Mars månads vattenväxt är havsnajas, Najas marina. Det lättaste sättet att hitta havsnajas är att leta rätt på en riktigt grund och gärna lite avsnörd vik omgiven av vass. Sen kan det bli lite spännande för den växer i lös gyttja. Det bästa sättet att ta sig dit är i en roddbåt eller på en SUP-bräda. Så titta på en karta efter avsnörda laguner och större vassar utmed kusten. Den förekommer också i sötvatten med där är den sällsynt. Något att ge sig ut på jakt efter längs större delen av Östersjökusten. Den finns också i Danmark och Norge men där är den mindre vanlig. Kanske för att kusterna ser lite annorlunda ut med färre avsnörda vikar än vad som förekommer utmed Östersjöns kuster. Dessa vikars avsnörpning hänger ihop med landhöjningen. Grunda vikar eller flador genomgår med tiden ett antal stadier, från juvenil flada till flada, gloflada och glo. Till slut blir det en liten sjö. Under de olika stadierna dominerar olika vattenväxter och djursamhället förändras också. De vanligaste arterna av undervattensvegetation i glofladan är havsnajas och kransalger.
Havsnajas är en ettårig växt. Plantan blir mellan 10-60 cm hög, med små taggar vid internoden och längs de smala bladens kanter. Det gör att den är lätt att känna igen. Havsnajas blommar under sommaren från juli till september. Det finns få studier på hur växter som lever under ytan pollineras, speciellt där hon-och hanblommor sitter på olika plantor som hos havsnajas. Hos havsnajas lossnar ståndarknapparna från plantan och sprids med vattenrörelserna under 5-10 minuter. Pollenets livslängd förlängs ytterligare av att de innehåller många stärkelsekorn som ger dem energi för tillväxt. Resultatet visar att det är en lyckad strategi, för havsnajas har ofta en stor produktion av frön.
Gräsänder betar gärna på de grunt växande havsnajas-plantorna. Studier visar att frön som passerat genom ändernas tarmsystem gror bättre och genom att gräsänder flyger långa sträckor bidrar de till spridningen av havsnajas. Det är antagligen spridning med fåglar som gjort att den förekommer cirkumpolärt i både tempererade och tropiska vatten. Havsnajas förekommer inom ett brett temperaturintervall från 0-28 0C och används också som akvarieväxt. Varför inte testa och skaffa dig några havsnajas i en välsorterad akvarieaffär? Med sitt lite taggiga utseende kan den bidra till en ökad variation i akvariet och dessutom är den ju trevlig att titta på.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
Har blåstångens mognad och förökning påverkats av ökad temperatur i vattnet?
Nu är det dags att rapportera resultat av Uppgift 3: När startar blåstångens förökning hos dig? Frågan som vi vill få mer kunskap är om högre vattentemperatur resulterat i att blåstången blir mogen tidigare nu än under perioden 1992 – 96. Då, för ca. 25 – 30 år sedan, studerade vi mognaden och förökning på några lokaler vid Askölaboratoriet, i Sörmlands skärgård nära Trosa och i Bottenhavet nära Norrbyn, som är Umeå marina forskningscentrums fältstation. I år, 2022 under maj – juli har det kommit in många rapporter från flitiga deltagare i medborgarforskarprojektet –Algforskarsommar som drivs av Stockholms universitets Östersjöcentrum just om tångens förökning vid full-och nymåne. Vi tackar så mycket för alla bidrag!
I Östersjön finns en stor salthaltsgradient från Bottenhavet ner till Öresund som påverkar förekomsten av arter. En liknande gradient finns när det gäller vattentemperatur. Men denna gradient, och vad den innebär, diskuteras inte alls lika mycket som effekter av salthalt. Vattnets temperatur påverkar flera viktiga fysiologiska processer som respiration, produktion, tillväxt och mognad hos blåstången.
Förökningstoppar hos blåstång, Fucus vesiculosus anläggs under senhösten och övervintrar som knoppanlag precis som hos växter på land under vintern. När ljuset kommer tillbaka på våren ökar temperaturen i vattnet långsamt.
