I helgen var det full fokus på alger, både makro och mikro, när kursen ”Alger i klassrummet” hade sitt fältmoment på Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil.
Havet var friska 3 grader varmt, men det hindrade inte kursens deltagare från att samla in spännande material från strandkanten för att undersöka närmre inne på lab. Hur mycket tid ett moment än får, så känns det alltid för kort, kunde vi glatt konstatera.
”Alger i klassrummet” riktar sig till yrkesverksamma pedagoger och är en efterlängtad fortsättning på ”Havet i klassrummet”, en populär kurs vid Göteborgs universitet som i första hand vänder sig till lärare eller lärarstuderande som vill skaffa sig kunskap om havet och hur man kan arbeta experimentellt med marin vetenskap i skolan.
Kursens mål är att erbjuda fördjupad kunskap om mikro- och makroalger i våra hav och sjöar men också att genom konkreta exempel demonstrera hur alger kan studeras och användas i skolundervisningen. Kursledare var Angela Wulff, professor i marin botanik vid Göteborgs universitet och känd från Algpodden, som även hade lyckats locka ner professor Kerstin Johannesson från Tjärnö marina forskningsstation för att föreläsa om sina spännande studier av evolution hos alger. Tångbloggens egna badanka, Ellen Schagerström, var med och höll i momentet kring makroalger. Vi samlade in, artbestämde, pressade till herbarium och avslutade med att tillaga och äta dem. En helhetsupplevelse av vad alger har att erbjuda!
Vi lagade två olika sorters algsallad och jämförde med den som kan köpas i asiatiska matbutiker. Praktiska moment varvades med spännande föreläsningar om stort och smått i algernas värld.
Efter två intensiva dagar hoppas vi att kursdeltagarna fått rejält med mersmak på alger i alla meningar och vi ser fram emot att fler kan berätta och inspirera till att upptäcka hur fantastiska alger är.
I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.
Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.
Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.
Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.
Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.
I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.
Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.
På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.
Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!
Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.
Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.
Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.
Självklart är Tångbloggen på plats när det äntligen är dags för den årliga europeiska vattenbrukskonferensen, efter två digitala år. Detta år hålls EAS (European Aquaculture Society) konferensen i Rimini, på italienska ostkusten.
En konferens är ett ypperligt tillfälle för forskare att träffas och berätta om vad de gör, vad de misslyckats med, få råd och tips av varandra och självklart att planera roliga framtida samarbeten och ansökningar. Det som är extra roligt med just EAS är att det är en väldigt tillämpad forskning. Därför är det självklart att industrin är på plats och har en mässa där olika företag inom vattenbruk, med allt från pumpar, styrsystem, filter och hela kompletta lösningar för uppfödning av olika arter visas upp. Och det märks att det inte bara är jag som har saknat dessa mötesplatser. I år är närmre 2000 personer anmälda till konferensen! Det kommer bli packat!
Konferens är kul! Många roliga möten med fantastiska forskare, som Barry Costa-Pierce, en superkändis inom vattenbruk och fantastisk människa.
Det är mellan fem och sex parallella sessioner under konferensens tre dagar, förutom industrimässan och poster-utställningen som pågår hela tiden. Idag onsdag kommer jag sitta hela dagen på IMTA – integrated multi trophic aquaculture sessionen. Det är integrerat vattenbruk, där olika arter samodlas för en bättre och hållbarare produktion. Här kommer det vara mycket alger, en hel del musslor, lite sjöborrar och två presentationer med sjögurkor inblandade.
