Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klippor’

Nu när hösten börjar finns det gott om en liten, liten mörk grön nästan svart liten kula som sitter både på klippor, stenar, blåstång och andra ytor. Det är svartkula, Rivularia atra, september månads alg – som faktiskt inte als är en alg utan en cyanobakterie. Den bildar en koloni som är så stor så den, lite knasigt, ofta räknas med bland makroalgerna. 

Så var hittar du svartkula? Det är faktiskt ganska enkelt och bara att ge sig lite tid och sätta sig ner på klippan vid stranden. 

Den kan sitta som här, strax ovanför grönslicksbältet men också inne ibland grönslickstofsarna. 

Den kan också sitta på många alger som t.ex. blåstång, där de syns som små kulor som är några mm i diameter, broskartade hårda och mycket glatta. Den mörka ytan blänker i solen när man fotograferar den. 

Svartkula består av en massa tätt sammansatta trådar med en större cell vid basen av tråden, en heterocyst. De är specialiserade celler som kan ta upp och fixera kväve från atmosfären. Svartkula bidrar till att fixera kväve från luften precis som många av de cyanobakterierna som bildar blomningar i öppna Östersjön på sommaren. 

Har du väl fått syn på svartkula kommer du att hitta den på en massa ställen, på stenar i strandkanten och på blåstången såklart. 

Read Full Post »

Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.

Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.

Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar.  Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.

Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.

Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.

Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.

Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.

Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigas ta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem. 

Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalis och slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.

Read Full Post »

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan? 

Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.

Blåstång, Fucus vesiculosus hittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.

Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.

Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.  

Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.  

Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området. 

Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.

Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicola att etablerar sig i och växa ut.

På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.

Read Full Post »

I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna.  Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.

Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.

Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom. 

Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.

Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.

Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg. 

Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.

Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille. 

En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!

Read Full Post »

Krulltrassel, Stictyosiphon tortilis gör verkligen skäl för sitt namn. Den kan bli riktigt mörkt brun, ibland så att den ser ut att vara en rödalg. Oftast är den ca 5-20 cm lång och bålen är rikt förgrenad utan en tydlig huvudaxel. Sitt latinska namn kommer från grekiskan stikós som betyder prickig eller fläckig och siphon= rör och torquere som är latin och betyder ungefär vrida eller vända. Unga plantor är ljust gulbruna och spensliga men när de blir äldre på hösten är de ofta mörkt bruna, grova och krulliga. Bilden från Danmarks Havsalger, del 2, visar hur den ser ut. Detta exemplar visar hur det ofta är fler grenar i den översta delen av algen.

Bilden är från Danmarks Havsalger, en utmärkt algflora för den som vill veta mer om alger.

Den liknar en annan art, smalskägg Dictyosiphon foeniculaceus, men skiljer sig från den genom att skotten slutar med ett toppställt, ofärgat hår och att grenarna ser ledade ut genom att den har jämnhöga celler. Barkcellerna hos krulltrassel är ganska stora och rektangulära, och sitter i rader över bålen så att den får en yta som lite liknar en majskolv. För att kunna se det behöver du använda en lupp. Är du ute på stranden eller simmar i vattnet är det omöjligt att skilja dessa två arter åt.

Fotot till vänster visar håret i toppcellen och de andra fotona hur cellerna ser ut. Bilderna är från Alger vid Sveriges Östersjökust en fantastisk fotoflora som är svårt att få tag på.

Krulltrassel förekommer hela året och flera individer kan bilda ett riktigt stort trassel. Den växer både som epifyt på andar alger och direkt. på stenar och klippor. Den förekommer ner till ca. 8 meter. Krulltrassel kan också bilda lösdrivande mattor på sedimentbottnar. Det är en av flera arter i Östersjön som även förekommer i frilevande form. Arten är ganska vanlig i Nordsjön och in i Östersjön till ungefär Ålands hav, för att bli mindre vanlig upp till Norra Kvarken

Read Full Post »

Här kommer nu rapport nummer 6 från projektet Algforskarsommar. Det har hunnit bli augusti och dagarna blir kortare. Flera flitiga Algforskare skicka in sina bilder från olika delar av vår vackra svenska kust. Att samla in och svara tar lite tid men jag lovar att ni alla kommer att få svar på frågor och lite kommentarer på vad ni hittar.