Anlagen syns som små förtjockningar i toppen i november-decemberI februari-mars syns förökningstopparna som små knottriga platta anlag.Att utveckla förökningstoppen från ett första litet anlag i november- till en mogen förökningstopp i maj-juni är en lång process som påverkas av vattentemperatur och tillgång på solljus.
Flytblåsor börjar tillväxa samtidigt som förökningstopparna, när vattnet hunnit bli ca 8 – 10 0C. De är släta och sitter till en början i toppen på många grenar. Allt eftersom grenen växer ovanför blåsorna, hamnar de längre ner. Flytblåsorna bidrar till att hålla plantan upprätt i vattenmassan.
I toppen på grenarna syns de helt nya och fortfarande ganska små flytblåsorna. Jämför med den gamla från förra året – längst ner till höger i bild.
Flytblåsorna fylls med syre som tången producerar. Det finns också blåstång som saknar flytblåsor. Hos dessa bestånd kan förökningstoppar när de mognar få en liknande funktion när de blir uppsvällda.
I samband med våra undersökningar under perioden 1992 – 94 blev blåstångens förökningstoppar mogna på Askö vid första fullmånen. Detta inföll vid slutet av maj eller början av juni. Stora utsläpp av ägg och spermier fortsatte ofta fram till fullmånen vid midsommar. Vid Drivören, Kronörens naturreservat nära Umeå i Bottenhavet, blev tången mogen först vid fullmånen i mitten på juli ca en månad senare.Det fanns en tydlig skillnad mellan hur mycket temperaturen varierade mellan de två områdena. I Bottenhavet var variationen i temperatur stor och det kunde plötsligt bli mycket kallt när djupvatten kom upp till ytan. Lokalerna vid fältstationen Askölaboratoriet ligger något mer skyddade och värmdes upp lättare och snabbare. Här varierade inte temperaturen så mycket. Från slutet maj och i mitten juni låg den ofta på runt 15 0C. Klart badbart.
Sammanställning av när blåstången i svenska kustvatten förökar sig. Till vänster en karta över de få äldre data som finns och till höger en karta över vad som rapporterats in i stort under säsongen 2022 maj -juli.
Har inte fått tag på någon karta från innevarande år så denna får duga tillsvidare. Det syns att vi har en tydlig temperaturgradient i ytvattnet utmed våra kuster – från ca 14 0C i Öresund, minskande till runt 12 0C vid Kalmar/Öland, bara ca 11 0C i Stockholms norra skärgård och ca 10 0C i ytan utmed kusten i Bottenhavet i slutet av maj. Beroende på hur skyddad lokalen är och om den t.ex. ligger långt in i skärgården eller ute vid en öppen kust kommer att påverkas hur fort den värms upp.
Så vad är bedömningen såhär långt? Har tidpunkten flyttats fram orsakat av en tidigare uppvärmning av vattenmassan när vi inte längre har så kraftiga och långa vintrar och längre perioder med is? Mildare vintrar borde ju leda till att vattnet inte kyls ner lika mycket under vintermånaderna och därmed kan värmas upp snabbare på våren när solen kommer tillbaka.
Tack vare alla inkomna rapporter från deltagare i Algforskarsommar, har vi nu fått en bättre bild av hur blåstången förökning sker utmed vår svenska kust. Rapporterna visar att blåstången blir mogen tidigare i de sydliga delarna av kusten, från Helsingborg- Kalmarsund och Öland och till Vånevik, Oskarshamn (Området innanför pilarna i den högra kartan). Den blir mogen ca en månad tidigare, dvs. 16 maj, jämfört med platser i Trosa och Stockholms skärgårdar och på Åland där förökningstopparna är färdiga att släppa sina ägg och spermier vid fullmånen först den 13 juni 2022. Jämför vi detta med tidpunkterna när blåstången förökade sig på Askö på 1990-talet inträffade det då mellan 9 – 19 dagar senare och vid några grader lägre temperatur. En förklaring kan vara att fullmånen/nymånen inträffar vid olika tidpunkt olika år. Detta för att månfasen påverkar när de stora utsläppen sker. En annan är att förökningstopparna blir mogna tidigare vid längre perioder av lägre temperaturer, t.ex. 12-13 0C vilket var fallet i de södra delarna utmed kusten i år.
