Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘påväxt’

Maj månads alg är kiselalgen Berkeleya rutilans. Den, tillsammans med både grönalger och fintrådiga brunalger, börjar sin tillväxt och produktion under isen på vintern. I februari när ljuset kommer tillbaka och isen kanske börjar smälta, ökar produktionen även om vattnet fortfarande är jättekallt. De flesta av oss noterar inte att produktionen är i full gång under ytan i Östersjön. Men vårblomningen har startat! Det är först när högtrycken etablerar sig över Östersjön som vi ser att något har hänt. När solen skiner och stenar, klippor och bryggpålar ligger torrlagda blir de kritvita, nästan så det gör ont i ögonen. Det skulle vara mer korrekt att säga att de blir kiselvita!

Stenstrand, Rindö, Stockholms skärgård

Det som sett ut som brunt ludd på stenarna torkar in – det är till stora delar Berkeleya rutilans, som tappar pigmentet och kvar blir det vita kiselskalet. Artnamnet rutilans, betyder rodnad. Berkeleya rutilans består av en massa små kiselalgsceller som sitter inne i ett slemhölje som grenar sig så att den blir makroskopisk. Den liknar lite trådslick, Pylaiella littoralis,  för varje kiselalgscell innehåller tillsammans med klorofyll ett pigment som gör att den ser brunaktig ut.

Berkeleya rutilans

Det finns många fler arter av kiselalger som också växer på klippor, stenar och andra alger, men den som bidrar mest till produktionen är just Berkeleya rutilans.

Vilka andra alger som också vuxit under isen och under de första månaderna är skvalpalgen, Ulothrix zonata, som gett klippor på mer vågexponerade platser en grön färg eller stenar som är klädda med brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis.  Dessa alger är också klädda med kiselalger och blir vita när de torkar in. Vill du testa kan du prova med en liten sten som lätt går att plocka från strandkanten och låta den torka i solen.

kiselalger i vatten Mars 2019

Tittar du noga så syns det en skiftning i grönt inne ibland det vita där det visar att det funnits t.ex. skvalpalger tillsammans med kiselalgerna.

kiselalger i mikroskop

Bilden är tagen i ett mikroskop, där det syns grönare trådar och massor med kiselalger.

Högtrycket som legat länge över Östersjön har gjort att det i år är en ovanligt lång lågvattenperiod som håller i sig, med – 40 cm i t.ex. Stockholms norra skärgård.  Frågan är hur länge till det håller sig, och om väderomslaget kommer med regn och högre vattenstånd.

Annonser

Read Full Post »

April månads alg är Sargassosnärja, Sargassum muticum, en art som kommit för att stanna på svenska västkusten. Det är en flerårig brunalg som övervintrar med ett litet kort förgrenat skott som blir runt 5-15 cm högt. Den har många egenskaper som gör att den snabbt kan sprida sig till nya vattenområden.

1 knivmussla med sargassum årsskottet

Ett övervintrande skott sitter på ett skal av knivmussla

På våren växer det ut nya långa skott från den övervintrande delen som snabbt bildar en stor förgrenad buske. De ser ut litegrann som små enbuskar och står rätt upp i vattnet nedanför bryggan vid Svallhagen.

2 Sargassum Svallhagen 20160815

Bruna sargassosnärja står på rad nedanför stenpiren.

Sargassosnärja kommer ursprungligen från Japan och Kina. Den fördes in till Frankrike med ostron på 1960-talet. De första plantorna upptäcktes lösdrivande 1985 utanför Strömstad på Tjärnö, alldeles nära fältstationen, och två år senare 1987 hittades de första fastsittande individerna. Eftersom den är samkönad (både hane och hona) och självbefruktande har den kunnat sprida sig snabbt utmed kusten. Zygoten sitter kvar ett tag på plantan och gror till en liten groddplanta innan den lossnar och faller till botten, där den fäster sig. En annan egenskap som har gynnat spridningen är att sargassosnärjan kan driva långt med sina många små 2-3 mm stora flytblåsor. Det betyder att på sensommaren –hösten, när de långa årsskotten lossnar, kan de driva iväg långa sträckor.

3 Sargassum muticum flytblåsor

Närbild av de många, små flytblåsorna hos sargassosnärja

Sargassosnärjan uppvisar flera egenskaper som är vanliga hos en nyintroducerad art, egenskaper som gynnar spridningen i den nya miljön dit den kommit genom t.ex. olika mänskliga aktiviteter. Många gånger kan en ny art som sargassosnärjan fylla eller skapa ett nytt habitat. En sådan miljö är exempelvis hamnar, där det inte växer så mycket på stenarna på 1-2 meters djup. I sargassosnärjan hittar sedan många arter av djur och alger både en plats som påväxt och skydd mellan de långa grenarna. Här finns mer att läsa om sargassosnärjan på västkusten och hur många djur och algarter som hittas i denna art som nu funnits i våra svenska kustvatten i över 30 års tid.

