Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Susanne Qvarfordt’

Vi har tidigare (här, här och här) rapporterat på Tångbloggen om våra försök i Trälhavet som ingår i ett forskningsprojekt finansierat av stiftelsen BalticSea2020. Genom att slå våra kloka huvuden ihop och testa olika lösningar i fältförsök håller vi på att ta fram en manual för restaurering av blåstång.

Tångbälte

Ett frodigt tångbestånd- en sann fröjd för Tångbloggen

Varför då, kanske en nytillkommen bloggläsare undrar. Jo, blåstången är en mycket viktig del av Östersjöns kustnära ekosystem och stora områden av blåstång försvann under slutet av 1970-talet på grund av övergödningen. Dessa har inte kommit tillbaka, även om vi numera är medvetna om problemen i Östersjön och gör allt vi kan för att rätta till tidigare misstag. Men förändringar tar tid. Genom att skriva en manual där vi beskriver och förklarar hur blåstång fungerar och vad man kan göra för att hjälpa den komma tillbaks till områden där den tidigare funnits, hoppas vi kunna ge en av Östersjöns mest ikoniska arter en hjälpande hand. Samtidigt vill vi även hjälpa de personer som vill försöka restaurera tång att göra på bästa möjliga vis för att få lyckade resultat.

Under juni och juli månad så har vi satt ut försök på två platser i Trälhavet, som ligger norr om Stockholm mellan Vaxholm och Österåkers kommuner.

Försöken ska svara på om blåstången klarar av att fortplanta sig på dessa platser, precis vid gränsen av blåstångens utbredning in i Trälhavet. Vi har använt oss av samma metoder som vi tidigare utvecklat och använt i Björnöfjärden (läs gärna vår följe-tång  från den studien).

Genom att hänga upp mogna buketter av hanar och honor hoppas vi att de ska föröka sig. För att kunna kontrollera detta under en lupp, har vi även satt ut några kakelplattor knutna på stenar, så att vi lätt kan plocka upp dem och ta med in på labb.

Setup

Upphängda blåstångsbuketter med kontroll-plattor under. Såhär går forskning till.

I Trälhavet är de hårda bottnarna, klippor, block och stenar, som tångens bebisar vill sätta sig fast på, täckta av ett halvcentimeter tjockt lager av slemmigt damm. Så för att tångens ägg inte ska sjunka ner i slemmet och dö, har vi även borstat rent på klipporna under experimentuppställningen.

Vi har även flyttat in stenar med vuxna plantor för att undersöka hur de klarar av miljön. Om det är mycket näring i vattnet kan de få fintrådiga alger, som grönslick, växande på sig. Blir de fintrådiga algerna som växer på för täta får tången ingen sol och dör till slut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En tångruska placeras på nyborstad botten. Vi hoppas att den ska trivas här.

Som du kan se på bilderna var det ganska grumligt i vattnet när vi var där, och då var vi bara på en meters djup som mest. Eftersom blåstång behöver solljus för sin fotosyntes och överlevnad, så är grumligheten i vattnet något som tången inte uppskattar. Tång vill helst ha klart, rent vatten så att massor med solljus kommer ner till botten där den växer. På grund av säsongens ovanligt varma väder, samt att det varit ganska lite vind innan vi var ute, hade växtplankton haft optimala förhållanden för att massföröka sig, så kallad algblomning. Men dagen efter började det blåsa rejält. Vi hoppas att det ger lite klarare vatten men att våra försök inte blåser bort. Det är ju en av riskerna man tar som forskare när man gör försök ute i fält. Många experiment har spolats bort av vind, vågor och is. Frustrerande, men så är det att jobba i naturen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att knyta knopar under vatten är vardag för en fältarbetande marinbiolog.

