Slemtråd, Nemalion helminthoides är som namnet anger en seg, slemmig rödalg som växter i vattenlinjen på vågexponerade klippor på västkusten. Det gör att den är minst sagt lite svår att plocka loss. Så det gäller att inte halka och hamna i havet. Vi rekommenderar att du antingen ger dig ut en mycket stilla dag och aktar dig noga för att halka på de hala cyanobakterierna som färgar klipporna svarta. Eller så tar du på dig badkläder, mask och snorkel och attackerar den från vattnet. Drar du i den är den lite elastisk, som ett gummiband. Den är god att använda i soppor eller i en sallad med en dressing gjord på soja och vitvinsvinäger. På Japanska kallas den Umisomen, vilket betyder havsnudel och i Italien görs en maträtt med den, känd som turkiskt spagetti. Kärt barn har många namn och det är helt klart att denna rödalg, som bäst skördas på sommaren, har och fortsätter att användas i många olika länder.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen – slemtråd, som vi valt till månadens alg i mars är inte någon art som odlas så vitt jag vet men den används faktiskt i olika recept runt om i världen. Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Slemtråd heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti. Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och gaffelförgrenad.
Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.
Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommar under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet under kortdagsförhållanden på vintern. Den styrs alltså av hur många timmar ljus det är per dag. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i livscykeln av slemtråden.
Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som spagetti turchi dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept utan det blir till att prova sig fram.
Men i Japan kallas den för Umisomen vilket betyder havsnudel. Den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.
Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.
Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna. Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung, sojasås eller bara lite pressad citron.
En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.
Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.
Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen. Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti. Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.
Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.
Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.
Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram.
Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.
Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.
Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna. Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.
En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.
Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.
Tångbloggen 