Vår tanke är att skriva ett antal inlägg om vattenbruk i svenska kustvatten för att belysa vad som hänt i ämnet och hur läget för vattenbruk ser ut idag. Planen är att bland annat berätta mer om algodling, musselodling och integrerade odlingssystem. Är det något speciellt Du, kära läsare, vill veta mer om är det bara att skriva i kommentarsfältet.
År 1983 kan tas som startpunkt för vattenbruk och algodling i Sverige. Under kommande år startade och gavs en kurs vid Stockholms universitet om Vattenbrukets ekologi, där vi bland annat besökte fiskodlingar runt om i Sverige och studerade den första musselodlingen på västkusten. Den låg nära Tjärnölaboratoriet och lämpade sig väl till att undersöka både tillväxten hos blåmusslorna, mängden påväxt av andra arter på repen och hur bottensamhället utvecklades under odlingen. Men mer om detta i kommande avsnitt om vattenbruket i Sverige.
Starten till det första avsnittet i vår vattenbruks-serie beror på att jag började städa i lådor när jag höll mig inomhus några dagar för att det snöande och blåste en massa. Resultatet blev att jag hittade några artiklar som skrevs 1983, för 37 år sedan. De handlade om att äta alger, för detta var tillsammans med algodling och vattenbruk högaktuella ämnen i Sverige.
Det första var känslan av att bläddra och minnas perioden när Fältbiologerna var otroligt aktiva och drivande för förändringar i natur- och miljövård. Framsidan på tidskriften ”Fältbiologen” 3/83 säger jättemycket. Hela numret handlar om Östersjön och hoten mot havet. Det tas upp många ämnen som är de samma som vi fortfarande har problem med och media skriver om än idag. Bekanta titlar är hotet av spridning av miljögifter, utsläpp av olja vid en tankolycka eller utsläppet av näringsämnen som bidrar till hög produktion av fintrådiga alger och cyanobakterieblomningar.
Framsidan är dramatisk och mörk 
Här ger jag förslag på recept på alger.
När jag bläddrar vidare i tidskriften hittar jag på näst sista sidan en kort artikel med rubriken ”Alger – Kan Man Äta Det? ” där jag blivit utfrågad av Fältbiologen. Förslagen på recept är ungefär de samma som nu, även om antalet algarter vi äter har ökat. Det beror nog till stor del på att det har blivit mycket mera populärt med det asiatiska köket, där alger ingått traditionellt sedan lång tid tillbaka.
Samma år presenterar Forskningsrådsnämnden och Havsresursdelegationen en utredning kring möjligheterna för att utveckla vattenbruk, eller akvakultur, i svenska havsområden och sjöar. En av rapporterna handlar om just algodling och har titeln ” Tänk framåt – odla alger, vattenbrukets primärproducenter”. Det publiceras även rapporter om odling av fisk, kräftor och räkor. det skrivs även rapporter som tar upp frågor kring vattenbruk och miljöpåverkan, ekonomi och juridik.
Marianne Pedersén, var då professor vid Stockholms universitet och intervjuas i Dagens Nyheter när hon presenterar rapporten den 15 september. Då importerade vi i Sverige alger till ett årligt värde av 100 miljoner kronor. Målsättningen var att undersöka möjligheterna till att svenska algodlingar skulle kunna rena vattnet, tillsammans med att kunna producera värdefulla produkter.
Utredningen föreslår framförallt odlingar på land, där större arter av algerna ligger i olika lager och sprayas med näringsrikt havsvatten. På så sätt blir tillväxthastigheten mycket snabbare än när algerna tillväxer i havet. Som förutspåddes i utredningen finns idag en algodling på land i Simrishamn där mikroskopiska alger odlas, t.ex. sötvattensarterna av grönalger Haematococcus pluvialis och Chlorella vulgaris men också den marina kiselalgen Phaeodactylum tricornutum. Det startades också lite musselodlingar och försök till att sälja musselkött som ett alternativ i hamburgare eller styckfrysta musslor att användas i matlagningen. Men tiden var kanske inte riktigt mogen ännu för detta mer exotiska inslag hos gemene man.
Det pågår idag också odling av två brunalger; skräppetare (Saccharina latissima), populärt kallad sockertång antagligen för att det låter godare och fingertare (Laminaria digitata) samt en grönalg, havssallat (Ulva lactuca). Odlingen till havs av brunalgerna startade ganska nyss, sedan 2014. Tångbloggen har redan skrivit några gånger om dessa odlingar och om skräppetare.
Idag importerar vi ca 70 % av havsproducerad mat och hela 90 % av all odlad fisk vi äter är importerad. Hur stort värdet är idag jämfört med för snart 40 år sedan har jag ingen siffra på, men den är säkert stor. Ett argumentet för att öka vattenbruket i Sverige är för att vi skall kunna bli mer självförsörjande genom att producera mer mat från havet samtidigt som transporterna minskas. Om dessutom produktionen kan bli hållbar och minska påverkan på havsmiljön är det ju klart ytterligare positiva effekter. Skall bli roligt att undersöka lite mer hur olika former av vattenbruk har utvecklats och hur framtiden kan komma att se ut. Del 2: kommer att handla om ”Vattenbruket med fokus på algodling”.
Tångbloggen 