Årets Tångdag i Bohuslän utspelar sig lördagen den 25 april 2026 i Grebbestad.
Tång, mat och miljö möts i en smakrik och inspirerande upplevelse, en spännande marknad och en härlig båttur till en närliggande tångodling. En toppendag för alla tång-entusiaster!
Vart: Grebys, Grebbestad När: klockan 10:00 till 16:00, den 25 april 2026 Båtturer: Kl 11:00 & 13:00
Vill du veta mer kikar du in på Tångakademi Norra Bohusläns hemsida, eller så kikar du in på Glicko Nyhetsblogg som också rapporterar om eventet. Vi hoppas såklart på strålande sol och spegelblankt hav, men kläder efter väder rekommenderas.
Upptäck den fantastiska och färgsprakande världen under ytan! Och våga smaka på den.
Månadens vykort kommer från svenska västkusten, närmare bestämt från stränderna i närheten av Tjärnö, utanför Strömstad. Det första strandbesöket är på Lindholmen, 4 juli. Uppspolade på stranden låg många stora gamla plantor av sågtång, Fucus serratus efter att det blåst ordentligt veckan innan. När jag tittade närmare satt flera fortfarande fast på stenen som de växt på. Några var så stora att de slitits loss och bara den grova stammen, utan fästplattan hade kommit med. Men när sågtången förökar sig hamnar många befruktade ägg på havstulpanens skrovliga yta. Där bildas groddplantan och sågtången växter till varje år och blir allt större. Till sist kan inte havstulpanen hålla kvar den stora plantan när vågorna rycker och sliter i den. Resultatet blir att de lossnar och driver iland. Och att de suttit på havstulpaner syns om man tittar under fästskivan.
Stora plantor av sågtång ligger uppe på stranden.Denna planta har följt med sågtången upp på stranden.Den här plantan var för stor och stammen knäcktes av vågorna . Bara bålen kom med, utan fästskivan.Två plantor med lite kalkrester av havstulpaner under häftskivan. Inget vidare bra att hålla fast i för stora gamla plantor när det blåser.
I år är det första gången som jag har sett tydliga bälten utmed flera stränder runt både Saltö och Tjärnö av den introducerade arten sargassotång, Sargassum muticum. Årsskottet hos en sargassotång kan utan vidare bli 1,5 meter långt och ser lite ut som en buske med massor av små flytblåsor. Skotten växer ut från den övervintrande fleråriga delen av den förgrenade plantan som bara blir ca. 1 dm hög. De sitter fast på stenar på mjukbotten från ca 1 m ända ner till 10 m djup i klart vatten. Tidigare sommar har den vuxit utmed kanten på piren där jag brukar bada, lite djupare än sågtången. Nu tycker jag det är ännu mer än vanligt. Men vid stegen finns inga kvar – där rensas de bort av flitiga badare.
Sidenblankt hav med sargassotång i ytan.Den övervintrande delen av sargassotång. Det mesta av årets produktion kommer att lossna i höst och driva iland.
Denna stilla, vackra kväll syns en massa plantor i ytan. Alla pekar utåt eftersom de följer det strömmande vattnet ut genom sundet. När strömmen ändrar riktning kommer sargassotången att följa med åt andra hållet.
Under en promenad på Saltö undrade jag vad det var i vattnet som gav ett märkligt mönster. Kunde det vara ett bälte av stora plantor av sargassotång som bromsade upp vågorna? Ja, det visade sig stämma. När en planta ligger och flyter vid ytan blir det helt lugnt i vattnet runt den. Vilka fler effekter kan de stora buskarna av sargassotång medföra? Dags att hoppa i och ta ett lite annorlunda tångbad.
Sargassotången syns som blanka fläckar i ytan.Ett svalkande bad inne ibland sargassotången i sommarhettan.
