Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘påväxt’

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.

Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.

Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.

Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulva intestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhornia crustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.

År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanus improvisus) täcker de äldre delarna av blåstången.

Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.

År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.

Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.

Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.

Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.

Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.

I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.

Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.

Read Full Post »

Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?

Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?

De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut. 

Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.

Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor. 


Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.

Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.

Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten. 

Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.

Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?

Read Full Post »

Här kommer nu rapport nummer 6 från projektet Algforskarsommar. Det har hunnit bli augusti och dagarna blir kortare. Flera flitiga Algforskare skicka in sina bilder från olika delar av vår vackra svenska kust. Att samla in och svara tar lite tid men jag lovar att ni alla kommer att få svar på frågor och lite kommentarer på vad ni hittar.

Vy ut ifrån hamnen på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård. Några andungar simmar förbi och det finns gott om tång och grönslick i vattnet.

Själv var vi ut med båt i helgen till Vattungarna i Stockholms norra skärgård. Där hittade jag mängder med båtsnäckor som betade precis i vattenbrynet. Syntes inga större alger utan ytan verkade helt kal. Lite längre ner växte det ljusgrön grönslick.

Här gäller det att kolla noga för att se de väl kamouflerade båtsnäckorna som sitter i vattenbrynet.

Från de undersökningar som kommit in verkar det som om just båtsnäckor haft en bra förökning i år. Flera rapporterar större mängder av båtsnäckor när de skakat ur tångruskor och undersökt vad som gömt sig i dom av olika sorters småkryp. Men några rapporterar mer små och unga individer av tånggråsuggor. För de av er som fortfarande är i skärgården eller utmed kusten någonstans och har tid och lust att göra en uppföljning och se om tånggråsuggorna och tångmärlorna flyttat med från grönslicken skulle det vara fint att få in fler rapporter på livet i en tångruska. Det har ju varit riktigt varmt under två perioder i sommar, dels en kortare i juni och en längre i juli. Vi vet väldigt lite om hur värmeböljor påverkar föryngringen av djuren som lever i tångruskorna. 

Vilka temperaturer tål olika betare i blåstångskogen och vad händer med de olika arterna som förökar sig i grönslicksmattan – har de klarat av när det blev så varmt i vattnet i juli? Eller flyttade de ner lite djupare inne i en tångruska där temperaturen inte brukar bli lika hög? Skall försöka ta fram lite mer information om detta i den slutliga rapporten från Algforskarsommar, så det skulle vara toppen om några av er kunde kolla hur det ser ut på er strand nu och fram i september. Slutrapporten planerar vi att presentera i oktober, så ännu finns det gott om tid att kanske upprepa undersökningen av livet i tångruskor och se om det dykt upp mer tånggråsuggor eller när Du studerar färgen på grönslickstofsarna upptäcka hur mycket som tångmärlor som simmar runt i den fint förgrenade grönslicken. 

Som avslutning denna gång. Har du glömt hur höstförökande blåstång ser ut eller hur man undersöker grönslick och djurlivet i tångruskan kolla på de tre små korta videofilmerna för att friska upp minnet. Det finns också mer information att hitta på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida. Hoppas Du får några fina dagar till utmed någon strand och tar några foton och skickar till oss! Stort Tack på förhand.

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Vår tanke är att skriva ett antal inlägg om vattenbruk i svenska kustvatten för att belysa vad som hänt i ämnet och hur läget för vattenbruk ser ut idag. Planen är att bland annat berätta mer om algodling, musselodling och integrerade odlingssystem. Är det något speciellt Du, kära läsare, vill veta mer om är det bara att skriva i kommentarsfältet.

År 1983 kan tas som startpunkt för vattenbruk och algodling i Sverige. Under kommande år startade och gavs en kurs vid Stockholms universitet om Vattenbrukets ekologi, där vi bland annat besökte fiskodlingar runt om i Sverige och studerade den första musselodlingen på västkusten. Den låg nära Tjärnölaboratoriet och lämpade sig väl till att undersöka både tillväxten hos blåmusslorna, mängden påväxt av andra arter på repen och hur bottensamhället utvecklades under odlingen. Men mer om detta i kommande avsnitt om vattenbruket i Sverige.

Starten till det första avsnittet i vår vattenbruks-serie beror på att jag började städa i lådor när jag höll mig inomhus några dagar för att det snöande och blåste en massa. Resultatet blev att jag hittade några artiklar som skrevs 1983, för 37 år sedan. De handlade om att äta alger, för detta var tillsammans med algodling och vattenbruk högaktuella ämnen i Sverige. 

