Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bohuslän’

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

Det är viktigt att försöka ta rätt på hur skräpet hamnar på en strand i Bohuslän och vad som skiljer det ifrån t.ex. en nedskräpad strand på Djurgården, i Stockholm. För beroende på varifrån skräpet kommer, om det dumpas ute till havs från fartyg och förs med strömmarna till speciellt kusten i Bohuslän till exempel, så kommer det att krävas helt andra insatser än om vi vill minska nedskräpningen som jag såg drivande inne bland kaveldunet på Djurgården nära Skansen i Stockholm för någon vecka sen.

1 skräp vid Djurgården

Utanför ett dagvattensrör på Djurgården ligger massor med skräp och flyter vid strandkanten.

Nedskräpning är helt klart ett aktuellt ämne som togs upp i programmet ”Go kväll” av Frida Söderlund, journalist på Aftonbladet. Hon berättade att hon fått följa med strandstädare ut till en ö vid Hamburgsund på västkusten. Här kommer stora mängder skräp och mycket plast in till stränderna varje år.

1 rensning Bohuslän

Det som hittades på stränderna är till stor del dumpat från fartyg till havs och förs med strömmar in till Bohuslänska kusten.

2 Strömmar samla material vid bohuskusten

Såhär går strömmarna längs Svenska kusten som transporterar skräpet från en plats till en annan.

Varje år görs stora insatser att städa stränderna. För att minska mängderna gäller det dels att förändra beteendet hos besökare. Det ska vara självklart att inte lämna sitt skräp kvar på stranden efter ett besök utan ta med plastpåsen, plastflaskan eller engångsgrillen till anvisad papperskorg eller hem. Men vi måste även få till internationella överenskommelser om förbud att dumpa skräp till havs.

4 Fragmenterande plast

Det är lättare att samla in en plastflaska innan den har fragmenterat sönder som ytterskiktet på denna flaska.

Sen sker det ju alltid också olyckshändelser som när vi tappar något över bord av misstag eller något blåser i sjön som t.ex. badboll, en kepa eller en gummihandske.

6tappade gummihandskar o kepa

Är vänsterhänta fiskare mer benägna att tappa vanten?

När vintern är över börjar planerna på strandstädning under sommaren. För den som vill veta lite mer, varför inte besöka Båtmässan i Göteborg den 5 februari om ”Skräp på stränder och i våra vatten” eller bidra på annat sätt. Kolla in Renkust.se. Där finns en strandstädningskarta och annan information för den som vill göra en insats.

Tångbloggen har också skrivit flera gånger om plast och mikroplast på stränderna i norra Bohuslän. Ibland ur en helt annan synvinkel är nedskräpning. Större plastbackar och plastföremål som driver länge ute till havs kan ha främmande passagerare som kommer långt bortifrån. De kan avslöja både hur länge föremålen legat i vattnet och varifrån den kommit drivande med de stora strömmarna. Som marinbiolog kan jag inte hjälpa att jag tycker det gör det extra spännande att se vad som dykt upp på stranden sen sist.

långhalsar

Man vet ju aldrig vad som kan ha dykt upp, Kanske en back med långhalsar.

 

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Månadens alg, är knorralgen (Cystoclonium purpureum (Hudson) Batters) som tillhör familjen Cystocloniaceae, ordningen Gigartinales. På Tångbloggen har vi tidigare berättat om flera andra alger som också hör till ordningen Gigartinales, bland annat karragentång, Chondrus crispus och kräkel, Furcellaria lumbricalis. Båda dessa arter skördas och används för utvinning av karragenan.  Också knorralgen innehåller en hel del karragenan, med högst innehåll under tillväxtsäsongen på sommaren och lägst under hösten. Den är däremot inte lika lämplig att använda som karragentång eller kräkel eftersom den främst sitter som påväxt på andra stora alger.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I år har det varit gott om knorralg längs västkusten.

När man snorklar kan man ofta se knorralgen, som växer på 1-10 m djup. Det är den största (i längd) rödalgen vi har i Sverige och den kan ge intrycket av en enbuske. Lite samma känsla som Sargassum, fast utan flytblåsorna. Knorralgen blir ca 10- 30 cm hög och är rikt förgrenad. Grenarna är 1-3 mm i diameter och smalnar av mot spetsen. Huvudstammen är grov och sedan är grenarna mycket smalare, vilket är ett bra signalement.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudstammen är mycket grövre än grenarna.

 

Knorralgen känns lätt igen där vissa av grenarna slutar i något som liknar en grisknorr eller klänge. Algen har också därför kallats för klängeborst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den karakteristiska grisknorren är en säker karaktär för arten.

