Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘EMBS 2013’

Det är inte kul att få platsen att presentera först på morgonen efter konferensmiddagen. Men Katarina från Estland fick ändå en bra uppslutning och höll en intressant presentation om zebramusslan (Dreissena polymorpha)och hur den påverkar ekosystemet i den övergödda Pärnu viken i södra Estland.

Maillie Gall från Australien berättar en saga om två sjöborrar, där hon har jämfört populationsgenetiken hos de två sjöborrearterna Heliocidaris erythrogramma och Heliocidaris tuberculata för att se hur långt deras larver sprider sig. Det hon framförallt har undersökt är om tidslängden på det planktoniska larvstadiet spelar någon roll för spridningen. Det var mycket trevligt att vila de något trötta ögonen på vackra bilder av sjöborrar och Australiensiska vatten.

Jennifer Loxton höll en av konferensens häftigaste presentationer, enligt mig. Hon visade hur ett mossdjur (phylum Bryozoa) som kommit till engelska vatten nyligen från Japan, fortplantar sig något enormt. Med film och vackra mikroskopbilder fick vi se att de flesta idag kända mossdjur bildar en äggbula per individ, där en larv bildas som sedan simmar iväg och bildar en ny koloni. Det japanska mossdjuret producerar upp till fem bulor, samtidigt! Helt otroligt. Djuret är rött till färgen och trivs i kalla vatten med hög salthalt, så vi lär nog inte få se det vid svenska kusten.

Konferensens avslutande talare var Paul Somerfield från Plymouth Marine Laboratory, känd marinbiolog och statistiker som pratade om hur man bör använda sig av statistiken och inte lägga för stor vikt på det som är udda om man vill beskriva övergripande mönster, med titeln ”Putting the species back into community analysis”. Roligt, läggbegripligt och aktuellt!

Read Full Post »

Yellow Submarine 2013

Vi gick ut hårt redan på onsdagen med att skapa en lag-sång för att ligga bra till på stilpoäng. Tyvärr fick vi inte möjlighet att sjunga den, men det kommer nog fler tillfällen när tångsånger kan komma väl till pass.

Temat på årets tävling var gaelic games, vilket innebar träning i irländsk fotboll (mycket knepigare än den gamla vanliga versionen) och hurley, som är en våldsammare utomhusversion av innebandy….ungefär. Man får en klubba och har hjälm! Kul!!

Svenska hurley-kämpar!

Svenska hurley-kämpar!

I första deltävlingen skulle man balansera vattenkoppar på hurleyklubban genom en hinderbana, men det utbröt ett katastrofalt fuskande så det gick inte att döma något resultat. Svensk-fisk-dansk-estninska laget hade dock klart bäst teknik innan det gick över styr med svampkastningen.

Finalen var en dramatisk affär. Med en faktisk hårsmån och inte för mycket skador trots att två kloka huvuden slogs ihop i hög fart, var det Irland som tog hem spelet med Sverige (Kalle Norling är, som alltid, en klippa) som god tvåa.

Trofén delades ut senare på kvällen under konferensmiddagen under mycket applåder. Kvällen fortsatte sedan med irländsk dans till sena timmen. Tångbloggen tog sig hem i lagom sen tid och sov gott för att orka med morgondagen.

Read Full Post »

Niall McDonough från European Marine Board öppnade dagen. European Marine Board är ett partnerskap mellan 35 nationella marina/oceanografiska forskningsinstitut från 20 europeiska länder. Nyligen har man även knutit band med ett konsortium av universitet. Här arbetar man för att tillsammans ta fram en gemensam syn på vad som behövs och vad som bör prioriteras inom marin forskning i Europa, och förmedla detta till beslutsfattare inom EU. Det finns massor av bra rapporter som man kan ladda ner gratis på deras hemsida http://www.marineboard.eu
För den som vill lära sig mer om havet, drivs även ett projekt som heter Ocean Literacy, som vi ska försöka kika mer på och återkomma om-

Brenda Walles från Nederländerna ger oss mer information om ostron, vilket vi ju gillar. Med vitlök. Hon har undersökt ytterligare vilka möjligheter som finns med att använda ostronbankar som erosionsskydd vid exponerade kuster. Idag används de mest som vågbrytare, men de har även en större påverkan på sedimentbottnarna runt omkring dem. Den viktigaste faktorn för att få optimalt skydd har visat sig vara längden på revet, inte helt oväntat, men ostron har fler gynnsamma effekter som man skulle kunna utnyttja bättre än man gör idag. Och så är de så goda.