Plenarföreläsning i enorm amfiteater med bra akustik inleder konferensen
Roligast av allt är att vi i år har fått en helt egen session för sjögurkor. Vi var ju ett gäng sjögurkforskare som träffades på förra konferensen i Berlin 2019 och bestämde oss för att ha ett tätare samarbete. I våras blev vi kontaktade av konferensens arrangörer som frågade om vi var intresserade av att få en egen session bara för sjögurkor, ifall vi kunde få ihop tillräckligt många presentationer. Självklart tog vi chansen! En halvdag med bara sjögurkor var inga problem att fylla. Vi har fått fredag förmiddag i programmet. Det krockar tyvärr med alg-sessionens första del, men jag ska vara co-chair och ge en presentation på sjögurkorna, så jag kan inte springa emellan. Tursamt nog håller algerna på hela dagen, så lite kul hinner jag nog få till mig därifrån också.
Redo att representera! Märke och pin för att visa vad jag gör underlättar i minglet.
Första plenarföreläsningen handlar om klimatförändringarnas effekter på vattenbruk. Som ett exempel visas hur varmare temperaturer påverkar tillväxten hos lax, som behöver kallt vatten för att må bra och växa fort. Hur ska det hanteras om det lir varmare. Kan odlingar flyttas till kallare vatten eller ska vi istället, eller också, avla på mer värmetoleranta drag hos lax? Andra problem som orsakas av klimatförändringar är försurning, som påverkar musslors skal och därmed deras förmåga att överleva angrepp från krabbor, fåglar och sjöstjärnor.
Det finns många frågor som stöts och blöts under konferensen.
Ett förändrat klimat medför även möjliga ökningar av sjukdomar och giftiga algblomningar, vilket påverkar vattenbruk som sker ute i vattendrag, sjöar och hav. I år har vi, särskilt här i Italien, sett förändringar i nederbördsmönster, vilket orsakat extrem torka på vissa platser och enorma översvämningar på andra håll. Även detta påverkar såklart livsmedelsproduktionen, både jordbruk och vattenbruk. Och även om en höjning av havsnivån skulle öka salthalten i Östersjön, vilket många alger skulle uppskatta, så är det ganska självklart att det även kommer medföra en hel del problem för länder med flacka kuster.
Klimatet på planeten har ändrat sig förut. Problemen med de förändringar vi ser nu, som är orsakade av människans utsläpp, är att de sker snabbare än arterna hinner anpassa sig. Det pratas mycket om behovet av mer data för att förutse olika händelser. Men det känns som en evig refräng som börjar låta uttjatad. Vad är poängen med att samla in data och göra analyser om politiker och styrande inte lyssnar och agerar därefter. Vi behöver nog snarare kavla upp ärmarna och agera, genom tydlig och genomtänkt miljöpolitik som inte dribblas bort mellan olika politiska block till mänsklighetens förlust, utan i stället drivs blocköverskridande. Men det känns långt borta att hitta politiker som är redo att fatta obekväma beslut. Jag tror att förändringen snarare drivs av företagen, som är snabbare på att ta till sig och förstå behovet av förändring och anpassning. Det är där den verkliga makten ligger.
Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.
Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.
Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.
Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.
Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.
Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.
Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.
Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.
Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.
En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….
Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.
Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.
Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.
Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.
Fotspår sanden av alla gässen. Ett fint mönsterLite tråkigare spår som gässen lämnar efter sig och som göder havet.
Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalisfrodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.
Häftigt gröna välgödda tarmalger av gäss.och även tången täcks av grönalger på vissa ställen.
Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoidesmed några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.
Blåtonat rödblad med två vackra trubbig strandsnäckaTorkad blåtonat rödblad på stenen. Färgen blev häftig i genomlysning.
Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen.
Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet.
Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.
Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.
Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.
Orange pilar visar på påväxta receptakler och blå pil på en uppblåst spets av sudare Chorda filum.Lustiga förökningstoppar på blåstång.
Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.
Havssallat JulgransalgPepparalg´
Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten.
Stort knippe med vackra sudareSudare drar iväg på utflykt sittande på ett skal av knivmussla
Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.
Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.
Göteborgs universitet anordnar en algkonferens med titeln ”Möjligheter och hinder för en svensk algindustri” Konferensen vänder sig till företag, myndigheter och forskare som är intresserade av alger och algodling. Intresset för svenskodlade alger växer med rekordfart men hur får vi en svensk algindustri att lyfta?