Om den växer grunt blir den ofta blekt av solen och är då ljust gul istället för röd. Det kan vara förvirrande, men om du kommer ihåg den grova huvudstammen och kikar efter grisknorrarna i topparna så ser du att det är knorralg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Solblekt knorralg på 1 m djup utanför Släggö, Lysekil. Kan du se knorren?

Arten är vanlig längs Bohusläns kust hela vägen in i Öresund. Gametofyten, utvecklas inne i grenarna och karposporerna syns som uppsvällda lite mörkare partier. På biologispråk brukar de benämnas ”lökformade bulbiller”, och många är de studenter som svettats för att komma ihåg detta på en art-tentamen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tydliga karposporer, eller lökformade bulbiller, i toppen på fertil knorralg i juli

Knorralgens tetrasporangier innehåller tvärdelade tetrasporer, men det behöver man sällan ta fram mikroskopet för , man ser att det är en knorralg ändå.

Optimala temperaturer för tillväxten ligger mellan 8 – 20 0C. Vid höga temperaturer, över 23-25 0C dör algen, enligt en studie av knorralgspopulationer från Helgoland. Den snabbaste tillväxten sker under våren.

Knorralgen är tjusig och enkel att pressa till ditt alg-herbarium.

Read Full Post »

 Lovade att berätta lite till om hur signaturen ser ut på olika stränder i närheten av Tjärnö. Det visade sig vara en stor variation mellan olika stränder och hur högt upp på land vallen med ilandspolat material ligger.

På flera sker strandstädningar där man också undersöker hur fördelningen ser ut av olika typer av skräp. Den största delen av skräpet består av plast. Men det finns en massa andra material som vi kanske inte direkt tänker på som också blir kvar i dem mer eller mindre nedbrutna tångvallen.

Så här kommer resultatet från några strandänder till. Lindholmen, Strömstad kommun, ligger i skydd av Långholmen. Närmast vattenlinjen där det växter vackert grön gåsört, Argentina anserina och nedanför strandrågen (Leymus arenarius), skiljer sig fynden från lite högre upp.

1 Lindholmen nedan strandråg 20190715

Materialet är nytt med många små fettklumpar, några körsbärskärnor och lite gula mikroplast pellets, som liknar gula skal av strandsnäckor.

2 LIndholmen gåsört 20190715

För den med skarp syn ligger två små skal av vår minsta sjöborre, Echinocyamus pusillus, dvärgsjöborren på det grå plastlocket (vänster skål). Den blir bara några millimeter stor. Blåstångens torra flytblåsor och några körsbärskärnor fanns också i denna nedre zon.

4 LIndholmen mikroplast20190717

Högre upp på stranden ovanför strandrågen nära vresrosbuskarna var det organiska materialet mer nedbrutet.

5 Lindholmen 20190715

Här fanns många körsbärskärnor kvar och så olika sorters plast såklart. Både cellplast, typ frigolit och hårdplast som ett litet plastlock, bitar av omslag och trådar av plastrep (höger skål på bilden ovan).

Nästa strand ligger på Saltö, öppet mot havet där mer material spolas in speciellt när det stormar och blåser. I överkanten blommar  strandtrift, Armeria maritima med sina vackra blekrosa blommor. Den tål att leva vid kusten och utsättas för saltvatten som blåser in vid stormar och tål torka. Den används är idag för att plantera utmed vägkanter där den också påverkas av saltet när vägen saltas på vintern.

Här låg det många lecakulor och större slaggbitar tillsammans med cellplast och som vanligt ett plastlock, i detta fall grönt. Genom denna lilla undersökning är det klart att vågor och vindar sorterar allt materialet som spolas iland beroende på flytkraft på olika nivåer, både naturligt material, t.ex. skal av snäckor, små sjöborrar, flytblåsor hos tång och kärnor och frön och sån´t som vi människor har producerat och små kommer att ta lång tid att bryta ner, t.ex. lecakulor, slagg och olika plaster.

Vet inte vem som kommer att ge sig på att bryta ner lecakulor som består av kalkfattig lera som hettats upp till ca 1100 grader eller större och mindre slaggbitar som hamnat långt upp på stranden. Där ligger de säkert kvar även nästa år i kanten nära nyponen till vresrosen, Rosa rugosa, som börjar få färg och de blågröna och svagt lila stjälkar, strandglim (Silene uniflora). De blir säkert kvar länge i marken precis som plast.

Saltö, skräpstrand 20190721

Får se om de stora fina nyponen hinner bli mogna innan det är dags att åka tillbaka till ostkusten.

