Efter att inte varit ute på någon längre resa på ett bra tag, så var det dags för ett besök till Medelhavskusten, nära Montpellier, på Franska sydkusten. Det var roligt och spännande att komma ner till stranden och kolla i tångvallen vad som spolats iland och se om det fanns några arter som gick att känna igen.
En bit upp på den steniga stranden med mjukt väldrillade småstenar ligger den färska tångvallen. Lägre upp är det torrt och äldre material, delvis nedbrutet.
Något av det första som jag hittade var stora plantor av Codium spp.. På västkusten förekommer klykalg, även kallad gaffelgrenad svamptång, Codium fragile. Det är en främmande sydlig art som numera finns i svenska vatten.
Det ligger en del plastskräp i tångvallen men vid den gröna pilen syns en Codium spp. planta och ovanför pekar pilarna på två stycken bollar av Codium bursa.Codium spp. Finns flera arter i Medelhavet och floran kom inte med. Men visst är den vacker!
Men min uppmärksamhet fastnade fort på de runda bollar av olika storlek som var ganska vanliga i tångvallen. Arten heter Codium bursa J. Agardh och är en siphonal grönalg, vilket betyder att den är uppbyggd av långa slangar utan några cellväggar annat än när den förökar sig. Den har rankats som en av de långsammast växande algarterna. Med tiden bildas dock en stor biomassa och bollarna kan bli upp till ca 20-25 cm i diameter. Några så stora hittade jag tyvärr inte. Den största var ca 7 cm, vilket ändå får ses som stort. De riktigt stora Codium bursa bollarna uppskattas till att vara över 10 år gamla.
Codium bursa bollar av olika storlek. Den största kanske är 5-6 år gammal?
Medelhavet är näringsfattigt och många av de alger som växer där behöver anpassningar för att kunna tillväxa även när det är brist både på fosfor och kväve. Här blir den runda formen viktig för att fånga in mycket ljus till fotosyntesen samtidigt som arkitekturen gör det möjligt för ett effektivt utnyttjande av näringen som kan recirkuleras inne i bollen av det mikroskopiska djursamhället som lever där. Inne i de ihåliga större bollarna gömmer sig också betare och små kräftdjur som, samtidigt som de får skydd från predatorer, bidrar med näring åt algen. Ett helt lite ekosystem i miniatyr.
Med klimatförändringen kan vi nog förvänta oss att fler arter av alger från sydliga områden kommer att dyka upp hos oss här i Norden. Undrar vilken som blir nästa nya främmande art…
Fler plantor av de två Codium arterna och massor med fina skal.
Det fanns såklart en massa vackra skal av hjärtmusslor och många andra arter av snäckor, musslor och alger. Så blir det en resa i sommar glöm inte att ta en tur utmed stranden och titta på allt spännande som finns att se, oavsett om det blir långt bort till ett varmare hav eller mer hemmavid. Vart än det bär av skall jag ha med mig både en bra algflora och en bok om djurlivet också. Tänk bara så många spännande skalformer det finns!
När det var dags att ta upp båten för hösten visade det sig att det satt både en massa havstulpaner och musslor på skrovet. Samma mussla fanns även på badstegen. Musslan likande blåmussla, men den var lite randig om man tittade noga.
Här kollas badstegen efter vad som etablerat sig på stegen under sommaren. Vad är det för konstig mussla?
Vad kunde det vara för en art? Var det blåmusslor som satt inklämda mellan havstulpanerna eller någon annan art av mussla? Eller var det kanske zebramussla, Dreissena polymorpha – den har ju ett zick-zack mönster på skalet?
Det är nästan mer trekantiga brackvattensmusslor än havstulpaner på stegens undersida.
