Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Norge’

Juli månads alg ektång, Halidrys siliculosa är en flerårig inhemsk brunalg och hör till Fucales: Cystoseiraceae. Den förekommer utmed Atlantkusten, ända uppefrån Nordnorge och ner till Biscaya bukten. Det som annars sker mest är att sydliga arter hittas längre norrut när vattentemperaturen ökar. Tvärt emot detta har ektång nyligen hittats utmed Portugals kust, vilket innebär att den istället har ökat sin utbredning söderut. Detta är lite märkligt eftersom det är en art som främst förekommer i de kalla delarna av Atlanten. En möjlig förklaring skulle kunna vara att kallt bottenvatten väller upp utmed delar av kusten just där.

DSCF5072

Ektång är lätt att känna igen

Ektången är lätt att känna igen där den står som en liten enbuske på botten, eller sitter som en grovt förgrenad buske i hällkaret. Grenarna är lite tillplattade och har en karakteristisk ljusbrun, nästan gyllene färg.

DSCF5078

Ektång i hällkar är vackert och kul att fotografera

Många fler bilder på ektång hittar du på den nyligen lanserade appen Havet.nu/Livet i havet som nu innehåller marina arter.

Ektång är samkönad, dvs det finns både ägg och spermier i samma förökningstopp. Flytblåsor bildas först efter två år efter att den nya plantan bildats och de första förökningstopparna bildas efter ett år. Flytblåsorna ser lite ut som en ärtskida där varje del är fylld med luft. De gör att plantan står upp i vattnet. På så vis når den solljuset bättre.

2 Ektång torkade flytblåsor

När ektången har spolats iland och torkat ser man tydligt de nu rödorangea flytblåsorna med flera kammare. De liknar verkligen ärtskidor.

Under våren och sommaren sker en snabb vegetativ tillväxt när både ljuset och temperaturen är gynnsamma. Förökningstopparna börjar anläggas från slutet av augusti och nya fortsätter att bildas fram till december. De kan vara mogna redan i december och förökningen pågår under hela vintern, ända fram till mars. Efter förökningen vissnar förökningstopparna bort och kvar blir själva skaftet till toppen, som en kort tagg. såhär års hittar men inga förökningstoppar.

Den främmande arten sargassotång, Sargassum muticum förekommer i liknade miljöer som den inhemska arten ektång. Frågan är om den skulle kunna konkurrera ut ektång? Sargassotång tillväxer snabbt och har producerat en stor ny biomassa redan till midsommar, som sedan lossnar och spolas iland. Sargassotång överlever vintern som en liten kort flerårig del, från vilken det växer ut en stor ny ruska nästa år. Ektång, däremot, är flerårig och tillväxer långsamt. Då båda arterna har liknade krav på miljön och förekommer i hällkar eller fastsittande på mindre stenar och klippor, finns det faktiskt en möjlighet att sargassotång kan konkurrera ut ektång t.ex. genom att skugga ut den.

4 Sargassum Svallhagen 20160815

En rad med plantor av sagassotång vid piren på Svallhagen, nära Tjärnö marina laboratorium, Stömstad. De ser också ut som små enbuskar.

Samtidigt klarar sargassotång också att växa i mer skyddade miljöer och näringsrika miljöer. Lite senare på sommaren har sargassotången blivit mycket större och skuggar vegetationen under.

5 Sargassum 2015-07-04

Sargassotången breder ut sig, på andra algers bekostnad. Alla vill ha solljus!

Så en fråga: Används ektång till något speciellt? En snabb sökning på nätet efter vetenskapliga artiklar visar att precis som för många marina arter, både alger och djur, producerar ektång en mängd olika aktiva substanser, bland annat för att hindra påväxt av andra arter. En grupp substanser är olika polyfenoler, som är vanliga i ektång och andra alger. Extraktet kan användas för att förhindra påväxt av havstulpaner på båtskrov. Men extrakt från ektång används också i kosmetika och som solskyddsmedel.

Under en strandföreläsning i Lysekils skärgård för Friluftsfrämjandet, visade jag hur vackert grön ektången blir när man häller på kokande vatten, och de bruna och gula pigmenten försvinner. Deltagarna hade redan smakat på flera alger och några tog även en bit av denna. De uttryckte förvånat att de tyckte ektången nog var den godaste av allt de smakat. Minsann! Det får bli något för sommarens bjudningar tror jag bestämt.