Det första var känslan av att bläddra och minnas perioden när Fältbiologerna var otroligt aktiva och drivande för förändringar i natur- och miljövård. Framsidan på tidskriften ”Fältbiologen” 3/83 säger jättemycket. Hela numret handlar om Östersjön och hoten mot havet.  Det tas upp många ämnen som är de samma som vi fortfarande har problem med och media skriver om än idag. Bekanta titlar är hotet av spridning av miljögifter, utsläpp av olja vid en tankolycka eller utsläppet av näringsämnen som bidrar till hög produktion av fintrådiga alger och cyanobakterieblomningar.  

När jag bläddrar vidare i tidskriften hittar jag på näst sista sidan en kort artikel med rubriken ”Alger – Kan Man Äta Det? ” där jag blivit utfrågad av Fältbiologen. Förslagen på recept är ungefär de samma som nu, även om antalet algarter vi äter har ökat. Det beror nog till stor del på att det har blivit mycket mera populärt med det asiatiska köket, där alger ingått traditionellt sedan lång tid tillbaka. 

Samma år presenterar Forskningsrådsnämnden och Havsresursdelegationen en utredning kring möjligheterna för att utveckla vattenbruk, eller akvakultur, i svenska havsområden och sjöar. En av rapporterna handlar om just algodling och har titeln ” Tänk framåt – odla alger, vattenbrukets primärproducenter”. Det publiceras även rapporter om odling av fisk, kräftor och räkor. det skrivs även rapporter som tar upp frågor kring vattenbruk och miljöpåverkan, ekonomi och juridik.

Den alg som spränger jordens yta är blåstången! Men det är inte en art som ingår ibland de arter som odlas idag.

Marianne Pedersén, var då professor vid Stockholms universitet och intervjuas i Dagens Nyheter när hon presenterar rapporten den 15 september. Då importerade vi i Sverige alger till ett årligt värde av 100 miljoner kronor.  Målsättningen var att undersöka möjligheterna till att svenska algodlingar skulle kunna rena vattnet, tillsammans med att kunna producera värdefulla produkter.

Det skrevs då som nu en hel del i media om framtida möjligheter för algodling i Sverige.

Utredningen föreslår framförallt odlingar på land, där större arter av algerna ligger i olika lager och sprayas med näringsrikt havsvatten. På så sätt blir tillväxthastigheten mycket snabbare än när algerna tillväxer i havet. Som förutspåddes i utredningen finns idag en algodling på land i Simrishamn där mikroskopiska alger odlas, t.ex. sötvattensarterna av grönalger Haematococcus pluvialis och Chlorella vulgaris men också den marina kiselalgen Phaeodactylum tricornutum. Det startades också lite musselodlingar och försök till att sälja musselkött som ett alternativ i hamburgare eller styckfrysta musslor att användas i matlagningen. Men tiden var kanske inte riktigt mogen ännu för detta mer exotiska inslag hos gemene man.

Det pågår idag också odling av två brunalger; skräppetare (Saccharina latissima), populärt kallad sockertång antagligen för att det låter godare och fingertare (Laminaria digitata) samt en grönalg, havssallat (Ulva lactuca). Odlingen till havs av brunalgerna startade ganska nyss, sedan 2014. Tångbloggen har redan skrivit några gånger om dessa odlingar och om skräppetare.

Idag importerar vi ca 70 % av havsproducerad mat och hela 90 % av all odlad fisk vi äter är importerad. Hur stort värdet är idag jämfört med för snart 40 år sedan har jag ingen siffra på, men den är säkert stor. Ett argumentet för att öka vattenbruket i Sverige är för att vi skall kunna bli mer självförsörjande genom att producera mer mat från havet samtidigt som transporterna minskas. Om dessutom produktionen kan bli hållbar och minska påverkan på havsmiljön är det ju klart ytterligare positiva effekter. Skall bli roligt att undersöka lite mer hur olika former av vattenbruk har utvecklats och hur framtiden kan komma att se ut. Del 2: kommer att handla om ”Vattenbruket med fokus på algodling”.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Mycket passande har en grupp alger kallast för rödblad och det är ganska svårt att skilja mellan olika arter. Det blir extra svårt inne i Östersjön där dessa marina arter blir mer och mer förkrympta. Släktet (släktena) känns igen på den runda ca 1 mm tjocka stammen som upptill blir plattare, med läderartade blad. Inom till exempelvis miljöövervakningen klumpar man ihop dessa till en grupp, Coccotylus/Phyllophora för att det oftast behövs mikroskop för att skilja dem åt. Algerna är fleråriga och de lösliggande formerna kan bli mycket gamla genom att de förökar sig genom att algen fragmenterar i små bitar som växer vidare. 

