Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tidvattenszon’

.

Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]

Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa.  Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång.  Men bara en art som hör till släktet Eualaria.

Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.

Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.

Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.

Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.

Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.

Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!

Read Full Post »

Så här på hösten när många fintrådiga alger vissnat bort passar havstenhinna, Hildenbradia rubra utmärkt som november månads alg. Stenar i strandkanten och även hela klippor kan vara täckta med den tunna skorpformiga rödalgen. Den kan, som många arter, variera i färg från blodröd till gulröd eller mer brunröd. Eftersom den är känslig för direkt solljus gäller det att titta efter den på skuggiga ställen, som under bryggan eller på nordsidan av klippan. Andra ställen är nere i skuggan mellan block och stenar och under tät vegetation av andra stora alger, som tång och större fintrådiga alger. 

Många stenar med havsstenshinna ligger nära stranden på västkusten.

Havsstenhinna är flerårig och kosmopolitisk, för den finns faktiskt över hela världen. Den växer från högvattenlinjen, överst i tidvattenzonen då den tål lite uttorkning och ner till ca 25 meters djup eller så djupt som det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Så om det är riktigt klart vatten kan den finnas ännu lite djupare. 

På ytan hos havsstenhinna syns små ljusprickiga fläckar. Dessa är mynningen till konceptakel, nedsänkta gropar som innehåller artens tvärdelade tetrasporangier. Bilden är från Danmarks Havsalger del 1 som innehåller allt om rödalger i danska vatten. Den art som kan förväxlas med havsstenshinna är sötvattensarten, bäckstenshinna, Hildenbrandia rivularis, med den saknar sporangier. 

Studier visar att ytan hos havsstenhinna gör det svårt för andra arter att etablera sig på den. Den är hal och slät och producerar ett slem som innehåller substanser som hindrar t.ex. blåstångens befruktade ägg att fästa sig. Att ytan är svår för andra arter att fästa sig på märkts tydligt om du tittar lite närmare på stenar med havsstenhinna. Det är nästan inget som växer på den röda ytan och sitter det en alg eller en havstulpan är det för det mesta på en fläck där havsstenshinna inte växer.

Read Full Post »