Katrin Bohn från Southampton University har deltagit i en studie av återkolonisering av gamla båtdockor i Liverpool som restaurerades i början av 80-talet. Studien påbörjades för flera år sedan av professor Stephen J. Hawkins. Restaureringen innebar att man tog bort stora mängder av ansamlat sediment i dockorna och satte tillbaks portarna för att kontrollera vattenflödet. Vattenkvaliteten och syrekoncentrationen i dockan förbättrades märkbart under de första sex åren, och nu har musslor, svampdjur och sjöpungar flyttat in.

Read Full Post »

Idag inledde vi rejält med syrefria bottnar utanför Mississippiflodens delta. Mississippi har ett avrinningsområde som täcker mer än 40 % av USA och lite in i Kanada. Helt enormt! Vad forskarna har sett är att när stora massor färskvatten kommer ut i havet, efter regn och stormar, så bildas zoner som är helt syrefria under varierande tidsperioder. Clifton Nunally arbetar i området, som kallas för The Mississippi Dead Zone. Dramatiskt!

Karin Troost från Holland ställde frågan om stilla havs-ostron (Crassostera gigas) tar över musselbankarna i Waddenhavet utanför holländska kusten. Det verkar variera med var i havet man undersöker. Östra Waddenhavet är nu starkt dominerat av ostron, men de skapar även substrat för musslor, så det blir mixade bankar med både musslor och ostron. I västra Waddenahavet har ostronen koloniserat områden utanför musslebankarna istället.
Det verkar som om man inte behöver oroa sig, ostronen kommer inte konkurrera ut musslorna. De kommer att flytta in och skapa blandade bankar, med mer komplexitet än tidigare. Det man inte vet ännu är hur ostronens inflyttning kommer att påverka de fåglar som äter musslor. Kommer de få svårare att komma åt musslorna? Ostron har otroligt skarpa kanter vilket fåglarna kanske helst undviker. Frågan är också om det kommer finnas mat till både ostron och musslor för att växa ordentligt, något som Karin jobbar på att beräkna.

Sarah Ann Woodin från USA, numera pensionerad (vilket inte betyder att man slutat forska), visar hur de har kartlagt spridning av larver längs Europeiska kusten (jepp, hon är Så cool, hon har spons av NASA) hos havsborstmasken Diopatra, som bygger fantastiskt vackra rör av skalbitar. Maskens larver sprids både naturligt via havsströmmar, men även via människor då den åker snålskjuts på musslor som flyttas mellan olika odlingar längs franska kusten. Det är en otroligt stor studie, men fördelen är att de får äta mycket musslor medan de jobbar. Undrar om de behöver en assistent?

På eftermiddagen presenterar vår estniska kollega Jonne Kotta om vikten av temporal och spatial skala när man pratar ekologi, och på vilka skalor man nu ser förändringar orsakade av klimatet. Förändringar på land, som de översvämningar som drabbade Europa under förra året till exempel, är tydliga och får mycket uppmärksamhet i media såklart. Men de förändringar som sker under vattnet är inte lika uppmärksammade, och inte heller lika väl kartlagda. Jonne har varit med och kartlagt stora delar av den estniska kusten. Ännu en gång diskuteras problemet med att det inte finns högupplösta kartor för havet, att vi bara ser små, små delar av havsbotten och att den mängd av modellering som behövs även måste kontrolleras med faktiska observationer.