Välkommen till Tjärnölaboratoriet den 21-23 juni för att lära mer, inspireras och diskutera en grön framtidsnäring.
Vid Gullmarsfjordens mynning längs Bohusläns kust ligger en av världens äldsta marina forskningsstationer, Kristineberg. Här har passionen och nyfikenheten för livet i havet brunnit sedan 1877. I dagsläget kan du lyssna på vad forskarna på stationen arbetar med utan att lämna stolen. Vi har nämligen börjat med en digital serie föreläsningar som heter Kristineberg Talks, där forskare som är verksamma på stationen berättar vad de arbetar med.
Den röda signalsjögurkan, Parastichopus tremulus, är en marin art som vi vet förvånansvärt lite om.
Tisdag 19 april är det dags för nästa Kristineberg Talk! Den här gången är det Ellen Schagerström som berättar om sjögurkor. Vad är de, vad gör de och varför borde vi odla dem?
Föredraget sker under Kristinebergs traditionella fika kl. 10.00, så bulla upp med en kopp varmt, kanske ett tilltugg och var med oss virtuellt. För att se föredraget live eller i efterhand så klickar du på länken här.
Oj oj oj det är nästan en känsla av bakfylla efter gårdagen. Men jag drack ju bara en alkoholfri öl….? Att träffa runt 140 personer och mingla efter att ha varit i det närmsta isolerad i två år, var minst sagt överväldigande. Flera av deltagarna erkänner på morgonen att de haft svårt att sova med så mycket intryck i huvudet. Alla är överens om att det var en fantastiskt inspirerande dag igår.
Något av det roligaste igår var ett speed-talk från Väddö Folkhögskola. De har en tvåårig YH-utbildning till aquaponiingenjör som går på distans och innehåller mycket praktik på företag. Jag blir genast sugen på detta och så glad att det nu finns en utbildning. Alla kan odla! Inte bara grönsaker utan även fisk. Jag hoppas verkligen att Tångbloggens läsare sprider detta till alla ni känner, så att vi kan få lokala småskaliga fisk-o-grönt-producenter i hela landet.
Men över till dagens presentationer.
Kristoffer Stedt är doktorand vid Göteborgs universitet och arbetar med alger uppe på Tjärnölaboratoriet här utanför Strömstad. Han arbetar med att höja proteinhalten i alger, för att främja proteinskiftet från mest rött kött till mer blå eller gröna källor. Sättet som protein utvinns ur alger är samma som används för att tillverka till exempel sojafärs ur sojabönor.
Förenklat kan man säga att brunalger innehåller 5-10% protein , grönalger 10-20% och rödalger 20-30%, att jämföra med soja som är mer än 40%. Så Kristoffer fokuserar på att odla alger under förhållanden som ska öka proteinhalten för att alger ska kunna bli en framtida proteinkälla. Tanken är att odla algerna i näring som kommer som spill i processvatten från olika industrier.
I ett experiment har de odlat havssallat Ulva fenestrata i två olika processvatten från sillpackningsindustrin. Resultaten visar tydligt att algen växer bättre i dessa processvatten jämfört med vanligt havsvatten, upp till 3 gånger bättre faktiskt. Och proteinhalten stiger till över 30% på bara 7 dagar. Det viktigaste är att halten av tungmetaller inte överstiger gränsvärdena. Som trogen Tångbloggsläsare vet ju du att alger kan ta upp dessa metaller lätt. Analyser av den odlade algen visar att det är mycket låga halter av tungmetaller. Det är otroligt lovande för att kunna nyttja ett spill till något nyttigt.
