Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mytilus edulis’

Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna. 

Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.  

Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning!  Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.

I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.

En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.

På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.

Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.

”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.

Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.

Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.

Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.

Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.

Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.

Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.

Read Full Post »

Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år.  Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.

Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.

Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.

Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.

Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.

I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.

Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.

Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.

Read Full Post »

Potpurri kommer från franskans ”pot pourri” vilket översatt blir ”rutten kruka”, Det användes förr på en på en maträtt gjord på en blandning av gamla matrester, lite som pyttipanna. Idag använder vi det för en blandning av olika melodier eller en blandning av lite av varje som detta specialgjorda potpurri av hjärtformer funna i havet. 

Här finns många godsaker som passar att fira Alla hjärtans dag med. Allt från havet både från när och fjärran.

Från vänster: liten venusmussla (Venerupis pullastra), tångborre, blåmussla (Mytilus edulis), tångräka, hjärtmussla, (Cerastoderma edulis) och den nyinvandrade amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata).

Men till alla hjärtans dag hör också att fira med något gott. Det är här som emalj venusmusslan (Meretrix lyrata) placerad på ett japanskt jätteostronskal (Magallana gigas), ett vanligt inhemskt ostronskal (Ostrea edulis) och ett skal av strandsnäcka (Littorina littorea) kan ge lite inspiration till en god middag i kväll. På det stora skalet lutar sig en hjärtformad mussla, lämpligen kallad venusmussla på svenska. Som du säkert vet så är Venus kärlekens gudinna som föddes ur havets skum. Någon av venusmusslorna eller hjärtmussla, går att köpa och sen är det bara att fixa till en riktigt god pasta med hjärt- eller venusmusslor även kallas vongole musslor. Behöver du pasta recept kolla på dessa länkar med antingen hjärtmusslor eller vongole musslor. Det går ju jättebra att göra en rätt med musslor någon annan dag också såklart.

Två toppar från blåstång – blir ett fint hjärta!

Med detta vill vi önska våra läsare en fin alla hjärtans dag!

Read Full Post »

Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.

Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.

När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.

Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.

Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.

Eftersom vi är allätare är vi också ett av rovdjuren högst upp i näringskedjan i Östersjön tillsammans med de varmblodiga sälarna och fiskätande rovfåglar, som mellanskarven, sillgrissla, tordmule och stor –och småskrak och många andra fågelarter.

Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.

Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.

Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.

Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.
Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.

Traditionellt har braxen inte varit någon vanlig matfisk i Sverige, men många gillar att äta den, både inkokt och rökt. Eftersom den blir så stor och ofta förekommer i stort antal, är den en populär fisk för sportfiskare. Som alltid gäller att hålla rätt på hur stort beståndet av arten är, vilka regler som gäller vid fisket och se till att beståndet inte överfiskas.

Det kanske är dags att prova på att äta mer karpfiskar som t.ex. braxen som våra grannar i Finland. Där finns färs, biffar och burgare av karp som blivit populära sedan de introducerades för några år sedan. Du kan läsa mer om braxen här och kanske prova på att äta kokt eller rökt braxen under de kommande helgerna?

Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.

Read Full Post »

Ta på dig stövlar eller vadarbyxor och gå ut och kolla vad som finns mellan blocken på stranden.

Kan man verkligen äta strandkrabbor, tångräkor och strandsnäckor? Intresset för vad som finns i havet som vi kan skörda och äta är stort. Det handlar om vad du och jag kan hitta utmed stranden ner till några meters djup med hjälp av snorkling – inte fiske efter hummer, räkor eller stora krabbor även kallade krabbtaska, Cancer pagurus. Vad som gäller vid fiske av dessa arter kan du hitta information på en länk till Havs- och vattenmyndigheten. Där står vad som gäller för redskap, minimått mm

På Tångbloggen har vi hittills berättat mer om olika arter av tång och alger som är lätta att hitta och också hur man kan tillaga dem. Nu kommer några inlägg att handla om småkryp som är vanliga att hitta utmed en klippstrand inne ibland tångruskorna eller på mer sandiga bottnar.

Krabbor gömmer sig i tången och strandsnäckor är det gott om. En vackert lila sjöstjärna sitter också på klippan.

Många har säkert suttit på bryggan med en krossad blåmussla fastknuten på ett snöre och fångat strandkrabbor på sommaren. Detta nöje avslutas ofta med att släppa tillbaka dom i sjön kanske efter att ha slagit vad om vilken som hinner ner till vattnet snabbast. I Sverige brukar vi inte äta strandkrabbor så ofta men det är går alldeles utmärkt att koka dem krydda med dill som vi gör med kräftor eller lite mer sting från cajunkrydda som kommer från de amerikanska sydstaterna och får sin hetta från paprika, vitlök, chili och örter.