Sen verkar det ta ytterligare en månad, till fullmånen den 17 juli i norra delen av Bottenhavet. Här finns det däremot för få data från 2022 för att kunna göra någon jämförelse med mitten på 1990-talet.
Så frågan är inte fullt besvarad ännu utan fler undersökningar behövs under kommande år. Den främsta orsaken är för få data och att tiden för när blåstången är mogen att släppa sina ägg och spermier är kopplade till fullmåne och nymåne. Vi saknar faktiskt även kunskap om vid vilken temperatur som de börjar bli mogna för sitt allra första utsläpp i de södra delarna av kusten, dvs Öresund till Oskarshamn och runt Öland och Gotland.
Nästa år kommer fullmåne att infalla den 6 maj, 4 juni och 3 juli och såklart nymånar däremellan. Vi som håller i projektet Algforskarsommar hoppas därför på att många av er är villiga att gå ner till stranden nästa år redan runt fullmåne den 6 maj och sedan upprepa undersökningen och rapportera resultaten tills ni hittar mogna förökningstoppar. Bli därför inte förvånad om du får en personlig förfrågan någon gång i slutet av april från oss. Det enda som behövs är att ta upp några grenar med förökningstoppar, snitta och se om de är mogna – det behövs inget bad, för det kommer att vara kallt i vattnet.
Avslutningsvis -igen ett stort tack från Ellen Schagerström och Lena Kautsky. Följ oss gärna på Tångbloggen.
Mars månads alg är brunalgen remtång, (Himanthalia elongata), som bara hittas ilanddriven utmed de norra delarna av svenska västkusten. Troligen kommer exemplaren som jag hittat på Saltö eller Svallhagen från norska kusten. Arten är marin och förekommer i Nordsjön och nordöstra Atlanten från Norge, via Irland och söderut till Portugal. Den växer på klippbotten, relativt grunt och där vågexponeringen är måttlig. På ställen där den är vanlig kan den bilda ett riktigt bälte precis under sågtången (Fucus serratus).
På bilden syns hur remmarna grenar sigBruna, uppspolade remmar på stranden i tångvallen.Remtång uppspolad på stranden är vackert guldbrun.
Remtången startar som små knappformiga thallus, upp till ca 3 cm i diameter med en kort stjälk som den sitter fäst med på botten. Från dessa växer det sedan ut långa bandformiga delar, remmarna, som är förökningsorganen.
Tre små ”knappar” av remtång.
Både knapparna och remmarna är antingen han- eller honindivider, precis som hos andra stora brunalger t.ex. blåstång och sågtång. Först produceras små knappliknande thalli i februari –maj och de nya små, små knapparna brukar bli synliga i början av mars för blotta ögat. Sedan växer de i genomsnitt till 10-25 mm i augusti. De knappar som har vuxit till ca 15 mm i november börjar utveckla remmarna med förökningsorgan under hösten och vintern. Remmarna växer och ökar snabbt i längd mellan februari till maj. Från juni och framåt släpper de vuxna plantorna ut sina könsceller vid lågvatten, i slem som ramlar/sjunker ner till botten. Reproduktionstiden är starkt platsberoende, troligen på grund av vattentemperaturen. Den optimala temperaturen för tillväxt är ca 10-12 grader C. Zygoterna hos remtång är mycket stora (ca. 0,2 mm) och tunga i jämförelse med de flesta tångarter. Efter befruktningen tar det 5-7 dagar innan rhizoider som fäster den mot underlaget utvecklas.