Vy ut ifrån hamnen på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård. Några andungar simmar förbi och det finns gott om tång och grönslick i vattnet.

Själv var vi ut med båt i helgen till Vattungarna i Stockholms norra skärgård. Där hittade jag mängder med båtsnäckor som betade precis i vattenbrynet. Syntes inga större alger utan ytan verkade helt kal. Lite längre ner växte det ljusgrön grönslick.

Här gäller det att kolla noga för att se de väl kamouflerade båtsnäckorna som sitter i vattenbrynet.

Från de undersökningar som kommit in verkar det som om just båtsnäckor haft en bra förökning i år. Flera rapporterar större mängder av båtsnäckor när de skakat ur tångruskor och undersökt vad som gömt sig i dom av olika sorters småkryp. Men några rapporterar mer små och unga individer av tånggråsuggor. För de av er som fortfarande är i skärgården eller utmed kusten någonstans och har tid och lust att göra en uppföljning och se om tånggråsuggorna och tångmärlorna flyttat med från grönslicken skulle det vara fint att få in fler rapporter på livet i en tångruska. Det har ju varit riktigt varmt under två perioder i sommar, dels en kortare i juni och en längre i juli. Vi vet väldigt lite om hur värmeböljor påverkar föryngringen av djuren som lever i tångruskorna. 

Vilka temperaturer tål olika betare i blåstångskogen och vad händer med de olika arterna som förökar sig i grönslicksmattan – har de klarat av när det blev så varmt i vattnet i juli? Eller flyttade de ner lite djupare inne i en tångruska där temperaturen inte brukar bli lika hög? Skall försöka ta fram lite mer information om detta i den slutliga rapporten från Algforskarsommar, så det skulle vara toppen om några av er kunde kolla hur det ser ut på er strand nu och fram i september. Slutrapporten planerar vi att presentera i oktober, så ännu finns det gott om tid att kanske upprepa undersökningen av livet i tångruskor och se om det dykt upp mer tånggråsuggor eller när Du studerar färgen på grönslickstofsarna upptäcka hur mycket som tångmärlor som simmar runt i den fint förgrenade grönslicken. 

Som avslutning denna gång. Har du glömt hur höstförökande blåstång ser ut eller hur man undersöker grönslick och djurlivet i tångruskan kolla på de tre små korta videofilmerna för att friska upp minnet. Det finns också mer information att hitta på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida. Hoppas Du får några fina dagar till utmed någon strand och tar några foton och skickar till oss! Stort Tack på förhand.

Read Full Post »

I sommar har vi haft två perioder när det varit ovanligt varmt på land, vilket gjort att vattnet värmts upp ordentligt. Den första var lite drygt en vecka i juni och den andra varade en stor del av juli. Jag minns fortfarande sommaren 2018 när värmeböljan varade i ca 3 veckor och hur växtligheten i den närmaste viken vid Askölaboratoriet förändrades.

Där gick det att hitta stora klumpar av olika cyanobakterier som jag fick hjälp med att beskriva av Roland Bengtson

Tankarna går såklart till den pågående klimatförändringen och vad den kan innebära för vegetationen i Östersjön, både på de hårda bottnarna med blåstång och smaltång och på de grunda mjuka bottnarna med gäddnate, borstnate, kransalger mm. Jag blev intervjuad i veckan om just detta. Intervjun kommer att sändas i Sverigens Radio P1 ”Godmorgon Världen” nu på söndag för den som är intresserad. 

I början av juli åkte jag till Umeå och undersökte smaltången Fucus radicans, bland annat vid Järnäs. Där har jag inte varit sedan mitten på 1990-talet. Det fanns gott om smaltång ute i viken och den enda möjliga effekten av att det varit varmt i vattnet tidigt var att de flesta smaltångsplantorna redan hade tappat sina förökningtoppar. För runt 25 år sedan gjorde vi undersökningar här i början av juli. Då brukade de vara fullt utvecklade med massor med förökningstoppar. 

Fin smaltångsplanta från Järnas med förökningstopparna kvar.