En strandsnäcka som betar på små alger.

Andra arter som är lätta att samla in är strandsnäckor. De kokas med fördel med lite vitlök i vitt vin, sen är det bara att pilla ut dem ur skalet. Passar fint som en liten förrätt. 

I Östersjön blir salthalten lägre och det blir svårare att hitta något att plocka och prova att äta. Det som finns är tångräkor och tångmärlor. Men det är inte mycket till mat utan mer som dekoration eftersom de precis som andra skaldjur blir vackert röda när de kokas. 

En fråga som ofta brukar dyka upp är om det finns några giftiga arter som man skall akta sig för? När det gäller olika snäckor går de bra att samla och äta samtliga utom neptunussnäckan, (Neptunea antiqua) som har en giftkörtel som den använder för att bedöva sitt byte med. Den andra stora snäckan är valthornssnäckan (Buccinum undatum). Kolla upp hur dessa ser ut så du kan skilja på dem. Valthornssnäckan har det skal med större åsar och neptunussnäckan är slätare med skarpa åsar.

Du hittar recept på nätet av hur man tillagar valthornssnäcka t.ex. detta koreanska recept på en sallad med valthornssnäckor. Kolla på denna länk om du vill veta mer om hur man kan fånga valthornssnäckor

För alla arter gäller att inte plocka dem nära utsläpp av förorenat vatten, t.ex. nära utsläpp av enskilda avlopp, eller nära båthamnar där det kan ha släppts ut bensin, läckt giftiga båtbottenfärger mm.

Blåmusslor och ostron filtrerar vattnet och tar upp växtplankton. Det innebär att de tar upp giftiga små växtplankton främst dinoflaggellater och kan ansamla giftet från dessa arter. Tiden för giftiga algblomningar och deras förekomst är i första hand på sommaren då det sker provtagning utmed kusten. Vid produktion av blåmusslor och ostron sker kontroll av Livsmedelsverket. På Livsmedelsverkets hemsida finns även information om öppna och stängda produktionsområden. Måste erkänna att det japanska jätteostonet är en favorit gratinerat kanske med några blåmusslor.

Gratinerade jätteostron med några blåmusslor. Sista gången för i år som det gick att sitta ute och äta.

När det gäller att plocka olika arter av tång och alger föreslår jag att du igen söker på Tångbloggen där skriver vi både om vad vi hittar i havet och ibland speciellt om hur man tillagar tång och alger och vad som är gott att äta. För husbehov är det knappast lönt att försöka odla utan bättre att samla och t.ex. koka och frysa in eller torka för senare användning. Ett företag som ger kurser om att samla alger och sen tillaga dom är Catxalot om du skulle vilja prova på att gå en kurs någon gång. 

Till sist det sker hela tiden introduktioner av nya arter och i Östersjön hittar vi fler och fler krabbarter. Den största är kinesisk ullhandskrabba, Eriocher sinensis, som kanske med tiden kan bli en art som fiskas och hamnar på våra matbord som en exotisk rätt från Kina. Bästa sättet att äta upp dem.

Read Full Post »

Årets midsommarvecka startar fint med soligt och varmt väder. Genom att den senaste veckan har varit riktigt varm så har vattentemperaturen stigit snabbt. Nu är temperaturen hela 17.5 grader och i det allra tunnaste ytskiktet 18 grader. Men då gäller det att inte vara mer än någon centimeter tjock. Det som driver runt i ytan och gör vattnet grumligt är pollen från tallar och granar. Ställde till det lite när jag försökte fotografera ålnate, Potamogeton perfoliatus och borstnate Stuckenia pectinata som hör till gruppen snärpnate.

Det finns nu ganska långa skott av båda arterna vid bryggan, med det kommer att ta ett tag till innan de når upp till vattenytan och blommar. Nu är skotten från några decimeter till ca 0.5 meter.

Försöker du gräva upp en hel borstnateplanta kan det fungera fortfarande men senare i sommar kommer det att bli svårt. Från den övervintrande, lite djupare liggande knölen växer det nämligen ut ett första skott som sen skickar ut rhizom som förgrenar sig och vid varje led skjuter upp ett nytt skott.

3 borstnate 20200615

Vita rhizom skjuter ut och ankrar plantan i bottens sediment.

