Tångbloggen

Det var en vit syn som mötte oss när vi klev av planet i Umeå denna förmiddag. Jag och kollegan Susanne Qvarfordt, ansvarig för den nationella miljöövervakningen för växtklädda bottnar på Stockholms Universitet, befinner oss på Havsmiljöseminariet 2015. Seminariet ordnas av Havsmiljöinstitutet, Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten. Här kommer data från årets alla miljöövervakningar presenteras och visa hur havet förändrats eller inte under 2013-2014.

Tanken med seminariet är även att folk från både regionala och nationella miljöövervakningarna samt andra representanter och utövare, ska träffas och diskutera mellan och över de egna programmen.

Inledningsvis hälsades vi varmt välkomna av Jan Albertsson, och Tove Lundberg presenterade kort lite om vad som ligger i pipelinen hos Naturvårdsverket.

Joakim Ahlgren ryckte in för sjukskrivna Amund Lindberg från SMHI och höll dagens två första presentationer. Inte ett drömläge, men vad kan man göra?

Meteorologiska data visar att 2014 var det varmaste året sedan mätningarna började, både globalt och i Sverige. Framförallt drevs detta av värmeböljan vi hade i juli-augusti. Intressant nog var nederbörden högre än medel på västkusten 2014, medan Bottenhavet hade lägre än medel 2013. Det var även intressant att se iskartorna över de senaste åren. Dessa kan man hitta på SMHI’s hemsida om man är intresserad. Enligt ”gubbarna på byn” här i Umeå var vintern 2015 den sämsta isvintern de kunde minnas. Detta att jämföra med 1987, då nästan hela Östersjön var islagd i mars. 2014/2015 var den sämsta isvintern någonsin uppmätt, helt utan is på västkusten.

De oceanografiska mätningarna av pelagialen, både SMHI’s och NMÖ (nationella miljöövervakningen) visar hur både yt- och bottenvattentemperaturen har ökat något, både i Egentliga Östersjön och i Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt), men inga ändringar i Bottniska viken. Däremot ser man en svag sjunkande trend i bottenvattnets salinitet i Bottniska viken. Flertalet uppmätta parametrar, så som syrgashalt, total kväve och –fosfor med mera, visades också. Allt detta, sammanfattat i tjusiga diagram och kartor kommer man kunna läsa i nästa HAVET rapport. Den, och tidigare års rapporter om miljötillståndet i havet finns att ladda ner på Havet.nu

Helena Höglander, en av våra kollegor från Stockholms Universitet, presenterade växtplanktondata som även samlats in av Chatarina Karlsson och Siv Huseby från Umeå Marina Forskningsstation (UMF) och en gammal kurskamrat till mig från marina botanik, Ann-Turi Skjevik från SMHI. Mätningarna görs under sommaren, juni-augusti, och Helena visade diagram över klorofylldata samt biovolymen, med eventuella trender och detta i förhållande till klassgränserna för vattenstatus, för alla stationer från Bottenviken till Västerhavet. Det intressanta är att se hur dessa båda statusfaktorer kan ge olika status var för sig men något annat tillsammans. För Bottenhavet och norra Egentliga Östersjön verkar klorofyllhalterna generellt ha ökat de senaste 16 åren, men den trenden syns inte i södra Egentliga Östersjön. I Kattegatt och Skagerrak ser man istället en minskande klorofyllhallt. Vad gäller de sommartid så uppmärksammade cyanobakterierna, så ser man inga ökningar eller minskningar över de senaste 15 åren på några stationer förutom just station Askö, där de finns en svag ökning från 1992.

Ser vi till statusen på de olika stationerna så är den måttlig till god i Östersjön, medans den är god till hög på västkusten. Helena påpekar dock att det skiljer ytterst lite mellan måttlig och god i data vilket gör att även små fluktuationer kan ändra statusen åt ena eller andra hållet.

Siv Huseby från UMF pratade om de små, nämligen bakterieplankton, som bara mäts i Bottniska viken inom den nationella miljöövervakningen. Dessa lever på organist material som lösts i vatten och kommer ut i Bottniska viken med älvarna. Det kan bli en hel del mat för ett bakterieplankton, minsann. Man kan se en trend på ökad tillväxt av bakterieplankton vid några av de kustnära stationerna över de senaste 10 åren, men inte vid de stationer som klassas som utsjö. Generellt tyder detta på att det är ett stabilt system.