DSCF5063

Solljuset glittrar över brunalgen ektång tillsammans med fintrådiga grön- och rödalger.

Annonser

Read Full Post »

Detta är tiden på året när det är dags att inte bara göra olika resor i minnet utan också att försöka summera året som gått. Vem som vunnit Guldbaggar, vilka filmer som haft mest tittare eller andra större och mindre events. Så precis som i TV och övriga media kommer här några av Tångbloggens toppnoteringar och lite annat och det avslutas såklart med årets spaning för 2019.

Som alla år är ”The Algal Bloom”, eller för att vara korrekt cyanobakterieblomningen ett säkert kort under sommarens nyhetstorka. Det är därför knappast ens en någon sport att tippa rätt och så blev fallet även 2018, som ju var ett ovanligt torrt och varmt år. Då blir det ju extra fint att istället för att kissa i havet – vattna någon liten torr växt uppe på land.

4 vass, drivande alger, tång o cyanobakterier (kopia)

En bred kant av cyanobakterier i kanten utanför drivande blåstång och ett vassbälte.

Samtidigt noterade vi på Tångbloggen andra algblomningar, t.ex. en kraftig rödfärgad blomning av dinoflagellaten Peridinium catenatum vid Askölaboratoriets brygga. Men den kom och försvann lika fort.

Peridinium cat blomning askö

Stockholms universitets Östersjöcentrum besökte Almedalen med sitt välutrustade nya forskningsfartyg R/V Electra. Med ombord fanns en utställning om problem i Östersjön som överfiske, övergödning, miljögifter och nedskräpning, främmande arter och olika åtgärder för att förbättra miljön samt vilken påverkan klimatförändringar kan komma att få på ekosystemet. Här deltog vi på Tångbloggen och från Östersjöcentrum med bland annat en presentation om nya arter i Östersjön och vad klimatförändringar med ökad nederbörd och avrinning till Östersjön kan innebära för arters utbredning i Östersjön.

Som med alla spaningar finns redan flera ”Blå Tillväxtprojekt”, t.ex. musselodling för att ta upp näring ur havet. Och hur skalen kan användas till kyckling foder. Publiken fick gissa vilket ägg som kom från hönor som fått musselskal i sitt foder.

 

 

 

Musselrep från Ecopelags odlingar i Stockholms skärgård visades på forskningsfartyget Electra’s däck i Almedalen.

Några av projekten går ut på att plantera ålgräs i områden där ålgräsängarnas utbredning minskat. Man undersöker även om ålgräs kan bli räddningen när stranderosionen förväntas öka i samband med kommande klimatförändringar och stigande havsnivåer. I Kalmar har också försök med att återplantera ålgräs startats i år. Här kan vi vänta på intressanta resultat till våren. Ett aktuellt projekt presenterades i STV i oktober som jag tursamt nog var uppe på morgonen för och hann fånga några bilder av.

1 Stranderosion 1 Skåne

Detta är ett samverkansprojekt där Region Skåne tillsammans med kommuner och Lunds universitet kommer att testa flera metoder för att mildra stranderosionen. Projektet kommer att pågå under fyra år och kostar totalt 45 miljoner kronor med EU som den ena av finansiärerna. Dels kommer man att bygga strandfodringar, vilket är aktuellt för många kustområden där landhöjningen inte är tillräckligt stor med tanke på kommande höjningar av havsnivån när glaciärerna smälter. Men det som direkt fångade mitt intresse var testerna med att plantera ålgräs.

2 Stranderosion Ålgräs 20181031

Biologer från Lunds universitet kommer att testa om 40 000 ålgräsplantor kan fungera för att stoppa och minska vågornas påverkan. En personlig reflektion är att mycket stora delar av ålgräsets biomassa som producerats under året normalt spolas iland på höstarna i oktober. Det syns också på bilderna att det ligger stora drivor av ålgräs på stranden. Och att Zostera marina, ålgräs, inte börjar växa till igen förrän till våren när temperaturen och ljuset kommer tillbaka. Så skyddet kanske inte blir så stort under senhöst och vintermånaderna, när det ofta drar in stora stormar utmed kusterna i Östersjön. I klippet kan du se hur de små ålgräsplantorna ser ut och hur man tänker sig att de kan bidra till att lösa problemet med stranderosion.