För några veckor sedan hade jag nöjet av att lyssna på Linda Eggertsen när hon försvarade sin avhandling ”Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” på Institutionen för ekologi, evolution och botanik, Stockholms universitet.

4 Lindas avhandling 20190315

Varför ta upp detta i beskrivningen av april månadsalg när avhandlingen handlar om tropiska miljöer? Jo, för att i artikel II i Lindas avhandling visar på de stora Sargassum beståndens betydelse för fiskyngel och att detta habitat har en större betydelse än habitat med de småväxta arterna av sjögräs, Halodule spp. och risken med att generalisera.  För fiskyngel spelar storleken nämligen en roll!

5 Sargassum trumps seagrasses

Det som återstår att undersöka nu är vilken påverkan sargassosnärja kan ha på fiskyngel i våra svenska vatten. Kanske något att studera vidare framöver?

6 Sargassum 2015-07-04

Read Full Post »

För en vecka sedan fick de som var upp och lyssnade på Naturmorgon i P1 en gåta om en grupp små, kolonibildande djur som kanske inte så många känner till. I går var det dags att få veta om man hade gissat rätt. Tångbloggen blev intervjuad innan. Kul!

Rätt svar var alltså mossdjur. Mossdjuren är en grupp som vi skrivit om i flera tidigare inslag här på bloggen (här och här t.ex). När gruppen beskrevs första gången på 1500-talet trodde man att de var växter som kunde bilda vackra mönster på t.ex. olika tångarter.  I Sverige finns runt 100 arter mossdjur längs västkusten. Några vanliga arter är den kalkinlagrade organgefärgade Cryptosula pallasiana som man ofta hittar på stora skal eller alger, samt de stora, runda, gråvita kolonierna av slät tångbark, Membranipora membranacea som växer på sockertång, Saccharina latissima.

I Östersjön finns inte så många arter av mossdjur . En art är dock mycket vanlig, Electra crustulenta. Det var denna art som professor Lars Sillén, mannen som startade fältstationen Askölaboratoriet 1961, ägnade många år att studera. Detta var bakgrunden till förslaget att vårt nya forskningsfartyg skulle döpas till Electra af Askö. Retsamt nog så har arten nyligen bytt namn till Einhornia crustulenta.

7Askölaboratoriet nytt fartyg

Mossdjuren bildar kolonier av zooider, som har olika funktioner. De flesta individer i kolonin står för att fånga in maten med en krans av lite slemmiga tentakler med cilier (hår). Dessa för sedan ner infångade plankton och partiklar i svalget. Där bryts materialet ner och fördelas vidare till andra medlemmar i kolonin. Mossdjuren tar upp syret ur vattnet genom tentakelkransen och detta sprids vidare genom kolonin på samma sätt som näringen. Beroende på art så kan det finnas många andra funktioner inom en koloni, som att omvandla tentakelkransen mot ett långt borst som de använder för att hålla kolonin ren och förhindra att sediment ligger kvar eller som försvar mot angripare. Hos vissa arter finns speciella delar där de befruktade äggen förvaras, De flesta mossdjursarter är hermafroditer, och som ofta är fallet hos marina arter är de först hanar och sedan honor.

Det befruktade ägget släpps ut i vattnet och utvecklas där till en liten larv. Larven ser ut som en liten mössa, med en krans av cilier i nederkanten. Larven genomgår en förändring och sätter sig då fast mot ett hårt underlag. Från denna första larv bildas genom delning en hel koloni. När det gäller arten tångbark, som programmet i Naturmorgon handlar om, så kan de bli ca 5-6 cm i diameter och består av en massa små ”lådor”. Tittar du på tångbark med ett förstoringsglas ser du att kolonin består av vad om ser ut som små lådor brevid varandra. Varje låda är kammare för en individ.

Nu vill du såklart genast kika närmare på tångbark. Var hittar du tångbark i Östersjön så här års? Det är lättast att leta på ilandspolade torkade tångplantor nere på stranden. Men det du ser nu är tomma kolonier utan djur. Om du kikar på dem i sommar, på kolonier som bor under ytan, ser du hur de sitter med sina tentakler och viftar i varje liten 0,5 mm stor ruta.