Det är glädjande att blåstången har kommit mycket längre in i Trälhavet nu än tidigare undersökningar på samma platser. Här har man nämligen kartlagt hur tången har påverkats under flera tillfällen. Den första mätningen gjordes redan 1890. Studenten Maya Milthell vid Stockholms universitet skrev under våren sitt kandidatarbete om just tångens nedgång och återkomst i Trälhavet, med hjälp av mätningar från 60-, 90- och tidiga 2000-talen.

Vi ser en tydlig förbättring i både mängd och utbredning sedan 2001. Sannolikt är den största bidragande orsaken att avloppen i området anslutits till kommunala reningsverk. Bra jobbat, Vaxholm och Österåker!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi vill passa på att tacka de trevliga fastighetsägarna som låter oss ha våra försök vid deras stränder och så hoppas vi att sommarens bad- och båtliv hjälper till genom att inte ankra precis i experimenten 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Experimentuppställning i Trälhavet. Kika gärna, men rör inte, tack.

Om du stöter på något som ser ut som på bilden är det ett av våra experiment. Ta gärna på dig cyklopet och simma fram och kika, men snälla rör ingenting.

Annonser

Read Full Post »

Den här veckan har jag varit i Finland tillsammans med min kollega Sussi för att leta efter tång. Vi på Stockholms universitet och vår fältstation Askölaboratoriet har ett samarbete med Helsingfors universitet och deras fältstation Tvärminne Zoologiska Station, som ligger precis där Finska Viken möter Östersjön. Samarbetet heter Baltic Bridge och vi på Tångbloggen har, tillsammans med flera svenska och finska tång-glada kollegor, startat ett projekt som ska undersöka vegetationens funktionella roll i Östersjön, FunkVeg.

Kurs Tvärminne

Full fart på fältstationen. Här samlar studenter in sandstubb och spigg med hjälp av en landvad.

Så i söndags kväll tog jag och Sussi färjan över till Åbo och måndag morgon körde vi ner till Tvärminne i ömsom sol och ösregn. Tvärminne Zoologiska Station ligger otroligt vackert vid havet, med underbar natur även på land. Den lilla slingrande vägen dit var mycket trevligare att åka nu än förra gången jag var där på vintern.

Tillsammans med Camilla Gustafsson, vår finska kollega, gav vi oss ut i den omgivande skärgården för att leta efter lokaler med frilevande blåstång. Jag och Sussi har många lokaler med frilevande blåstång på den svenska sidan Östersjön, men vi kände inte till några i Finland. Vår magkänsla för var den frilevande tången återfinns visade sig stämma även här, och vi hittade flera fina lokaler med ”blomkålstång”.

Sjökort

Camilla Gustafsson forskar huvudsakligen på sjögräs, men hjälper gärna till med att leta blåstång.

Till skillnad från lösliggande blåstång, som har slitits loss och kan återfinnas i stora mattor som sakta bryts ner, så är den frilevande formen välmående och i fin form. Den har dock smalare, krusigare bål och påminner mer om små runda blomkålshuvuden som ligger på botten. Den saknar även de små flytblåsorna som gett blåstången dess namn.

frilevande

Frilevande blåstång påminner om blomkål, tycker vi. Foto: S. Qvarfordt

Man förknippar ju oftast blåstång med hårda substrat som hällar, block och sten, men den frilevande formen kan återfinnas på vilken sorts botten som helst. Den är till och med vanligare på mjuka sand- och lerbottnar.

I Östersjön finns, förutom tång, många kärlväxter som växer i vattnet. Men dessa vissnar ner på hösten och är försvunna under vinterhalvåret. Var ska alla djur som övervintrar bo då? I blåstången, såklart!