Kan du skilja mellan grönslick och ålgräs? Klicka här om du är osäker.

2018 var också året när det svensk-finska projektet FunkVeg fick tillökning med en doktorand i form av Roxana Preston. Under året har hon hunnit med att vara både i fält och att arbeta mycket inne på laboratoriet. Hon har till och med hunnit starta en egen blogg om hur det går för henne i försöken att ta reda på mer om den frilevande blåstången i Östersjön. Det ska bli spännande att följa hennes arbete.

dav

Roxana i gott säl-skap

 

Vi har även under året haft en del experiment i fält ute i Trälhavet, där vi har undersökt förutsättningarna för blåstångens återkomst. Vi vill rikta ett STORT TACK till alla er som sett våra försök och låtit dem ligga kvar. Guldstjärnor till er alla. Vi vill även ännu en gång passa på att tacka markägarna som vi kontaktade för att vi fick ha våra stenar och galler på dessa platser. Guldstjärnor till er också. Flera av experimenten kommer att sammanställas under vintern och förhoppningsvis hjälpa oss ta fram rekommendationer för hur man bäst kan återställa hårt utsatta blåstångsmiljöer i vår Blåstångsmanual.

Så Tångbloggens nyårsspaning för 2019 är att det kommer massor med nya Blå Tillväxt-projekt där målsättningen är att producera mer mat och bättre nyttja Östersjöns resurser och produktion, vilket vi såklart kommer att rapportera om under 2019. Även om förutsättningarna i Östersjön inte är lika bra som i den marina miljön på västkusten eller ännu bättre i Norge.

Och apropå Norge kan vi rapportera om ett projekt  där man samlar in och odlar upp sjöborrar (kråkebollar) och säljer dem för konsumtion. Sjöborrarnas rom, uni, är en läckerhet som sushi-älskare gärna betalar bra för. ”Kråkebollar blir økonomisk gullgruve” som de skriver i artikeln, samtidigt som insamlingen av dem förbättrar den marina miljön. I Norge har man nämligen länge haft problem med att enorma mängder av sjöborrar har ätit upp stora delar av den norska tareskogen, vilket haft negativa effekter på det norska marina livet. Nu hoppas man istället på en återhämtning av tareskogen i takt med att sjöborrarna minskar i antal. Tänk att kunna bli rik och skapa en ny ekonomi ”Urchinomics” genom att samla in och odla sjöborrar, Strongylocentrotus droebachiensis!

Foto: E. Schagerström

Omnomnom…Dröbakk-sjöborren är glad i tång, minsann. Här mumsas det på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Avslutningsvis vill vi på Tångbloggen tacka ER kära läsare, för att vi i år hade 19 700 besökare och över 31 000 views! Det får oss att vilja anstränga oss än mer för att ni ska få ert ökande behov av tångnyheter tillfredsställt även under 2019.

Gott nytt tång-år önskar Lena och Ellen!!

I hörnan såklart

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »

Vårt vackra grannland Norge med sin fantastiska marina miljö, har en trevlig blogg som drivs av tre marinbiologer.
Bloggen är välskriven, informativ och tar upp många marina frågor på både bredd och djup.

Besök Marinbiologene och se själv. Om inte annat så för att njuta av de vackra bilderna.

Givetvis hittar du även länken permanent till höger i vår kategori ”Kul Länkar”

Liten Fucus-grodd bland rödalger på ett musselskal

Liten Fucus-grodd bland rödalger på ett musselskal

Read Full Post »

Torsdagen är halvdag, med föredrag på förmiddagen och den mycket prestigefyllda tävlingen Yellow Submarine på eftermiddagen (mer om den senare).

Temat Generell marinbiologi fortsatte även under torsdagen. Dagen inleddes av professor Lisa Levin från Scripps Institution of Oceanography i Kalifornien, USA.

Lisa Levin är fascinerande och jag blir imponerad när jag läser presentationen av hennes arbete. Förutom att hon varit ansvarig utgivare för flertalet vetenskapliga tidskrifter samt för 5 specialvolymer om djuphavsbiologi, är hon även rådgivare till den amerikanska regeringen samt i flera internationella marina råd.

