En liten sammanställning av fynd i blåstångsamhället finns att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida för den intresserade. Om du scrollar dig nedåt på sidan så kommer du till titeln ”Rapporter från Algforskarsommar 2023”. Där kan du klicka på valfri rapport i pdf- format och läsa om sommarens fynd och funderingar.
I Algforskarsommar 2023 rapport 4, vecka 33 berättar vi om Frida Ahnström som seglat runt Åland och undersökt påväxt och djurliv i tången, Himmerfjärdens Naturvårdsförening (HNF) som gjorde sommarutflykt till Fifång, Sörviken och Södertälje båtklubbs klubbhamn och samlade och undersökte blåstång på båtresan hem.
Snygg blåmussla och tångbark. Foto Ann-Mari Norrman.
Nu hoppas vi på många fler undersökningar under de närmaste veckorna från hela vår långa och varierade kust. Speciellt intressant är att få bilder på om blåstången är överväxt av den fintrådiga brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceuseller mycket grönalger.
Blåstången har fått en peruk av smalskägg!
Efter att stormen Hans dragit fram över nästan hela landet kan det ligga lite uppspolade spännande alger i tångvallen. Det som också hänt, i alla fall här på Rådmansö, är att det kommit upp riktigt kallt bottenvatten. Vid min brygga i Räfsnäs var det bara 14,2 0C i dag. Det är ovanligt kallt såhär års och allt regnvatten som rinner ut till kusten gör att vattnet ser lite brunt ut. Det beror kanske på att humusämnen från skog och mark kommer med vattnet och rinner ut i havet. Har inte mätt salthalten men den är antagligen också lägre än vanligt.
Det blir spännande att följa hur djur- och algsamhället utvecklas nu under hösten när det både är kallare och kanske lite mer utsötat vatten än vanligt.
Sista dagen i november var det AW för lärare på Baltic Sea Science Centre, eller lite enklare uttryckt Östersjöns Hus på Skansen. Anna Björn hälsade välkommen i trappan ner till de stora akvarierna. Sen fick besökarna mingla runt och kolla i akvarierna där torskarna frodas och stimmet av strömming/sill glittrade för fullt. På olika platser i utställningen deltog forskare från SLU och Stockholms universitets Östersjöcentrum. Linda Kumblad från Östersjöcentrum tillsammans med Jens Olsson från SLU svarade på frågor vid akvarierna och själv höll jag till i laboratoriet på plan fem. Det blev några intensiva timmar med en massa frågor från intresserade lärare som passerade förbi. Det var så mycket frågor och aktiviteter att jag helt tappade bort att fotografera det som jag tagit med och det undervisningsmaterial som förevisades som illustrationer på lektioner som går att boka om man vill ta dit sin klass.
Tursamt nog fotade Elisabeth Lundmark några av tångplantorna som jag tagit med.
På bilden från vänster syns; En tångplanta utan påväxt, trådslick som lossnat från blåstång och tofsar med ullsläke sittande på tång.
I fredags kom det en fråga från en elev om hur vågexponering påverkar påväxt av alger på blåstång till Tångbloggen och det visade sig att vi inte skrivit så mycket om detta ämne. Så här kommer svaret som Sara fått från oss.
Det är många faktorer som påverkar vilka arter som växer på blåstången och om de är stora så att de syns eller är mikroskopiskt små. De stora förekommer ofta på sommaren medan det mikroskopiska stadier är det som övervintrar. Dessa små stadier sitter på de äldre delarna och påverkar inte tången särskilt mycket. När ljuset och värmen kommer tillbaka på våren växer det ut och kan bli stora tofsar som skuggar tångplantorna. Tidiga vår- och sommar arter är t.ex. grönalgerna, som grönslick, Cladophora glomerata, eller tarmalger, Ulva spp. och brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis är också vanlig.