Hos blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) är det runda skaftet relativt långt och avslutas med solfjäderformade blad. Kilrödblad (Coccotylus truncata) har ett kortare skaft som går över i ett kilformat blad. Hittade bra bilder i ”Alger i farger – en falthåndbok om kystens makroalger” utgiven 1998. En utmärkt norsk algflora som står på min hylla med alglitteratur. 

De förökar sig under vinterhalvåret. Hos blåtonat rödblad syns cystokarpen som små kulor som sitter på ett litet skaft i kanten på bladen och tetrasporangierna bildar mörkare fläckar inne i bålen.

Detta pressade exemplar av blåtonat rödblad samlades in för drygt 30 år sedan. Det har behållit färgen väl och påväxt av havborstmasken Spirorbis spirorbis och mossdjuret Electra pilosa syns på de äldre delarna.

Kilrödblad saknar cystokarper. Här förekommer tetrasporangierna i kulformade bildningar i kanten på det kilformade bladet hos gametofyten. Detta skiljer den ifrån blåtonat rödblad och flertalet andra rödalger. Därför har arten förts till ett eget släkte.

Kilrödblad förekommer fastsittande från ca 2 meters djup ner till ca 25 meter på västkusten. Du hittar dem ofta växande under större brunalger som sågtång eller fingertare, på den rosa, krustbildande kalkalgen Lithothamnion.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo i Skåne upp till södra Bottenhavet. Lösliggande eller intrasslade ibland andra alger och blåmusslors byssustrådar förekommer den något längre norrut till Ångermanlandskusten och upp till Norra Kvarken på finska sidan. 

Ju lägre salthalten blir desto tunnare och smalare blir dessa arter och det är svårt att skilja lösliggande blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) och kilrödblad (Coccotylus truncatus) från varandra. Lättaste sättet att skilja dem åt är genom att hålla upp dom ljuset, då syns det att kilrödblad är rödare till rödbrun och blåtonat rödblad som namnet anger lite mer blåröd i färgen. En bestämning utgående från färg kräver att man har båda arterna bredvid varandra i genomfallande ljus. Men man kan ju faktiskt beundra dem om man hittar dem utan att vara helt säker på vilken det är.

Read Full Post »

I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.

Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.

Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb. 

Odlingar startade på 1980-talet och då var det blåmusslor som gällde. Den första odlingen låg nära fältstationen Tjärnö marina laboratorium. Några odlingar till startades, men det blev inte den stora verksamhet som många trodde och hoppades på. Bland annat var konkurrensen stor från producenter som Danmark och Frankrike. Men det uppstod flera problem med att få odlingarna att fungera och producera mycket musslor. Sätts repen t.ex. ut vid fel tidpunkt kan de bli fulla med sjöpungar istället. Roligt nog så har sjöpung visat sig vara en produkt i sig, och man kan idag köpa buljong gjord på tarmsjöpung, Ciona intestinalis. Men andra problem musselodlingarna har är attack från ovan. Det har också visat sig att ejder kan komma in i en odling och mumsa i sig stora mängder med musslor. För ejdrarna är det ett julbord som finns uppdukat, och de hugger in med gusto.

Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.

Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling. 

Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.

Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober. 

De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.

Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.

Sen skall algerna torkas och tas om hand.

Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.

Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.

Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.

Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.

Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.

Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?

Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.

Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.

Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.

Skal av abalone, havsöron.

Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?

Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden. 

Read Full Post »

När hösten startar tycker vi att brunalgen tångludd, Elachista fucicola passar bra som månadens alg. Tångludd bildar små tofsar av brunt ludd på i första hand blåstång, Fucus vesiculosus, men hittas också på sågtång, Fucus serratus. Det latinska namnet beskriver ofta utseende och växtplats eller något annat viktigt kännetecken hos arten. Namnet ”fucicola” betyder just ”växande på Fucus” och ”elachistos” är grekiska och betyder ”den minsta”. Så för att hitta den ska du leta efter en liten art som växer på blåstång. Den går knappast att missa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Elachista fucicola, tångludd och tjusig sågtång i bakgrunden

Tångludd är en ettårig art. Livscykeln består av två stadier: en makroskopiskt och ett mikroskopiskt stadium. Det mikroskopiska stadiet förekommer under senvinter till tidig vår och består av krypande förgrenade trådar. Det syns därför inte utan att man noga undersöker ytan hos blåstången med mikroskop. När temperaturen stiger till över 12 – 16 0C sker en asexuell förökning och det makroskopiska stadiet växer ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tångluddet sitter ofta på de äldre delarna hos tång. De yngre delarna har för mycket slemproduktion.