Konferensens andra kvinnliga plenary speaker är Cindy Lee Van Dover som jobbar med hydrothermal vents (som skorstenar av varmvatten från vulkaner på havsbotten). Hennes presentation handlar om vilken påverkan människan har på dessa samhällen när de bryter mineraler här. Dessa miljöer anrikar många mineraler ur havsvattnet och kan växa sig mycket stora. En sådan, Godzilla, var 15 våningar hög (!!!) innan den rasade i en liten lokal jordbävning 1996.
Det är otroligt spännande med djuphavsforskning, där ekosystemen inte baserar sig på växter som fångar solenergi, utan är helt kemosyntetiserande och istället baseras på svavel. Cindy visar fantastiska bilder på vulkanutbrott under vattnet och hur det ser ut ett, två och tre år efteråt när djuren återkommer och nya strukturer byggs upp.
Det blir lite generade skratt när hon visar olika kategorier av skräp man hittar i djuphavet kring dessa miljöer. De flesta är kvarlämnad vetenskaplig utrustning. Som tur är klassas det mesta som mindre störande för miljön. Sedan den här typen av miljö upptäcktes för 34 år sedan har man gjort över 700 besök dit ner. Det efterlämnar en hel del av forskningens motsvarighet till kaffemuggar och cigarettpaket.

Så, problemen uppkommer om man ger sig på att bryta mineral, då framförallt svavel, i dessa områden. När strukturerna som byggts upp av mineralavlagringar försvinner, försvinner även djuren som är beroende av dem som boendemiljö och näring. Brytning medför även att det virvlar upp en massa sediment, vilket många djur inte uppskattar. Själva processen av brytning innebär idag även att man pumpar runt ytligare vatten ner till djupet, vilket orsakar en kemisk obalans.

Cindy dömer inte ut mineralbrytning, som faktiskt inte har påbörjats än i de områden hon arbetar med, men är mån om att man bör sätta upp gränser för hur mycket man är beredd att förlora av dessa unika miljöer och säkerställa att dessa gränser följs innan man börjar. Här finns en chans att göra rätt, eller åtminstone minsta möjliga fel.

Hege Vestheim, ursprungligen från Norge, forskar på deep sea brines (supersalta vattenlager)i Röda havet vid Saudiarabiens Universitet i Jeddah. Hege har undersökt 25 djuphavsbassänger längs Saudiarabiska kusten som har extrem hög salthalt. Här är miljön så extrem att de inte hittat något liv alls i vissa av dessa bassänger (en död bläckfisk räknas inte). I några av dem har man hittat pilmaskar (Chaetognatha), en mussla av familjen Solemya och några små anemoner som satt på en uppstickande struktur. Men allt eftersom de undersöker dessa saltpooler hittar de fler arter, och vi får se en ROV-film från några av poolerna på mer än 1000m djup, med flera kul nya arter. Coolt, Hege!!

Read Full Post »

Tisdag eftermiddag beslutade vi oss för att ta en promenad längs Galways kust ner till en pir som leder ut till en liten ö, där stadens sophantering är placerad. Vi hade hört att det fanns tång där. Vi fick även tips om att traska in till byggnaden bredvid konferensen där Galway Macroalgae research group sitter. Vi blev helt till oss när vi kom in i entrén och ser att det är ju här som AlgaeBase finns i fysisk form. Efter lite vimsande hittade vi hissen och tog oss upp. Tre förvånade forskare tittade upp från lunchen. ”Ni söker Mike” konstaterade de. ”Ääähh näää…” svarade vi och insåg att de redan var på väg att knacka på Mike Guiry’s dörr (stor, grå dörr i metall). Tackolov var han inte inne (vad skulle vi ha sagt till honom?) så de visade oss på en karta var man bäst kan komma åt havet och hitta alger i området. Schysst!

Efter denna nära-kändis upplevelse (lite jag-mötte-Lassie över att ha sett dörren till kontoret, på en nörd-nivå) traskade vi ner till hotellet, bytte om till mer fältanpassade kläder och gav oss av.

Det är något speciellt med havsluft. Den är liksom fetare på något sätt. Som om den är tjock med salt och hav. Vi kom ner till piren och såg genast att det fanns mycket tång! Och björnbär! Efter ett litet mellanmål klättrade vi ner på stenarna och började plocka tång och snäckskal. Numera är ju skålsnäckan Patella vulgata klassad som utdöd i Sverige. Den brukade spolas in till svenska västkusten som larv och sedan växa upp där, men den fortplantade sig faktiskt aldrig i Sverige. Nu har strömmarna ändrats lite så att larverna inte längre fylls på och de som en gång fanns har dött ut, så det var länge sedan jag hittade några stora skålsnäckor. Här fanns flera! Det fanns även stora fina gula skal av strandsnäckan Littorina obtusata(eller fabalis…) som slank ner i fickan de också.