Det tog ett litet tag att göra artbestämningen, tills jag kom ihåg att vi från Tångbloggen var med om att hitta de första exemplaren av den trekantiga brackvattensmusslan, Mytilopsis leucophaeata. Det var på våren 2011, när vi var inne i de torrlagda kylvattenstunnlarna i Forsmark och letade efter musslor som växte där på väggarna. Innan dess hade arten hittats i ett kraftverk i Finland. Just utsläpp av varmt vatten är en extra gynnsam miljö för den trekantiga brackvattensmusslans tillväxt, överlevnad och reproduktion. Till exempel i Forsmarks uppvärmda dammar var tätheterna höga, med tusentals individer per kvadratmeter.
Och fjärdarna utanför kylvattenutsläpp är utmärkta miljöer för att arten skall kunna sprida sig vidare längs med kusten. Nästa spridning dokumenterades i samband med det nationella miljöövervakningsprogrammet på ett antal lokaler i Singö skärgård. Där finns musslorna rapporterade årligen sedan 2018. Fynden är rapporterade i Artportalen. Dit har också det senaste fyndet i vattnet mellan Värmdö och Ingarö vid Vreten rapporterats.
Tre musslor av den trekantiga brackvattensmusslan, taget i lupp. Individerna är ca 0,8 cm stora med vacker teckning på de brunaktiga skalen.
Så nu till hur du kan känna igen den. Skalen liknar blåmusslan, Mytilus edulis lite. Den har en böjd ryggkant med rak eller svagt konvex nederkant. Trekantig brackvattensmussla blir lite mindre än blåmusslan, ca 21 mm lång. Skalhalvorna är lite olika stora, där den högra är lite större än den vänstra. Och så har skalen vitaktiga linjer, som kan vara mer eller mindre zick-zack formade. Mönstret är tydligast hos unga individer, som de som satt på badstegen och båtskrovet. De har ett beige till mörkt brunt periostracum.
Ett rep med blåmusselskal upphämtat vid Campus Caravan, Kapellskär. Blåmusslan har inget mönster på skalen och de är mer blå-bruna i färgen.
Trekantig brackvattensmussla kan kanske som ung förväxlas med blåmussla, men den är smalare och mer långsträckt, och inte lika bred baktill. Men detta är ju svårt om det inte finns något att jämföra med. Det bästa kännetecknet är att öppna en mussla och se hur låset ser ut. Hos den trekantiga brackvattenmusslan finns som en hylllik avsats, kallad septum och ett tandlikt utskott.
I låset syns den hyllika avsatsen och det tandlika utskottet, ett säkert kännetecken för arten.
Det är dock inte alltid lätt att se. Fick kolla på flera skal i lupp för att hitta ett tydlig tandlikt utskott.
Överst i bild ligger en zebramussla och under den en trekantig brackvattensmussla. Tillsammans går de lätt att skilja åt.
Zebramusslan är mycket kantigare och har en platt underdel, så det går lätt att få den att stå upp på en platt yta. Det är också, precis som den trekantiga brackvattensmusslan, en introducerad art. Den hittas idag i många av våra sjöar. Vi åkte till sjön Erken för att samla in och fotografera för att jämföra utseendet hos små individer av det två arterna.
Det är spännande att se vilken stor spridning som trekantig brackvattenmussla haft under tio års tid från första fyndet i Forsmark. Fyndet av trekantig brackvattenmussla i vattnen vid Värmdö får oss att tänka att det är mycket troligt att den finns på en massa andra ställen också.
Här kan Tångbloggens läsare såklart hjälpa till att kartlägga den hittills okända utbredningen! Det är visserligen lite sent, för många båtar har redan tagits upp ur vattnet, men det finns säkert andra badstegar, pålar eller helt enkelt någon tamp som ligger kvar i vattnet. Leta gärna och skicka ett foto med koordinater till oss om Du hittar nya platser med trekantig brackvattensmussla. Vi hoppas på ett bra resultat från våra skarpögda läsare, precis som när vi efterlyste den Amerikanska trågmusslan. Glöm inte heller att lägga upp ditt fynd i Artportalen. Lycka till med att hitta fler lokaler!