En annan förändring som var tydlig i strandkanten var de stora mängderna med fintrådiga brunalger, särskilt trådslick Pylaiella littoralis, som låg i tjocka drivor längst inne i viken.

Tjocka algmassor som torkat så att de gick att gå på. Men de luktade inte jättegott.

Och så hade vresrosbestånden brett ut sig över hela stranden, så det blev lite knepigt att hitta ner till stranden och gå ut i vattnet. 

Var är stigen ner till vattnet? Svår att hitta bland alla vackert blommande rosor i rosa och vitt.

Nu i början av augusti bar det av till Askölaboratoriet över några dagar. Vackert sommarväder med en hel del regnskurar som det ofta är såhär års. Så gick det att se några spår av de två värmeböljorna. Ja, på de riktigt grunt växande blåstångsplantorna var många toppar torkade och ”solbrända” och lite längre ner på plantorna växte det jättemycket grönalger, både grönslick Cladophora glomerata och tarmalger Ulva intestinalis. Både grönalger och fintrådiga brunalger som trådslick Pyilaiella littoralis och molnslick Ectocarpus siliqulosus växer bra i lite varmare vatten. Blir det mycket påväxt på tången skuggas den och kan växa sämre. 

På andra ställen var tångbältet som vanligt, speciellt där vågor hela tiden rör om i vattnet. Men det finns gott om trådalger på många av de rotade vattenväxterna. 

På Rådmansö, vid naturreservatet Riddersholm, där vi ofta går promenader och följer vad som kommer in till stranden, har det börjat driva in mycket lösryckt, vissnad grönslick och brunalger. Och tång-, eller de bör kanske kallas algvallarna, på stränderna har redan hunnit bli stora och tjocka. Men det ligger fortfarande mycket kvar och driver i vattnet.

Jämfört med andra år så känns det som att det är lite tidigt och kanske lite mer, jämfört med somrar när det inte varit riktigt lika varmt. Tyvärr finns det inte några studier där påverkan av värmeböljor eller avrinning efter större regnmängder, som leder till lokal utsötning av vattenmassan, undersökts på bottenvegetationen. Och även om klimatmodeller blir bättre och bättre så är upplösningen på regional nivå dålig. Generellt tyder klimatmodellerna på att det kommer att regna mer, vilket innebär att tillrinningen av sötvatten till de norra delarna av Östersjön kommer att öka. Detta betyder att salthalten kommer att sjunka. När salhalten sjunker under ca 4,5 promille blir det svårt för blåstången att överleva. Smaltången tål ännu lite lägre salthalt, ända ner till 3,5 promillle, och kommer att kunna bli kvar i ett område lite längre. Med ökad tillrinning från land tillförs mer näringsämnen till havet, som kan gynna arter av fintrådiga alger, t.ex. grönslick, tarmalger och trådslick. Prediktionerna förutspår att det också kommer bli allt vanligare med värmeböljor som t.ex. i år. Och blåstång och smaltång kommer att flytta söderut i Östersjön. Först försvinner de från Bottenhavet, som då kommer att blir mer likt Bottenviken dvs. utan stora fleråriga alger på klippor och stenar. Men det kommer fortfarande vara en artrik miljö, eftersom fler sötvattensarter kommer att breda ut sig. Frågan framöver kommer att vara hur fort dessa förändringar kommer att gå och hur långt söderut i Östersjön marina arter kommer att få flytta. Enligt många modeller handlar det om sådär 100 år.

Read Full Post »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

En panoramabild över den närmaste viken vid Askölaboratoriet. Tvättstugans gavel syns över vassen till vänster.

Fick två fina dagar på Askölaboratoriet, i södra Stockholms skärgård, när jag var ute för att analysera lite alg-prover.

Grönslick (Cladophora glomerata) hade samlats in från två närsaltsgradienter, från Trosa hamn till Vrångskär och från Himmerfjärden, nära Södertälje ut till opåverkad miljö.

