fler och fler rapporter från hela kusten. På rapporterna är det klart att det nu börjar gå att hitta höstförökande plantor. Förökningstopparna håller på att växa till. De sitter några centimeter ovanför de parvisa blanka flytblåsorna och är lite knottriga. De första rapporterna med fynd har kommit in från Bergkvara, Kalmar län och Ronneby, Blekinge län. Skulle vara spännande om någon Algforskare kan hitta större områden med höstförökande blåstång längre norrut i Östersjön, t.ex. på Öland eller Gotland eller i någon av våra större skärgårdar. Beskrivningar av uppgifterna hittar du på länkar på Östersjöcentrums hemsida om Algforskarsommar.

I intervjun fick jag även en fråga om att äta alger och var det går att plocka alger. På Tångbloggen hittar du flera förslag på vad det finns för goda alger att använda i matlagningen. Allt ifrån vårprimörer som röd slemsnärja och korvsnöre, till en matig knöltångssallad eller chips gjorda på skräppetare även kallad sockertare. Har Du några frågor hör gärna av Dig till oss så skall vi försöka besvara dom efter bästa förmåga.

Read Full Post »

Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år.  Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.

Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.

Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.

Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.

Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.

I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.

Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.

Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.

Read Full Post »

Måndagens medverkande var Sam Dupont och Kerstin Johannesson båda från Göteborgs universitet, tillsammans med Bo Gustavsson, Stockholms universitet och Lars Arneborg, Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut, SMHI.  Ordförande var Emma Norhén som också är ordförande i Miljövårdsberedningen.

De medverkandes presentationer och diskussioner gav mig lite tankar som jag vill dela med mig. En fråga som bara snuddades vid var hur Östersjön med sin unika blandning av sötvattensarter och marina arter kommer att påverkas av de förväntade högre vattentemperaturer kombinerat med lägre salthalt som klimatförändringar innebär. 

Det har gjorts en del studier av marina arter som vandrat in i Östersjöns brackvatten för ca 8000 år sedan. Då gick Östersjön från att ha varit en insjö, Ancylus sjön till att bli Littorina havet. En jätteförändring för alla sötvattensarter. Efter att isen drog sig tillbaka så höjdes successivt landet och sunden i Danmark grundades upp och vattenutbytet blev allt mindre. Du hittar mer att läsa om de stora förändringar som skett och havets geologiska historia på Havet.nu.

Ancylus sjön – isen drar sig tillbaka. Mycket av dagens landområden ligger under ytan.
Littorina havet. Landhöjningen fortsätter och Östersjön blir långsamt mer avsnörd.

Under de senaste 7000-8000 åren har många marina arter vandrat in i Östersjön. De visar på tydliga genetiska anpassningar till denna nya miljö – som har en relativt sett låg salthalt, knappast något tidvatten men stora variationer i vattenstånd. Dessa förändringar har skett mycket snabbare genom ökade halter av växthusgaser i atmosfären.  Idag finns tre tångarter i Östersjön, blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus) och en nu för Östersjön unik art smaltång (Fucus radicans). Smaltången har hunnit utvecklas under de 7000 år som salthalten varit någorlunda stabil i Östersjön.

Tre viktiga tångarter på Östersjöns klipp-och stenbottnar.

Med klimatförändringen förväntas det regna mer, vilket gör att mer näring kommer att rinna ut med åar och floder från omgivande marker.  Det kommer att bli viktigt att redan nu göra åtgärder som bidrar till att binda näringen på land och minska tillförseln av näring till Östersjön. Detta kan göras genom anläggning av våtmarker, som dessutom kan fungera som lekplatser för gädda och abborre.

Salthalten kommer att minska i Östersjön.  Bottenviken och Bottenhavet kommer att mer och mer likna stora sjöar. På samma sätt kommer de innersta delarna av skärgården att bli mer utsötade.  

Storskalig bild av salthalten i Östersjöns ytvatten som påverkar de grunda produktiva miljöerna.

Den översiktliga kartan på salthalter visar helt annat än när vi går in till kusten där alla våra stora floder mynnar och förändringen i salthalt kommer att  märkas mycket snabbare.

