I avsnitt 7 av Algpodden går vi vidare på temat livscykler och kastar oss över något som många har ätit – rödalgssläktet Porphyra. Kärt barn har många namn och i Sverige har vi tagit det japanska namnet, nori, när den förekommer i kulinariska sammanhang. Det svenska namnet för släktet är annars sloke, och vi har tre olika arter vid svenska kusten, på västkusten. De växer oftast precis under vattenlinjen, ner till ungefär en meters djup. Du kan läsa mer om Porphyra i vår serie Månadens Alg .
För de hugade lyssnarna som vill kontrollera att de ritade livscykeln rätt för denna otroligt spännande alg, eller de som inte gav sig på att rita, kommer här en illustration av den sexuella fortplantningen.
Rödalger har oftast tre olika faser i de sexuella livscyklerna, men tröttsamt nog så brukar det vara unikt för varje släkte exakt vad de olika stadierna heter och hur de funkar. Samtidigt är detta en av de saker som gör just rödalgerna så spännande, att det alltid finns mer att lära sig.
Men det går såklart utmärkt att bara njuta av lite rostad nori utan att veta allt detta.
Purpursloke, Porphyra purpurea, växer nära vattenytan på klippor och stenar. Det är en ettårig art och arter av släktet Porphyra används mycket i matlagningen i Kina och Japan. De går då under namnet nori. Det är Porphyra som är runt din maki rulle när du äter sushi. Bästa sätter att tillaga någon av våra svenska sloke-arter är att torka det tunna bladet. Sedan kan du mala det till flingor och använda i olika maträtter. Sloke-arterna har det högsta proteininnehållet av de makroalgsarter som växer i våra svenska vatten. Och de smakar delikat!
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Det är jätteofta som någon säger eller skriva att äta sjögräs går bra och är gott! Tångbloggen har skrivit om detta flera gånger och nu blev det dags igen. För ett par veckor sedan skulle Sveriges yngsta mästerkockar (del 5) använda havets läckerheter till en god maträtt.
Akvariet innehöll en liten guldfisk och några plast växter. Inga marina alger!
I uppgiften ingick att skapa en rätt av alger och sjögräs! Utmaningen var svår för det gällde att använda ”sjögräs” som en viktig ingrediens i maträtten de skulle laga till.
En härlig låda med färska alger och pilgrimsmusslor att laga något på med.
För vad har kocken plockat med sig och visar kocken upp? – Den ena vackra och goda algen efter den andra men inga sjögräs!! För de går inte att äta.
Rörhinna eller tarmalg som kan friteras och smakar lite som tryffel, eller olika arter av tare, stora brunalger som det går utmärkt att göra chips av eller linda in en bit fisk i.
En härlig rätt med pilgrimsmusslor, jordärtskockspure och friterad rörhinna!
Tångbloggen har skrivit om alla goda saker som går att kan laga till av alger som Du kan hitta utmed våra svenska kuster. Däremot går det inte att äta ålgräs, Zostera marina eller andra rotade vattenväxter. Ok, det kanske går men de smakar som gräs och går inte att tillaga så att de blir bättre.
Tycker att vi lämnar gräs och även sjögräs åt kossorna på land respektive sjökor i havet som har möjlighet att bryta ner gräs i sina speciella magar. När jag kollade upp att det verkligen inte är några arter av sjögräs som används i tropiska länder som mat för oss människor hittade jag som vanligt ett undantag.
Tape Seagrass med en blomma och en frukt. I frukten bildas 6-7 st frön som kan ätas råa.
Det är sjögräset Tape Seagrass, Enhalus acoroides. Den växer i tropiska marina områden och bildar stora undervattensängar ofta utanför mangroveskogen.
Fröna har traditionellts ätits råa t.ex. i Australiens och Filippinerna. De lär smaka lite som vattenkastanjer. Men man äter inte bladen på sjögräset.
När det gäller alger, eller ”seaweeds” på engelska, är det helt annorlunda. Det går knappt en dag utan att det dyker upp något om algodlingar som är på gång även här i Sverige och inte bara alla de traditionella maträtter som blivit jättevanliga i Sverige, som sushi eller misosoppa utan också att man provar att äta chips av sockertare eller friterar rörhinna, som de gjorde i Sveriges yngsta mästerkockar.
Tångbloggen 