Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘art’

Släktet Sirodotia etablerades av den svenska algforskaren Johan Harald Kylin år 1912 för en alg som han hade samlat in och namngett som Sirodotia suecia, i en publikation med den härliga titeln ”Studien über die Schwedischen Arten der Gattungen Batrachospermum Roth und Sirodotia nov. gen.”. Ty detta skedde på den tiden då mycket av den naturvetenskapliga forskningen, framförallt på alger, i huvudsak kommunierades på tyska.

Kylin var en svensk fykolog (algforskare) som har namngett många arter. Han föddes som Johan Harald Olsson år 1879 nära Göteborg, men hans far ändrade deras efternamn till Kylin när Harald gick på gymnasiet eftersom han ansåg att Olsson var för vanligt. Kylin tog en magisterexamen från Uppsala universitet 1901, fortsatte sedan med att få en licentiatexamen i filosofi 1905 och 1907 utnämndes han till docent vid universitetet efter att ha disputerat på en fysiologisk avhandling.

I slutet av 1910-talet fick han anställning vid Lunds universitet som professor i botanik och stannade där fram till sin pensionering 1944. Kylin bedrev också mycket av sin forskning vid Kristinebergs zoologiska station vid Fiskebäckskil i Bohuslän, som han besökte under ett flertal sommarlov. Så det känns ju lite extra kul att vi så att säga delar arbetsplats, även om det inte sker samtidigt.

Som taxonom var Kylin intresserad av ordningarna Rhodophyta (rödalger) Gigartinales och Rhodymeniales, samt familjen Delesseriaceae. Han var ansvarig för Rhodophyta-sektionen i K. Linsbauer och G. Tischlers Handbuch der Pflanzenanatomie (1922) och A. Engler och K.A.E. Prantls Natürliche Pflanzenfamilien (1887-1915). Men han studerade även de marina algerna vid den skandinaviska kusten i allmänhet, med fokus på deras biokemi och ekologi. Kylin skrev nämligen också monografier för flera grupper av brunalger (Phaeophyceae), inklusive ordningen Fucales och familjen Chordariaceae.

Och eftersom vår alg för maj månad är just en rödalg, så var Kylin intresserad, även om den förekommer i sötvatten. Då han beskrev arten var den den enda arten i släktet Sirodotia, men vanligt förekommande i Sverige. Typlokalen ligger i Skåne, men arten finns i stort sett på alla kontinenter, även i Australien och Aotearoa (Nya Zealand). Arten har beskivits av flera olika fykologer och har därför haft en massa olika namn på olika lokaler; S. fennica, S. sinica, S. tenuissima, S.yutakae för att nämna några. Men den senaste forskningen som baserar sig på genetiska analyser, visar att de alla är varianter av Sirodotia suecia. Ett tag var den även flyttad till ett annat släkte, Batrachospermum suecicum (Kylin) Necchi & Entwisle 1990, men nu är den åter som Sirodotia suecia. Det ska dock påpekas att det verkar ha varit mycket små skillnader som särskiljde mellan de olika arterna, vilket ju kan ha varit orsakat av exempelvis miljöfaktorer.

Det finns tyvärr inte särskilt mycket information om arten, utöver det som står i Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater floridae of Sweden”. Bålen är 2-8 cm, sparsamt slemmig och mycket rikligt grenad, särskilt under försommaren. Till färgen beskrivs den vara mörkgrön, särskilt de grövre formerna, med en blå ton. De basala delarna i vissa vatten övergår sedan till rostrött, vilket sedan sprider sig till hela bålen. Det kan förekomma tunna, genomskilninga hår i topparna. Dessa är troligtvis för att öka upptag av något näringsämne och speglar då sannorlikt vattenkemin på lokalen. Grenarna är nästan cylindriska, med gradvis avsmalnande apex. Längden mellan internoder varierar kraftigt (180-940 mikrometer) så att den kan antingen se tunn och skir eller kort och grov ut.

I en artikel från Mexico har forskarna sett att förekomsten av gametofyt-stadiet är positivt korrelerad med koncentrationerna i vattnet av mängden löst organiskt material (DOM), specifik konduktivitet och total jonkoncentrationen. Gametofyterna finns under hela torrsäsongen men försvinner under regnperioden, då den verkar byta stadium i livscykeln. Gametofyterna växte under näringsrika, eutrofierade förhållanden och specifika mikrohabitatförhållanden: hög strömhastighet (66–122 cm per sekund), låg bestrålning (75–263 µmol fotoner m⁻² s⁻¹) och grunt djup (7–26 cm). Den procentuella täckningen av gametofyter i det område de undersökte varierade från 5–90 % . Vissa morfologiska och reproduktiva egenskaper verkar vara anpassningar till hög strömhastighet, som riklig förekomst av sekundära grenar, spermatangier och carpogonia.

Sirodotia suecia. Bild från artikeln Survey and distribution of Batrachospermaceae (Rhodophyta) in tropical,
high-altitude streams from central Mexico
, av Javier Carmona Jiméneza & Gloria Vilaclara Fatjób. Publicerad i Cryptogamie, Algol., 2007, 28 (3): 271-282

En hel del arbete med arten har även gjorts av den lettiske fykologen Heinrichs Skuja, som vi berättar mer om en annan månad. Tills dess hoppas vi att ni håller ett öga öppet när ni går förbi något vattendrag där ni bor och ser om där förekommer några sötvattensalger. Nu börjar ju dessutom värmen komma tillbaka, så tillväxten komemr ta fart! God jaktlycka!

Read Full Post »

I morse på lokla nyheterna kunde västkustborna höra att havsspya hittats på Koster. Det var Annette Hellberg, som arbetar på naturum Kosterhavet som fann den på ett ostronskal när hon var ute och snorklade.

Det är en kolonibildande sjöpung, Didemnum vexillum, filtsjöpung, som fått det något otrevliga smeknamnet, baserat på dess utseende. Djuret har troligen sitt ursprung i havet utanför Japan, och som många andra arter därifrån har den tagit sig vidare runt i världshaven. Den har ett invasivt beteende, vilket innebär att den trängt undan annat växt- och djurliv där den etablerar sig. Detta har ställt till problem för ekosystem runtom i hela världen, i olika grad. Särskilt hårt drabbade sägs vara den nederländska provinsen Zeeland, där sjöpungen uppskattas täcka upp till 95 procent av havsbotten. Där har man även sett hur både sjöborrar och ormstjärnor minskat i antal efter att arten etablerat sig. Sjöpungar är filtrerande djur, som hämtar sin mat ur vattenmassan. Så utöver att de rent fysiskt inte lämnar plats till andra arter, konkurrerar de även om maten med bland annat musslor och ostron.

Sjöpungen tycker om att sitta på hårda substrat, som stenar, klippor och grus, men förekommer även ibland på ålgräs. Där den orsakat mest ekonomiska problem är bland annat på skal av ostron och musslor i odlingar och andra strukturer som vi människor sätter ut i havet, som kylvattenintag till exempel.

Det var inte helt oväntat att den skulle dyka upp här. 2020 hittades arten i Norge, i Stavangers hamn. Men visst är det intressant att fundera på hur den tagit sig hit så snabbt. Är det havsströmmar eller båttrafik som ligger bakom dess snabba framfart? Det får vi nog aldrig reda på. Det ska bli intressant att följa hur svenska myndigheter väljer att hantera en art som nog kommer klassas som hög risk för problem. Frågor kring marin hygien börjar bli allt vanligare känns det som.

I Wales har man fått problem med havsspya. Se hur arten identifieras och hör hur deras handlingsplan ser ut för den här marina invasiva arten.

Read Full Post »