En het sommardag var det riktigt uppfiskande att simma runt mellan sargassotången. I skuggan under plantorna var vattnet svalt och skönt. När jag försökte kolla lite inne ibland buskarna blev en strandkrabba ilsken och knep till med sina klor. Den verkade också tycka att det var fint att gömma sig inne i sargassotången.
Klippor täckta med slemtråd och ett snyggt bälte med blåmusslor. Slemtråd, även kallad turkisk spagetti, passar fint till ostron
I mitten av juli blev det en tur till Nordkoster. Där fanns det stora bälten med fjolårets blåmusslor i strandlinjen och det går att hitta bra med musslor även längre in i skärgården. Klarar de att överleva till nästa år kommer vi kanske att kunna festa på musslor. Och varför inte tillsammans med slemtråd, Nemalion multifidumsom växter lite högre upp på klipporna. Vi plockade hem lite och åt som tilltugg till stillahavsostron, Magallana gigas. Det smakade också utmärkt.
Det händer mycket i havet under en varm sommar. Ser fram emot ett besök under augusti månad. Hur kommer stränderna att se ut när mycket av årets alger lossnar, kastas upp på land och bildar årets tångvallar? Kanske kan jag hitta någon ny lite ovanlig alg, snäcka eller mussla?
Det finns nu tid till många strandfynd och bad utan brännmaneter innan det är dags att åter byta till Östersjöns stränder.
Ibland vaknar man tidigt och känner att det är läge för ett litet mini-äventyr. Denna lördag fick jag feeling, bredde smörgåsar, fyllde vattenflaskan och slängde in snorkelutrustningen i bilen. Jag har fått höra från flera håll att Tjurpannan, strax söder om Havsstenssund i Bohuslän ska vara ett riktigt trevligt ställe att snorkla på. Dags att ta reda på det.
Slät granit, blå himmel och lockande hav i behaglig temperatur.
Lite vind var det allt, men jag valde att gå i vattnet i en vik där det inte var så värst mycket vågor. Eftersom jag har både simfenor och tunn våtdräkt på så känner jag mig trygg med att kunna ta mig fram i vattnet även om det är lite guppigt eller strömt på sina ställen. Men inne i den här viken var det inga problem all flyta omkring och beskåda makroalgerna. Den rikliga förekomsten av Ascophyllum nodosum, knöltång, i strandkanten skvallrade om att det var en vågskyddad plats.
Gracilaria gracilis på skalgrus-sandbotten 3-5 m djupAscophyllum nodosum hade både rödalger och hydroider som påväxt.
När jag dök ner under ytan var det en mjuk botten bestående av skalgrus, sand och sten. Här fanns rikligt med brunalgen Chorda filum, kolansöret eller sudare, som också gillar vågskyddade miljöer, och rödalgen Gracilaria gracilis, späd agaralg, som gärna vill ha lite ström men inte så mycket vågor.
Jag simmade vidare över viken ut mot andra sidan. Här var det bättre fart på vattnet. Härligt! Det gick även att se direkt på vilka arter som växte här. Laminaria digitata, fingertare och Halidrys siliquosa, ektång, gillar när det är lite action. Och när vågorna spolar de stora algerna fram och tillbaka så kommer solljuset åt att lysa under dem. Så här hittar vi en rik flora av undervegetationsarter. Främst är det olika rödalger, somChondrus crispus , karragenalg och Phyllophora/ Coccotylus, rödblads-gruppen. Men även grönalgen Cladophora rupestris, bergborsting, med sin karakteristiskt mörkt gröna färg och granliknande uttryck hittar vi här. Jag njöt av täta, gröna mattor av C. rupestris som kom fram när vattnet for åt ena hållet, för att sedan döljas när det gick åt andra. Och det fanns gott om allsköns olika sporangium bland rödalgerna.