Remtång hör till Fucales och är unik genom att den investerar 98 procent av den totala biomassan i reproduktiv snarare än vegetativ vävnad. Remmarna förgrenar sig dikotomt ett par gånger och det är såklart dessa som gett arten sitt svenska namn, remtång. De kan bli upp till 2 meter långa! Det är dessa remmar som även gett arten lokala namn på många språk och som är de delar av algen som är populär att äta. På engelska kallas den för ”sea haricots” och ”sea spagetti” men också ”buttoweed”. Liknande namn är på tyska ”riementang”, på portugisiska ”cordas” och på franska ”spaghetti de mer”. Hur du kan tillaga dem? Kolla efter recept på länken ”cooking with sea spaghetti”
Här kommer den första rapporten från Algforskarsommar. Det känns roligt och spännande att projektet Algforskarsommar startat. Planen är att skriva en rapport varannan vecka. Första veckan fick vi några frågor och de allra första uppgifterna från nära utflödet av Ronnebyån. Enligt rapporten var vattenståndet -7 cm under medelvattenståndet och platsen låg öppen med ganska brant miljö runt omkring. Uppe vid Rådmansö, Norrtälje har vattenståndet varit lågt under ganska lång tid och högtrycket med solsken ser ut att fortsätta. Här finns flera platser med steniga långgrunda stränder där grönslick nu ligger torrlagd.
Stora långgrunda områden med stenar är torrlagda nu
Grönslicksbältet blir torrlagt och den översta biten är vit och dör.
Även bältet med grönslick på klipporna är torrlagda. Om detta fortsätter kan nog en del av grönslicken vissna, torka in och dö. Det betyder att Uppgift 3: att kolla hur grön grönslicksmattan är kanske blir lite svår att göra utmed delar av kusten.
Samtidigt kommer det att fungera bara det är lite mer vattenrörelse eller om högtrycket tar slut, men det är ju inget att längta efter. Annars är det bara att vänta lite och göra undersökningen om ett par veckor. I trakten vid Rådmansö är vattenståndet ca 10-12 cm under medelvattennivån och kommer man in i Bottenhavet hela 18 cm.
Svallvågor från de stora färjorna på väg från Kapelleskär gör att grönslicken kommer att dränkas i vatten lite då och då. Det räcker för att de skall överleva. Tofsarna har redan blivit ca 10-12 cm och har en vacker grön färg. Skulle ge den färgkod nummer 4 enligt skalan i Uppgift 3.
Uppgiften om hur mycket betare som förekommer i en tångruska funkar jättebra, och om de mest grunt växande blåstångsruskorna nästan är torrlagda så är det ju lätt att hitta några som växter lite djupare. Vattentemperaturen vid min brygga är nu ca 13 0C så det börjar bli ok att bada även om det är lite svalt att ligga i någon längre stund. Blåstången börjar sin tillväxt när vattnet blir ca 8-10 0C så den har hunnit med att växa flera centimeter.
Bild på tång med nya flytblåsor som är det första som växer ut i många av topparna på våren. Den delen av skottet är lite ljusare olivgrön och nu ca 3-4 cm lång.
När det gäller tångens förökningstoppar, dvs den sommarförökande formen, så bildas de under senhösten och övervintrar som små, små förtjockade toppar. När ljuset kommer tillbaka börjar de växa till och nu syns många förökningstoppar i ytan.
Förökningstopparna kan variera i färg och form och kan bli uppblåsta som de som syns på fotografiet från Skanssundet. Fotograf Camilla Bollner.
De kan t.o.m. se lite solbrända ut, och ha blivit lite brunaktiga av att ha legat ovanför ytan. Ser man förökningstoppar nu så är det den sommarförökande blåstången!
Vår tanke är att skriva ett antal inlägg om vattenbruk i svenska kustvatten för att belysa vad som hänt i ämnet och hur läget för vattenbruk ser ut idag. Planen är att bland annat berätta mer om algodling, musselodling och integrerade odlingssystem. Är det något speciellt Du, kära läsare, vill veta mer om är det bara att skriva i kommentarsfältet.
