Maj månads alg är ishavstång, Fucus evanescens. Det svenska namnet ishavstång avslöjar att den kommer från kallare havsområden. Arten har sitt sitt ursprung i Norra Ishavet, norra delarna av Atlanten och Stilla Havet. Åker du till Island, Färöarna eller till den norska kusten norr om Trondheim är den ett vanligt inslag i tidvattenzonen. Här kan den bli upp till 66 cm lång men hos oss blir den oftast inte med än 10-25 cm. Den är tydligt gaffelförgrenad och saknar mittnerv i toppen av grenarna, alternativt är nerven inte lika tydlig och upphöjd som hos blåstången. Ishavstång har aldrig flytblåsor.
Ishavstångens långa förökningstoppar gör den lätt att känna igen jämte sågtången.
På danska kallas den ”langfrugtet klørtang” (långfruktig klotång) vilket syftar på de långa karakteristiska platta förökningstopparna som bildas på våren och finns kvar till hösten. Ishavstång är samkönad, d.v.s. förökningstopparna innehåller både spermier och ägg. Det betyder att det räcker med att en fertil individ driver in till en strand för att starta en ny population.
De tydligt långsmala förökningstopparna guppar i ytan invid stranden i Pinneviken i Lysekil.
Ishavstång hittades första gången 1924, d.v.s. för snart hundra år sedan i Bohuslän. De först 20 åren spred den sig snabbt och nu finns den utmed svenska västkusten ner till Öresund. I Norge rapporterades de första fynden i Oslofjorden, 1894 och i Danmark, 1948. Den viktigaste faktorn för att ishavstång skall sprida sig vidare in i Östersjön är salthalten. Är salthalten lägre än 8-10 promille blir befruktningen dålig och ishavstången har svårt att etablera sig.
Troligen har arten transporterats hit via fartyg, kanske som förpackningsmaterial ungefär som du kan se olika arter av tång i fiskdisken idag. De flesta lokaler är fortfarande i hamnområden, t.ex. i Strömstad där den funnits länge d.v.s. på samma ställe i närmare 50 år, eller i Pinneviken i Lysekil. Ishavstång växer på stenar, block och blåmusslor främst på skyddade lokaler. Efter den giftiga algblomningen 1988, där sjöstjärnor och många andra arter slogs ut, blev det en kraftig nyetablering av blåmusslor som efter ett antal år i sin tur blev ett bra underlag för ishavstång att fästa sig på. Vill du veta mer om ishavstång och på vilka lokaler den förekommer i Öresund kan du hitta information i en artikel av Wikström, von Wachenfeldt & Kautsky 2002 publicerad i den vetenskapliga tidskriften Botanica Marina 45(6):510-517.
Tångbloggen 