Nu till frågan om skillnader i påväxt mellan en skyddad och en vågexponerad lokal. I en studie på Åland (Rönneberg och Ruokolahti 1986) visade sig påväxten vara klart mycket större på den skyddade lokalen, ca 140 mg per g-1 blåstång (torr vikt), jämfört med ca 95 mg per g-1 blåstång på den vågexponerade lokalen. Det fanns också fler arter på den skyddade lokalen (13 st) jämfört med den vågexponerade (5 st.). En orsak till att biomassan av epifyter är högre och att det finns fler arter på den skyddade lokalen kan bero på att tillgången på näringsämnen som fosfor och kväve är större men också att fintrådiga alger inte slits loss lika lätt som på den vågexponerade lokalen. Så det är inte helt enkelt att svara på hur vågpåverkan påverkar sammansättningen av epifyter på blåstången. Det beror både på hur öppet lokalen ligger vilken årstid det är, hur stora själva arterna av påväxt är och dessutom på salthalt och tillgång på näringsämnen.
I morse på lokla nyheterna kunde västkustborna höra att havsspya hittats på Koster. Det var Annette Hellberg, som arbetar på naturum Kosterhavet som fann den på ett ostronskal när hon var ute och snorklade.
Det är en kolonibildande sjöpung, Didemnum vexillum, filtsjöpung, som fått det något otrevliga smeknamnet, baserat på dess utseende. Djuret har troligen sitt ursprung i havet utanför Japan, och som många andra arter därifrån har den tagit sig vidare runt i världshaven. Den har ett invasivt beteende, vilket innebär att den trängt undan annat växt- och djurliv där den etablerar sig. Detta har ställt till problem för ekosystem runtom i hela världen, i olika grad. Särskilt hårt drabbade sägs vara den nederländska provinsen Zeeland, där sjöpungen uppskattas täcka upp till 95 procent av havsbotten. Där har man även sett hur både sjöborrar och ormstjärnor minskat i antal efter att arten etablerat sig. Sjöpungar är filtrerande djur, som hämtar sin mat ur vattenmassan. Så utöver att de rent fysiskt inte lämnar plats till andra arter, konkurrerar de även om maten med bland annat musslor och ostron.
Sjöpungen tycker om att sitta på hårda substrat, som stenar, klippor och grus, men förekommer även ibland på ålgräs. Där den orsakat mest ekonomiska problem är bland annat på skal av ostron och musslor i odlingar och andra strukturer som vi människor sätter ut i havet, som kylvattenintag till exempel.
Det var inte helt oväntat att den skulle dyka upp här. 2020 hittades arten i Norge, i Stavangers hamn. Men visst är det intressant att fundera på hur den tagit sig hit så snabbt. Är det havsströmmar eller båttrafik som ligger bakom dess snabba framfart? Det får vi nog aldrig reda på. Det ska bli intressant att följa hur svenska myndigheter väljer att hantera en art som nog kommer klassas som hög risk för problem. Frågor kring marin hygien börjar bli allt vanligare känns det som.
I Wales har man fått problem med havsspya. Se hur arten identifieras och hör hur deras handlingsplan ser ut för den här marina invasiva arten.
Det är så kul att läsa alla rapporter som kommer in från olika delar av vår långa svenska kust. I denna rapport har vi samlat lite frågor som kommit från våra flitiga algforskare och ett fynd av elegant tångräka i norra delen av Stockholms skärgård.
Har själv varit på västkusten under några veckor och inser hur olika miljön är i stort för blåstången. I Östersjön är blåstången verkligen skogen och växer från strax under vattenlinjen och blir sällan torrlagd medan den är en av många tångarter på västkusten och bara finns i ett litet smalt bälte nära vattenlinjen. Risken att hela blåstångsbältet torrläggs under en längre lågvattenperiod på västkusten är stor och då drabbas och påverkas hela beståndet. Bilden på den överväxta blåstången är tagen vid en favoritstrand på Tjärnö, nära Strömstad på västkusten. Tången är täckt av fintrådiga röd-, grön- och brunalger. Någon har tappat sin foppatoffel i havet. Färgerna i Östersjön går i grönt och brunt och tångruskorna är mindre påväxta, alla fall lite längre ut i skärgården.