Hanna Carlberg från SLU jobbar med projektet Miljökassen, där man vill ta hand om fekalier och foderrester från fiskodling i öppen kasse. Deras testodling ligger i Ströms Vattudal i Jämtland. De har konstruerat några prototyper för att kunna avskilja partiklar från vattnet. Genom att pumpa upp vattnet från botten av odlingskassen till en avvattningsanläggning på land, kan man nu skilja ut partiklar och slam. Projektet vill såklart även undersöka slammets innehåll och se på vad man kan ha det till, men även se på de juridiska hinder som finns kring slam. För det är inte helt enkelt så att man kan lägga vad som helst som näring på en åker, till exempel. Så därför pågår även försök med att odla olika typer av grödor i slammet. Hittills har resultaten varit lovande, så det är nog möjligt att inom en snar framtid kunna odla grödor i fiskodlingsrester. Ett ytterligare kul projekt är att deras avvattningsanläggning även kan rena ut kväve och fosfor ur näringsrikt vatten. Det här ska jag hålla ett öga på!
En av Miljökassens prototyper för att fånga upp allt slam som bildas i en fiskodling.
Vad är egentligen en grön regnbåge? Anders Kissling, professor på SLU, presenterar projektet 5 ton grön fisk i disk, där man ser till hela livscykelanalysen. Detta är ett exempel på hur bra det blir om man tar in representanter från hela näringskedjan i ett projekt. En miljöbov i fiskodling har varit fodret, så projektet har tillverkat ett svenskt cirkulärt foder av insektslarver och fiber från skogsindustrin för att producera en så miljövänlig fisk som möjligt. För om odlad fisk ska vara ett miljövänligt alternativ så kan inte fodret vara tillverkat av importerad soja odlad i monokultur på skövlad regnskog och fisk som är vildfångad i andra länder. Vi måste kunna producera fodret lokalt. Idag finns inget svenskproducerat fiskfoder. Men det kan det nog snart bli ändring på. Insektslarverna som används i fodret innehåller mer och fler av de essentiella aminosyror som fisken behöver jämfört med soja, och de kan odlas nära en fiskodling. Och det är ekonomiskt görbart och hållbart att producera fodret. I projektet har det nu producerats 4 ton grön regnbåge. Så fråga gärna din fiskhandlare om de har grön regnbåge i sortimentet och bidra till hållbar fiskodling.
Min roliga före detta kollega Marcus Langeland, som lämnade oss för RISE, lyfter begreppen ”cirkulär” och ”hållbar”, två ord som använts flitig i allas presentationer. Det finns tydligen väldigt många definitioner av dessa begrepp. Så är en cirkulär ekonomi hållbar? Hur mäter vi hållbarhet? Vanligast är genom en livscykelanalys, men där kommer cirkularitet och en del andra faktorer inte med. Hmmm. Så RISE arbetar med att ta fram bättre beräkningsmodeller för att kunna bedöma om något faktiskt är hållbart eller inte. Och det är just foder som är i fokus här. Marcus visar en checklista för att bedöma om en foderråvara är hållbar.
Marcus listar hållbarhetskrav för fiskfoder
Niklas Warwas, doktorand på GU, visar några olika foderråvaror som de arbetar med för att producera hållbart foder. Även här är sockertången (Saccharina latissima) en viktig komponent. Med tanke på hur många användningsområden denna alg har är det underligt att det inte finns fler odlingar. Men jag spår att det nog kommer poppa upp fler inom en snar framtid. Men de har även undersökt sjöpung (Ciona intestinalis), flugor och sidoströmmar från fiskberedning. Till exempel har de använt min favorit, makrill i tomatsås där datumet gått ut. Istället för att slänga dem har de ingått i ett foder. Niklas är fysiolog, så hans roll i projektet är att undersöka hur fisken mår och växer på olika foder och säkerställa att de får i sig all näring de behöver. Fiskhälsa är en viktig del i foderframställning. Det är även smak, för ingen vill väl äta en fisk som smakar illa.
Niklas sätter alltid fiskens hälsa i fösta rummet.