De marina arterna som delvis hunnit anpassa sig under denna korta period i Östersjöns historia när salthalten var tillräckligt hög, som kommer att tvingas flytta söderut. Och efter dem följer en massa sötvattensarter. När det gäller fleråriga stora alger på klipporna finns det inte några som kan ersätta tångarterna men på mjuka bottnar finns det många fler arter som kan stå för syreproduktion och ge skydd åt fiskyngel och småfiskar. Ålgräs, Zostera marina har med andra ord många arter som kan ersätta den på de grunda bottnarna i Egentliga Östersjön. 

Många kustområden har låga salthalter. Med ökat regn och mer avrinning kommer de att bli allt mer utsötade. Marina arter försvinner och sötvattensarter tar över. Kartan från Svealands kustvattenvårdsförbund.

Så, om dessa funderingar stämmer borde vi väl inrikta den långsiktiga planeringen på att skydda de grund lekmiljöer för fiskarter som gädda, abborre och gös. Och mynningsområden för vandrande lax. Dessutom blir det speciellt viktigt att fundera mer kring vilka sötvattensarter som kommer att stå för viktiga funktioner i en allt sötare Östersjön? Blir det rotade vattenväxter som betydelsefulla syreproducenter? Hur gör vi så att det finns gott om sötvattenssnäckor, små kräftdjur och larver som mat till fisken? Och skall vi starta odlingar av främmande arter som vandrarmussla (Dreissena polymorpha) och kinesisk ullhandskrabba (Eriocher sinensis)?

Kinesisk ullhandkrabba – kan bli en delikatess i framtiden?

Det finns så många på vilka åtgärder vi bör satsa på för att möta klimatförändringarna. Några kanske kommer att tas upp på onsdag när ämnet är ”Kusten -där alla vill vara”.

Read Full Post »

Nu har det varit blåsigt och ganska kallt så cyanobakterieblomningen som var på gång i Östersjön för ca två veckor sen har kommit av sig. Men när det blir riktigt soligt, varmt och lugnt väder kan de flyta upp till ytansom Tångbloggen beskrev i ett tidigare inslag.  Fortsätter det att blåsa kanske det inte blir så mycket cyanobakterie blomning i Stockholms skärgård i år. Och ligger vindarna dessutom så att det meste blåser ner till t.ex. den polska eller estniska kusten kommer det också att bli mindre hos oss utmed den svenska kusten.

Vill du lära dig att känna igen cyanobakterier och skilja dom från mikroskopiska grönalger kan du prova på att samla in en blomning och lägga den på en tallrik med lite vatten.

1 Tallrik med knippvattenblom

Låt den stå varmt och torka in lite långsamt. Då kommer den blågröna färgen som finns i cyanobakterierna som också ibland kallats för blågröna alger synas tydligt där cyanobakterierna dör. Är det bara grönalger så fortsätter det att se grönt ut.

2 döende cyanobakterier 20200624

Den färgen kan också synas när det flyter in tjocka massor med cyanobakterier i strandzonen utanför vassen eller runt båten. Fotot är från 2018 när det var en riktigt kraftig blomning av cyanobakterier och jättevarmt.

1Askölaboratoriet Algblomning 2016

Fick en hälsning från mitt barnbarn, Axel inför sitt sommarlov med några funderingar om att näringsämnen som vi släpper ut i Östersjön när vi pinkar inte bara försvinner.  Det finns alltid små mikroskopiska alger eller stora alger som grönalgerna, grönslick, Cladophora glomerata eller tarmalger, Ulva spp. och brunalger som trådskick, Pylaiella littoralis eller på sommaren ofta cyanobakterier som kommer att ta upp näringen och producerar biomassa. Så det är mycket bättre att vattna en buske på land som kan behöva lite gödning. Östersjön har tillräckligt med näring!

För den som vill finns kursförsöket där kiss tillsattes till en stor vattenvolym och gav ett tydligt resultat i både algblomning och tillväxt hos grönslick. Försöket genomfördes på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation belägen i Trosa skärgård, 2017.

Read Full Post »

Här kommer en första rapport om ett aktuellt projekt att minska ankringsskador på bottenvegetation i Östermarsfladen vid Nåttarö som presenterades i TV för två veckor sedan, den 22 juni. I detta projekt kommer två positiva effekter på miljön att göras samtidigt.