Den fastsittande blåstången är flerårig och här kan många djur övervintra. I projektet FunkVeg vill vi ta reda på om den frilevande blåstången också är flerårig, och i så fall undrar vi hur viktig den är på vintern för övervintrande djur. Vi är även nyfikna på varifrån den kommer. Är det närliggande fastsittande tång som slitits loss och drivit en liten bit, eller har den kommit långt bort ifrån? Kan den frilevande tången föröka sig genom att helt enkelt falla sönder i flera mindre delar som sedan växer till sig? Hur bildas den frilevande formen till att börja med? Som ni förstår finns det massor med spännande frågor kring denna relativt okända form av blåstång. Vi inom FunkVeg hoppas såklart på möjligheten att få dyka på djupet med dessa frågor.

Följ oss på Tångbloggen för att få veta mer i takt med att vi upptäcker nya spännande resultat. Vad har du för frågor om tång? Tveka inte att höra av dig till oss med dina funderingar.

Tjärpastiller och skorv

Tjärpastiller och Tvärminne Zoologiska Station – två trevliga saker i Finland

Read Full Post »

The number of posters was very large and one poster presented by a PhD student won the award as the best poster, selected by the board of Oikos during the conference. This was number 100 with the title: “Ant larvae as a secret weapon against social parasites” by Unni Pulliainen. During the poster session lots of engaged presentations occurred.

1Winning poster Ants

Winner of ”Best Poster Award”

1 a Ben presents his poster

Ben presents his poster

There were also a number of marine and aquatic posters, for some the author had the possibility to pitch their poster in 3 minutes.

Tiina Salo, now being on a post-doc, showed in her poster that Lymnea stagnalis responds more strongly to a heat wave after exposure to a mixture of micropollutants. But they recovered fast after the heat wave had passed. To feed the snails she used ecological salad. In the future experiments they will be fed leaves from different aquatic plant species.

2Tiina presents her poster

Tiina (left) pitches her poster

Several posters presented different aspects on the hot topic “ top- down – bottom-up” regulation of different ecosystems and impact of cascading effects and interactions between species. One species that creates lots of emotions is the cormorant, when establishing large populations on small islands along the Baltic coast.

4 aPelagic food-web  poster

Top-down fish poster

5Cormorant poster

Bottom-up cormorant poster

From the Department of Ecology, Environment and Evolution two posters were presented, one on the long-term effect of Pilayella on the settlement of Fucus vesiculosus by Susanne Qvarfordt and the other one presented results from a master project on the Swedish west coast about two closely related Littorina snail species behaviour when placing their egg sacs on different fucoid species.

6Pylaiella påverkan på etablering av blåstång

Susanne Qvarfordt show how the effects of Pylaiella can be seen for a long time in the macroalgal community

7Littorina poster

Our poster!

The last poster that I want to present was of high interest dealing with the new crab species, the mud crab, Rhithropanopeus harrisii and its impact on the local fauna. It is just a question when this crab will arrive on the Swedish coast. Keep your eye out for it.
8Mud crab introduced

The conference ended after three intense days.

9Thanks for the conference

 

Read Full Post »

Det var en vit syn som mötte oss när vi klev av planet i Umeå denna förmiddag. Jag och kollegan Susanne Qvarfordt, ansvarig för den nationella miljöövervakningen för växtklädda bottnar på Stockholms Universitet, befinner oss på Havsmiljöseminariet 2015. Seminariet ordnas av Havsmiljöinstitutet, Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten. Här kommer data från årets alla miljöövervakningar presenteras och visa hur havet förändrats eller inte under 2013-2014.

Tanken med seminariet är även att folk från både regionala och nationella miljöövervakningarna samt andra representanter och utövare, ska träffas och diskutera mellan och över de egna programmen.

Inledningsvis hälsades vi varmt välkomna av Jan Albertsson, och Tove Lundberg presenterade kort lite om vad som ligger i pipelinen hos Naturvårdsverket.

Joakim Ahlgren ryckte in för sjukskrivna Amund Lindberg från SMHI och höll dagens två första presentationer. Inte ett drömläge, men vad kan man göra?