Det är också riktigt skönt i vattnet så det går bra att kolla runt och vända på stenar i strandkanten och göra en massa kul observationer. Vad man hittar under stenarna blir hela tiden en överraskning.

4 blåmusslor o båtsnäcka 20200615

Under den första stenen, där det fanns gott om utrymme, satt flera fina blåmusslor, Mytilus edulis, tillsammans med några båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis. För den med skarpa ögon sitter det en liten havstulpan, Balanus improvisus till vänster.

I kanten på nästa sten hittade jag två båtsnäckor och en oval dammsnäcka Radix balthica. På skalen syns att de hunnit med att tillväxa några millimeter.

5 två båtsnäckor o oval dammsnäcka20200615

Tydlig tillväxt på båtsnäckornas skal. Syns även lite på den ovala dammsnäckan.

Det syns en tydlig zon mellan skalet som bildades förra året och årets tillväxt. Bilden visar också hur vacker och varierad båtsnäckornas skal kan vara. Allt ifrån vackert rosa till smårandiga bruna eller svarta. Snäckorna är sötvattensarter och blir inte lika stora i Östersjöns bräckta vatten, bara ca 8 mm jämfört med ca 12 mm i sötvatten. Båtsnäckan är skildkönad och har han- och honindivider.  De fortplantar sig en gång under sitt liv och äggen läggs i ett geléartat hölje. Där inuti utvecklas de nya snäckorna.

6 snäcka äggsamling 20200615

Små snäckor i väntan på att växa upp.

Hittade också en vackert stimmigt färgad tångmärla, gammarid under en av stenarna. De är inte lätta att artbestämma så den får vara med bara för att den hade så snygga ränder som genomlystes i solskenet.

7 Gammarid 20200615

En brunalgsart som också hunnit växa till och bli riktigt lång är sudare, Chorda filum. Några sudare som fäst sig på ett hjärtmusselskal (längst till vänster), hade lossnat och flutit upp med skalet när musslan dött. De längsta exemplaren av sudare är redan runt metern långa. I år verkar det vara ett gynnsamt år för denna art på både öst- och västkusten. Du känner lätt igen den på att den ser ut som ett kolansöre.

8 Chorda på snäckskal

Högtrycket har gjort att vi fått riktigt lågt vatten, ca 20 cm under normalvattenstånd. Det innebär att grönslicksbältet ligger torrlagt och riskerar att vissna och dö och blåstången syns sticka upp i vattenlinjen. Så nu är det en utmärkt tid att ta sig en promenad i strandkanten och leta efter småkryp och alger.

9 lågvatten_tång_grönslick Riddersholm 20200614

Sommar, sol och strandfynd.

Read Full Post »

Fredagen den 10de januari försvarade Eva Ehrnsten sin doktorsavhandlingHelsingfors universitet. Hennes studier har skett i samverkan med Stockholms universitets Östersjöcentrum och Baltic Bridge. Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera Eva till en spännande avhandling där kopplingen mellan bottenlevande organismer undersökts och modellerats i olika klimatscenarier under större eller mindre tillsats av närsalter till Östersjön!

Ny avhandling bottenlivande djur

På avhandlingens omslag syns en handfull östersjömusslor som är svarta av att ha legat i syrefritt sediment.

Trots att det är relativt få arter så är Östersjön ett komplext ekosystem. Det kommer att behövas många nya avancerade modeller och fältstudier också framöver för att förstå hur allt hänger ihop. Speciellt med tanke på vad som kan tänkas ske när klimatet förändras. Arter som östersjömusslan (Macoma balthica, numera Limecola balthica) och blåmusslan (Mytilius edulis) är två marina arter som har ökat i många av Östersjöns kustområden som har hög tillförsel av näringsämnen och produktion.  Samtidigt har tillförseln av näringsämnena fosfor och kväve till olika bassänger, t.ex. Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten resulterat i att stora områden på bottnarna nu är syrefria och inga musslor eller större djur klarar av att överleva där.

I grunda kustmiljöer är bottenlevande djur fortfarande en viktig komponent genom att de gräver runt i sedimentet och syresätter sedimentet. Samtidigt äter de också av det organiska materialet som sjunker till botten, de förbrukar syre och frigör näringsämnen igen.

processer mellan botten-och vatten

Figuren illustrerar några av alla samband mellan djur och rotade vattenväxter som sker mellan sediment och vattenmassan. Här har avhandlingen bidragit till ökad kunskap men mycket forskning återstår.