Men så till tången. Jag plockade raskt av mig strumpor och skor, kavlade upp byxorna och vadade ut någon meter för att lycklig plocka upp en sten med Pelvetia caniculata, som jag inte sett live innan. Artkryss!!

Pelvetia caniculata - nytt artkryss

Pelvetia caniculata – nytt artkryss

Vi fann även mängder av knöltång Ascophyllum nodosum som var mycket större än hemma. Där ser man vad riktigt atlantvatten gör för tillväxten! Här är salthalten 35 psu, på svenska västkusten är den runt 28 psu.

Blåstången låg i vackra, blåsrika drivor. Hur kan man välja bara några få bitar, när man vill ta med sig hela väskan full? Här har blåstången inte ett par blåsor per år och förgrening, utan den gör verkligen skäl för namnet med upprepade blåspar längs grenarna. Fantastiskt!

Blåsrik blåstång

Blåsrik blåstång

Men, varför står mina skor nästan i vattnet? Jag ställde dem ju högt upp på….oj oj oj tidvattnet kommer in med hög hastighet! På med strumpor och skor fort och upp på piren igen!

Tidvattnet kommer in!

Tidvattnet kommer in!

Puh, man är ju inte van vid sådana fluktuationer när man jobbar i Östersjön. Vi traskade hem till hotellet igen för att lägga tången i press och tvätta saltet från skalen innan vi återvänder till konferensen.

Tångtripp i Galway

Tångtripp i Galway

Read Full Post »

Efter en mycket trevlig kväll med grill, öl och prat, har de flesta lyckats ta sig upp och hit till Bailey Allen Hall på universitetet för dagens första session på temat ”Kartlägga habitat och bestämma ekologisk status”. Som titeln indikerar är de flesta av presentationerna av lite mer byråkratisk karaktär.

Öppningstalare är dr David Connor, marinbiolog med över 30 års erfarenhet av marin övervakning och kartläggning (bland dem MESH som innefattar Östersjön), som nu är utlånad till EU för fyra år för att arbeta med EU’s Marina Vattendirektiv.

David visar flera av de kartor som man nu arbetar med för att få en överblick av Europas havsbottnar. Kartorna har en upplösning på 250x250m per pixel. Skulle man göra detta på land hade man missat mycket. Det är dock mycket svårare, och dyrare, att göra detaljerade kartor under vattnet. Förutom att kartlägga bottentyp (sediment, sten, sand) vill man även få med biologiska faktorer, energiutbyten och mycket mer. Målet är att Europas havsbottnar ska vara kartlagda ner till 5000 meters djup med relevanta faktorer i bra upplösning.

Dr. Matt Frost följde upp med att prata om de bentiska (botten) habitaten och deras klassificering inom EU’s Marina Vattendirektiv, och om huruvida det finns en hållbar förlust av habitat och om man kan mäta detta för att beräkna när det inte längre är hållbart. Grunden är EU’s habitatdirektiv. Studien han visar innefattar ett hundratal forskares arbete över några år, publicerat i kapitlet ”Habitat thresholds” i rapporten State of Seas 2010.

Matt belyser problemen med att få tag på pålitligt data från alla länder, och svårigheterna med att samla in data av god kvalitet på olika djup och i olika miljöer. Han avslutar med att säga att det behövs mer forskning innan vi kan sätta kvantitativa mål för habitat, att vi behöver bättre metoder men att det just nu inte är möjligt att varken sätta eller kontrollera kvantitativa habitatmål.

Xabier Guinda rapporterar hur de har lyckats implementera EU’s Vattendirektiv för intertidal och grunda bottnar i Spanien, Frankrike och Portugal och vilka metoder de har använt för att kartlägga dessa. Främst har de använt sig av transekter, vilket är samma som vi gör i Sverige.

Artem Isachenko berättar hur han har arbetat med att kartlägga lerbottnar med förekomst av Arctica islandica (islandsmussla) uppe i Vita Havet (dit vi på Tångbloggen är sugna på att åka för att samla lite tång).