Unga tofsar är gulbruna och ca 2 – 3 cm stora. De är vanliga till mycket vanliga under perioden maj – september. När de blir äldre blir de mindre, ca 1 cm och mörkbruna. I basen på tofsen finns en kuddformad vävnad som känns som en liten hård kula. Från den täta vävnaden går det ut förgrenade parafyser (hår), enrummiga ovala sporangier samt en cell rad breda oförgrenade assimilationstrådar. Assimilationstrådar innehåller kloroplaster och är de delar av algen som står för produktionen, där algen genom fotosyntes omvandlar solljus och koldioxid till syre och socker.

På hösten sitter de mörkare korta tofsarna på fjolårsskotten kvar ett tag. Men till slut har alla tofsar vissnat och försvunnit. Nästa generation av tångluddstofsar börjar växa ut först i mars – april året därpå.

Eftersom tångludd är en påväxtart på blåstång, förekommer den där blåstången finns dvs från västkusten in i Bottenhavet. Utmed finska kusten har den hittats upp till Norra Kvarken. Den har också hittats växande på smaltång, Fucus radicans.

 

Read Full Post »

I april månad finns påskhelgen och då pyntas påskris med fina fjädrar och vackert målade ägg. Därför tänkte vi på Tångbloggen att rödris, Rhodomela confervoides skulle passa fint som månadens alg. Rödris kan bli 10 – 25 cm hög. Den är allsidigt förgrenad med en kraftig huvudgren som kan bli mellan 0,5 -1 mm tjock. Det är inte helt klart om det förekommer mer än en art i Nordeuropa, men enligt AlgaeBase förekommer bara Rhodomela confervoides. Det är däremot en mycket formvariabel art.

Rödris hittas vanligen växande på stenar och skal men även på sågtång, Fucus serratus och andra större alger. I Egentliga Östersjöns låga salthalt blir den som många andra marina arter mindre ca 5-15 cm hög. Här förekommer den växande på stenar eller hoptrasslad med blåmusslornas byssustrådar, från ca 5 meter på vågexponerade platser ner till runt 15 meter. I Bottenhavet förekommer den främst i de södra delarna men har även hittats i Norra Kvarken på finska sidan och vid Kronören i Sverige.

1 Rhodomela confervoides norra östersjön

Rödrisets kraftiga mittnerv gör den lätt att känna igen. Foto: S. Qvarfordt

Rödris är flerårig och diok, dvs skildkönad. Som ofta är fallet för rödalger så har inga gametofyter hittats i vattnen utmed den svenska delen av Östersjökusten. Tetrasporangier bildas i två rader i uppsvällda grenspetsar.

5 gren tetrasporofyt Rhodomela

Rödris liknar andra rödalger som släke, Ceramium spp. eller slick, Polysiphonia spp. men dess grova grenar gör att den inte faller ihop när man tar upp den ur vattnet. Den gör verkligen skäl för sitt namn rödris. Det engelska namnet är straggly bush weed, även det mycket passande. Mikroskopiskt liknar den Polysiphonia arter. I toppen på av grenspetsarna syns de större cellerna som längre ner är täckta av barkceller, och får den att se tvärrandig ut. Det är svårt att göra ett tvärsnitt men det avslöjar att centralcellen är omgiven av sex stycken pericentralceller.

På våren/försommaren får rödriset massor med små fina gaffelförgrenade trådar (trichoblaster) i topparna. De kan vara antingen röda eller ofärgade.  Rödris tappar dessa trådar senare på året. Då blir det lite mer som ett ris som tappat sina fjäderprydnader. Därför tyckte vi på Tångbloggen att den passade fint nu när det blir påsk om en dryg vecka.

4 Rödris April månads påskris

Glad påsk i förskott önskar vi på Tångbloggen!

 

 

Read Full Post »

Older Posts »