1 Cissi Wibjörn berättar om projektet

Cissi Wibjörn, Skärgårdsstiftelsen berättar om projektet när bojstenarna sattes i sjön en solig men lite blåstig dag.. Forskare från Stockholms universitet, institutionen för ekologi, miljö och botanik bidrar till projektet när det gäller etablering av blåstång och dykinventeringar av hur bottenvegetationen i viken ser ut.

På bilden syns hur stora bojstenarna för att göra det möjligt att förankra sin båt och slippa lägga i ett ankare. Det är 25 stycken bojstenar som sätts ut i viken.

2 ankringsbojar körs ut

Effekterna kommer att följas upp hur väl och snabbt bottenvegetationen kommer att kunna återhämta sig från gamla ankringsskador. I resten av Östermarsfladen går det bra att ankra som tidigare enligt Skärgårdsstiftelsen. Projektet startade med en undersökning av bottenvegetationen som dominerades av ålgräs, Zostera marina och andra rotade vattenväxter. För framtiden är det viktigt att hitta lösningar där båtlivet och behovet av att skydda miljön i grunda skärgårdsområden kan samsas. Här kan denna typ av projekt bidra.

3 dokumentation av bottenvegetation

Genom att placera ut dessa stora hårda ytor finns också en utmärkt möjlighet för blåstången att etablera sig på bojarna. Men för detta behövs att grenar av blåstång fästs en bit ovanför bojstenarna.

4 Blåstång fästs ovanför bojstenarna

Knippen med blåstångsgrenar med förökningstoppas har knutits fast på bojstenen. Dykarna fäster också kakelplattor på bojstenen som kommer att tas upp senare i sommar eller början av hösten för att kontrollera hur etableringen lyckats.

Knippen med blåstångsgrenar från både hon-och hanplantor knyts på bojlinan på 17 av de 25 bojstenarna. De övriga åtta bojstenarna utgör kontroller med syftet att få en uppfattning om hur insatsen att så tång kan påskynda etablering av blåstång.

Blåstångens förökning startade för en månad sen i Stockholms norra skärgård den 5 juni. Närmaste kvartsmåne efter det att bojstenarna satts ut inträffade den 28 juni och fullmånen är idag den 5 juli, så det bör finnas goda chanser för en nyrekrytering av blåstång på bojstenarna. Det är också möjligt att ett litet utsläpp kan ske den 13 juli om inte förökningstopparna hunnit bli helt övermogna.

För den som är speciellt intresserad av hur man kan restaurera blåstångsbestånd läs gärna vår nya manual ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön – en handbok”.

Så nu är det bara att vänta med spänning på att se hur etableringen lyckas.

Tångbloggen lovar att återkomma när kakelplattorna plockas upp och berätta om resultaten.

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

Här kommer ett fint vykort från Askölaboratoriet, fältstation vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. Forskaren Florian Roth berättar i en kort film om hur växthusgaser, metan och koldioxid inte bara läpps ut genom olika mänskliga aktiviteter, som flyg och biltrafik, utan också från grunda områden i Östersjöns skärgårdar. Hans forskning fokuserar på att undersöka om Östersjöns grunda miljöer kan vara speciella ”hot spots”för produktionen av metan och koldioxid.

1 Forskning om växthusgaser 20200515

När vi tar oss ut i vattnet iförda vadarbyxor såhär års och står där och trampar på en mjuk sedimentbotten med mycket organiskt material kanske det stiger upp små bubblor från botten. Det är troligen metangas som produceras när bakterier bryter ner det organiska materialet, tillsammans med havsborstmaskar och musslor som också lever nere i bottensedimentet.

2.1 utsläpp från bottenmiljön

Enter Figuren visar hur mycket mer en botten med ett rikt djurliv producerar av metangas än en djup Östersjöbotten där djuren saknas på grund av av syrebrist. Bilden är från artikeln ”Methane fluxes from coastal sediments are enhanced by macrofauna” som publicerats i Scientific Reports volume 7 (artikel nummer 13145) 2017.

Frisättning av metan från sediment varierar mycket beroende på årstid. De högsta utsläppen sker först under våren och sedan igen på sensommaren och beror delvis på förändringar i tillväxt och på temperatur i vattnet och i sedimentet. Utsläppen av metan ökar och är större inom intervallet 10–16 ° C och är lägre vid låga vintertemperaturer i sedimentet, dvs mellan 4–9 ° C.  Detta skulle kunna hänga samman med lägre biologisk aktivitet, både av djur som lever nere i sedimentet och bakteriernas aktivitet att bryta ner organiskt material. Men om vintern varar länge och den grunda viken täcks av is kan metangasen ansamlas under isen. Knackar man hål på isen så kan metangas slippa ut och den är lättantändlig!