År 1983 kan tas som startpunkt för vattenbruk och algodling i Sverige. Under kommande år startade och gavs en kurs vid Stockholms universitet om Vattenbrukets ekologi, där vi bland annat besökte fiskodlingar runt om i Sverige och studerade den första musselodlingen på västkusten. Den låg nära Tjärnölaboratoriet och lämpade sig väl till att undersöka både tillväxten hos blåmusslorna, mängden påväxt av andra arter på repen och hur bottensamhället utvecklades under odlingen. Men mer om detta i kommande avsnitt om vattenbruket i Sverige.
Starten till det första avsnittet i vår vattenbruks-serie beror på att jag började städa i lådor när jag höll mig inomhus några dagar för att det snöande och blåste en massa. Resultatet blev att jag hittade några artiklar som skrevs 1983, för 37 år sedan. De handlade om att äta alger, för detta var tillsammans med algodling och vattenbruk högaktuella ämnen i Sverige.
Det första var känslan av att bläddra och minnas perioden när Fältbiologerna var otroligt aktiva och drivande för förändringar i natur- och miljövård. Framsidan på tidskriften ”Fältbiologen” 3/83 säger jättemycket. Hela numret handlar om Östersjön och hoten mot havet. Det tas upp många ämnen som är de samma som vi fortfarande har problem med och media skriver om än idag. Bekanta titlar är hotet av spridning av miljögifter, utsläpp av olja vid en tankolycka eller utsläppet av näringsämnen som bidrar till hög produktion av fintrådiga alger och cyanobakterieblomningar.
Framsidan är dramatisk och mörk
Här ger jag förslag på recept på alger.
När jag bläddrar vidare i tidskriften hittar jag på näst sista sidan en kort artikel med rubriken ”Alger – Kan Man Äta Det? ” där jag blivit utfrågad av Fältbiologen. Förslagen på recept är ungefär de samma som nu, även om antalet algarter vi äter har ökat. Det beror nog till stor del på att det har blivit mycket mera populärt med det asiatiska köket, där alger ingått traditionellt sedan lång tid tillbaka.
Samma år presenterar Forskningsrådsnämnden och Havsresursdelegationen en utredning kring möjligheterna för att utveckla vattenbruk, eller akvakultur, i svenska havsområden och sjöar. En av rapporterna handlar om just algodling och har titeln ” Tänk framåt – odla alger, vattenbrukets primärproducenter”. Det publiceras även rapporter om odling av fisk, kräftor och räkor. det skrivs även rapporter som tar upp frågor kring vattenbruk och miljöpåverkan, ekonomi och juridik.
Den alg som spränger jordens yta är blåstången! Men det är inte en art som ingår ibland de arter som odlas idag.
Marianne Pedersén, var då professor vid Stockholms universitet och intervjuas i Dagens Nyheter när hon presenterar rapporten den 15 september. Då importerade vi i Sverige alger till ett årligt värde av 100 miljoner kronor. Målsättningen var att undersöka möjligheterna till att svenska algodlingar skulle kunna rena vattnet, tillsammans med att kunna producera värdefulla produkter.
Det skrevs då som nu en hel del i media om framtida möjligheter för algodling i Sverige.
Utredningen föreslår framförallt odlingar på land, där större arter av algerna ligger i olika lager och sprayas med näringsrikt havsvatten. På så sätt blir tillväxthastigheten mycket snabbare än när algerna tillväxer i havet. Som förutspåddes i utredningen finns idag en algodling på land i Simrishamn där mikroskopiska alger odlas, t.ex. sötvattensarterna av grönalger Haematococcus pluvialis och Chlorella vulgaris men också den marina kiselalgen Phaeodactylum tricornutum. Det startades också lite musselodlingar och försök till att sälja musselkött som ett alternativ i hamburgare eller styckfrysta musslor att användas i matlagningen. Men tiden var kanske inte riktigt mogen ännu för detta mer exotiska inslag hos gemene man.
Det pågår idag också odling av två brunalger; skräppetare (Saccharina latissima), populärt kallad sockertång antagligen för att det låter godare och fingertare (Laminaria digitata) samt en grönalg, havssallat (Ulva lactuca). Odlingen till havs av brunalgerna startade ganska nyss, sedan 2014. Tångbloggen har redan skrivit några gånger om dessa odlingar och om skräppetare.