Stora brunalger gillar när det rör på sigEn grön matta av Cladophora rupestrisTetrasporer i topparna på Chondrus crispus
Nu blev jag sugen på att glida ut runt udden där vågorna bröt, för att få lite äventyr! Det var ju inte särskilt stora vågor, men eftersom det fanns gott om grund så såg det härligt dramatiskt och skummande ut. Men så fort jag dök ner någon meter under ytan så var det lugnt och skönt igen. Det var mycket fiskar kring algerna. Främst var det läppfisk som skärsnultra, stensnultra och berggylta. Och såklart stim av sjustrålig smörbult.
Det är kul att simma i rörligt vatten!
Jag gled omkring och njöt av att åka med vågorna, simma mot dem och att glida omkring nere under ytan där tät tång täckte precis all yta i minst tre lager. Bottenskiktet består ju här på västkusten nästan alltid av röda skorpformiga kalkalger,Lithothamnion sp. och Pymatholiton sp. Det är de som gör att allt ser rosa ut på botten.
De rosa kalkalgerna täcker det mesta, men Ahnfeldtia plicata, havsris, har lyckats hittat en fläck att fästa på, intill en gul Halichondria panicea, brödsvamp.
Efter 40 minuters plaskande började jag känna mig lite sval, så jag simmade över till läsidan och in i en riktigt stilla vik. Här var det fullt med tång hela vägen upp till och över ytan. Både blåstång och knöltång stack upp skottspetsarna i luften. När det är såhär tät tångskog blir vattnet varmt, både av solen och av fotosyntesen. Riktigt skönt att krypa in under tångtäcket och värma upp sig lite.
Tätt, tätt med härlig Ascophyllum nodosum, knöltång.
Här hittade jag även gott om de två rödalger som många ibland har svårt att skilja åt: Furcellaria lumbricalis, kräkel, och Polyides rotunda, klyving. När man ser dem så här i fält tycker jag inte alls att de går att blanda ihop, även om man bara ser dem var för sig. Furcellaria har mycket mörkare, nästan brun ton och längre, spetsigare toppar. Polyides röda färg är otroligt lätt att känna igen. Men om de ligger uppspolade och lite torkade på stranden så är det Furcellaria som har rotliknande rhizoider. Polyides fäster med en liten rund platta, men den kommer aldrig med när den rycks loss. Mitt knep är att kolla på grenvinklarna, som är bredare på Polyides, och topparna. Vad har du för krep för att skilja dessa åt?
Furcellaria lumbricalis med påväxt till vänster och klarröd Polyides rotunda till höger
Apropå att det finns arter som är svåra att skilja åt, så har jag för stunden helt gett upp att försöka artbestämma grönalger inom släktet Ulva. Jag inväntar systematikernas genetiska kartläggning och hoppas att det inte ska behövas DNA-prov varje gång man vill kunna ta någon till art. Men det fanns gott om bladformad, vad jag tidigare skulle kallatUlva fenestrata (f.d lactuca), havssallat, och små söta buketter med en rörformad sort som jag nog skrivit Ulva linza eller Ulva intestinalis på förr. Nu njöt jag bara av deras färg och form och hur de rörde sig i vågorna. Ibland får även en forskare ha en ledig förmiddag i tångskogen.
En vacker, skir grönska lyser upp bland de fintrådiga röda algerna.
Men till slut var det dags att simma in till klippkanten, ta av sig fenorna och gå upp. Det hade hunnit komma en hel del folk till området medan jag låg ute i vattnet. Tur att ingen trodde att mina skor och min klädpåse var ett strandfynd eller nedskräpning. När jag med stela fingrar fått på mig skjorta och byxor satt det fint med en rågsmörgås och en klunk vatten ur flaskan. för det viktigaste när man är på äventyr är ju, som alla vet, att man har med sig matsäck.