Det pratade Sofia B Olsson från restaurang VRÅ om igår. Som prisbelönt kock gav hon sin syn på nya råvaror och påpekade vikten av att låta slutkonsumenten, kockarna, vara med från början så att en odlare inte tar fram en produkt som kockarna inte vill ha. Kul och inspirerande. Sofia bjöd även på lite olika tilltugg i minglet. Jag kommer absolut att besöka VRÅ för att äta mer av hennes härliga mat!
Familjeföretaget Älvdalsrom har drivits sedan 1980-talet. De började i liten skala för att vara säkra på att de har en bra produkt. Idag är efterfrågan större än vad de kan producera. De har varit lyhörda på konsumentens feedback och varit noggranna med transparensen så att konsumenten vet om hur deras produkt tas fram. De använder regnbågslax, en art som kom till Sverige 1892, och har avlat fram fiskar som producerar en riktigt fin och välsmakande rom. Deras beskrivning av produkten, dess sälta, spänst och smak gör att det vattnas i munnen på mig. Vi fick smaka deras rom på en liten bit tångknäcke igår. Oj oj oj vad god den var. Lysande röd och precis rätt ”poppighet” och spänst. Fantastisk!
Ett föredrag från Matfiskodlarna om hur vi marknadsför de olika produkter som produceras inom vattenbruk tar upp behovet av gemensam strategi för att nå ut till konsumenterna med VAD det är för produkter. Det är ju ibland så att kärt barn har många namn, vilket ibland förvirrar konsumenten. Projektet BRIDGES försöker knyta ihop branch och utbildare. Mikael Thörn och Daniel Krång från Gullmarsgymnasiets vattenbruksutbildning i Lysekil berättade om hur detta EU-projekt som Island, Norge, Finland, Åland och Sverige är med i. Det är viktigt att vi utbildar den personal som vattenbruket behöver och man försöker samköra kursplanerna mellan länderna så att utexaminerade elever kan flytta mellan dessa länder och ha samma kompetens. För det kommer behövas en hel del arbetskraft när vattenbruket tar fart.
Angela kunde inte hålla sig från mikroalgerna längre, så i avsnitt 3 av Algpodden pratar vi om mareld, Noctiluca scintillans. Den lilla encelliga dinoflagellaten finns i havet året runt, men det är framförallt på sensommaren vi ser den. Det beror dels på att det är gynnsamma temperaturer för dem att föröka sig, men även på att kvällarna börjar bli mörka så vi kan se deras blåaktiga ljus.
Ljuset, som skickas ut om cellen råkar ut för beröring, bildas av den kemiska föreningen luciferin. Namnet komemr från latinets Lucifer, som betyder ljusbärare. Denna sorts ljusemitterande (skickar ut ljus) förening finns i organismer som genererar bioluminescens. Det finns flera olika variationer av luciferiner. De flesta fungerar vanligtvis så att molekylen genomgår en enzymkatalyserad reaktion med molekylärt syre. Det finns flera varianter av enzym som kan göra detta, de kallas för luciferaser. Enzymet hjälper till att ändra energin i luciferinet, som då skickar ut en ljusblixt. Exakt hur mekanismen går till varierar mellan de olika sorterna av luciferin.
Bioluminiscens (från grekiskans bios-liv och latinets lumos-ljus) betyder alltså produktion och utsändande av ljus hos levande organismer. Det har utvecklats i så många olika former av organismer, som inte är nära släkt med varandra, att det är rimligt att anta att det uppkommit flera olika gånger under evolutionens gång. Det finns till exempel hos eldflugor, sniglar, svampar, bakterier, bläckfiskar, kammaneter, nässeldjur (som maneter och koraller), ormsjöstjärnor, hoppkräftor och såklart hos dinoflagellater som Noctiluca scintillans.
En varm augustikväll kan det vara en oförglömlig upplevelse att simma ut i havet som glittrar, eller bara att ligga på en brygga och röra lite i vattnet med en pinne.
Tångbloggen 