Idag importerar vi ca 70 % av havsproducerad mat och hela 90 % av all odlad fisk vi äter är importerad. Hur stort värdet är idag jämfört med för snart 40 år sedan har jag ingen siffra på, men den är säkert stor. Ett argumentet för att öka vattenbruket i Sverige är för att vi skall kunna bli mer självförsörjande genom att producera mer mat från havet samtidigt som transporterna minskas. Om dessutom produktionen kan bli hållbar och minska påverkan på havsmiljön är det ju klart ytterligare positiva effekter. Skall bli roligt att undersöka lite mer hur olika former av vattenbruk har utvecklats och hur framtiden kan komma att se ut. Del 2: kommer att handla om ”Vattenbruket med fokus på algodling”.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Nu har det varit blåsigt och ganska kallt så cyanobakterieblomningen som var på gång i Östersjön för ca två veckor sen har kommit av sig. Men när det blir riktigt soligt, varmt och lugnt väder kan de flyta upp till ytansom Tångbloggen beskrev i ett tidigare inslag. Fortsätter det att blåsa kanske det inte blir så mycket cyanobakterie blomning i Stockholms skärgård i år. Och ligger vindarna dessutom så att det meste blåser ner till t.ex. den polska eller estniska kusten kommer det också att bli mindre hos oss utmed den svenska kusten.
Vill du lära dig att känna igen cyanobakterier och skilja dom från mikroskopiska grönalger kan du prova på att samla in en blomning och lägga den på en tallrik med lite vatten.
Låt den stå varmt och torka in lite långsamt. Då kommer den blågröna färgen som finns i cyanobakterierna som också ibland kallats för blågröna alger synas tydligt där cyanobakterierna dör. Är det bara grönalger så fortsätter det att se grönt ut.
Den färgen kan också synas när det flyter in tjocka massor med cyanobakterier i strandzonen utanför vassen eller runt båten. Fotot är från 2018 när det var en riktigt kraftig blomning av cyanobakterier och jättevarmt.
Fick en hälsning från mitt barnbarn, Axel inför sitt sommarlov med några funderingar om att näringsämnen som vi släpper ut i Östersjön när vi pinkar inte bara försvinner. Det finns alltid små mikroskopiska alger eller stora alger som grönalgerna, grönslick, Cladophora glomerata eller tarmalger, Ulva spp. och brunalger som trådskick, Pylaiella littoralis eller på sommaren ofta cyanobakterier som kommer att ta upp näringen och producerar biomassa. Så det är mycket bättre att vattna en buske på land som kan behöva lite gödning. Östersjön har tillräckligt med näring!
Årets midsommarvecka startar fint med soligt och varmt väder. Genom att den senaste veckan har varit riktigt varm så har vattentemperaturen stigit snabbt. Nu är temperaturen hela 17.5 grader och i det allra tunnaste ytskiktet 18 grader. Men då gäller det att inte vara mer än någon centimeter tjock. Det som driver runt i ytan och gör vattnet grumligt är pollen från tallar och granar. Ställde till det lite när jag försökte fotografera ålnate, Potamogeton perfoliatus och borstnate Stuckenia pectinata som hör till gruppen snärpnate.
Det finns nu ganska långa skott av båda arterna vid bryggan, med det kommer att ta ett tag till innan de når upp till vattenytan och blommar. Nu är skotten från några decimeter till ca 0.5 meter.
Försöker du gräva upp en hel borstnateplanta kan det fungera fortfarande men senare i sommar kommer det att bli svårt. Från den övervintrande, lite djupare liggande knölen växer det nämligen ut ett första skott som sen skickar ut rhizom som förgrenar sig och vid varje led skjuter upp ett nytt skott.
Vita rhizom skjuter ut och ankrar plantan i bottens sediment.