Nytt foto från den närmsta tångvallen. De vita fläckarna en bit bort i den svartbruna tångvallen är mossdjurskolonier. Tittar du närmare ser du varje litet djur, eller i varje fall deras tomma kammare för blotta ögat. Det ser ut som vit spets på den mörka torra blåstången.

Annas sitter mossdjuren ofta på båtskrovet när du tar upp båten ur vattnet på hösten. Eller om du vill ha koll på när havstulpanerna kommer och sätter sig på båtskrovet kan du hitta många kolonier av mossdjur tillsammans med havstulpaner på en platta som du hänger vid bryggan i juli.

Båtbotten platta

En svartmålad platta som hängt i hamnen på Östersjöcentrums fältstation, Askölaboratoriet. Detta året satte sig inte så många havstulpaner men många mossdjur av arten Einhornia (fd Electra).

Kolonierna växer till utåt, och som syns på bilden ovan händer det att när de stöter på en annan koloni inte kan växa vidare. De bildar fantastiska mönster för den som kommer på att titta.

Tänk att ett litet mossdjur kan vara så spännande och vackert! Inte bara jag själv har inspirerats av mossdjurens former som dekorativa mönster till klänningar och design. Varför inte bli matcha byxorna med en skir blus av Hanna Henriksson, även den i havstulpan/mossdjur- stil?

Långt tidigare fascinerades den tyske biologen och filosofen Ernst Heinrich Haeckel av bland annat mossdjurskoloniernas former och strukturer, Han publicerade mellan 1899-1904 hundra sidor med olika grupper av organismer. Bilden visar sidan 33 med många olika mossdjur ur ”Art forms in nature”, av Ernst Haeckel 1974, Dover publications 1974. Bara att njuta och bli inspirerad av!

Read Full Post »

Vi önskar alla ett riktigt gott nytt år! Traditionsenligt handlar det första blogg inlägget om månadens alg, en vacker rödalg. Färgen på bålen är röd som blod, därav namnet sanguinea som betyder just blod på latin. Den har många bladliknande båldelar, runt 5-20 cm långa och flera cm breda, som växer ut ifrån den gamla mittnerven. Det gamla svenska namnet på algen var nervtång. Bladen har en tydlig mittnerv och finare sidonerver.

Bladen vissnar bort under vintern och istället bildas små ca 5 mm stora förökningsorgan, tetrasporangier och karposporofyter. Tetrasporangierna sitter i små avlånga skott och karposporofyterna i små runda skott på ett litet skaft. Ribbeblad växer från ca 4 meters djup ner till ca 20-25 meter. Så om du inte dyker gäller det att hitta dem uppspolade på stranden. Med lite tur kan du nog hitta dem ilandspolat i tångvallen, men då gäller det att leta ordentligt.

bild 2 förökningsstadier Ribbeblad
Bilden är tagen ur boken Havets växter av Aase Kristiansen som är översatt av Ulf Svedberg. Illustrationer av Susanne Weitmeyer.

Som många marina algarter blir ribbebladet förkrympt så att det nästan inte går att känna igen när de växer i Östersjöns låga salthalt. Här blir de ca 9 cm långa och 3 mm breda, men mittnerven syns fortfarande tydligt.

bild 3 Ribbeblad Östersjön

Såhär års finns det inte så mycket att samla in till herbariet och pressa, just eftersom det även i havet är vinter och många av de fleråriga arterna som ribbeblad vissnar ner. Det är ju också kallt i vattnet så istället kan det ju vara läge att ta fram sina penslar och färger och sätta sig och måla. Blir det riktigt fint så varför inte rama in bilden och hänga på väggen eller ge bort som present?

Tavla med ribbeblad

Ett nyårslöfte eller bara för att det är roligt att göra, är att samla och pressa alger. Vill du bevara dem och se till att de inte tappar färgen, håll dem mörkt eller plasta in den, som i denna lilla algbok som jag och min son gjorde 1999 på Tjärnö marinbiologiska station under Stockholms kursen.

Lilla alg boken

På det exemplaret av ribbeblad vi pressade syns också att den gamla mittnerven från fjolårsbladet har en massa påväxt av mossdjuret, Electra crustulenta, och att bladen börjar bli lite påväxta av mossdjur och havsbortsmasken Spirorbis spp. Ribbebladen börjar se lite slitna ut redan i juli månad. Men färgen har hållit sig fint – trots att det snart är 20 år sedan.

Ribbeblad pressad

Read Full Post »

Ellika Faust vid Göteborgs universitet presenterade sitt kandidatarbete i biologi om ”Hur det japanska jätteostronet kom till Sverige” på Svenska Havsforskarföreningens möte på Tjärnö. Hon mottog även David Dyrsens pris för bästa kandidatarbete 2015.