På fältstationen ute på Askö finns utmärkta förutsättningar för att undersöka produktionen av växthusgaser i olika miljöer under året.

Här kommer husbåten till god användning. Där kan utrustningen som samlar in vattnet för analys placeras ovanför botten och analysutrustningen stå skyddad inne i det lilla huset. Det känns lyxigt som fältbiolog att få ha både tak över huvudet och skydd mot vinden. Det hör inte till vanligheterna.

4 husbåten som flytande plattform 202005

Flytande forskning. Notera vassbältet i bakgrunden.

Genom att det är en husbåt kan den flyttas till en annan lokal för att undersöka hur det fungerar på en annan bottentyp. Det finns också goda möjligheter att undersöka hur metangasproduktionen förändras under olika årstider.

2 bubblor från sedimentet

Vad är det som bubblar upp här? Luktar det prutt är det svavelväte…men det kan också vara metangas…

Det är inte alltid som bubblorna som stiger upp ur vattnet består av växthusgaser. Under den varma perioden på året kan istället primärproduktionen av fintrådiga alger och tång tillsammans med rotade vattenväxter dominera vad som produceras. Då är det istället ett överskott av syre som bildas vid primärproduktionen och som bubblorna som stiger till ytan innehåller.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den gröna tarmalgen Ulva intestinalis, visar tydligt hur bubblor av syrgas kan bildas en solig dag.

Mycket av koldioxiden som finns i vattnet binds in i både alger och rotade vattenväxter och lagras i vävnaden. En vanlig art i Östersjön, som har den största lagringskapaciteten är bladvass, Phragmites australis, med sina tjocka rotstockar. På bilden av husbåten syns ett vassbälte bakom husbåten där provtagningen av vattnet sker i denna studie. Men även andra fleråriga arter som blåstång och rödalgen kräkel, Furcellaria lumbricalis, lagar också in kol under längre perioder. Och ålgräs, Zostera marina, lagrar in stora mängder kol i sina rötter.

5 Vassrotstockar kol lagring 20200515

Vassens långa rötter. Den som undrar vad namnet kommer från behöver bara känna på rotspetsen. Aj!!

Stora vassbälten är en miljö där lagring av koldioxid kan ske samtidigt som metangas kan bildas och lämna vattnet och avges till luften/atmosfären. Resultaten från Florians forskning på Askölaboratoriet kommer att bidra till en ökad kunskap om dessa komplexa processer i grunda miljöer under olika årstider.

Read Full Post »

Ett projekt har startat i Solna, där man för första gången testar om ett halvgräs kan rena det förorenade vattnet i Igelbäcken. Projektet innefattar över 7500 plantor! Planteringen kommer att ske utmed en kort sträcka av Igelbäcken. Det framgår inte vilket halvgräs som kommer att använda, men det kommer att vara någon art av starrsläktet, Carex spp. Det är ett mycket artrikt släkte med många fleråriga arter och de växer framför allt där marken är fuktig, som utmed sjöstränder, bäckar, kärr och vattensamlingar. Typiskt är att de har ett trekantigt strå, vilket skiljer dom ifrån gräs.

bunkestarr

Bunkestarr, Carex elata en typisk starr-art med stor utbredning i Sverige.

Vattenprovtagning i Igelbäcken har visat förhöjda halter av PFAS. Speciellt gränsvärdet för ämnet PFOS var kraftigt förhöjt. Ursprunget till föroreningen är troligen resultatet av att PFOS har använts vid släckning av bränder eller brandövningar i områden längs Igelbäckens avrinningsområde. Målsättningen är att undersöka denna starrarts förmåga att filtrera bort PFAS. Den förväntas dels kunna ta upp PFAS ur vattnet, men lär också kunna bryta ner PFAS.  Lyckas försöket kommer PFAS att kunna fångas upp innan ämnena rinner ut i Edsviken och vidare via Lilla Värtan till Östersjön. Förhoppningen är att studien i Igelbäcken skall kunna bekräfta detta, vilket i så fall skulle innebära att metoden med växtbaserad rening kan användas i större skala. Starrväxterna kommer att planteras ut på våren och skördas nästa höst om ca 1,5 år.

igelbäcken renas20200505

Nyheterna berättade om försöket den 5e maj.