Det är också riktigt skönt i vattnet så det går bra att kolla runt och vända på stenar i strandkanten och göra en massa kul observationer. Vad man hittar under stenarna blir hela tiden en överraskning.
Under den första stenen, där det fanns gott om utrymme, satt flera fina blåmusslor, Mytilus edulis, tillsammans med några båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis. För den med skarpa ögon sitter det en liten havstulpan, Balanus improvisus till vänster.
I kanten på nästa sten hittade jag två båtsnäckor och en oval dammsnäcka Radix balthica. På skalen syns att de hunnit med att tillväxa några millimeter.
Tydlig tillväxt på båtsnäckornas skal. Syns även lite på den ovala dammsnäckan.
Det syns en tydlig zon mellan skalet som bildades förra året och årets tillväxt. Bilden visar också hur vacker och varierad båtsnäckornas skal kan vara. Allt ifrån vackert rosa till smårandiga bruna eller svarta. Snäckorna är sötvattensarter och blir inte lika stora i Östersjöns bräckta vatten, bara ca 8 mm jämfört med ca 12 mm i sötvatten. Båtsnäckan är skildkönad och har han- och honindivider. De fortplantar sig en gång under sitt liv och äggen läggs i ett geléartat hölje. Där inuti utvecklas de nya snäckorna.
Små snäckor i väntan på att växa upp.
Hittade också en vackert stimmigt färgad tångmärla, gammarid under en av stenarna. De är inte lätta att artbestämma så den får vara med bara för att den hade så snygga ränder som genomlystes i solskenet.
En brunalgsart som också hunnit växa till och bli riktigt lång är sudare, Chorda filum. Några sudare som fäst sig på ett hjärtmusselskal (längst till vänster), hade lossnat och flutit upp med skalet när musslan dött. De längsta exemplaren av sudare är redan runt metern långa. I år verkar det vara ett gynnsamt år för denna art på både öst- och västkusten. Du känner lätt igen den på att den ser ut som ett kolansöre.
Högtrycket har gjort att vi fått riktigt lågt vatten, ca 20 cm under normalvattenstånd. Det innebär att grönslicksbältet ligger torrlagt och riskerar att vissna och dö och blåstången syns sticka upp i vattenlinjen. Så nu är det en utmärkt tid att ta sig en promenad i strandkanten och leta efter småkryp och alger.
Här kommer veckans rapport från Räfsnäs brygga. Temat är en uppföljning för att följa hur mogna förökningstopparna hos blåstång kommit i början av maj. Idag den 7 maj är fullmånen helt full kl. 12.00.
Fotot på fullmånen tog jag igår kväll.
Det är nog fortfarande förtidigt för att de skall ha hunnit bli mogna. Temperaturen i vattnet var 7.8 0C. Temperaturen behöver komma över 10 0C eller gärna lite till. Får se hur fort det blir varmare. Kanske redan till nymånen den 20 maj eller troligen kan det förstautsläppet av ägg och spermier ske på fredagen 5 juni.
Inne ibland vassen ligger flera plantor lösryckta eller har drivit in fastsittande på en sten. I ytan syns att det finns gott om förökningstoppar. När de blir lite uppsvällda kan de fungera som flytblåsor.
Tillväxten har börjat och det syns både på förökningstopparna och att anlagen av flytblåsor börjar växa till. Flytblåsorna börjar bli lite större och precis ovanför finns en kort smal ny tillväxt.
De nya delarna ser blanka ut och har ett tunt lager av slem på ytan som innehåller antibakteriella ämnen som hindrar att andra arter kan fästa på de nya skotten. Påväxten sitter längre ner på fjolårsskotten.
Ett grönslagsbälte håller på att utvecklas vilket är tidigt på året. Det kan bero på att vet varit en mild vinter och inte mycket is som skrapat bort de små övervintrande fästena av grönslicken. Samma sak gäller kanske också för den bruna trådalgen som satt inne i grönslicksbältet på många ställen. Det är korvsnöre, Scytosiphon lomentaria som var månadens all i februari, 2017.
Fotot på fullmånen tog jag igår kväll.
Tångbloggen 