Precis som på land där trädkronan av en ek som stått fritt ute på ett fält och kunnat breda ut sig, tallen som blivit sned av vinden från havet och enbusken som är helt kal nedtill där fåren betat av alla skott så högt upp de nått på stammen, avslöjar färg, växtform, hur betad och påväxt tångruskan är den miljö den vuxit till i och påverkats av.
Både på ost- och västkusten är tång en viktig art för många små ryggradslösa djur, som snäckor, tångmärlor, havstulpaner och musslor.
Det som kännetecknar blåstång är de parvisa flytblåsorna. De hjälper till att hålla tångplantan upprätt i vattnet och de är fyllda med syrgas som tången producerar under de ljusa timmarna på dygnet. Att flyta och stå upprätt i vattenmassan är viktigt på platser som är skyddade från mycket vågor för att inte tångruskan skall bli liggande på botten. På ställen med kraftig påverkan av vågor, finns former av blåstång som saknar flytblåsor. Här gör vattenrörelserna att tången far fram och tillbaka i vattnet och de får då tillgång till ljus, koldioxid och näringsämnen för sin tillväxt.
Med lite träning är det lätt att känna igen om en tångruska vuxit i Östersjön eller på västkusten vid högre salthalt, där den bara finns grunt, precis i vattenlinjen. De som kommer från västkusten är vackert olivgröna överst och nere vid basen på grenen ofta mörkt gröna. Östersjöns tång är mer gulbrun i de övre delarna och mörkt brun vid basen.
Blåstång från Östersjön (t.v) och västkusten (t.h)
Om det kommer ut mycket näringsrikt vatten där tången växer förändras sammansättningen av algarterna som växer som påväxt på den. I rent vatten syns små tofsar av tångludd, Elachista fucicola på tången.
Bild med påväxt.- Elachista och Electra
I vatten med höga halter av fosfor och kväve gynnas snabbväxande grönalgsarter som grönslick, Cladophora glomerata och olika arter av tarmalger, t.ex. Ulva intestinalis. De växer naturligt på klippor, stenar och på sommaren. När de växer direkt på tången är det ett tydligt tecken på att vattnet är näringsrikt.
Det finns många små ryggrdaslösa djur både olika snäckor och små kräftdjur som havsgråsuggor och tångmärlor som äter fintrådiga alger och tång. När det blir riktigt många havsgråsuggor kan de beta så hårt på tången att hela beståndet skadas och blåstången kan t.o.m. försvinna från ett större område. En orsak till att det kan finnas massor med havsgråsuggor är att det inte finns tillräckligt med fisk som annars äter upp dem och håller nere mängden.
Bild 4 betad tång och 5 färgvarianter av Idotea
Snäckor, t.ex. schackmönstrad snäcka Theodoxus fluviatilis äter bara små, små alger och tånggroddplantor med sin rasptunga. När tångens groddplantor blir större än 0,9 mm, är de säkra från dessa snäckor.
På svenska västkusten finns det flera arter av släktet Littorina, strandsnäckor som äter tång. Den största arten Littorina littorea klarar att äta ganska stora groddplantor.
Bild 6 på Massor med Littorina i standlinjen som äter av de på de nya groddplantorna som producerades runt fullmånen vid midsommar!
Lägg in filmen här om befruktningen här?
Littorina fabalis och Littorina obtusata använder blåstång att lägga sina äggsamlingar på. För mer detaljer om dessa snäckors beteende se postern som presenterades på Nordic Oikos i Åbo i februari 2016.
Ge Länk till tidigare inlägg på bloggen.
Nästa gång du kommer ner till din favoritbadklippa, ta en stund och fundera på hur blåstången ser ut, och om du t.ex. hittar, små nya groddplantor som visar att den kan föryngra sig. Har du frågor får du gärna höra av dig till oss.
Tångbloggen 
Har länge undrat varför blåstång på västkusten endast finns grunt, dvs. strax under vattenlinjen. I samma miljö och i vattenlinjen är den i konkurrens med spiraltången. Har hört att sågtången genom ständiga rörelser i vattnet skär bort blåstången pga. dess tandade blad. Kan det vara sant? Om inte, varför går den djupare i Östersjön?
Hej Richard. Kul fråga. På västkusten finns det många fler arter av stora alger som konkurrerar med varandra om plats. Lite som att få en tvåa i innerstaden i Stockholm. Blåstången (och spiraltången) klarar av att torrläggas under kortare stunder och därför växer de högst upp. De skulle utan problem kunna växa djupare men de är inte lika bra på att konkurrera med de andra stora brunalgerna, så vi hittar dem oftast högst upp på västkusten. Blåstången är känslig för starka vågor, så om det är en klippa med mycket vågor saknar den blåsorna. Ibland är det bara spiraltång (Fucus spiralis) på exponerade klippor, som då slipper konkurrera med blåstången och kan ta lite mer plats.
Inne i Östersjön finns det få andra arter att konkurrera med. Där är det istället ljuset som sätter gränsen för hur djupt blåstången kan växa. Vi kunde se på 1980-talet att blåstångens utbredning hade minskat drastiskt, från att växa ner till 16 m djup fanns den då endast ner till 6-8 meter. Nu ser vi dock en positiv återhämtning och kan hitta blåstång ner till 10-12 meters djup, en trend vi hoppas håller i sig.
Att sågtången ”skär bort” blåstången är inte helt rätt. Det man menar är att den konkurrerar ut blåstången genom skuggning och något som kallas pisksnärtseffekt (whiplash-effect). Det innebär att sågtångens bål piskas mot underlaget av vågorna och på så sätt slår den bort små plantor av alla arter som försöker sätta sig inom dess räckvidd. Denna effekt är inte typisk för sågtången utan gäller även blåstång och andra alger. Nästa gång du simmar i tångbältet kan du passa på att kika in under en ruska och se vilka arter som klarar av att bo därunder trots ”piskningen” av vågor. Effekten är såklart mer tydlig på blåsiga platser än skyddade.
Hoppas det svarar på dina frågor och att du får en skön sommar med många tångupplevelser!
Tack, då vet jag mer. Sågtången är i klar dominans i våra vatten.