En orsak att det blev en så lyckad föryngring av trekantig brackvattenmussla kan vara det varma sommarvädret och höga vattentemperaturer.
Det är fortfarande lite kallt i vattnet för att ligga i någon längre stund. Istället fungerar det väl att gå i vattnet utmed stranden och se vad som vuxit till eller göra små fynd.
En av de närmaste sandstränderna på Räfsnäs är sjöängen, där jag tog en promenad igår.
Det första som fångade mitt öga var de tjocka rotstockarna av vass som håller på att växa ut från kanten. Ryckte upp en med några små nya skott.
Längre in i vassen är det tydligt hur mycket tjocka rotstockar som binder sedimentet och lagrar in kol för lång tid framåt.
Bilden visar vassens ytliga rottrådar
I ytterkanten har vassen tydliga ytliga rötter som hjälper till så att vågorna inte eroderar bort sanden utan håller den kvar. På lite öppnare delar av stranden stack det upp korta vasstrån inklädda i knallgröna tarmalger. Under dom gömde sig sandstubb, men de var alldeles för snabba att fotografera.
Hittade en sudare som satt sig fast på ett skal av en hjärtmussla. Snäckor betar fintrådiga alger men om sporerna fäster sig på det egna skalets topp kan ju inte snäckan äta upp dom. Det kan bli riktigt besvärligt som för de här båda dammsnäckorna.
Blir de fintrådiga algerna tillräckligt stora så kommer det bli svårt för snäckan att hålla sig kvar på botten. Den stora tofsen kommer att lyfta iväg snäckorna. Det finns så mycket att kolla på bara under en kort promenad.
PS. Vill du lära dig mer om Östersjöns alger och vattenväxter? Varför inte söka till en kurs som hålls dels på Askölaboratoriet, i Trosa skärgård och dels på Tovetorps forskningsstation under perioden 12-18 september. Den riktar sig till doktorander, masterstudenter, postdocs men även forskare, konsulter och andra som har behov av kunskap om Östersjöns kärlväxter och alger i sitt arbete är välkomna. Mer information om kursen och hur man ansöker hittas här: https://www.forbio.uio.no/events/courses/2021/Macrophytes.html
Potpurri kommer från franskans ”pot pourri” vilket översatt blir ”rutten kruka”, Det användes förr på en på en maträtt gjord på en blandning av gamla matrester, lite som pyttipanna. Idag använder vi det för en blandning av olika melodier eller en blandning av lite av varje som detta specialgjorda potpurri av hjärtformer funna i havet.
Här finns många godsaker som passar att fira Alla hjärtans dag med. Allt från havet både från när och fjärran.
Från vänster: liten venusmussla (Venerupis pullastra), tångborre, blåmussla (Mytilus edulis), tångräka, hjärtmussla, (Cerastoderma edulis) och den nyinvandrade amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata).
Men till alla hjärtans dag hör också att fira med något gott. Det är här som emalj venusmusslan (Meretrix lyrata) placerad på ett japanskt jätteostronskal (Magallana gigas), ett vanligt inhemskt ostronskal (Ostrea edulis) och ett skal av strandsnäcka (Littorina littorea) kan ge lite inspiration till en god middag i kväll. På det stora skalet lutar sig en hjärtformad mussla, lämpligen kallad venusmussla på svenska. Som du säkert vet så är Venus kärlekens gudinna som föddes ur havets skum. Någon av venusmusslorna eller hjärtmussla, går att köpa och sen är det bara att fixa till en riktigt god pasta med hjärt- eller venusmusslor även kallas vongole musslor. Behöver du pasta recept kolla på dessa länkar med antingen hjärtmusslor eller vongole musslor. Det går ju jättebra att göra en rätt med musslor någon annan dag också såklart.
Två toppar från blåstång – blir ett fint hjärta!
Med detta vill vi önska våra läsare en fin alla hjärtans dag!
Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna.
Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.
Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden.
Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat. Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.
På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö.
Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.
Blåmussla
Havstulpan
Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.
Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.
Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.
Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Årets midsommarvecka startar fint med soligt och varmt väder. Genom att den senaste veckan har varit riktigt varm så har vattentemperaturen stigit snabbt. Nu är temperaturen hela 17.5 grader och i det allra tunnaste ytskiktet 18 grader. Men då gäller det att inte vara mer än någon centimeter tjock. Det som driver runt i ytan och gör vattnet grumligt är pollen från tallar och granar. Ställde till det lite när jag försökte fotografera ålnate, Potamogeton perfoliatus och borstnate Stuckenia pectinata som hör till gruppen snärpnate.
Det finns nu ganska långa skott av båda arterna vid bryggan, med det kommer att ta ett tag till innan de når upp till vattenytan och blommar. Nu är skotten från några decimeter till ca 0.5 meter.
Försöker du gräva upp en hel borstnateplanta kan det fungera fortfarande men senare i sommar kommer det att bli svårt. Från den övervintrande, lite djupare liggande knölen växer det nämligen ut ett första skott som sen skickar ut rhizom som förgrenar sig och vid varje led skjuter upp ett nytt skott.
Vita rhizom skjuter ut och ankrar plantan i bottens sediment.
Det är också riktigt skönt i vattnet så det går bra att kolla runt och vända på stenar i strandkanten och göra en massa kul observationer. Vad man hittar under stenarna blir hela tiden en överraskning.
Under den första stenen, där det fanns gott om utrymme, satt flera fina blåmusslor, Mytilus edulis, tillsammans med några båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis. För den med skarpa ögon sitter det en liten havstulpan, Balanus improvisus till vänster.
I kanten på nästa sten hittade jag två båtsnäckor och en oval dammsnäcka Radix balthica. På skalen syns att de hunnit med att tillväxa några millimeter.
Tydlig tillväxt på båtsnäckornas skal. Syns även lite på den ovala dammsnäckan.
Det syns en tydlig zon mellan skalet som bildades förra året och årets tillväxt. Bilden visar också hur vacker och varierad båtsnäckornas skal kan vara. Allt ifrån vackert rosa till smårandiga bruna eller svarta. Snäckorna är sötvattensarter och blir inte lika stora i Östersjöns bräckta vatten, bara ca 8 mm jämfört med ca 12 mm i sötvatten. Båtsnäckan är skildkönad och har han- och honindivider. De fortplantar sig en gång under sitt liv och äggen läggs i ett geléartat hölje. Där inuti utvecklas de nya snäckorna.
Små snäckor i väntan på att växa upp.
Hittade också en vackert stimmigt färgad tångmärla, gammarid under en av stenarna. De är inte lätta att artbestämma så den får vara med bara för att den hade så snygga ränder som genomlystes i solskenet.
En brunalgsart som också hunnit växa till och bli riktigt lång är sudare, Chorda filum. Några sudare som fäst sig på ett hjärtmusselskal (längst till vänster), hade lossnat och flutit upp med skalet när musslan dött. De längsta exemplaren av sudare är redan runt metern långa. I år verkar det vara ett gynnsamt år för denna art på både öst- och västkusten. Du känner lätt igen den på att den ser ut som ett kolansöre.
Högtrycket har gjort att vi fått riktigt lågt vatten, ca 20 cm under normalvattenstånd. Det innebär att grönslicksbältet ligger torrlagt och riskerar att vissna och dö och blåstången syns sticka upp i vattenlinjen. Så nu är det en utmärkt tid att ta sig en promenad i strandkanten och leta efter småkryp och alger.