Ostronet Crassostrea gigas har spritt sig med människans hjälp från sitt ursprungliga utbredningsområde i Japan och Kina över hela världen på ca 50- 60 år!

1 utbredning av Japanskt jätteostron

En fråga är hur kom de till Sverige, där de först noterades 2007, för 10 år sedan. Nu är de vanliga utmed stora delar av svenska västkusten. Med hjälp av genetiska metoder kunde Ellika visa att de jätteostron vi hittar i Sverige är närmast släkt med danska populationer medan de norska populationerna verkar bestå av mer blandade populationer.

2 närmaste släkting

Pilar på bilden visar vart de olika individerna hör hemma och hur de flyttat sig.

Att det japanska jätteostronets larver kan driva med strömmar från Danmark stämmer bra med hur strömmarna går. Ett belägg på att också ostron kan komma långt bortifrån är den plastback som vi hittade på en strand på Saltö för något år sedan. Fullt med små japanska jätteostron! Texten EIG. VISAFSLAG URK – betyder ungefär en fiskmarknad på Nederländska och behöver inte nödvändigt vis innebära att den kommer ända från Holland. Men de stora kolonierna av mossdjuret Electra crustulenta och ganska stora skal av ostron tyder på att den legat läge i vattnet säkert ett par månader.

Ellikas slutsatser är att det japanska jätteostronet, precis som många andra introducerade arter, är här för att stanna. Att vi kanske skall se dem mer som en gåva – att det nu finns en art till som vi kan plocka och njuta av att äta (beror på hur vi ser på vattenbruk och spridning av arter för bland annat odling). Hur som helst, de finns nu över stora delar av världshavens kuster – införda just för odling och konsumtion. Ytterligare spridning med strömmar och möjligheten till att anpassa sig till lägre salthalter så att de även kan överleva längre söderut utmed kusten och ta sig in i Östersjön, återstår att se. För den som är intresserad finns en artikel i Marine Ecology Progress Series vol 575: 95-105, 2017.

5 kandidat och artikel

I Svenska vatten bildar med tiden de japanska jätteostronen en artrik miljö med påväxt av blåstång – ett nytt artrikt hårdbottensamhälle på sandiga sedimentbottnar.

6 ostron lite påväxt

En fråga som återstår är hur de kommer att klara sig när tångbältet blivit tätt? Kommer de att kvävas och dö när tillgången på strömmande vatten minskar och tillförseln av plankton blir för liten? Det är inte bara tång utan också arter som havstulpaner och andra ostron som sätter sig på skalen. Ett helt litet ekosystem.

Read Full Post »

n Knöltång, Ascophyllum nodosum, är en av de vanligaste algerna du hittar i strandzonen utmed kusten i Bohuslän. Den är flerårig och kan bli upp till 2 meter lång, men för det mesta är plantorna ca 0,3-1 meter långa. Bålen är oregelmässigt förgrenad och ca 5-10 mm bred. Den har inte någon mittnerv som blåstång och sågtång har. Däremot har den stora ovala flytblåsor som sitter med jämna mellanrum utmed skotten. Färgen på knöltången är gulgrön till olivgrön. De ljust gulgröna delarna är årets tillväxt.
1Knöltång med påväxt
De mörkare delarna sitter i skuggan under grenar som flyter på ytan. Det är också så att det är på dessa grenar som det växer en mängd olika påväxt av alger och ryggradslösa djur. De stora bruna tofsarna är trådslick, Pylaiella littoralis och det växer också lite rödsläke, Ceramium på några av grenarna. På en gren växte en liten blåstångsplanta från förra året. De små vita spiralformade sakerna på tången är skalet till en havsborstmask, Spirorbis spirorbis.
2blåstång
Två vanliga grupper av ryggradslösa djur som förekommer på knöltång är olika arter av mossdjur och hydroider. Mossdjur bildar kolonier där de enskilda husen där det sitter en liten filtrerande individ vart och ett av de som utrymmena är t.ex. Cryptosula pallasiana, som är som ett litet rivjärn med en vackert orangeröd färg och Alcyonidium hirsutum, ser ut som ett ca 1-2 cm stor mjukt ludd som täcker knöltångens yta. På bilden finns också tunna raka kolonier av en hydroid- mer om denna senare.