Read Full Post »

I kväll kommer professor Kerstin Johannesson, föreståndare för Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitet, att berätta om hur arter i havet har hittat olika sätt för att klara av att föröka och sprida sig i den marina miljön. Som vi ju tidigare berättat här på Tångbloggen, gäller det för skildkönade blåstångsplantor, där förökningstopparna sitter på olika individer, att kunna tima in att släppa ägg och spermier samtidigt i vattnet. Många marina arter, även blåstång, som lever i tidvattenzonen har under årmiljonerna hittat anpassningar till en lyckad förökning när tidvattenvariationen är som störst, dvs vid fullmåne.

populärföreläsning Tjärnö

Hur lyckad förökningen var i år för blåstången kan du se om du går och letar i blåstångsbältet där det nu sitter små, små groddplantor, ca. 0,3 -1 cm stora på klippor, stenar eller skal. De största är 2-3 månader gamla, och med den högre salthalten utmed Bohusläns kust växer de mycket snabbare än inne i Östersjön.

Små plantor på kakelplatta 10x10 cm

Mängder av små groddplantor av blåstång på baksidan av en kakelplatta.

Är du i närheten av Strömstad är detta ett utmärkt tillfälle att få höra mer spännande om anpassningar och evolution hos marina arter under en populärvetenskaplig föreläsning i hörsalen på Tjärnö marina laboratorium, Strömstad.

Entren utanförhörslaen

I entrén till hörsalen och akvariet möts man både av presentationer av spännande projekt som rör odling av alger, vad vi kan använda dem till och vackra tavlor med alger, i rött, brunt och grönt på väggarna. Det går också att köpa fina kort med pressade alger – eller, som vi tidigare beskrivit, samla alger på stranden nästa gång du badar och gör egna kort, tavlor eller dör ditt eget herbarium. En härlig känsla för oss på Tångbloggen.

Nästa torsdagsföreläsning kommer att handla om ”Scary Seafood – den nya maten från havet”. Mer från Tångbloggen om detta senare.

Read Full Post »

Förra året i slutet av oktober blev vi på Tångbloggen kontaktade av Gunilla Hjerne, som hittat och fotograferat flera stora gyllenbruna uppblåsta alger. De hade spolats iland sittande fast på blåstång eller små skal av japanskt jätteostron. Det var Colpomenia peregrina. Mycket lämpliga svenska namn på denna brunalg är ostronjuv eller blåsalg. Dessa var funna på Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Ostrontjuvan sitter fast på hårda substrat som klippor och skal eller som epifyt, dvs påväxt på t.ex. tång och andra alger.

1 Colpomenia Tjurpannans naturreservat Grebbestad

Colpomenia peregrina  (Linnaeus) J.V. Lamouroux – ostrontjuv. Fotograf Gunilla Hjerne

Ostrontjuven har en klotformig, ihålig bål som lätt går att trycka ihop och den blir vanligen ca 7-9 cm i diameter. Färgen kan variera men de är ofta gulbruna eller ljust grönaktiga. Unga små individer har en slät tunn vägg medan äldre och större blir rynkiga.

2 flera Colpomenia - olika intorkade

En bål ser riktigt skrynklig ut medan resten fortfarande är blanka och fina. Bilderna är från Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Fotograf: Gunilla Hjerne

Colpomenia peregrina är en brunalg som klarar att leva i tidvattenszonen där den kan bli uttorkad under lågvattensperioder. Det klarar den genom att den ihåliga bålen kan hålla kvar havsvatten vilket gör att påverkan av uttorkning minskar.

Det måste ju ligga något i namnet ostrontjuv för det kallas den för på flera andra språk: Østerstyv (Danska), oysterthief (Engelska) och voleuses d’hûitres eller ballons (Franska). Varför den fått namnet ostrontjuv beror på att den ihåliga bålen under soliga dagar när produktionen från fotosyntesen är som störst kan fyllas med syre. Sitter det flera stora ostrontjuvar på ett litet ostron blir lyftkraften så stor att den helt enkelt driver iväg med ostronet. Inte så populärt om man är ostronodlare.

Så hur kom ostrontjuven till Sverige och västkusten? Kom den hit sittande på ett skal av det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas? De första kända försöken att odla japanska jätteostron på några lokaler i Bohuslän var på 1970-talet. Vad det även då man först hittade den på västkusten?

ostron tillväxt

De japanska jätteostronen är jättevackra där de sitter på en liten sten. Men här behövs nog större krafter för att lyfta loss dom än några ostrontjuvar.

