Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samkönad’

Månadens alg för juni har ett namn som beskriver utseendet på arten väl. Neptune´s necklace på engelska, Neptuns halsband, och på latin Hormosira banksii. Den kallas också för Neptune’s pearls, Sea grapes eller Bubbleweed, samtliga bra och uttrycksfulla, beskrivande namn. Neptune´s necklace är en brunalg och hör till de stora tångarterna, inom ordningen Fucales.

En underbar bild som visar Neptun’s necklace vid högvatten. Bilden är från Ecotox Services Australia http://www.ecotox.com.au

För att hitta den måste vi ge oss ut på en lång resa. Vi får åka ända till sydöstra Australien, inklusive Tasmanien, Lord Howe Island och Norfolk Island eller till Nya Zealand. Hormosira banksii är en flerårig art som lever i tidvattenzonen. Eftersom den tål uttorkning mycket bra kan den konkurrera ut andra brunalger. Den växer också väldigt tätt, i täta buketter, vilket tillsammans med det slem som den producerar minskar risken att torka ut ytterligare. Den kan förekomma rikligt i stora grupper och bildar då ett eget habitat där den konkurrerar ut andra algarter som inte tål uttorkning lika bra.

Neptune´s necklace är uppbyggd av strängar av olivbruna, sfäriska, gasfyllda, pneumatocyster, eller pärlor, som blir mindre ju närmare fästskivan de sitter. Raden av pärlor flyter bra vilket gör att algen står upp i vattnet och rör sig fram och tillbaka i vågorna. Hos de arter av alger som flyter med gasfyllda blåsor kan fertila plantor driva långt. Neputune´s necklace en är samkönad art vilket gör att den lätt kan sprida sig till e ny lokal och etablera sig. Konceptaklerna, där ägg och spermiesamlingar sitter, syns som små gropar på ytan av pärlorna. Hormosira banksii producerar ägg under hela året. Den har sin maximala förökning när vattentemperaturen är cirka 14 °C, vilket sker i juli–oktober i norra Nya Zeeland. Vid högvatten släpps ägg och spermier ut direkt i vattnet när det är en högvattensperiod. Äggen sjunker till botten och efter befruktning fäster de sig på botten. Alla individer släpper samtidigt vilket ökar chansen till en lyckad befruktning och nya groddplantor. Känns bekant tycker vi Fucus-fantaster.

Vid lågvatten ligger ”pärlorna” i stora högar på stranden. Det går att se konceptaklerna, som prickar, på ytan. Foto: Jon Sullivan, iNaturalist.org

Arten kan också föröka sig asexuellt från bitar av fragment som lossnat och sedan kan sätta sig fast igen. Hormosira banksii har en obligat epifyt, Notheia anomala, dvs en art som bara förekommer på Hormosira banksii. Notheia anomala är också en brunalg som är rikt förgrenad och kan bli circka 12 cm hög.

Hormosira banksii är näringsrik och äts av sjöborrar, många olika små kräftdjur och vissa unga fiskar. Unga kräftdjur och blötdjur får även skydd under plantorna från rovdjur och klarar sig bättre mot uttorkning om de gömt sig under algen när det är lågvatten.

Som avslutning en liten kuriosa-berättelse. Tasmanska skolbarn skall ha fått rekommenderat att äta en ”pärla av Neptune´s necklace” om dagen för att hålla struman borta. Orsaken är att denna brunalg som många andra arter innehåller höga halter jod.

Det här är en alg som vi båda har högt upp på önskelistan att se. Det är fint att kunna använda Internet för att se så många härliga bilder på alger, och upptäcka nya, spännande arter.

Read Full Post »

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Read Full Post »

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan? 

Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.

Blåstång, Fucus vesiculosus hittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.

Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.

Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.  

Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.  

Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området. 

Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.

Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicola att etablerar sig i och växa ut.

På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.

Read Full Post »

Juli månads alg ektång, Halidrys siliculosa är en flerårig inhemsk brunalg och hör till Fucales: Cystoseiraceae. Den förekommer utmed Atlantkusten, ända uppefrån Nordnorge och ner till Biscaya bukten. Det som annars sker mest är att sydliga arter hittas längre norrut när vattentemperaturen ökar. Tvärt emot detta har ektång nyligen hittats utmed Portugals kust, vilket innebär att den istället har ökat sin utbredning söderut. Detta är lite märkligt eftersom det är en art som främst förekommer i de kalla delarna av Atlanten. En möjlig förklaring skulle kunna vara att kallt bottenvatten väller upp utmed delar av kusten just där.