Piren på Svallhagen, Tjärnö nära StrömstadGrönslick o tång, Askö, Trosa skärgård
I Östersjön kan blåstången i den övre delen nära vattenytan skadas under längre lågvattenperioder på t.ex. våren. Men den har goda möjligheter att växa ut igen med nya grenar från fästskivan. Och på lite större djup sitter det gott om blåstångsplantor som kan föröka sig sexuellt.
Nya skott växer upp från fästet som blivit kvar. Vattnungarna, Foto: Robert KautskyFrån fästkivan växer det ut nya grenar när de gamla slits loss på hösten.
Några av er har undrat varför det är så mycket små partiklar som gör att det blir grumsigt i vattnet när man skakar en tångruska för att kolla på vilka djur som gömmer sig där. Svaret är som vanligt inte helt enkelt – det kan vara så att det grumlas upp en massa små partiklar från botten om det finns en mjukbotten i närheten. De landar sedan på tången. Men det kan också vara fekalier, avföring från alla snäckor och kräftdjur med mera som lever i tången. Och det blir stora mängder fort, när tången står stilla i vattnet en lugn dag. Blåser det kommer avföringen istället falla ner på botten. Där blir det mat till några andra smådjur.
Först ser det mest ut som en massa grums när jag skakat ruskan.men när man kollar närmare så simmar små tångmärlor runt bland det som ser ut som skräp men till stora delar är fekalier.Här sitter en tånggråsugga och mumsar i sig av tarmalgerna som växer på stenen. Och samtidigt håller den på med att släppa en typiskt långsmal fekalie (till vänster i bild).
Det finns många fina bilder att gå igenom. Nu senast kom det ett foto på tre tångräkor som trängs i baljan. När jag tittade lite mera noggrant så visade det sig att en var en elegant tångräka, Palemon elegans. Den kallas också för kortfingrad tångräka. De andra två var den vanliga tångräkan, Palemon adspersuseller långfingrad tångräka.
Elegant tångräka är en relativt ny art för Östersjön som håller på att sprida sig norrut. Går man in på Artdatabanken finns det bara några få tidigare rapporter så långt norrut i Östersjön. Där finns också en karta på hur arten spridit sig genom inlämnade rapporter.
Elegant tångräka syns längst till vänster med sina randiga ben. Foto: Bo HallmanHär är en igen- tydligt färgglada ben tillsammans med tånggråsugga, tångmärla, båtsnäcka och en hjärtmussla. Foto: Bo Hallman
Den har ökat sin utbredning under 2000-talet, så det är en art för alla som deltar i Algforskarsommar att hålla utkik efter och rapportera in till Artportalen. Så ut och kolla i tångruskor och rapportera in dina fynd!
Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet.
Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.
Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.
Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.
Orange pilar visar på påväxta receptakler och blå pil på en uppblåst spets av sudare Chorda filum.Lustiga förökningstoppar på blåstång.
Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.
Havssallat JulgransalgPepparalg´
Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten.
Stort knippe med vackra sudareSudare drar iväg på utflykt sittande på ett skal av knivmussla
Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.
Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.
Juli månads alg är grovslemming, Mesogloia vermiculata, en brunalg. Namnet avslöjar hur den ser ut – ganska grovt förgrenad med olika tjocka grenar. Den har en tydlig huvudgren med förgrenade sidogrenar. Det latinska namnet vermiculata betyder mask och det passar också utseendet på grenarna.
Grovslemming, med lite påväxt av en Sphacelaria sp en annan brunalg. Fotot från Tjärnö sommaren 2021.
Algen blir ca 30 cm hög. Konsistensen är geléaktig och lite slemmig. Grenarna är mycket oregelbundna och olika tjocka.
Grovslemming är uppbyggd av centrala större celler och trådarna är sammanhållna i en geléaktig struktur som gör att de glider ifrån varandra vid ett lätt tryck. Från de yttersta cellerna som är runda växer det ut en eller flera assimilationstrådar.
Närbild på en topp av en gren (skottspets) med centrala celler som det växer ut en massa assimilationstrådar från. Foto från Danmarks Havsalger.