Lisa Levin visar bilder från livet i djuphavet

Lisa Levin arbetar med havsbottnar, både i grunda områden och nere i djuphavet. Hennes presentation är full av bilder på djur från bottnar mellan 200 till 1000 meters djup. Hon har deltagit i mer än 30 oceanografiska expeditioner över hela världen, på 12 av dem har hon varit Chief Scientist!

Farkoster för provtagning

Vi fick se data från kuster utanför Indien, Namibia, USA, Norge, Japan och många fler. Presentationen visade nya data på hur syrehalterna i haven påverkar djuren som lever mellan 200-1000 m djup. Effekterna av låga syrehalter är något som djuren här är anpassade till, men på senare år har effekten av höjda halter koldioxid i atmosfären även gett effekter i havet. Detta leder till en del problem när bägge tillstånden sker samtidigt, och är något vi måste börja ta hänsyn till.

För de av er som läst den marinekologiska thrillern The Swarm (Svärmen på svenska) av Frank Schätzing kan jag berätta att vi fick se bilder på både maskar och hydrater. Har du inte läst boken än? Grattis, du har något att se fram emot.

Morten Foldager Pedersen från Roskilde Universitet i Danmark visade en intressant studie där de har undersökt de rödalger som växer på stortarens (Laminaria hyperborea) stam.

Stortare bildar de fantastiska tångskogarna utanför Norges kust, som är en fröjd att dyka i! Stortaren har en grov, rund stam som kan bli lite över metern hög, med en yta som passar många små rödalger. Det är inte mycket ljus som kommer ner genom stortarens breda blad, men rödalger klarar av att överleva i en ljusfattig miljö.

Morten har undersökt hur mycket ljus som kommer ner till dessa stam-sittande rödalger och hur mycket näring de klarar av att producera (genom fotosyntes), för att kartlägga hur mycket de bidrar med till tångskogens totala produktion. Med produktion menas hur mycket solljus som kan bindas in genom fotosyntes och bilda näring.

De rödalger som växer på stortarens stam är snabbväxande, ibland kan de täcka större delen av stammen, särskilt på äldre tareplantor. På våren, innan tarens nya blad växer fram, passar de på att växa som mest, eftersom de får mer ljus.

Rödalgerna utgör bra gömställen för många små djur som lever i tångskogen, vissa djur äter av dem, men Mortens studie visar att de inte bidrar till någon större del av tångskogens produktion. Det är, inte helt oväntat, stortaren som dominerar när det gäller att fånga solljus.

Eivind Oug från NIVA visade hur kungskrabban (Paralithodes camtschaticus) som vandrat in till norska vatten från Ryssland, påverkar de djur som bor på och i bottnarna i de fjordar som invaderats av krabborna.

Kungskrabban är stor och en krabba kan väga upp till 10 kilo! Krabborna är rovdjur och äter gärna sjöborrar, större maskar som bor i rör samt större musslor, som har minskat kraftigt i de områden som påverkats av krabborna. Detta är ett problem, då dessa arter är viktiga för att röra om i sedimentet och hålla det syresatt (lite samma funktion som en jordfräs).

Kungskrabban är god att äta och i Norge är det tillåtet att fånga och döda djur när man dyker (ej hummer!). Det är framförallt benen man äter. Studien är gjord i Varangerfjorden, upp mot ryska gränsen.

Read Full Post »

Eftersom det gäller att prioritera här i livet, lade jag några timmar av morgonen på att gräva runt bland ilandspolade alger på stranden ute vid Hove och samla sågtång till ett experiment, samt fina exemplar av andra alger att pressa till mitt herbarium.

Stranden består av fina runda klapperstenar i olika storlekar, och utanför ligger hela Skagerrack. De flesta arterna jag hittade finns även på svenska västkusten, men eftersom det är saltare här, så tycker i alla fall jag att algerna blir lite finare.

Vill du veta hur du enkelt pressar alger till ditt eget herbarium? Följ Tångbloggen, vi kommer att lägga upp algpressning i några enkla steg snart.

Onsdagens konferensprogram var uppdelat i två delar. Förmiddagen handlade om skötsel av marina resurser och skyddade marina områden.