Lisa Mattson, ytterligare en av våra formidabla kollegor från Stockholms Universitet, visade sedan tillstånd och trender hos djurplanktonen, som hon jobbar med. Totalt är det data från 18 stationer som besöks mellan 5-22 gånger per år. Djurplankton består framförallt av hoppkräftor, hinnkräftor och hjuldjur. Dessa är framförallt fiskarnas favoritmat. Något fundersamt är att man ser en minskande trend i biomassa för Bottenhavets utsjö. Måste kolla i nästa HAVET rapport vad denna trend, som varat över flera år, kan bero på. Är det skarpsillen som äter så mycket? Det borde vara flera faktorer som spelar in. Den stegvisa minskningen som kan ses på västkusten kan eventuellt bero på en ny kammanet-art, Mnemeniopsis leydii, som äter dessa. Sett över det hela verkar dock totalbiomassan ligga stabilt och inga trender kan säkerställas över de 15 års data som presenterades här.

Sussi Q presenterade så läget för fytalen, med några oroväckande trender av minskande djuputbredning av blåstång. Detta är givetvis något vi på Tångbloggen kommer att fördjupa oss i inom framtiden.

Stefan Agrenius från Göteborg och Carolie Raymond från Stockholm presenterade mjukbottenfaunan gemensamt. Caroline jobbar mycket ute på Askölaboratoriet, och man hittar henne ofta i orange regnbyxor, helt insmetad med lera.

Stefan inledde med att visa varför det är så olika förutsättningar för bottenfaunan mellan väst- och östkusten på grund av de trösklar som skapar så stora skillnader i salthalt och vattenomsättning. Bottendjuren är stationära, relativt långlivade och olika känsliga mot störning, vilket gör att det är mycket bra indikatorer på förändringar, både stora och små. Bottensamhällets sammansättning speglar därför även förändringar över längre tid. Caroline fick, till slut, presentera senaste data. Det visar att det blivit bättre längs kusten. Framförallt är det numera god status i nästan hel Bottenhavet och Bottenviken. Roligt att se att det går åt rätt håll. Även Egentliga Östersjön har över lag god status. Heja!

Västkusten bjuder på lite mer varierande kompott, men övervägande tillfredsställande till god status, några otillfredsställande och tre med hög status. Alltid trevligt att titta på färgglada prickar i alla fall.

Innan vi fick kaffe så rundade Ylva Ericson från kustfiskelabbet hur det ser ut på fiskfronten. Kul med en fisk-tjej, det verkar annars vara mest killar som jobbar med fisk av någon okänd anledning. Den nationella kustfiskeövervakningen ingår i den integrerade kustfiskeövervakningen. Man delar in fiskarna i olika funktionella grupper (t ex karpfisk) och ser även på olika nyckelarter (främst abborre och skrubbskädda). På västkusten har man ännu inte arbetat fram några bra indikator-arter, men det finns data på tånglake och gulål som bägge visar en nedgående trend. Inte så konstigt tycker jag, med tanke på att det ser mörkt ut för ålen som art. Det uppskattas att ålen har minskat med 99%. Troligtvis endast på grund av fiske. Helt horribelt! Men åter till Östersjön och det ser bra ut även för fisken, med god miljöstatus för de flesta områden. Härligt!

Efter kaffepausen berättade Susanne Faxneld från Naturhistoriska Riksmuseet hur mycket miljögifter de hittat i strömming, torsk, blåmussla, sillgrissla och några fler arter. Generellt är halterna högre Östersjön än i västerhavet, undantaget arsenik, som är högre på västkusten. Man vet inte exakt vad detta beror på, men det kan vara kopplat till den högre salthalten som gör att djuren lättare kan ta upp arseniken. Det i media nyligen uppmärksammade ämnet PFOS visades, och samtliga uppmätta halter i strömmingen ligger under det rekommenderade maxvärdet för konsumtion. Ingen orsak till panik vid julbordet, alltså. Glädjande nog har halterna kvicksilver i strömming även minskat ytterligare både i Bottenhavet och Egentliga Östersjön, även om strömmingen i Bottenhavet ännu inte kommit ner under gränsvärdet för konsumtion. Men det går åt rätt håll. Den för Östersjön välkända dioxinhalten minskar även den kraftigt i strömmingen i Bottenhavet och Egentliga Östersjön och värdena ligger under det svenska rekommenderade värdet.