Så när finns de första rapporterna om ostrontjuven utmed svenska och norska kusten? De första fynden av ostrontjuven gjordes redan 1950 i Sverige, 1933 i Norge, 1939 i Danmark och 1921 i Holland. Den kom alltså innan försöken med japanska ostronodlingar. Spåren leder oss istället till direkt till Frankrike. Här tros ostrontjuven ha följt med det amerikanska ostronet (Crassostrea virginca) över Atlanten i början av 1900-talet, när det introducerades för att odlas i Frankrike.  Därifrån kan ostrontjuven spritt sig långsamt upp utmed kusten från Frankrike till Holland, Danmark och till slut Sverige. Kanske kom den sittandes på vanliga blåmusslor, med strömmar eller som påväxt på blåstångsplantor?

Det japanska jätteostronet blir snabbt för stort för att kunna lyftas av ostrontjuven, Colpomenia pelegrina. Här krävs det stora blåstångsplantor för att kunna rycka loss ostronskalen och driva iland med dom.

Gratinerade ostron nyårsafton 2018

Ikväll  var det några av oss som var ute och hämtade ostron på stranden vid Svallhagen, Tjärnö. Vi måste ju kontrollera att de fortfarande är lika goda som alla andra tidigare år. Lagom stora gratinerade med vitlökssmör, persilja och lite mandelflarn!

Gott Nytt År!

 

Read Full Post »

Desmarestia aculeata är en stor och lätt igenkännlig flerårig brunalg. Den kan bli ca 0,3 – 1 m hög och ser ut lite som en enbuske. Den är rikt oregelbundet förgrenad. Huvud- och sidogrenar är ungefär lika tjocka. På våren har perukalgen en stor mängd korta, gula förgrenade hår som gör att den ser lite luddigare ut än på hösten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalg i början av juni ser luddigt gul ut.

Under sommaren försvinner de färgade, några mm långa håren. Då ser perukalgens mörkt bruna grenar taggiga ut.

Desmarestia aculeata Juli

När de gula små håren försvunnit i mitten av sommaren, ser perukalgen mer stel och taggig ut.

Namnet perukalg och kanske det lite mindre smickrande namnet kärringhår är passande. När du hittar en stor lossryckt alg på stranden skulle den kunna passa utmärkt som peruk vid någon höstfest i november.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Perukalgens komplexa struktur är ett populärt tillhåll för många små kräftdjur. Här kan den nyfikna hitta mycket spännande.

Desmarestia aculeata växer på ca 5 – 20 meters djup på klippor, stenar, stora block och större skal. Perukalgen är flerårig. Arten är vanlig längs hela Bohusläns kust och förekommer mer sparsamt vid Hallands kust. Precis som för andra marina arter sätts utbredningsgränsen av låga salthalter, speciellt vid förökningen. Desmarestia aculeata är fertil under sommar och höst. Livscykeln är heteromorf, som för de stora kelp arterna, t.ex. Laminaria. Det stora buskformade stadiet är sporofyten, på vars yta de små sporganierna utvecklas. Ur dessa släpps sporer ut i vattnet, som sedan fäster sig på botten och bildar det sexuella stadiet; gametofyten. Gametofytstadierna är mikroskopiska, med skilda han- och hongametofyter. De är så yttepytte små att de sällan hittas i naturen. Optimal temperatur för tillväxt av både han- och hongametofyter är ca 220C och för sporofyten lite lägre, ca.16 -200C. Så efter en varm sommar, som vi haft i år, kommer vi kanske se en ökad mängd Desmarestia aculeata i vår, eftersom de borde haft en riktigt bra tillväxt. Det ska bli spännande att se.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Den oregelbundna greningen och ”taggigheten” gör Desmarestia aculeata lätt att känna igen, även när den spolats upp på stranden. Finns den i DITT herbarium än?

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »

Maj månads alg är ishavstång, Fucus evanescens. Det svenska namnet ishavstång avslöjar att den kommer från kallare havsområden. Arten har sitt sitt ursprung i Norra Ishavet, norra delarna av Atlanten och Stilla Havet. Åker du till Island, Färöarna eller till den norska kusten norr om Trondheim är den ett vanligt inslag i tidvattenzonen. Här kan den bli upp till 66 cm lång men hos oss blir den oftast inte med än 10-25 cm. Den är tydligt gaffelförgrenad och saknar mittnerv i toppen av grenarna, alternativt är nerven inte lika tydlig och upphöjd som hos blåstången. Ishavstång har aldrig flytblåsor.

IMG_1499

Ishavstångens långa förökningstoppar gör den lätt att känna igen jämte sågtången.