Så vad är PFAS och hur hamnar dessa ämnen i naturen?

PFAS är ett samlingsnamn för en grupp högfluorerande kemikalier som är mycket svåra att bryta ner. Hit hör perfluoroktansulfonsyror, PFOS som ingick i brandskum fram till 2011. Ämnet är vatten- och smutsavstötande. Andra möjliga källor är gamla deponier och industrier för till exempel ytbehandling och impregnering.

Varför det är viktigt att inte släppa ut dem i vattenmiljön är just för att de bryts ner mycket långsamt och studier på djur visar att de kan ge leverskador, störa förökningsförmågan och påverkar immunförsvaret. Lyssna på inslaget i Sveriges Radio om detta. Projektet genomförs av Solna stad i samarbete med företaget Clean Nature och forskare vid Stockholms universitet. Länsstyrelsen i Stockholm bekostar projektet genom ett LOVA-bidrag.

starrtuvor

En starr för varje trädgård!

Starrarter är vackra och dekorativa och känns det frestande finns det många olika att införskaffa till den lilla dammen. Kika efter Carex-arter bland gräs eller dammväxter nästa gång du besöker din lokala plantskola. Som alltid gäller det att kontrollera växtzon och vad som kan klara klimatet där du bor om du vill ha dem i trädgården.

Eller varför inte ta på dig gummistövlar och stoppa din flora, termos och en ostmacka i fickan och ge dig ut till närmsta våtmark för att se vad du kan hitta.  Märk upp någon fin tuva med en pinne eller band, så kan du komma tillbaks i slutet av sommaren för att samla in lite frön. De gror lätt och lokalt insamlat frö kommer ju klara vintern utan problem.

Read Full Post »

I går kväll den 7 april 2020 var himlen molnfri och fullmånen lämnade ett glittrande band över vattnet.

Fullmåne 20200407

Det var extra roligt att ha fått WWF Magasin i brevlådan där jag kunde läsa artikeln som Susanne Liljenström skrev i somras. Då satt vi på en bänk utanför Tjärnö laboratoriet, nära Strömstad, i solskenet medan hon intervjuade mig om tång i alla dess spännande former och alla småkryp som lever i och omkring en tångruska.

Men ännu så länge har djuren inte flyttat in i tångruskan utan de flesta hittar du i strandkanten under små stenar där vattnet är varmare. När jag vände på några stenarna hittade jag en havsgråsugga, Idotea baltica, damsnäckor, Radix baltica och en liten tånglake, Zooarces viviparus. Snart, när det blir lite varmare i vattnet för nu var det bara ca 7 grader, kommer det att bli allt livligare. Då är det dags att skaka tångruskor i ett vitt tråg för att se vad som flyttat in.

Just idag onsdagen den 8 april är månen 358 446 kilometer från Jordens yta, Närmare än så kommer den inte under resten av året. Det innebär att den är ca 10 procent närmare Jorden och har ca 20 procent större yta än normalt. Klart värt att kolla efter hur månen ser ut. Hoppas på en molnfri himmel, fast just nu verkar det inte riktigt lovande här i norra Stockholms skärgård.

Sen är det bara två fullmånar kvar tills det är dags för årets första stora förökningsperiod. Då kommer de nu fortfarande platta små förökningstopparna hunnit växa till. Kanske, om det blir en tidigt vår och temperaturen når 15 grader redan slutet av maj att förökningen kommer igång ännu tidigare.  Då är det också fullt med smådjur i tångruskan.

förökningstoppar bara 2 mån kvar!

Platta, knottriga små förökningstoppar som ska bli mycket större innan det är dags.

Under tiden kanske det kan vara intressant att läsa lite mer om blåstång och blåstångens förökning i WWF Magasin som just publicerats.

Måste avsluta med en solnedgångsbild över Tjärnöviken, en av många favoritvyer.

Solnedgångsvy Tjärnö labbet

Read Full Post »

Den 15 januari hölls ytterligare ett seminarium i Baltic Breakfast serien. På seminariet presenterades en ny policy brief om framtida förändringar av pH i Egentliga Östersjön, Rigabukten och Bottenviken kopplat till utsläpp av koldioxid och klimatförändringar.

