Strutsallat, Monostroma grevillei är en ettårig grönalg som förekommer under våren på ca 0,5 meters djup. Det gör den lättplockad. Men den är tunnare än havssallad så man behöver plocka en hel del för att få tillräckligt till en sallad. Därför är kanske den bästa användningen att torka och mala strutsallat och använda den som krydda i såser, kryddsmör eller liknande. Oberoende om man tar en tur utmed en Östersjöstrand, på västkusten eller kanske i Norge finns det mycket annat än alger att plocka med sig hem och laga något gott av. En vackert illustrerad och inspirerande bok är den norska ”Sjømat fra fjæra” författad av Stein Mortensen, Arne Duinker och Fredrik Hald och handlar om allt möjligt gott som går att hitta under en strandpromenad. En av maträtterna heter ”Fjærekraft” och innehåller lite av varje som kokas ihop till en smakrik rätt. En fin julklapp och allt blir lite gladare på norska.
Tarmalg, Ulva intestinalis, även kallad rörhinna är en mycket god grönalg som är lätt att hitta där den växer runt nära vattenlinjen. Den växer bra i näringsrikt vatten så kolla att den inte blivit gödslad av fågelspillning. Tarmalg är ettårig och finns under våren till senhösten. Den passar utmärkt i sallader och i maträtter med fisk och skaldjur. Den går utmärkt att fritera och har också fått namnet tryffelalg.
Det är jätteofta som någon säger eller skriva att äta sjögräs går bra och är gott! Tångbloggen har skrivit om detta flera gånger och nu blev det dags igen. För ett par veckor sedan skulle Sveriges yngsta mästerkockar (del 5) använda havets läckerheter till en god maträtt.
Akvariet innehöll en liten guldfisk och några plast växter. Inga marina alger!
I uppgiften ingick att skapa en rätt av alger och sjögräs! Utmaningen var svår för det gällde att använda ”sjögräs” som en viktig ingrediens i maträtten de skulle laga till.
En härlig låda med färska alger och pilgrimsmusslor att laga något på med.
För vad har kocken plockat med sig och visar kocken upp? – Den ena vackra och goda algen efter den andra men inga sjögräs!! För de går inte att äta.
Rörhinna eller tarmalg som kan friteras och smakar lite som tryffel, eller olika arter av tare, stora brunalger som det går utmärkt att göra chips av eller linda in en bit fisk i.
En härlig rätt med pilgrimsmusslor, jordärtskockspure och friterad rörhinna!
Tångbloggen har skrivit om alla goda saker som går att kan laga till av alger som Du kan hitta utmed våra svenska kuster. Däremot går det inte att äta ålgräs, Zostera marina eller andra rotade vattenväxter. Ok, det kanske går men de smakar som gräs och går inte att tillaga så att de blir bättre.
Tycker att vi lämnar gräs och även sjögräs åt kossorna på land respektive sjökor i havet som har möjlighet att bryta ner gräs i sina speciella magar. När jag kollade upp att det verkligen inte är några arter av sjögräs som används i tropiska länder som mat för oss människor hittade jag som vanligt ett undantag.
Tape Seagrass med en blomma och en frukt. I frukten bildas 6-7 st frön som kan ätas råa.
Det är sjögräset Tape Seagrass, Enhalus acoroides. Den växer i tropiska marina områden och bildar stora undervattensängar ofta utanför mangroveskogen.
Fröna har traditionellts ätits råa t.ex. i Australiens och Filippinerna. De lär smaka lite som vattenkastanjer. Men man äter inte bladen på sjögräset.
När det gäller alger, eller ”seaweeds” på engelska, är det helt annorlunda. Det går knappt en dag utan att det dyker upp något om algodlingar som är på gång även här i Sverige och inte bara alla de traditionella maträtter som blivit jättevanliga i Sverige, som sushi eller misosoppa utan också att man provar att äta chips av sockertare eller friterar rörhinna, som de gjorde i Sveriges yngsta mästerkockar.
Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen. Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti. Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.
Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.
Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.
Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram.
Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.
Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.
Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna. Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.
En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.
Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
Kom tillbaka från västkusten och currygrytan med kyckling, äpplen och svamp var i stort sett klar. Det finns inte lika mycket att välja på i Östersjön som på västkusten där det finns många fler marina arter som är goda att äta i olika maträtter.
Det fick bli snabbt förvällda blåstångstoppar och småskurna bitar av sudare, Chorda filum till riset. Sudare har också kallats för snärjtång.
Långhalsar är intressanta organismer. Fick ett mail idag om ett foto som kom långväga ifrån. Det var snabbt gjort att svara på vad detta konstiga ”sjömonster” var som Aftonbladet rapporterade om.
Vi har berättat om långhalsar tidigare här på Tångbloggen. Dels de som driver i land utmed växtkusten på olika flytande föremål och hur gott långhalsar smakar som man kan få att snaska på i Portugal och många andra ställen runt Medelhavet.
Ett annat stort kräftdjur, en jättestor havstulpan kallad ”picoroco” på spanska, kan man få serverad på många skaldjursrestauranger i Chile. Smakar som en riktigt god stor kräfta.
Den kan bli säkert 25 cm hög. Dessa två tog jag med hem från en resa till Chilenska kusten på mitten av 1980-talet.
Tångbloggen 