DSCF5072

Ektång är lätt att känna igen

Ektången är lätt att känna igen där den står som en liten enbuske på botten, eller sitter som en grovt förgrenad buske i hällkaret. Grenarna är lite tillplattade och har en karakteristisk ljusbrun, nästan gyllene färg.

DSCF5078

Ektång i hällkar är vackert och kul att fotografera

Många fler bilder på ektång hittar du på den nyligen lanserade appen Havet.nu/Livet i havet som nu innehåller marina arter.

Ektång är samkönad, dvs det finns både ägg och spermier i samma förökningstopp. Flytblåsor bildas först efter två år efter att den nya plantan bildats och de första förökningstopparna bildas efter ett år. Flytblåsorna ser lite ut som en ärtskida där varje del är fylld med luft. De gör att plantan står upp i vattnet. På så vis når den solljuset bättre.

2 Ektång torkade flytblåsor

När ektången har spolats iland och torkat ser man tydligt de nu rödorangea flytblåsorna med flera kammare. De liknar verkligen ärtskidor.

Under våren och sommaren sker en snabb vegetativ tillväxt när både ljuset och temperaturen är gynnsamma. Förökningstopparna börjar anläggas från slutet av augusti och nya fortsätter att bildas fram till december. De kan vara mogna redan i december och förökningen pågår under hela vintern, ända fram till mars. Efter förökningen vissnar förökningstopparna bort och kvar blir själva skaftet till toppen, som en kort tagg. såhär års hittar men inga förökningstoppar.

Den främmande arten sargassotång, Sargassum muticum förekommer i liknade miljöer som den inhemska arten ektång. Frågan är om den skulle kunna konkurrera ut ektång? Sargassotång tillväxer snabbt och har producerat en stor ny biomassa redan till midsommar, som sedan lossnar och spolas iland. Sargassotång överlever vintern som en liten kort flerårig del, från vilken det växer ut en stor ny ruska nästa år. Ektång, däremot, är flerårig och tillväxer långsamt. Då båda arterna har liknade krav på miljön och förekommer i hällkar eller fastsittande på mindre stenar och klippor, finns det faktiskt en möjlighet att sargassotång kan konkurrera ut ektång t.ex. genom att skugga ut den.

4 Sargassum Svallhagen 20160815

En rad med plantor av sagassotång vid piren på Svallhagen, nära Tjärnö marina laboratorium, Stömstad. De ser också ut som små enbuskar.

Samtidigt klarar sargassotång också att växa i mer skyddade miljöer och näringsrika miljöer. Lite senare på sommaren har sargassotången blivit mycket större och skuggar vegetationen under.

5 Sargassum 2015-07-04

Sargassotången breder ut sig, på andra algers bekostnad. Alla vill ha solljus!

Så en fråga: Används ektång till något speciellt? En snabb sökning på nätet efter vetenskapliga artiklar visar att precis som för många marina arter, både alger och djur, producerar ektång en mängd olika aktiva substanser, bland annat för att hindra påväxt av andra arter. En grupp substanser är olika polyfenoler, som är vanliga i ektång och andra alger. Extraktet kan användas för att förhindra påväxt av havstulpaner på båtskrov. Men extrakt från ektång används också i kosmetika och som solskyddsmedel.

Under en strandföreläsning i Lysekils skärgård för Friluftsfrämjandet, visade jag hur vackert grön ektången blir när man häller på kokande vatten, och de bruna och gula pigmenten försvinner. Deltagarna hade redan smakat på flera alger och några tog även en bit av denna. De uttryckte förvånat att de tyckte ektången nog var den godaste av allt de smakat. Minsann! Det får bli något för sommarens bjudningar tror jag bestämt.

DSCF5063

Solljuset glittrar över brunalgen ektång tillsammans med fintrådiga grön- och rödalger.

Read Full Post »

Maj månads alg är ishavstång, Fucus evanescens. Det svenska namnet ishavstång avslöjar att den kommer från kallare havsområden. Arten har sitt sitt ursprung i Norra Ishavet, norra delarna av Atlanten och Stilla Havet. Åker du till Island, Färöarna eller till den norska kusten norr om Trondheim är den ett vanligt inslag i tidvattenzonen. Här kan den bli upp till 66 cm lång men hos oss blir den oftast inte med än 10-25 cm. Den är tydligt gaffelförgrenad och saknar mittnerv i toppen av grenarna, alternativt är nerven inte lika tydlig och upphöjd som hos blåstången. Ishavstång har aldrig flytblåsor.

IMG_1499

Ishavstångens långa förökningstoppar gör den lätt att känna igen jämte sågtången.