Jag hoppas att alla våra läsare har fått badat ordentligt under sommaren, och kanske sett lite kul alger eller vattenväxter. Kanske har det till och med påbörjats ett eller annat herbarium? För det är ju väldigt roligt att ta reda på vad det är för något fint man har sett. Vi på Tångbloggen uppmuntrar alla våra läsare att rapportera in algfynd i Artportalen. För just makroalger vill vi jättegärna att ni även skickar med en bild på den bål/planta som ni artbestämt, så kan vi enkelt verifiera att det är rätt. Om det är en art där det är en speciell struktur som avgör eller som kräver lupp eller mikroskop, vill vi att ni även skickar en bild på den/de specifika karaktärer som ni baserat bestämningen på. Tack för att ni vill hjälpa oss att kartlägga våra algers utbredning!
Sommar, sol och sågtång. Vad kan väl vara härligare?
Kanske är du i närheten av Strömstad, haft en härlig dag på stranden och behöver göra något annat än att sola och bada? Då är det väl värt att ta en tur ut till akvariet på Tjärnö och kolla på en massa spännande arter som lever djupt nere på de hårda bottnarna i Kosterrännan. Eller titta lite närmare på sjöstjärnor, sjöborrar och kammusslor i klappakvariet.
Här finns några exempel på vad du kan få se. Vilka arter känner du igen?
Kammusslor, sjöborre, sjöstjärna och koralldjuret Död mans handSolsjöstjärna Crossaster papposusDen brännande anemonen Bolocera tueidaeVår största mussla, den vackra limamusslan, trivs under utstickande klippor på djupt vatten
Sjörök och en fluffig dimbank. Kylan nyper i näsa och kind.
Det var kallt, – 120C och soligt när vi kom ner till västkusten. Det låg sjörök och en vacker dimbank en bit ut i riktning mot Kosteröarna. En tunn månskära syntes högt på himlen.
Den första uppgiften var att ta sig ner till stranden vid Vändplan ute på Saltö och leta efter trådar av ett nässeldjur, som fått det något konstiga svenska namnet trassligt havssnöre (Apolemia uvaria). Det har varit många rapporter från Bohusläns kust under de senaste veckorna om förekomst av denna ovanliga art. Och visst fann vi den där!
Trassligt havssnöre (Apolemia uvaria) guppar mellan stenarna.
Det kan kännas frestande att försöka plocka upp den, men låt bli – den har nässelceller som brännmaneten! Den är nästan lika farlig som blåsmanet (Physalia physalis), även kallad portugisisk örlogsman. Om du är vinterbadare är denna art definitivt något du ska akta dig för. Det är inte bara vinterbadare som kan råka illa ut. Den har också ställt till med problem i norska laxodlingar genom att tentaklerna fastnar på gälarna och kan skada fiskarna. Trassligt havssnöre hör till gruppen sifonoforer, eller rörmaneter. De bor tillsammans i stora kolonier och en koloni kan bli 30 meter lång. Med sina promtentakler samlar de in plankton. Vill du få veta med om denna för svenska kusten ovanliga art finns information på denna länk.
Promenaderna utmed stränderna bjöd också på vackert formade isflak runt stenarna, en infryst krabba och blåstång med ett fint frostmönster i kanterna.
Krabban ser ut att vara djupfryst, men inte datummärktFrost på tång är magiskt vackert
Krabban såg jättefin ut men det var ju oklart hur länge den legat på land innan den blev fryst. Så vi gick till den vår vanliga strand och plockade japanska jätteostron till middagen istället.
Tiden går och arbetet med att allt algmaterial som samlades in i somras går framåt. Snart är allt material som vi samlade in under Expedition Alg 2023 klart att lägga in i Naturhistoriska museets samlingar. Här ser vi några exempel på hur snyggt det ser ut när Mia har gjort iordning tydliga etiketter som anger vilken art det är, vem som bestämt den, var den samlats in (t.ex. Släggö, Bohuslän) och djupet (m). Det kommer också att finnas extra ark med arter som går att låna ut till andra museer och forskare. Extra roligt är att det nu finns flera av våra nya arter som kommit in i svenska vatten dokumenterade i samlingarna. Till exempel sargassosnärja, Sargassum muticumoch klykalg, Codium fragile.