I avhandlingen fokuserar Eva sina studier på att undersöka hur kombinationen av ändrad tillförsel av näring tillsammans med ökad temperatur kan påverka mängden biomassa och hur dessa faktorer i sin tur kan få påverka kolets kretslopp i olika delar av Östersjön. Frågorna rör både hur kolets kretslopp såg ut förr, idag och hur det kan komma att förändras i framtiden.

Hittills har åtgärder för att minska tillförseln av fosfor och kväve börjar ge resultat, även om det kommer att ta tid då Östersjöns vattenomsättning är långsam, ca 25-30 år. Ett rikt djurliv i i sedimentbottnar i kustnära områdena har en viktigt roll för omsättningen av närsalter och kol, dvs nedbrytningen av organiskt material.Eva visar i avhandlinge att knopplingen mellan tillgång på mat för musslor och andra bottenlevande organismer har betydelse för hur stora mängder av dessa organismgrupper som kan produceras. Vidare visar resultaten från de nya modeller som presenteras att en fortsatt minskad tillförsel av näringsämnen till Östersjön kan leda till en minskad mängd djurbiomassa, färre grävande djur och därmed ett minskat utbyte mellan bottensediment och vattenmassan ovanför.

Vill du läsa mer om resultaten se: EHRNSTEN, E. 2019. Quantifying biomass and carbon processing of benthic fauna in a coastal sea – past, present and future. Doctoral thesis, University of Helsinki, Faculty of Biological and Environmental Sciences.

Read Full Post »

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Read Full Post »

Den här varma sommaren har verkligen gynnat de fintrådiga algerna. Rapporter har nått Tångbloggen om ovanligt stora mängder av fintrådiga alger från Göteborgs södra skärgård och upp till Strömstad. Eftersom delar av Tångbloggen sommartid är stationerad i de inre delarna av Gullmarsfjorden, passade vi på att skutta ner till stranden för att dokumentera läget.

Det lilla tidvatten vi har var lågt, och vi möttes vid stranden av en tät, grönskimrande matta av fintrådiga alger. En närmare titt visade på stora mängder grönslick, med olika arter ur släktet Cladophora, samt en del tarmalg (Ulva intestinalis) och säkert fler arter. Men eftersom vi varken hade lupp eller mikroskop med oss, konstaterade vi bara att det var ”blandade fintrådiga, mest grönt”.

Väl nere i vattnet möttes vi av kompakt ludd, i bruna och gröna toner, som täckte allt och alla. Mattan var seg och minst decimetern tjock. På flera ställen draperade den underväxande alger och skapade ett dramatisk landskap.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjock och seg matta av blandade fintrådiga alger täcker hela botten på grunda djup i Gullmarsfjorden.

En bit bort på denna mjuka botten växer en frodig ålgräsäng. Den brukar glittra vackert smaragdgrön en solig dag som denna. Nu var den dock helt insvept i fintrådiga alger och såg ut som om den var nerpackad för transport eller klädd i spindelnät.

Bilden till vänster visar hur ålgräset (Zostera marina) brukar se ut en solig sommardag. Bilden till höger visar årets mer insvepta version. Inte lika glittrande…

Är detta något alger, sjögräs och djur mår dåligt av, undrar säkert en del av våra läsare.

Alger och sjögräs vill ju ha solljus, så vist påverkas de av den skuggning den fintrådiga mattan innebär. Men jag ser att de ändå växer, om än inte lika kraftigt, under mattan. De är tuffa.

För djurens del behöver man bara simma lite närmre och se vad som händer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
I den fintrådiga mattan finner vi tusentals och åter tusentals små blåmusslor (Mytilus edulis) som bytt skepnad från frisimmande larv till liten bottenlevande mussla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tittar man noga på bilden här ser man en liten krabba som festar loss på denna buffé av paradisiska mått.


Vi hittar även otroliga mängder av ormstjärnor (Ophiuriodea) på bilden till vänster, som inte heller säger nej till lite musslor. Till höger ser vi en lilla sjöstjärna (Asterias rubens) som mumsar på både musslor och annat gott den hittar.

Algmattorna kommer att ligga kvar på de grunda bottnarna tills de antingen dör och bryts ner under sensommaren och hösten, eller så kan de spolas upp på stränderna ifall det plötsligt skulle blåsa kraftigt i några dagar. Tittar man på väderprognosen känns det dock inte så troligt att de flyttar sin inom den närmast framtiden.