Grönslicken har samlats in under olika årstider och håller nu på att analyseras. Varför då? Jo, målsättningen är att ta fram underlaget till ett medborgarforsknings-projekt, så kallad Citizen Science. Grönslickstofsar blir nämligen kortväxta och mörkt gröna när de växer i vatten med hög närsaltshalt. En bit bort från utsläppspunkten ökar tillväxten och de blir längre, mn också blekare i färgen ju längre bort från utsläppspunkten de växer.

Analysen av klorofyll a. Provrör 1-5 motsvarar grönslick från Trosa hamn ut till Vrångskär nära Askö.

Vi hann med att göra de analyser av klorofyll a i grönslicken som planerat. Efter att analyserna var klara blev det en tur runt närmaste stranden. Vassbältet skiftar i olika gulbruna nyanser. Mycket av landväxterna håller på att gå i vintervila.

Olika nivåer av vattenståndet syns som ränder på stenarna.

Produktionen i vattnet minskar också men det är fortsatt vackert grönt på klipporna av två vanliga grönalger, tarmalger och grönslick. Så här års, sent på hösten och lågvatten var klippan vid badberget täckt med lysande gröna intorkade alger som visade sig vara tarmalger, Ulva spp. troligen U. prolifera (till vänster på fotot). Lite närmare vattnet satt det mörkare gröna fint förgrenade tofsar av grönslick, Cladophora glomerata (syns till höger på fotot).

 De är troligen den tredje generationen av grönslick för året, som delvis kommer att övervintra om de inte skrapas bort av isen. 

En bit bort ligger en av vättarna som markerar Askös snorkelled. Den har inte använts så mycket i år eftersom det varit relativt få kurser ute på fältstationen under hösten, på grund av Covid-19. Kommer man närmare ser man att det är en knipa, en hane med sin typiska vita fläck på kinden. I det klara vattnet syns repet som håller den på plats. Det är täckt med fintrådiga alger och blåmusslor. Knipor äter gärna musslor, snäckor och insektslarver. Det är snart dags för knipan att flytta söderut eller, när det gäller vättar, tas upp ur vattnet och bo inne i båthuset tills nästa vår. 

Inne vid stranden till laboratoriet syns skott av ålnate, Potamogeton perfoliatus på botten och inne i ett hörn flyter några skott av höstförökande blåstång med sina gulbruna förökningstoppar. Plockade upp en gren på stranden och hittade en stor dammsnäcka, Lymnea stagnalis. Den var mycket slö och rörde knappt på sig i det kalla vattnet.

Efter vår strandpromenad såg vi R/V Limanda komma tillbaka. Dags att packa ihop och åka hem för denna gång. Kunde inte låta bli att avsluta med en solnedgångsbild från kvällen innan när vi satt i tornrummet med en fantastisk vy över skärgården.

Solen går ner efter en fin arbetsdag.

Read Full Post »

I grunda skyddade vikar är det fortfarande ganska brun luddigt och blåstången syns knappast till. Från Åland har det kommit rapporter om att tången verkar vara ovanligt mycket påväxt av brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. En anledning kan vara den varma sommaren som gynnat tillväxten hos smalskägg.

Bilden till höger visar hur tångplantorna som döljer sig under smalskägg ser ut när en sten har plockats upp på land och ligger på bryggan. Massor med stora och små tångplantor men det blir inte så mycket kvar av smalskägg.

Successivt kommer de stora rikt förgrenade plantorna av smalskägg som växer ut från äldre delar av blåstången att lossna. Det går att hitta smalskägg som sitter både på små unga tångplantor och på större äldre plantor.

Till vänster syns en liten ung tångplanta med påväxt av smalskägg på de äldre delarna som producerades sent på hösten 2018. På den högra bilden syns fästena av smalskägg som sitter strax under flytblåsorna, på tångens äldre delar. Fästskivan hos smalskägg är liten men själva algen kan bli stor och skymma tångplantan när den sprider ut sig i vattnet.

Om någon månad och till våren ser syns ingen påväxt av smalskägg på tången längre och tången kommer att upplevas som frisk och ren från påväxt. Genom att tillväxten sker från toppmeristemet skadas inte tångplantan. De nedre delarnas funktion är att hålla fast tångplantan på stenen eller klippan och transporterar ingen näring.

 

Read Full Post »

Older Posts »