För att hitta relevanta bottnar med rätt typ av sediment har de använt sig av side-scan sonar i Rugozerskaya sundet, och fått fram fina kartor av bottentopografin. De har även lyckats tolka sonar-signalen för att kunna bestämma täthet av den stora, väldigt tjockskaliga islandsmusslan i sedimentet, där den lever nedgrävd. Mycket praktiskt och bekvämt!

Artem har även kontrollerat framräknade siffror genom att ta bilder av botten och räkna antalet sifoner av islandsmussla som sticker upp ur leran (de är lätta att känna igen). Studien visar att islandsmusslan kan leva i tätheter upp till 400 individer per kvadratmeter!

Henna Rinne, vår finska kollega och vän, avslutar kartläggnings-temat med att presentera data från FINMARINET, som hon har arbetat med i nästan tio år. PProjektet är en del av Natura 2000, där de har arbetat med habitaten sandbankar (1110) och rev (1170), små öar och skär (1620) . Siffrorna är koden för habitatet inom Natura 2000.

Ett av de största problemen de har stött på när de försöker kartlägga den finska kusten är att få tag på data. Det finns, men är hemligstämplat. Om de får tag på data, får de å andra sidan inte publicera det. Vi från Sverige känner igen problemet och sympatiserar. Idag när varenda roddbåt har ett ekolog och en GPS med bättre upplösning än många sjökort, känns det inte längre aktuellt att skydda djupdata från lede fi (som säkert kan hitta det som behövs för en invasion via Google Maps).

Efter en kopp te och en bensträckare är det dags för en av konferensens två kvinnliga key-note speakers (totalt 9 st).

Professor Maria Byrne gjorde sitt examensarbete här i Galway en gång i tiden, men har sedan dess flyttat till Australien och arbetar med tagghudingar. Presentationen handlar om hur tagghudingarnas hela livscykel, från ägg till larv till juvenil och vuxen, påverkas av förändringar i vattenmiljön. För att en art ska klara av att överleva i en förändrad miljö måste alla stadier i livscykeln kunna genomföras. Tagghudingar bygger upp sin kropp med kalk, så de största hoten är försurning av havsmiljön (se gårdagens prat) och höjd vattentemperatur.

Två arter av sjöborrar har tydligt påverkats. En kallvattenart kryper sakta ner mot Antarktis och har minskat längs östkusten (Barriärrevet), medan en varmvattenart har ökat i antal och utbredning allt eftersom vattnet blivit varmare.

Maria och hennes forskningsgrupp har undersökt om responsen på stress av temperaturhöjning och försurning är olika beroende på om arten är polarlevande eller från tempererade vatten. Det verkar som om polararter är mest känsliga för en sänkning av pH, medan arter från tempererade och tropiska vatten verkar ha större förmåga att klara av försurning. Sänkt pH verkar vara den absolut viktigaste faktorn för överlevnad och tillväxt hos sjöborrelarver.

Om man då lägger till en temperaturhöjning på 3 grader Celsius till olika försurningsstadier och provar det på sjöborren Tripneustes gratilla, som odlas för mat i Asien, ser man att det blir en tydlig synergistisk effekt på tillväxten hos larverna, och i senare livsstadier även på gonaderna, vilket är det man äter. Således om det bara blir lite varmare men inte mycket surare, kommer sjöborrar från tropiska vatten trivas bra nere i södra Australien i framtiden. Frågan är hur det kommer att påverka resten av ekosystemet. Sjöborrar gillar ju exempelvis att gnaga på tång!

Hos sjöstjärnor har man istället sett att en höjning av temperaturen hindrar tillväxten. Det verkar som att känsligheten ligger i det planktoniska stadiet, så att arter som har larver med kort planktonstadie, som inte behöver bygga skelett innan de bottenfäller, påverkas mindre.

Det är alltid fantastiskt kul att lyssna på någon som forskat länge inom ett område och det är synd att tiden går så snabbt.

Read Full Post »

Efter ett välkomnande av Herman Hummel och Bob Kennedy startas konferensens första dag med fyra prat om klimatförändringar.

Inledande talare är professor Jason Hall Spencer från Plymouth University, England. Jason och hans grupp håller detta år på med forskning kring djupa korallrev i Arktis, satellit-spårning av fiskebåtar för att kartlägga möjliga reservat, samt studier av undervattensvulkaner och hur man med hjälp av dessa kan förutsäga effekter av försurning genom förhöjda koldioxidhalter i atmosfären.