Halterna av både bly och kadmium minskar, bägge ligger väl under gränsvärdet. Jag tror nog att det är den blyfria bensinen som gett den kraftiga minskningen. Ironiskt nog var det samme man som uppfann blyad bensin som senare, när han återhämtat sig från blyförgiftning, som kom på att använda freon i kylskåp. Jackpot!

Charlotta Moraeus, även hon från Naturhistoriska Riksmuseet, berättade om hur våra sälar mår i år. Längs den svenska kusten hittar vi tre olika sälar; knubbsäl, gråsäl och vikare. Samtliga ingår i miljöövervakningen. På 70-talet kunde man se störningar i fortplantningen hos både gråsäl och vikare i Östersjön. Miljögifterna orsakade sammanväxningar i livmodern hos sälarna, vilket gjorde dem helt sterila. Tackolov har denna negativa trend brutits och för gråsäl kan man nu se en minskning av PCB i sälarna och en uppgång i dräktighet. Man räknar på att det fanns ca 100 000 gråsälar i början av 1900-talet och att det då främst var jakten som minskade populationerna. Men på 70-talet var det miljögifterna som skördade flest offer. Idag går trenden uppåt igen, och man uppskattar att det idag finns dryga 30 000 gråsälar i Östersjön, med en ökning på 8% per år.

Knubbsälarna i Kalmarsund, Östersjöns enda knubbsälspopulation, var endast ett fåtal djur på 70-talet. Tillväxten har legat på 9 % ökning per år och 2014 är första året när man har kunnat räkna till över tusen individer. Intressant nog är dessa knubbsälar genetiskt närmre släkt med skotska populationer än de från svenska västkusten.

Både gråsäl och vikare föder sina ungar på vintern, medan knubbsälen föder på sommaren. Gråsälen föder helst på is men kan föda på land, även om det ofta orsakar infektioner i kutarna. Vikare däremot är helt beroende av havsisen och är således den arten som påverkas mest av varmare vintrar. Vikarbeståndet i Bottenviken tillväxer dock med 4,5 % per år.

Niklas Hansson från Göteborg presenterade kustfiskens hälsotillstånd som de mäter med hjälp av olika biomarkörer, till exempel EROD, som mäter avgiftningsaktiviteten i levern. Ju högre halt EROD, desto högre halt miljögifter har fisken exponerats för. Häftigt! Niklas var mest lycklig över en intressant ”puckel” i EROD-data som visar först en brant ökning och sedan en snabb minskning, vilket var genomgående återkopplat till. Presentationen hölls på rungande göteborgska med några goa vitsar, såklart.

Ett ganska specifikt miljöövervakningsprogram är vitmärlans embryonalutveckling som presenterades av ännu en Stockholmskollega, Agnes Karlsson. Vitmärla, egentligen de två arterna Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata, är små kräftdjur som återfinns i sedimentet i Östersjön. Honan bär sina embryon på magen och deras utveckling kan påverkas negativt av metaller och organiska miljögifter. Hur stor kull honan lägger beror på temperatur samt födotillgången. Övervakningen av vitmärla har pågått sedan 1994, och du kan hitta mer om detta och se hur det ser ut just på din hemmakust i senaste HAVET-rapporten (se länk ovan).

Avslutningsvis så visade marina Magnusson från västkustbaserade konsultfirman Marine Monitoring effekter av organiska tennföreningar på havets djur. Framförallt är det effekten av gamla båtbottenfärger på snäckor. På västkusten tittar man på nätsnäckan Nassarius nitidus. På denna snäcka utvecklas något som kallas imposex, där snäckan utvecklar båda kvinnliga och manliga könsorgan och dessa blockerar varandra. Detta är inte något som går tillbaka och eftersom snäckorna blir rätt så gamla, något tiotal år, har detta givetvis en stor effekt på en populations möjlighet att fortplanta sig.

På östkusten tittar man istället på slamsnäcka, Peringia ulvae. För den som vill läsa mer om detta finns en kort rapport av Marina att läsa HÄR.