Förra veckan blev vi på Tångbloggen kontaktade av två dykare som filmar mycket under ytan. De dyker ofta utanför Åhus i Skåne, vid Snickarhaken, som är ett stenrev. Det var jätteroligt att se filmen från ett ”stenrev”, som alltså är en samling stenar från inlandsisen som bildar ett rev på en annars ganska kal sandbotten. Dykarna har fångat blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus) och vacker grönslick (Cladophora glomerata) som täcker botten på stenarna. För oss på Tångbloggen är några av bilderna extra intressanta – t.ex. de tydliga hårgropar som kallas för cryptostomata, med buntar av ogrenade färglösa hår som syns bland annat på ett blåstångsskott. Studier visar att deras funktion är att öka tångens förmåga att ta upp näringsämnen ur vattnet, genom att de ökar ytan av tången som står i kontakt med vattnet. På ett av tångskotten syns en liten blåmussla.
Men sen är det plötsligt dags att kika noga, inte bara på vissna gulbruna förökningstoppar som sitter kvar på tångplantorna, utan det gömmer sig något i sanden bredvid gulbruna lösliggande förökningstoppar som ramlat av…..
Mer tänker jag inte avslöja…. Du får själv kolla på filmen på Youtube. Efter dramat kan man lugna mer sig med några fina bilder av en pungräka (Mysis sp), och titta in i ögonen på en plattfisk och stilla sekvenser av en öronmanet (Aurelia aurita) som simmar förbi i vattnet. Tack att vi fick följa med under ytan en solig dag i augusti.
Speciellt när det börjar bli lite för kallt att ta sig ett dopp vid badbryggan även om det inte ligger is ännu.
Nyss hemkommen från västkusten, där vi kunnat frossa på gratinerade japanska jätteostron, vad får jag se på SVT väst om inte ett spännande och intressant presentation om just denna art. Det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas hittades för första gången i norra Bohuslän för drygt 10 år sedan. Troligen har de kommit drivande som larver med strömmarna från Danmark, där de introducerades i Limfjorden på 1970-talet. Nu finns de mer eller mindre vanliga utmed stora delar av svenska västkusten, från gränsen mot Norge ner till Falkenberg. Ursprungligen kommer arten från västra Stilla Havet och importerades till Europa på 1960-talet för odling.
Åsa Strand, forskare på IVL Svenska miljöinstitutet visade upp japanska jätteostron utanför Göteborgs universitets forskningsstation Kristineberg, där hon driver ett projekt för att undersöka hur denna införda art kan påverkan blåmusslor och vårt vanliga ostron, Ostrea edulis.
Så här långt visar det sig att artrikedomen på skal av jätteostron är större än på både vårt inhemska ostron och på blåmusslor. Jätteostronet lever på grundare bottnar än det vanliga ostronet och verkar inte heller konkurrera om plats med blåmusslor, utan kan samexistera med dessa två inhemska arterna. Det finns också förslag på att etablera provodlingar av japanska jätteostron i samverkan med forskningen för att ordentligt utreda eventuella effekter på det inhemska ostronet, Ostrea edulis. En spännande rapport om ostron av Åsa Strand finns att läsa här.
Det japanska ostronet tillväxer och överlever bäst vid en salthalt på ca 25 promille. Som ofta är fallet för marina arter så är de vuxna individerna mycket mer tåliga och klarar av att överleva både låga salthalter ner till 5 promille och även att frysa in under vintern. Försök visar att de kan överleva flera dygn i -20 0C vilket innebär att om det blir en längre period med lågt vattenstånd på vintern kan många japanska ostron överleva detta. Vintern 2009/2010 dog dock en hel del ostron, antagligen beroende på en kombination av låga temperaturer och kraftig is.
I grunda områden syns det undre skalet som är hårt och blankt som vita fläckar på stenarna. Som t.ex. till höger och vänster om det stora ostronskalet som jag lagt upp på stenen för att fotografera.
Som namnet säger kan de bli riktigt stora upp till 30-40 cm i svenska vatten.
Bilden med japanska jätteostron och min blåa toffla visar några av de största individer som jag hittat på Svallhagen, nära Sven Lovéns centrum, på Tjärnö utanför Strömstad. Min fot är ca. 22 cm lång och de största ostronen närmar sig maximala storleken som rapporterats. En klar nackdel är de skarpa kanterna på skalen som det är lätt att skära sig på.