Meteorologiska data visar att 2014 var det varmaste året sedan mätningarna började, både globalt och i Sverige. Framförallt drevs detta av värmeböljan vi hade i juli-augusti. Intressant nog var nederbörden högre än medel på västkusten 2014, medan Bottenhavet hade lägre än medel 2013. Det var även intressant att se iskartorna över de senaste åren. Dessa kan man hitta på SMHI’s hemsida om man är intresserad. Enligt ”gubbarna på byn” här i Umeå var vintern 2015 den sämsta isvintern de kunde minnas. Detta att jämföra med 1987, då nästan hela Östersjön var islagd i mars. 2014/2015 var den sämsta isvintern någonsin uppmätt, helt utan is på västkusten.

De oceanografiska mätningarna av pelagialen, både SMHI’s och NMÖ (nationella miljöövervakningen) visar hur både yt- och bottenvattentemperaturen har ökat något, både i Egentliga Östersjön och i Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt), men inga ändringar i Bottniska viken. Däremot ser man en svag sjunkande trend i bottenvattnets salinitet i Bottniska viken. Flertalet uppmätta parametrar, så som syrgashalt, total kväve och –fosfor med mera, visades också. Allt detta, sammanfattat i tjusiga diagram och kartor kommer man kunna läsa i nästa HAVET rapport. Den, och tidigare års rapporter om miljötillståndet i havet finns att ladda ner på Havet.nu

Helena Höglander, en av våra kollegor från Stockholms Universitet, presenterade växtplanktondata som även samlats in av Chatarina Karlsson och Siv Huseby från Umeå Marina Forskningsstation (UMF) och en gammal kurskamrat till mig från marina botanik, Ann-Turi Skjevik från SMHI. Mätningarna görs under sommaren, juni-augusti, och Helena visade diagram över klorofylldata samt biovolymen, med eventuella trender och detta i förhållande till klassgränserna för vattenstatus, för alla stationer från Bottenviken till Västerhavet. Det intressanta är att se hur dessa båda statusfaktorer kan ge olika status var för sig men något annat tillsammans. För Bottenhavet och norra Egentliga Östersjön verkar klorofyllhalterna generellt ha ökat de senaste 16 åren, men den trenden syns inte i södra Egentliga Östersjön. I Kattegatt och Skagerrak ser man istället en minskande klorofyllhallt. Vad gäller de sommartid så uppmärksammade cyanobakterierna, så ser man inga ökningar eller minskningar över de senaste 15 åren på några stationer förutom just station Askö, där de finns en svag ökning från 1992.

Ser vi till statusen på de olika stationerna så är den måttlig till god i Östersjön, medans den är god till hög på västkusten. Helena påpekar dock att det skiljer ytterst lite mellan måttlig och god i data vilket gör att även små fluktuationer kan ändra statusen åt ena eller andra hållet.

Siv Huseby från UMF pratade om de små, nämligen bakterieplankton, som bara mäts i Bottniska viken inom den nationella miljöövervakningen. Dessa lever på organist material som lösts i vatten och kommer ut i Bottniska viken med älvarna. Det kan bli en hel del mat för ett bakterieplankton, minsann. Man kan se en trend på ökad tillväxt av bakterieplankton vid några av de kustnära stationerna över de senaste 10 åren, men inte vid de stationer som klassas som utsjö. Generellt tyder detta på att det är ett stabilt system.

Lisa Mattson, ytterligare en av våra formidabla kollegor från Stockholms Universitet, visade sedan tillstånd och trender hos djurplanktonen, som hon jobbar med. Totalt är det data från 18 stationer som besöks mellan 5-22 gånger per år. Djurplankton består framförallt av hoppkräftor, hinnkräftor och hjuldjur. Dessa är framförallt fiskarnas favoritmat. Något fundersamt är att man ser en minskande trend i biomassa för Bottenhavets utsjö. Måste kolla i nästa HAVET rapport vad denna trend, som varat över flera år, kan bero på. Är det skarpsillen som äter så mycket? Det borde vara flera faktorer som spelar in. Den stegvisa minskningen som kan ses på västkusten kan eventuellt bero på en ny kammanet-art, Mnemeniopsis leydii, som äter dessa. Sett över det hela verkar dock totalbiomassan ligga stabilt och inga trender kan säkerställas över de 15 års data som presenterades här.