1 Policy brief om försurnig

De stora pH förändringarna under olika årstider i Östersjön liknar mer förändringarna i våra sjöar än i de salta haven. Näringsrika sjöar på leriga jordar i södra och mellersta Sverige, omgivna av jordbruksmark, har högre pH värden på sommaren när produktionen hos rotade vattenväxter och algblomningar är stora. Under hösten när det organiska materialet långsamt bryts ner sjunker pH igen i sjön. De näringsfattiga sjöarna, i t.ex. norra Sverige, omgivna av skogsmarker som tillför mycket humusrikt vatten, har låga pH värden runt 5.6- 6.0. Här är produktionen av växter och alger liten och varierar mer beroende på tillrinnande vatten från omgivande marker.  Arter i sjöar som slås ut vid låga pH-värden är flodkräftan, som behöver ett pH-värde på över 6.0 och samma sak för många av våra sötvattenssnäckor, som behöver kalk för att bygga sina skal.

Detta är motsatsen till Nordatlanten, där buffringskapaciteten är hög och pH ligger runt ca 8.2. I denna stabila salta miljö har många arter av växtplankton med kalkskal haft årmiljoner på sig för att utvecklas. Men när mer och mer koldioxid löser sig i havsvattnet sjunker pH långsamt även i dessa vatten. Och även om vi tycker att vattnet är salt i Kattegatt, så avslöjar pH variationen på mellan 8.06-8.42 att redan här finns en påverkan av mer produktion och större variation under året.

2 .pH och näringsämnen, produktion_

Så vad händer i Egentliga Östersjöns och de andra stora bassängerna med pH?  I det öppna havet varierar pH t.ex. utanför Gotland mellan ca 7.9 – 8.6 under året. I Rigabukten, som inte bara påverkas av en mer lättvittrad berggrund utan minst lika mycket av tillförseln av mycket fosfor och kväve från omgivande marker,  varierar pH mellan 8 – 8,7 under året. Orsaken till ökningen under sommaren beror på hög produktion av alger och bottenvegetation som höjer pH, och när biomassan sedan bryts ner förbrukar den syre, koldioxid frigörs och pH sjunker igen. I en grund vik med mycket alger eller i ett tätt blåstångsbälte kan pH bli ännu högre (9-10) under en solig, lugn dag. Under kvällen och natten sjunker pH igen till ca. 8.  Så dramatiska förändringar sker inte bara under olika årstider utan även under dygnet.

Det betyder att alla de små djur med kalkskal som sitter på tången, t.ex. havstulpaner, blåmusslor och många snäckor som inte kan simma sin väg klarar av att överleva och tillväxa här. Den arten som inte kan leva i tångruskan inne i Egentliga Östersjön är strandsnäckan (Littorina littoralis) men det beror igen på att salthalten är för låg.

Picture2Picture1

I figuren till vänster finns strandsnäckan till vänster under tångräkan och två arter av trubbig strandsnäcka som inte heller överlever i Egentliga Östersjöns låga salthalt.  I figuren till höger finns sötvattensarterna av snäckor, och de marina arterna blåmusslor och havstulpaner.

Det havsområde som mest liknar våra sjöar är Bottenviken. Här varierar pH mellan ca 7.75-8 på sommaren. Vattnet från de stora älvarna är relativt fattigt på närsalter men kan periodvis vara rikt på humusämnen. Bottenvikens vatten är ganska näringsfattigt och produktionen därför låg, utom möjligen i någon lokalt påverkad vik med högre närsaltstillförsel. Så hur är det med arter som behöver kalk till sina skal här?  I Bottenviken är salthalten för låg för många av de marina arterna, t.ex. blåmusslor, östersjömussla och havstulpaner. Däremot finns sötvattenssnäckorna kvar, som båtsnäcka och dammsnäckor. De växer t.o.m. bättre eftersom de är sötvattensarter som blir stressade av att leva vid högre salthalter. Vill du veta mer lyssna på de inspelade presentationerna av Monika Winder, från institutionen för ekologi, miljö och botanik och Erik Gustafsson, Stockholms universitets Östersjöcentrum.

 

Read Full Post »

Older Posts »