Just nu är det lite mörkt och grått men snart kommer våren igen. Då blir det dags att fundera på om det blir en Expedition Alg 2024. Vart skall vi åka och leta efter fler arter? Har ni några förslag?
Visst är det härligt att arbeta i strålande sol under klarblå himmel, men idag var det ganska skönt med en ljusgrå mulen himmel under hela dagen.
Expedition Alg- 2023 är i Lysekil för att samla in makroalger till Naturhistoriska Riksmuseet. Under gårdagen samlades ett stort antal arter in, artbestämdes, monterades och pressades. Idag gav vi oss åter ut runt Släggö för att komplettera med några ytterligare arter. Vi passade även på att ta en promenad bort till närbelägna Pinnevik för att samla in de arter som föredrar en mer skyddad miljö.
Lena visar hur blåstången tillväxer med nya grenar och flytblåsor.
Idag var det lättare, eftersom vi nu kunde göra en lista över vad som behövdes. Det är enklare att fokuserat leta efter tio-tolv arter än startläget ”samla allt”. Med lite fokuserat simmande och en gnutta lokalkännedom lyckades jag få tag på samtliga arter jag hade på min lista. Det är praktiskt att ha en liten böjd skrivtavla som går att fästa runt handleden, så den går att ha med under snorklingen.
Återigen var det en fin förmiddag i havet, följt av sortering hemma i köket. Det tar mer än fem gånger så lång tid att gå igenom det man samlat och få i press. Men vi har så roligt att tiden ändå går snabbt.
Lunch eller arbete? Visst ser det läckert ut med en bricka full av alger.
Efter dagens insamling kan vi räkna in 45 arter, och någon eller några få tillkommer imorgon när vi tar den sista påsen i kylen som vi inte mäktade med idag. Vi är mycket nöjda! Trots värmen så ÄR det ju ganska tidigt på säsongen, så flera arter som i augustia är stora och lätta att hitta har ännu inte vuxit mer än bara några centimetrar. Lite underligt är att vi inte hittat två-tre arter som varit mycket vanliga för några år sedan. Det är ju i havet precis som på land, att det varierar mellan åren. Men ändå….det känns lite underligt. Imorgon ska vi flytta lite på oss till en annan plats. Kanske är det bättre förutsättningar där för de arter vi saknar.
Rödalgen Plumaria plumosa är en riktigt tjusig art.
Så till slut var det dags att lägga in dagens skörd i våra växtpressar och städa av köksbordet. Det blev en hel del, eftersom vi gör tre ark per art. Tur att jag har tagit hit min morfars fars dokumentpress i gjutjärn, som en gång stod på Motala Verkstad. Den pressar ihop även den mest svampiga av alger utan problem. Bra, för imorgon hoppas vi såklart på ytterligare fynd.
I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?
Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.
Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.
Kallt men friskt. Det är kul att arbeta i fält med kelp!Gruset med sporofyterna läggs ut på botten för att kelpen ska växa till sig.
Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på. Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.
Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!
Hmmmm….här någonstans var det….men vart?Vår sockertare har vuxit bra!
Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.
Vårt grus har 2-6 sporofyter per sten, så de blir stora och fina.Naturligt ”sådda” stenar har 20-40 sporofyter per sten!
Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.
Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?
Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!
Klippväggen saknade helt sockertång i höstas innan jag satte ut ”gardinen”Nu i april var det minsann ingen brist på sockertare!
Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.
Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.
Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.
Strandkrabban stirrar på mig. och undrar vad jag vill.Den mäktiga islandsmusslan! Undrar hur gammal just denna är?En blyg krabbtaska kikar fram under några rödalger
Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!
Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.
Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.
En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.
Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.
En färgglad dag under ytan….…kan vara grå men lika blöt ovanför.
I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.
Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.
Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?
Tångbloggen 