En ökad mängd koldioxid i atmosfären påverkar balansen av karbonat och bikarbonat i havet, och därmed alla djur som bygger skal och skelett av kalk (musslor, snäckor, koraller, tagghudingar etc.). Effekten blir en försurning av havet, ocean acidification (OA). Försurning mäts i pH, där ett värde över 7 är basiskt och under sju är surt. pH i havet har sjunkit från 8.20 år 1800 till 8.05 år 2000. Det kan verka lite, men man ska tänka på att pH mäts på en logaritmisk skala. Man kan redan se effekter på mussellarver, där det är 20 % färre larver i vatten som har lägre pH.

Ytterligare en effekt av ökad mängd koldioxid i atmosfären är ökad temperatur. Detta påverkar flera arter i havet, som inte klarar av att leva i för höga temperaturer. Temperatur i kombination med försurning kan få förödande konsekvenser för det marina livet på en global skala.

För att försöka förstå hur försurningen och temperaturhöjningen kommer att påverka havens olika ekosystem, försöker forskarna genomföra experiment som sträcker sig över längre tid, helst över några generationer av olika organismer, för att kunna renodla orsak och verkan. Svårigheten är att lyckas få med alla parametrar när man gör ett experiment på lab, och tid är alltid en bristvara för ekologer.

Naturligt sura områden i havet finns till exempel utanför Sicilien, där sprickor från vulkanen Vesuvius bubblar upp koldioxid i vattnet. Här har man placerat ut olika mekanismer och undersökt hur de påverkats av det sänkta pH-värdet. Flera av våra större arter, som sjögräset Posidonia, verkar oberörda, men många av de arter som finns på sjögräset påverkas negativt, ibland saknas de helt. Framförallt är det rödalger med högt kalkinnehåll som försvinner.

Ytterligare ett potentiellt problem är att andra invasiva arter gärna tar över där sjögräs försvunnit. Det kan tyckas bra att någon fyller igen hålet, men dessa alger har inte samma ekologiska funktion som sjögräs, och dessutom hindrar de att sjögräs återetableras. Det är skillnad på makrofyt och makrofyt, minsann.

Vad händer då om man flyttar djur med kalkskelett mellan lågt och högt(normalt) pH? Beroende på vilken organism man flyttar, påverkas de mer eller mindre. Vissa visar tydligt att de klarar av att flyttas mellan normalt och surt pH så länge det är kallt, men om det sker under sommaren när det är som varmast i vattnet, så dör de.

Jason avslutar med att vi måste klassa koldioxid som en marin förorening och ju snabbare vi kan få beslutsfattare och politiker att förstå detta, desto bättre.

Dr. Andrea Gori fortsatte i samma spår med att visa hur de vackra kallvattenkorallerna, främst Dendrophyllia cornigera, påverkas av höjda temperaturer och försurning. Dendrophyllia återfinns bland annat på 200 meters djup utanför Kanarieöarna, där den är den dominanta bentiska (bottenlevande) arten.

Resultaten visar att dessa koraller klarar av ett ganska brett temperaturintervall, mellan 8-16 grader C. Studien visar att arten verkar trivas och växa bättre i tempererade miljöer (12-16 grader) än kallvatten, där Lophelia pertusa är den dominerande korallarten.

Vår finska kollega Tiina Salo visade data från studier av Zostera marina (ålgräs) som hon utfört på Roskilde Universitet i Danmark tillsammans med Morten Foldager-Pedersen.

Tiina predikar sjögräsets evangelium

Tiina predikar sjögräsets evangelium

Tiina och Morten har undersökt den interaktiva effekten av salinitet och temperatur, något som inte gjorts tidigare för sjögräs. Scenariot är framförallt relevant för Östersjön, där en sänkning av salthalten beräknas vara den största effekten av den pågående klimatförändringen.

Studien visar att salinitet och temperatur tillsammans har en effekt på sjögräset, framförallt på antal blad som bildas hos både unga plantor och vuxna individer. Generellt är unga plantor mer känsliga än vuxna, och dessa dog helt i behandlingen som utsattes för högst temperatur och lägst salthalt.