Sussi Q presenterade så läget för fytalen, med några oroväckande trender av minskande djuputbredning av blåstång. Detta är givetvis något vi på Tångbloggen kommer att fördjupa oss i inom framtiden.

Stefan Agrenius från Göteborg och Carolie Raymond från Stockholm presenterade mjukbottenfaunan gemensamt. Caroline jobbar mycket ute på Askölaboratoriet, och man hittar henne ofta i orange regnbyxor, helt insmetad med lera.

Stefan inledde med att visa varför det är så olika förutsättningar för bottenfaunan mellan väst- och östkusten på grund av de trösklar som skapar så stora skillnader i salthalt och vattenomsättning. Bottendjuren är stationära, relativt långlivade och olika känsliga mot störning, vilket gör att det är mycket bra indikatorer på förändringar, både stora och små. Bottensamhällets sammansättning speglar därför även förändringar över längre tid. Caroline fick, till slut, presentera senaste data. Det visar att det blivit bättre längs kusten. Framförallt är det numera god status i nästan hel Bottenhavet och Bottenviken. Roligt att se att det går åt rätt håll. Även Egentliga Östersjön har över lag god status. Heja!

Västkusten bjuder på lite mer varierande kompott, men övervägande tillfredsställande till god status, några otillfredsställande och tre med hög status. Alltid trevligt att titta på färgglada prickar i alla fall.

Innan vi fick kaffe så rundade Ylva Ericson från kustfiskelabbet hur det ser ut på fiskfronten. Kul med en fisk-tjej, det verkar annars vara mest killar som jobbar med fisk av någon okänd anledning. Den nationella kustfiskeövervakningen ingår i den integrerade kustfiskeövervakningen. Man delar in fiskarna i olika funktionella grupper (t ex karpfisk) och ser även på olika nyckelarter (främst abborre och skrubbskädda). På västkusten har man ännu inte arbetat fram några bra indikator-arter, men det finns data på tånglake och gulål som bägge visar en nedgående trend. Inte så konstigt tycker jag, med tanke på att det ser mörkt ut för ålen som art. Det uppskattas att ålen har minskat med 99%. Troligtvis endast på grund av fiske. Helt horribelt! Men åter till Östersjön och det ser bra ut även för fisken, med god miljöstatus för de flesta områden. Härligt!

Efter kaffepausen berättade Susanne Faxneld från Naturhistoriska Riksmuseet hur mycket miljögifter de hittat i strömming, torsk, blåmussla, sillgrissla och några fler arter. Generellt är halterna högre Östersjön än i västerhavet, undantaget arsenik, som är högre på västkusten. Man vet inte exakt vad detta beror på, men det kan vara kopplat till den högre salthalten som gör att djuren lättare kan ta upp arseniken. Det i media nyligen uppmärksammade ämnet PFOS visades, och samtliga uppmätta halter i strömmingen ligger under det rekommenderade maxvärdet för konsumtion. Ingen orsak till panik vid julbordet, alltså. Glädjande nog har halterna kvicksilver i strömming även minskat ytterligare både i Bottenhavet och Egentliga Östersjön, även om strömmingen i Bottenhavet ännu inte kommit ner under gränsvärdet för konsumtion. Men det går åt rätt håll. Den för Östersjön välkända dioxinhalten minskar även den kraftigt i strömmingen i Bottenhavet och Egentliga Östersjön och värdena ligger under det svenska rekommenderade värdet.

