Den nyfunna kärleken till naturvetenskapen och upptäckarglädjen som spirade i början av 1800-talet drabbade inte bara herrar, även om de (oftast) var de enda som kunde utbilda sig mer formellt och göra sig en karriär och därmed ett namn som lever kvar inom området. Men visst fanns det kvinnor som också arbetade inom botaniken, och algologin.
En av dessa var Amelia Griffiths i England, som levde mellan 1768–1858. Hon omnämns i flera samtida verk under namnet Mrs Griffiths of Torquay, då hon flyttade till staden med sina barn efter att hon blev änka och levde ut sitt liv där. Torquay ligger på engelska sydkusten i Devon och är känt för sitt behagliga milda klimat. Det kallas ofta för Englands riviera, så det är lätt att tänka sig hur den sedan barnsben naturintresserade Amelia spenderade mycket av sin tid med att promenera längs stranden och leta efter strandfynd. På engelska kallas det för ”beachcombing” när någon går och kammar stranden efter fynd, och Amelia var ofta beskriven som en ”beachcomber”, men faktiskt även känd som amatör-algolog.
Som vi ofta berättar om här på Tångbloggen, så kan en tångvall berätta mycket om livet i vattnet utanför utan att du ens behöver bli blöt om fötterna. Precis detta tog Amelia vara på. Dessutom hjälper det ju att tidvattnet i England regelbundet för upp nytt material på stranden två gånger per dygn, men även blottlägger flera meter av algbältet under lågvatten. Det är bara att vänta på att algbältet kommer upp i luften och sedan kan man skutta ut i ett par grova kängor och samla alger av hjärtans lust utan ett enda litet simtag. Det är en lyx som vi inte har i Sverige, minsann.
Amelias intresse för livet i havet, särskilt då marin botanik, fick henne att inleda en korrespondens med den irländske botanikern och algspecialisten William Henry Harvey. (För våra yngre läsare var detta som att skicka sms, fast på papper, skrivet för hand med något som kallades penna. Detta var på den tiden när analog postutdelning fungerade.)
Genom hans råd och hjälp gjorde Amelia flera för vetenskapen viktiga insamlingar av alger, som hon skickade till honom som hjälp i hans arbete. Under den här tiden arbetade man så att olika forskare hjälpte varandra med insamling av arter från platser de befann sig som man sedan skickade till varandra, kanske i utbyte mot något man själv var intresserad av. Lite fint att tänka sig att pressade herbarieark av alger varit föregångare till dagens hockeykort.
Som tack för hjälpen och erkännande av hennes värdefulla insats, dedikerade harvey sin bok Manual of the British Algae (1841) till Amelia. Han skrev om henne vid ett tillfälle ”If I lean to glorify any one, it is Mrs Griffiths, to whom I owe much of the little acquaintance I have with the variations to which these plants are subject, and who is always ready to supply me with fruits of plants which every one else finds barren. She is worth ten thousand other collectors.” (Praeger 1913). Hon var alltså hans skickligaste fältarbetare som försåg honom inte bara med olika formvariationer av samma art, utan även var oslagbar vad det gällde att hitta fertila exemplar, något som är otroligt viktigt för en systematiker att ha.
Amelia var den första att vetenskapligt beskriva den fintrådiga rödalgen Ceramium agardhianum A.W.Griffiths ex Harvey 1841 (nu ändrad till C. deslongchampsii) och hon beskrev även Ceramium botryocarpum 1844. En slagning på hennes namn i AlgaeBase ger över 20 träffar på arter som hon, ofta i samarbete med Harvey, står som auktor (Griffiths ex Harvey).
Att hon namngav en art efter den samtida svenska botanikern Carl Adolph Agardh som var verksam i Lund, får mig att tro att de två var i kontakt med varandra. För Agardh namngav nämligen i sin tur rödalgs-släktet Griffithsia till hennes ära år 1817. Det visar på att Amelia även hade ett gott internationellt rykte skulle jag säga.
För den botanik-historiskt intresserade finns det flera arter och kollekt av Amelia Griffiths. Det är hon som är auktorn bakom namnet A.W. Griffiths inom botaniken. Vill du se Amelias herbarium så finns det på Royal Botanical Garden i Edinburgh, uppe i Skottland. Det finns så mycket mer att berätta om Amelia och de personer som hon i sin tur inspirerade och lärde upp, men det tar vi en annan gång.