Bland annat en mycket rolig studie av Paul Kotterba från Tyskland som undersökt hur stor del av sillens (Clupea harengus) rom som äts upp av spigg (Gasterosteus aculeatus). För att undersöka detta har man låtit sill lägga sina ägg på blomkrukor i terrakotta som man sedan placerat ut i havet . De har sedan mätt hur mycket ägg spiggen äter genom att filma krukorna.

Det är alltid roligt med presentationer som innehåller fältexperiment, särskilt när de har filmat!

Halvor Knutsen från Norge visade data på hur det går för fyra konstgjorda hummerrev. Har man fått de resultat man hoppades på? Har hummern fått små skyddade platser att föröka sig på?

Man har även undersökt vad folk i närmiljön tycker, de flesta är positiva och anser att det är bra med lite regelring kring hummerfisket. Data visar även att med sådana här skyddsåtgärder kan man relativt snabbt bygga upp en stor hummerpopulation igen ifall den tidigare varit utfiskad.

Louise Karlsson, nybliven doktorand vid Göteborgs universitet, presenterade droppande färska data om försök med att återplantera ålgräs på platser där det tidigare funnits, men försvunnit på grund av trålning, fritidsbåtar eller annat som förstört botten.

Man har utvärderat olika metoder för hur man ska återplantera och det som verkar fungera bäst och kräver minst arbete är att plantera ensamma skott som hämtats från större väletablerade ålgräsängar, utan att ta med något av det kringliggande sedimentet.

Det är bra att det finns enkla sätt att reparera de skador som orsakas av oaktsamma båtägare som ankrar i ålgräsängarna och river upp stora sår. Det påminner om de skador man får på en fin gräsmatta om någon kör in en traktor på den när det är blött i marken. Inte snyggt!

Eftermiddagen innehöll mer allmän marin biologi, bland annat en presentation av Pia Norling (NIVA) som undersökt effekten av det nyligen (i Sverige 2007) invandrade japanska jätteostronet (Crassostrea gigas) som man kan hitta bland blåmusselbankarna på den svenska västkusten.

Invandrade arter som kommit med båtar eller liknande, anses ofta vara skadliga för miljön, då de kan konkurrera ut befintliga arter.

I Holland har jätteostronet trängt ut det vanliga ostronet (Ostrea edulis) och vi vet ännu inte hur det kommer att påverka våra grunda vikar på svenska västkusten.

Pias studie jämför vilka djur som bor på och omkring blåmusslor och jätteostron.
Bägge arterna kan bilda bankar, där tusentals musslor eller ostron växer tillsammans och formar ett rev, ofta på ler och sandbottnar. Skalen blir då en liten hårdbotten där andra djur, som alger och havstulpaner kan fästa sig och maskar och fiskar hittar skrymslen där de kan gömma sig och bygga bo. Rovdjur som sjöstjärnor och eremitkräftor har goda jaktmarker på mussel- och ostronbankar.

Den största skillnaden mellan mussel- och ostronrev är att man har funnit fler arter av alger på jätteostronens rev. Detta beror troligtvis på att ostronens skal är platta med skåror i, något som är tacksamt för många algers ägg och sporer att gro i. Ostronen saknar även den skyddande hinnan som musslor har, vilken försvårar för alger att fästa på musslan.

Den skyddande hinnan är det svarta lagret som spricker upp och trillar av när du har plockat upp ett blåmusselskal och låtit det torka några dagar. Borsta bort det så kommer det blå lagret fram och ditt skal blir ännu vackrare.

Read Full Post »

Tisdagens tema var Den marina miljön och hur den reagerar på klimatförändringar (The marine environment and responses to climate change)

Idag var det mycket ålgräs och tång, så det har varit riktigt trevligt!

Jeanine Olsen, en av Europas ledande forskare inom sjögräs, presenterade data från ålgräsängarna längs den norska kusten. Ålgräs (Zostera marina) är, precis som blåstång och smaltång, viktiga miljöer för många arter när de är unga.

Jeanine Olsen visar på ålgräsets utbredning

Man har tidigare trott att Norge inte haft särskilt mycket ålgräs norrut, men inventeringar under sommaren visade att det var gott om ålgräs, som dessutom verkar trivas.