På danska kallas den ”langfrugtet klørtang” (långfruktig klotång) vilket syftar på de långa karakteristiska platta förökningstopparna som bildas på våren och finns kvar till hösten. Ishavstång är samkönad, d.v.s. förökningstopparna innehåller både spermier och ägg. Det betyder att det räcker med att en fertil individ driver in till en strand för att starta en ny population.

IMG_1496

De tydligt långsmala förökningstopparna guppar i ytan invid stranden i Pinneviken i Lysekil.

Ishavstång hittades första gången 1924, d.v.s. för snart hundra år sedan i Bohuslän. De först 20 åren spred den sig snabbt och nu finns den utmed svenska västkusten ner till Öresund. I Norge rapporterades de första fynden i Oslofjorden, 1894 och i Danmark, 1948. Den viktigaste faktorn för att ishavstång skall sprida sig vidare in i Östersjön är salthalten. Är salthalten lägre än 8-10 promille blir befruktningen dålig och ishavstången har svårt att etablera sig.

Troligen har arten transporterats hit via fartyg, kanske som förpackningsmaterial ungefär som du kan se olika arter av tång i fiskdisken idag.  De flesta lokaler är fortfarande i hamnområden, t.ex. i Strömstad där den funnits länge d.v.s. på samma ställe i närmare 50 år, eller i Pinneviken i Lysekil. Ishavstång växer på stenar, block och blåmusslor främst på skyddade lokaler. Efter den giftiga algblomningen 1988, där sjöstjärnor och många andra arter slogs ut, blev det en kraftig nyetablering av blåmusslor som efter ett antal år i sin tur blev ett bra underlag för ishavstång att fästa sig på. Vill du veta mer om ishavstång och på vilka lokaler den förekommer i Öresund kan du hitta information i en artikel av Wikström, von Wachenfeldt & Kautsky 2002 publicerad i den vetenskapliga tidskriften Botanica Marina 45(6):510-517.

 

Read Full Post »

April månads alg blev spiraltång, Fucus spiralis, antyder att något hos denna tångart är spiralvridet. Spiralis kommer från grekiskan speira och betyder vrida ringla sig. Det är själva skotten som ofta är spiralvridna men inte alltid. Så det kan vara lite vilseledande. Men det är helt sant även om det är 1 april idag!

1 spiraltång

Bild från Saltö, i norra Bohuslän nära Strömstad. Lågvatten i maj med massor med torrlagd spiraltång med mängder av runda gulbruna förökningstoppar.

Spiraltången tål torrläggning under längre perioder och växer högst upp på klipporna på västkusten ovanför blåstången. Den saknar flytblåsor och är lätt att skilja från blåstång genom sina många klotrunda förökningstoppar. De ser ut som runda pärlor och sitter i nästan varje topp. Tittar man noga så syns det en liten steril kant på förökningstoppen vilket är ett typiskt karaktärsdrag för arten.

2 steril kant på receptakel

Spiraltången är samkönad vilket innebär att de bildas både ägg och spermier i samma förökningstopp och därmed kan självbefruktningen bli hög.

Precis som för de andra tångarterna sätter salthalten en gräns för hur långt söderut på svenska västkusten spiraltången förekommer. Den blir allt glesare utmed kusten i Halland och hittas fortfarande vid Kullen. Spiraltången klarar inte heller kraftig exponering av vågor utan växer på klippor i mer skyddade lägen. Speciellt skuggsidan på klipporna är gynnsamma platser där risken för uttorkning inte är lika stor under långvariga perioder med lågt vatten.

4 Vår flora i färg

När jag sitter här och läser i ”Vår Flora i Färg -Kryptogamer” med jättefina illustrationer och texter om alger skriver Mats Waern bland annat om spiraltången och ger ett förslag till en studie som jag inte vet om någon gjort ännu. Boken publicerades först gången 1976, tredje upplagan kom ut 1985.

Mats Waers förslag, som var professor i Uppsala och ägnade sitt liv åt att studera alger är att undersöka om båttrafiken som kan ge svall högre upp på klipporna men samtidigt kanske kan öka risken för att tången slits loss gynnar eller stör utbredningen av spiraltång i Bohusläns skärgård. Det finns studier i Stockholms skärgård som visar att färjetrafiken genom att de kör regelbundet och ger svall skapar något som liknar tidvatten och gör att det går att hitta blåstång och grönslick i ett bälte ovanför vattenlinjen.

Så här kommer en idé till att  göra ett litet projekt i sommar för någon? Rapportera gärna dina resultat till oss på Tångbloggen iså fall.

3 sommarminne på stranden

Avslutar med en bild full av sommarminnen!  Men stranden kan bli ännu finare utan …. Glad påsk önskar vi på Tångbloggen.

Read Full Post »