Den tredje mossdjursartern bildar gråaktiga kolonier där varje litet hus syns tydligt och heter Electra crustulenta. Electra crustulenta, tångskorv är ett av mossdjuren som också klarar att leva vid låga salthalter och som gett namn till vårt nya forskningsfartyg, Elektra af Askö, Stockholms universitets Östersjöcentrums forskningsfartyg.


En vanlig hydroid på knöltången är Dynamena pumula som ser ut som små trekanter som sitter i en rad, med ett litet rum för en hydroid på varje sida. De har nästan ingen egen färg men på en av bilderna ser de röda ut av en alg som växer inne i mossdjuret. Det är en rödalg som heter Rhodochorton purpureum en liten mikroskopiskt tunn tråd. Räknar man nivåerna av vad som växer på vad är det lite som i en tropisk regnskog med en ena arten efter den andra, där knöltången är trädet – mossdjuret en epifyt och rödalgen en epifyt på epifyten.
5Dynamena med rödalg kopia

Den sista arten av hydroid heter Clava multicornis och bildar små klungor med rosa-lila hydroider. På bilden syns spridda tentakler i toppen på djuret. Denna art är lite speciell för den finns bara på knöltång och inte på andra stora brunalger.
8Hydroid Clava multicornis kopia

Knöltång har använts på många ställen just för att den växer lättillgänglig, i nedre delen av sågtångsbältet i tidvattenzonen på Atlantkusten. Utmed vår svenska kust hittar man den från vattenytan ner till ca 1 meters djup i ett bälte mellan blåstången och sågtång. Gärna på lokaler med god vattenomsättning men den klarar inte för kraftig vågexponering. Den tål inte heller låga salthalter och försvinner i utsötade inre fjärdar på västkusten.

I Norge samlades stora mängder in för produktion av tångmjöl och alginat och förr i världen användes den till djurfoder. Detta har gett den namnet grisetang i Norge. Detta är min favorit alg att laga till och göra en god sallad på. Så samtidigt som jag var ute och fotade knöltång för bloggen så samlade jag de nya årsskotten som ännu inte fått någon påväxt till en sallad i kväll. Tror att det får bli som tilltugg till några gratinerade japanska jätteostron. En middag med asiatiskt inslag plockad på vår strand här hemma i Sverige.

Read Full Post »

Hösten har varit solig och delvis varm. Men med klart väder på natten blir det kallt på nätterna. Vid högtryck blir det lågt vattenstånd i Östersjön.Helgens promenad utmed stranden nära Kapellskär gav en stor utdelning. Nu börjar det bli så kallt i vattnet att jag inte direkt vill bada även om solen fortfarande värmer. Lågvattnet gör att det är lätt att komma ut en bit i vattnet och mycket ligger nästan torrt bland stenar och på sanden.

1klippa i höstfärger2vissna ceramium3ceramium blekt

Klipporna har ett snyggt rött bälte med rödsläke, Ceramium tenuicorne typiskt för hösten. När de lossnar och driver i land bleks de och ser nästan ut som lite rosafärgad snö som ligger i drivor utanför tångvallen.

5hårt betad tång6påväxt på blåstång

Mycket av blåstången var kraftigt betad, troligen av havsgråsuggor som ätit stora hål i bålen hos tången. På själva tången växte mossdjur, ser ut som smårutor i ett nät de heter Electra crustulenta, små mörkt gröna nästan svarta är en cyanobakterie kallad Rivularia atra och de små bruna kuddlika tofsarna kallas tångludd, Elachista fucicola.

5Brygghörnet stenar med PylaiellaÅlnate o Ceramium

I hörnet vid bryggorna är stenarna täckta med brunslick, Pilayella littoralis. Det ligger också många bitar av lossryckta vattenväxter. En vanlig art är skott av ålnate, på bilden med ett tomt skal av en snäcka och igen en blekt tofs av rödsläke.

sjön Getaren Lida friluftsgårdMesodinium blomning

Har också fått några foton från sena algblomningar för några veckor sedan. Den första blomningen är från Askö straxt söder om Stockholm, i en vik med brackvatten för två veckor sedan där vattnet blev plötsligt rött. Ett prov togs in och ett foto i mikroskopet avslöjade att det var en ciliat som heter Mesodinium rubrum. Ciliaten innehåller kloroplaster som färgar den röd – en märklig blandning av ett litet djur med möjlighet att fotosyntetisera som en alg.

Många arter både algblomingen av Mesodiunium och rödsläke på klippor och på stranden har höstfärger. Alltid kul med en strandpromenad i solsken. På väg hem genom skogen syns alla spindelnät. Två små granar var helt täckta. Också på land syns det att hösten är här.

6spindelväv - syns

Read Full Post »

Older Posts »