Slemtråd, Nemalion helminthoides är som namnet anger en seg, slemmig rödalg som växter i vattenlinjen på vågexponerade klippor på västkusten. Det gör att den är minst sagt lite svår att plocka loss. Så det gäller att inte halka och hamna i havet. Vi rekommenderar att du antingen ger dig ut en mycket stilla dag och aktar dig noga för att halka på de hala cyanobakterierna som färgar klipporna svarta. Eller så tar du på dig badkläder, mask och snorkel och attackerar den från vattnet. Drar du i den är den lite elastisk, som ett gummiband. Den är god att använda i soppor eller i en sallad med en dressing gjord på soja och vitvinsvinäger. På Japanska kallas den Umisomen, vilket betyder havsnudel och i Italien görs en maträtt med den, känd som turkiskt spagetti. Kärt barn har många namn och det är helt klart att denna rödalg, som bäst skördas på sommaren, har och fortsätter att användas i många olika länder.
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.
Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.
Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.
Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.
Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka.
Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.
Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.
Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen. Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti. Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.
Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.
Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.
Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.
Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.
Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram.
Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.
Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.
Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna. Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.
En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.
Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.
De första tecknen på att våren är på väg i Östersjön är att stenar och klippor börjar skifta i grönt av olika fintrådiga grönalger. Detta känns som ett härligt tecken på att våren är på väg även om vattnet är isande kallt.
Andra små bladformiga alger med en tunn bål sitter lite högre upp och hör till släktet Prasiola. En av arterna är Måsgrönska, (Prasiola stipitata), som går att hitta under hela året. Därför fick den bli februari månads alg när det inte är så mycket mer som går att hitta grunt växande ovan vattenlinjen, t.ex. i hamnen på betongfundament eller som en bård på klippor och stenar på skär som gödslas av spillning från olika kustfåglar.
Hittar du en klippa där måsar sitter och äter så är det en god gissning att det mörkt gröna som sitter nära vattenytan är just måsgrönska. Där spolar vågor över klipporna. När de gröna algerna torkar bildar de ett svart grönt, grynigt överdrag som sväller upp när det regnar och blir ljusare grönt. Bålen är tunn, och består av ett enda cellskikt, där cellerna bildar grupper i ett rätlinjigt mönster. Kloroplasten är stjärnformig och har en pyrenoid.
Bålen kan bli en centimeter stor med ett smal stjälklik del som den är fäst mot klippan med. Den är lätt att förväxla med andra arter av Prasiola och de mer ovanliga arterna av släktet Rosenvingiella. Vill du veta mer om dessa små arter så är ett besök på Algaebase (www.algaebase.org) eller Artportalen (www.artportalen.se) givande. På Artportalen kan du även rapportera in dina algfynd.
Tångbloggen måste såklart berätta om nya fynd av tång. Efter blåsten ligger det som vanligt bitar av lösryckt blåstång. Tittar du efter lite så kommer du att kunna se de allra första små anlagen av årets förökningstoppar. Små, små, lite tjockare runda delar på toppen av bålen. I bland är de så små att de knappt syns, men känns som små förtjockningar. Ytterligare ett tecken på att dygnet blir längre och längre och våren är på väg!
Tångbloggen 