Jeanine jobbar med genetik, så hon har jämfört ålgräs från olika platser för att se om de är nära släkt (låg genetisk variation) eller inte (hög genetisk variation). Orsaken till att man intresserar sig för den genetiska variationen är att ju fler olika individer det finns, desto större chans är det att några kommer överleva ifall det sker en kraftig förändring där många dör. Om alla har samma gener, eller låg variation, så är det mycket mer troligt att exempelvis en temperaturhöjning gör att alla dör.

Tiia Möller från Tartu Universitet i Estland presenterade den stora estniska kartläggningen av ålgräsängar som gjorts längs den estniska kusten. De har lyckats kartlägga enorma områden, mycket tack vare att man kan släpa en videokamera efter båten, en metod som många marinbiologer inte kan tänka sig vara utan idag.

Biodiversiteten (antalet växter och djur som bor där) är hög i ålgräsängar.  I Estland kan man hitta upp till 43 arter av makroalger i ålgräsängarna, vilket är 50 % av de arter vi finner i Östersjön. Man har, precis som i Norge, funnit mer ålgräs än man trodde att det fanns, vilket är positivt. I Estland finner man ålgräs i många olika miljöer, både grunda och lite djupare, inne i skyddade vikar och på mer blåsiga platser. Man hoppas att detta betyder att ålgräs klarar av förändringar i sin miljö bra.

Jonas Thormar, doktorand från UiO i Danmark, visade hur näringsväven (vem äter vem)skiljer sig mellan ålgräsängar i skyddade vikar och ålgräsängar i mer vågexponerade vikar.

Hans undersökningar visade att öronmaneten (Aurelia aurita) fungerar som topp-predator i näringsväven i skyddade ålgräsängar, där de äter små kräftdjur, frisimmande maskar och till och med spigg! Tillgången på näring i den skyddade miljön begränsar maneternas tillväxt, så de blir inte större än 5 cm i diameter.

I Östersjön är vi ju vana vid att man inte bränner sig på öronmaneter. I den skyddade viken man undersökt i Danmark, däremot, kan man känna att det svider lite om man får en manet i ansiktet när man simmar, berättar Jonas.

En forskare som Tångbloggen gillar är Stein Fredriksen från Oslo Universitet som bland annat arbetar med sågtång (Fucus serratus)!

Stein Fredriksen forskar i den norska tareskogen

Under sommaren fältarbete längs den norska kusten har de jämfört hur många och vilka djur som bor på ålgräs med de som bor på sågtång. Arterna har vissa likheter; både ålgräs och sågtång växer på ca 2-3 meters djup (i Norge, märk väl), bägge har platta ytor och finns hela året (perenna).

Man fann totalt 69 arter alger och 25 arter djur som epifyter (växte på) ålgräs och sågtång. Av dessa fanns dryga 30 endast på ålgräs och dryga 20 endast på sågtång. Slutledningen är att även om dessa två arter, ålgräs och sågtång, verkar vara samma miljö för oss, så skiljer de sig mycket i fråga om det vi kallar accessorisk flora och fauna (vilka växter och djur som bor på dem).

Thomas Wernberg arbetar vid University of Western Australia, vilket alltid gör mig avundsjuk och hemskt badsugen.

Man hade en otroligt varm sommar i Australien för något år sedan. En ökning av antal väldigt varma dagar per år kan komma att bli allt vanligare i framtiden, och redan nu kan man se effekten av höjda temperaturer i havet.

Eftersom Australien är upponer, så har de sitt kallvatten på sydkusten och varmvattnet på nordkusten, upp mot ekvatorn. På sydkusten har man cirka 1500 arter av makroalger, bland dem fantastiskt vacker kelp (Ecklonia radiata) och många fina rödalger (exempelvis Rhodymenia sonderi och Pterocladia lucida).

Dessa arter är anpassade till att leva i kallt vatten. Under den varma sommaren dog de bestånd som växte längst norrut, då de upplevde alltför varm temperatur under för lång tid.

Kelpen Ecklonia radiata är endemisk för Australien. Det betyder att den inte finns någon annanstans i världen. Under denna värmevåg dog ca 10 % av världens totala mängd av denna art. Det finns en stor risk att vi kommer se många arter försvinna om inte uppvärmningen av planeten kan bromsas ner till en naturlig hastighet.

Read Full Post »

Older Posts »