De sitter ganska tätt och är lite krumma. Det är dessa trådar som täcker algens yta och gör att den ser brun ut. För att se strukturen behövs ett mikroskop annars uppfattar man algen som en förgrenad alg med slät yta.
Uppslaget med grovslemming, Mesogloiavermiculata från den utmärkta algfloran – Danmarks Havsalger.
Den växer på sten och som påväxt på andra alger som t.ex. tång och större rödalger. Grovslemming är vanlig på ganska grunt vatten. Den förekommer med sina enrummiga sporangier i juni – oktober enligt Danmarks Havalger del 2. Så nu känns det som det är en bra tid att gå ut och leta efter grovslemming utmed stränderna på västkusten. När jag tittade på Artportalen finns inte speciellt många rapporter om förekomst utmed kusten och hur långt söderut som den förekommer. Enligt Artfakta-kartan, är den sydligaste förekomsten på Stora Amundö, Billdal strax söder om Göteborg.
Så ut och kolla efter grovslemming och andra arter och rapportera det du hittar till Artportalen. Speciellt förekomst av grovslemming från Onsala och vidare söderut.
Mesogloia vermiculata på 3 merers djup vid Släggö, Lysekil.
I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna. Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.
Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.
Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom.
Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.
Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.
Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg.
Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.
Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille.
En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!
Så här på hösten när många fintrådiga alger vissnat bort passar havstenhinna, Hildenbradia rubra utmärkt som november månads alg. Stenar i strandkanten och även hela klippor kan vara täckta med den tunna skorpformiga rödalgen. Den kan, som många arter, variera i färg från blodröd till gulröd eller mer brunröd. Eftersom den är känslig för direkt solljus gäller det att titta efter den på skuggiga ställen, som under bryggan eller på nordsidan av klippan. Andra ställen är nere i skuggan mellan block och stenar och under tät vegetation av andra stora alger, som tång och större fintrådiga alger.
Många stenar med havsstenshinna ligger nära stranden på västkusten.
Havsstenhinna är flerårig och kosmopolitisk, för den finns faktiskt över hela världen. Den växer från högvattenlinjen, överst i tidvattenzonen då den tål lite uttorkning och ner till ca 25 meters djup eller så djupt som det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Så om det är riktigt klart vatten kan den finnas ännu lite djupare.
Ytan är blank och slät och svår att fästa på. Det är inte lätt att skära loss en bit för att kolla på hur groparna ser ut.
Tunt skikt av havsstenshinna med en grop (konceptakel) med tetrasporangier.
På ytan hos havsstenhinna syns små ljusprickiga fläckar. Dessa är mynningen till konceptakel, nedsänkta gropar som innehåller artens tvärdelade tetrasporangier. Bilden är från Danmarks Havsalger del 1 som innehåller allt om rödalger i danska vatten. Den art som kan förväxlas med havsstenshinna är sötvattensarten, bäckstenshinna, Hildenbrandia rivularis, med den saknar sporangier.
Studier visar att ytan hos havsstenhinna gör det svårt för andra arter att etablera sig på den. Den är hal och slät och producerar ett slem som innehåller substanser som hindrar t.ex. blåstångens befruktade ägg att fästa sig. Att ytan är svår för andra arter att fästa sig på märkts tydligt om du tittar lite närmare på stenar med havsstenhinna. Det är nästan inget som växer på den röda ytan och sitter det en alg eller en havstulpan är det för det mesta på en fläck där havsstenshinna inte växer.
Ytan helt täckt med havsstenshinna och de nya groddplantorna hittade bara tomma ytor i kanten på stenen.
Stenen har bara små fläckar med hasvstenhinna så det fanns plats för en tångplanta.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.
Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.
Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.
Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulvaintestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhorniacrustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.
År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanusimprovisus) täcker de äldre delarna av blåstången.
Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.
År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.
Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.
Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.
Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.
Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.
I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.
Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.
Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?
Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?
De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut.
Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.
Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor.
Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.
Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.
Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten.
Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.
Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?
Tångbloggen 