Därför är det praktiskt att ha en badtoffla när du går i vattnet för att samla japanska jätteostron till middagen. Här är det viktigt att påpeka att du inte får skörda och samla in vårt inhemska ostron, Ostrea edulis då dessa ostronbankar tillhör strandägaren.
Som avslutning en bild på både japanska jätteostron och blåmusslor gratinerade med vitlökssmör, persilja och mandelspån – en av många goda rätter från havets skafferi.
Den här varma sommaren har verkligen gynnat de fintrådiga algerna. Rapporter har nått Tångbloggen om ovanligt stora mängder av fintrådiga alger från Göteborgs södra skärgård och upp till Strömstad. Eftersom delar av Tångbloggen sommartid är stationerad i de inre delarna av Gullmarsfjorden, passade vi på att skutta ner till stranden för att dokumentera läget.
Lågvatten visar på tät algmatta
Vad har vi här då….
Det lilla tidvatten vi har var lågt, och vi möttes vid stranden av en tät, grönskimrande matta av fintrådiga alger. En närmare titt visade på stora mängder grönslick, med olika arter ur släktet Cladophora, samt en del tarmalg (Ulva intestinalis) och säkert fler arter. Men eftersom vi varken hade lupp eller mikroskop med oss, konstaterade vi bara att det var ”blandade fintrådiga, mest grönt”.
Väl nere i vattnet möttes vi av kompakt ludd, i bruna och gröna toner, som täckte allt och alla. Mattan var seg och minst decimetern tjock. På flera ställen draperade den underväxande alger och skapade ett dramatisk landskap.
Tjock och seg matta av blandade fintrådiga alger täcker hela botten på grunda djup i Gullmarsfjorden.
En bit bort på denna mjuka botten växer en frodig ålgräsäng. Den brukar glittra vackert smaragdgrön en solig dag som denna. Nu var den dock helt insvept i fintrådiga alger och såg ut som om den var nerpackad för transport eller klädd i spindelnät.
Ålgräset brukar se ut så här
…men nu var det inpackat i fintrådiga alger
Bilden till vänster visar hur ålgräset (Zostera marina) brukar se ut en solig sommardag. Bilden till höger visar årets mer insvepta version. Inte lika glittrande…
Är detta något alger, sjögräs och djur mår dåligt av, undrar säkert en del av våra läsare.
Alger och sjögräs vill ju ha solljus, så vist påverkas de av den skuggning den fintrådiga mattan innebär. Men jag ser att de ändå växer, om än inte lika kraftigt, under mattan. De är tuffa.
För djurens del behöver man bara simma lite närmre och se vad som händer.
I den fintrådiga mattan finner vi tusentals och åter tusentals små blåmusslor (Mytilus edulis) som bytt skepnad från frisimmande larv till liten bottenlevande mussla.
Tittar man noga på bilden här ser man en liten krabba som festar loss på denna buffé av paradisiska mått.
Ormstjärnorna mumsar musslor
Sjöstjärnan tackar inte nej till mat i spenaten
Vi hittar även otroliga mängder av ormstjärnor (Ophiuriodea) på bilden till vänster, som inte heller säger nej till lite musslor. Till höger ser vi en lilla sjöstjärna (Asterias rubens) som mumsar på både musslor och annat gott den hittar.
Algmattorna kommer att ligga kvar på de grunda bottnarna tills de antingen dör och bryts ner under sensommaren och hösten, eller så kan de spolas upp på stränderna ifall det plötsligt skulle blåsa kraftigt i några dagar. Tittar man på väderprognosen känns det dock inte så troligt att de flyttar sin inom den närmast framtiden.
Så även om det kan se lite trist ut för en badande människa så är det som vanligt full rulle och anpassning till läget som gäller nere i havet. Och tittar man på blåstången ser den i alla fall ut att vara rätt nöjd med att ibland kunna sticka upp över ytan och få sig en nypa rent ljus.
Tångbloggen 