Således kommer framtida klimatförändringar påverka ålgräset i Östersjön, och dess vegetativa förökning kommer att bli viktigare för artens utbredning och överlevnad.

Sist ut innan kaffepausen (eller te, det är ju ändå Irland) är Dan Smale med en sammanfattning av extrema klimathändelser i marina miljöer, eller Marina Värmeböljor, och hur de kan påverka hela ekosystem.

Ett exempel är värmeböljan längs Australiens västkust 2011 som orsakades av extrema El Niño-förhållanden, och varade i två veckor. Innan värmeböljan fanns där täta kelpskogar, som inte klarade av värmen, då de redan levde på gränsen av sin värmetolerans. När kelpen försvann växte ytan igen med fintrådiga täta alger (turfs) som effektivt hindrar kelpen från att komma tillbaka. Nu har kelpskogen minskat markant, och detta har i sin tur påverkat mängden och arterna av fisk som finns i dessa områden. I gränsområdet, där kelpen tidigare fanns, återfanns även 6 av mobil invertebratfauna (sjöborrar, snäckor etc. ). Dessa arter har inte heller lyckats återetablera sig i det påverkade området, eftersom deras bas, kelpen, inte längre finns där.
Om två veckors värme kan ha en så pass stor effekt på ekosystemen, vågar man knappt tänka på hur en längre värmebölja skulle påverka livet i havet.

Mark Costello - på gudomligt uppdrag

Mark Costello – på gudomligt uppdrag

Efter uppfriskning med kaffe, te och kakor inleds sista passet av professor Mark J. Costello, ett tungt namn inom marin biologi som bland annat har varit med och grundat WoRMS. Han startar med att påpeka att i Bibelns skapelseberättelse gav Gud människan i uppdrag att namnge arterna (och kanske några fler irrelevanta uppdrag), och att han som systematiker jobbar på det. Titeln på hans presentation är ”Kan vi upptäcka Jordens alla arter innan de utrotas?”

Det uppskattade antalet marina arter som vi har identifierat idag ligger mellan 320, 000 – 760, 000 om man använder WoRMS, och 704, 000 – 972, 000 med olika uppskattningar och metoder. Mark belyser hur bristfälliga provtagningsmetoder kan ge så stora skillnader, samt att det är självklart att det finns fler arter i haven än på land, då haven är så mycket större.

Inte helt oväntat är det så att fysiskt stora grupper, som fåglar, valar och sköldpaddor, tidigt har upptäckts och kartlagts (för att inte säga jagats till utrotning), medan mindre organismer, som mossdjur och rörbyggande maskar har ”upptäckts” i större antal under senare år. Tittar man på tidsaxeln ser man en stor topp vid år 1900, när några stora expeditioner gav sig ut och samlade in stora mängder marina djur. Trenden sjönk givetvis under världskrigen, men har klättrat stadigt sedan 1950-talet. Vissa arter har dock beskrivits flera gånger. Kaskelotten har inte mindre än 19(!!) olika vetenskapliga namn. Ibland har det skett för att arten ser olika ut som ung och fullvuxen, eller så har hane och hona olika färger.

Mark uppskattar exempelvis att 61-64% av planetens alger är beskrivna (mikro- och makroalger). Delar man upp djur i mikrofauna (mindre än 1 mm) och makrofauna (större än 1 mm), ser man att det finns tio gånger så mycket mikrofauna än makrofauna. Man kan upptäcka mycket genom att se världen genom en lupp eller ett mikroskop.

Det blir humor på den nördigaste av nivåer, när han visar diagram över hur taxonomer (någon som arbetar med att beskriva nya arter, som Linné) ökat under åren, trots att ryktet säger att de minskar, hur det skiljer sig för marina och terrestra, mellan ensamma kontra sampublicerade artbeskrivningar och över de olika kontinenterna. Han avslutar med att summera att taxonomerna inte är ett utrotningshotat släkte men att det gissningsvis kräver mer för att hitta nya arter idag då så många redan är beskrivna. Han kritiserar de artiklar som påstår att det beror på att arter dör ut i allt snabbare takt.

Read Full Post »

Older Posts »