På danska kallas den ”langfrugtet klørtang” (långfruktig klotång) vilket syftar på de långa karakteristiska platta förökningstopparna som bildas på våren och finns kvar till hösten. Ishavstång är samkönad, d.v.s. förökningstopparna innehåller både spermier och ägg. Det betyder att det räcker med att en fertil individ driver in till en strand för att starta en ny population.

IMG_1496

De tydligt långsmala förökningstopparna guppar i ytan invid stranden i Pinneviken i Lysekil.

Ishavstång hittades första gången 1924, d.v.s. för snart hundra år sedan i Bohuslän. De först 20 åren spred den sig snabbt och nu finns den utmed svenska västkusten ner till Öresund. I Norge rapporterades de första fynden i Oslofjorden, 1894 och i Danmark, 1948. Den viktigaste faktorn för att ishavstång skall sprida sig vidare in i Östersjön är salthalten. Är salthalten lägre än 8-10 promille blir befruktningen dålig och ishavstången har svårt att etablera sig.

Troligen har arten transporterats hit via fartyg, kanske som förpackningsmaterial ungefär som du kan se olika arter av tång i fiskdisken idag.  De flesta lokaler är fortfarande i hamnområden, t.ex. i Strömstad där den funnits länge d.v.s. på samma ställe i närmare 50 år, eller i Pinneviken i Lysekil. Ishavstång växer på stenar, block och blåmusslor främst på skyddade lokaler. Efter den giftiga algblomningen 1988, där sjöstjärnor och många andra arter slogs ut, blev det en kraftig nyetablering av blåmusslor som efter ett antal år i sin tur blev ett bra underlag för ishavstång att fästa sig på. Vill du veta mer om ishavstång och på vilka lokaler den förekommer i Öresund kan du hitta information i en artikel av Wikström, von Wachenfeldt & Kautsky 2002 publicerad i den vetenskapliga tidskriften Botanica Marina 45(6):510-517.

 

Read Full Post »

April månads alg blev spiraltång, Fucus spiralis, antyder att något hos denna tångart är spiralvridet. Spiralis kommer från grekiskan speira och betyder vrida ringla sig. Det är själva skotten som ofta är spiralvridna men inte alltid. Så det kan vara lite vilseledande. Men det är helt sant även om det är 1 april idag!

1 spiraltång

Bild från Saltö, i norra Bohuslän nära Strömstad. Lågvatten i maj med massor med torrlagd spiraltång med mängder av runda gulbruna förökningstoppar.

Spiraltången tål torrläggning under längre perioder och växer högst upp på klipporna på västkusten ovanför blåstången. Den saknar flytblåsor och är lätt att skilja från blåstång genom sina många klotrunda förökningstoppar. De ser ut som runda pärlor och sitter i nästan varje topp. Tittar man noga så syns det en liten steril kant på förökningstoppen vilket är ett typiskt karaktärsdrag för arten.

2 steril kant på receptakel

Spiraltången är samkönad vilket innebär att de bildas både ägg och spermier i samma förökningstopp och därmed kan självbefruktningen bli hög.

Precis som för de andra tångarterna sätter salthalten en gräns för hur långt söderut på svenska västkusten spiraltången förekommer. Den blir allt glesare utmed kusten i Halland och hittas fortfarande vid Kullen. Spiraltången klarar inte heller kraftig exponering av vågor utan växer på klippor i mer skyddade lägen. Speciellt skuggsidan på klipporna är gynnsamma platser där risken för uttorkning inte är lika stor under långvariga perioder med lågt vatten.

4 Vår flora i färg

När jag sitter här och läser i ”Vår Flora i Färg -Kryptogamer” med jättefina illustrationer och texter om alger skriver Mats Waern bland annat om spiraltången och ger ett förslag till en studie som jag inte vet om någon gjort ännu. Boken publicerades först gången 1976, tredje upplagan kom ut 1985.

Mats Waers förslag, som var professor i Uppsala och ägnade sitt liv åt att studera alger är att undersöka om båttrafiken som kan ge svall högre upp på klipporna men samtidigt kanske kan öka risken för att tången slits loss gynnar eller stör utbredningen av spiraltång i Bohusläns skärgård. Det finns studier i Stockholms skärgård som visar att färjetrafiken genom att de kör regelbundet och ger svall skapar något som liknar tidvatten och gör att det går att hitta blåstång och grönslick i ett bälte ovanför vattenlinjen.

Så här kommer en idé till att  göra ett litet projekt i sommar för någon? Rapportera gärna dina resultat till oss på Tångbloggen iså fall.

3 sommarminne på stranden

Avslutar med en bild full av sommarminnen!  Men stranden kan bli ännu finare utan …. Glad påsk önskar vi på Tångbloggen.

Read Full Post »

Older Posts »