Halterna av både bly och kadmium minskar, bägge ligger väl under gränsvärdet. Jag tror nog att det är den blyfria bensinen som gett den kraftiga minskningen. Ironiskt nog var det samme man som uppfann blyad bensin som senare, när han återhämtat sig från blyförgiftning, som kom på att använda freon i kylskåp. Jackpot!

Charlotta Moraeus, även hon från Naturhistoriska Riksmuseet, berättade om hur våra sälar mår i år. Längs den svenska kusten hittar vi tre olika sälar; knubbsäl, gråsäl och vikare. Samtliga ingår i miljöövervakningen. På 70-talet kunde man se störningar i fortplantningen hos både gråsäl och vikare i Östersjön. Miljögifterna orsakade sammanväxningar i livmodern hos sälarna, vilket gjorde dem helt sterila. Tackolov har denna negativa trend brutits och för gråsäl kan man nu se en minskning av PCB i sälarna och en uppgång i dräktighet. Man räknar på att det fanns ca 100 000 gråsälar i början av 1900-talet och att det då främst var jakten som minskade populationerna. Men på 70-talet var det miljögifterna som skördade flest offer. Idag går trenden uppåt igen, och man uppskattar att det idag finns dryga 30 000 gråsälar i Östersjön, med en ökning på 8% per år.

Knubbsälarna i Kalmarsund, Östersjöns enda knubbsälspopulation, var endast ett fåtal djur på 70-talet. Tillväxten har legat på 9 % ökning per år och 2014 är första året när man har kunnat räkna till över tusen individer. Intressant nog är dessa knubbsälar genetiskt närmre släkt med skotska populationer än de från svenska västkusten.

Både gråsäl och vikare föder sina ungar på vintern, medan knubbsälen föder på sommaren. Gråsälen föder helst på is men kan föda på land, även om det ofta orsakar infektioner i kutarna. Vikare däremot är helt beroende av havsisen och är således den arten som påverkas mest av varmare vintrar. Vikarbeståndet i Bottenviken tillväxer dock med 4,5 % per år.

Niklas Hansson från Göteborg presenterade kustfiskens hälsotillstånd som de mäter med hjälp av olika biomarkörer, till exempel EROD, som mäter avgiftningsaktiviteten i levern. Ju högre halt EROD, desto högre halt miljögifter har fisken exponerats för. Häftigt! Niklas var mest lycklig över en intressant ”puckel” i EROD-data som visar först en brant ökning och sedan en snabb minskning, vilket var genomgående återkopplat till. Presentationen hölls på rungande göteborgska med några goa vitsar, såklart.

Ett ganska specifikt miljöövervakningsprogram är vitmärlans embryonalutveckling som presenterades av ännu en Stockholmskollega, Agnes Karlsson. Vitmärla, egentligen de två arterna Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata, är små kräftdjur som återfinns i sedimentet i Östersjön. Honan bär sina embryon på magen och deras utveckling kan påverkas negativt av metaller och organiska miljögifter. Hur stor kull honan lägger beror på temperatur samt födotillgången. Övervakningen av vitmärla har pågått sedan 1994, och du kan hitta mer om detta och se hur det ser ut just på din hemmakust i senaste HAVET-rapporten (se länk ovan).

Avslutningsvis så visade marina Magnusson från västkustbaserade konsultfirman Marine Monitoring effekter av organiska tennföreningar på havets djur. Framförallt är det effekten av gamla båtbottenfärger på snäckor. På västkusten tittar man på nätsnäckan Nassarius nitidus. På denna snäcka utvecklas något som kallas imposex, där snäckan utvecklar båda kvinnliga och manliga könsorgan och dessa blockerar varandra. Detta är inte något som går tillbaka och eftersom snäckorna blir rätt så gamla, något tiotal år, har detta givetvis en stor effekt på en populations möjlighet att fortplanta sig.

På östkusten tittar man istället på slamsnäcka, Peringia ulvae. För den som vill läsa mer om detta finns en kort rapport av Marina att läsa HÄR.

Read Full Post »