Så även om det kan se lite trist ut för en badande människa så är det som vanligt full rulle och anpassning till läget som gäller nere i havet. Och tittar man på blåstången ser den i alla fall ut att vara rätt nöjd med att ibland kunna sticka upp över ytan och få sig en nypa rent ljus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Read Full Post »

Under Almedalsveckan visade Stockholms universitets Östersjöcentrum en utställning i fören på Briggen Tre Kronor med brett innehåll. Ett tema tog upp vad som händer med marina arter när de vandrar in i Östersjön. Skalen i Östersjön av både blåmusslor och andra marina snäckor och musslor blir mycket mindre, orsakade av den stress som de utsätts av att leva och tillväxa vid den lägre salthalten. Den låga salthalten i Östersjön har också lett till att den genetiska variationen hos arter är mindre än i Västerhavet, vilket kan göra att arter blir mer känsliga för övrig påverkan t.ex. från olika miljögifter. Ämnen som tungmetaller är också giftigare i vatten med lägre salthalt.

1salthaltstress o nya arter

Östersjön är ett ungt hav och det är få arter som hunnit med att anpassa sig till det bräckta vattnet under de 7000 år som gått. Det innebär att havet är artfattigt och vissa djurgrupper saknas som t.ex. sjöstjärnor och sjöborrar. Samtidigt finns ofta många individer av de arter som klarar av att leva i Östersjön.

Östersjöns artsammansättning förändras hela tiden både genom påverkan från människan och genom att nya arter från andra havsmiljöer kommer hit. Många arter har förts hit med ballastvatten, genom akvariehandeln eller i samband med vattenbruk. Det kan ta många år innan någon noterar att Östersjön nu är en art rikare. När den hittas, fångas i ett nät eller vid en provtagning är det ofta försent för att hindra fortsatt spridning och med tiden kommer den att bli ett naturligt inslag i Östersjön. Detta gör frågan vikig och aktuell- ”Är de bara ett problem, vilket ofta lyfts fram eller kan vi nyttja dessa nykomlingar, som kommit för att stanna?”

En art som har stor negativ ekonomisk  påverkan är havstulpanen, som sätter sig på båtskrovet. Det var också denna väg som den en gång fördes in från Amerika. Denna art kom in för ca 100 år sedan till Östersjön och håller på att spridas norrut i Bottenhavet genom att långsamt anpassa sig till allt lägre salthalt. För att hålla reda på när havstulpanerna har kommit kan man hänga ut en platta vid bryggan och se efter varje vecka om det går att se de små, små havstulpanerna som satt sig fast på plattan. Har du inte en brygga att kolla själv på så leta rätt på informationen via Skärgårdsstiftelsens app. Då är det dags att borsta bort dem, gå in i ett sötvattensområde någon dag eller två så havstulpanerna dör, eller åka till en båttvätt. Det är dags att hålla ögonen öppna i slutet av juli början av augusti,  i alla fall om du håller till i Stockholms skärgård.

2havstulpansplatta från 20140915

En annan art som förts in aktivt för ca. 1000 år av vikingarna från amerikanska kusten är sandmusslan (Mya arenaria) som har blivit en naturlig del i bottensamhället utmed kusterna både i Östersjön och på västkusten. Samma sak gäller för många av runt hundra andra arter som kommit in till Östersjön sedan dess. I Östersjön blir sandmusslan mindre än på västkusten. Den kan vara lite svår att hitta men väl värt att leta efter. Smakar mycket gott kokt i lite vitt vin eller stekt i smör.

3Sandmussla

En fiskart som blivit mycket vanlig utmed kusten i södra Östersjön är svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus). Den är också jättevanlig i många hamnar, bland annat i Visby. Den äter både blåmusslor och små kräftdjur. Den har ett fast vitt kött och smakar lite som marulk men eftersom den bara blir runt 2,5 decimeter lång är det lite pilligt att laga till.

Ett av det nyaste tillskottet till arterna i Östersjön är en liten krabba, som blir ca 3 cm stor och har inte hunnit få något svenskt namn ännu. Den är allätare och tar både små kräftdjur som havsgråsuggor och tångmärlor och snäckor. De finns gott om på bottnar utanför Åbo. Vad jag känner till har arten inte hittats i svenska områden ännu. Värd att leta efter.

6mud crab torkade

Så från att förut bara haft en art av krabbor i södra Östersjön, nämligen strandkrabba så finns det nu fyra arter, där den största är den kinesiska ullhandskrabban.

7Kinesisk ullhandskrabba stor

Hittar du någon ny art så fotografera den, notera var du hittade den och skicka informationen till Artdatabanken. Gärna till oss på Tångbloggen också 🙂

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »