Tångbloggen

Idag inledde vi rejält med syrefria bottnar utanför Mississippiflodens delta. Mississippi har ett avrinningsområde som täcker mer än 40 % av USA och lite in i Kanada. Helt enormt! Vad forskarna har sett är att när stora massor färskvatten kommer ut i havet, efter regn och stormar, så bildas zoner som är helt syrefria under varierande tidsperioder. Clifton Nunally arbetar i området, som kallas för The Mississippi Dead Zone. Dramatiskt!

Karin Troost från Holland ställde frågan om stilla havs-ostron (Crassostera gigas) tar över musselbankarna i Waddenhavet utanför holländska kusten. Det verkar variera med var i havet man undersöker. Östra Waddenhavet är nu starkt dominerat av ostron, men de skapar även substrat för musslor, så det blir mixade bankar med både musslor och ostron. I västra Waddenahavet har ostronen koloniserat områden utanför musslebankarna istället.
Det verkar som om man inte behöver oroa sig, ostronen kommer inte konkurrera ut musslorna. De kommer att flytta in och skapa blandade bankar, med mer komplexitet än tidigare. Det man inte vet ännu är hur ostronens inflyttning kommer att påverka de fåglar som äter musslor. Kommer de få svårare att komma åt musslorna? Ostron har otroligt skarpa kanter vilket fåglarna kanske helst undviker. Frågan är också om det kommer finnas mat till både ostron och musslor för att växa ordentligt, något som Karin jobbar på att beräkna.

Sarah Ann Woodin från USA, numera pensionerad (vilket inte betyder att man slutat forska), visar hur de har kartlagt spridning av larver längs Europeiska kusten (jepp, hon är Så cool, hon har spons av NASA) hos havsborstmasken Diopatra, som bygger fantastiskt vackra rör av skalbitar. Maskens larver sprids både naturligt via havsströmmar, men även via människor då den åker snålskjuts på musslor som flyttas mellan olika odlingar längs franska kusten. Det är en otroligt stor studie, men fördelen är att de får äta mycket musslor medan de jobbar. Undrar om de behöver en assistent?

På eftermiddagen presenterar vår estniska kollega Jonne Kotta om vikten av temporal och spatial skala när man pratar ekologi, och på vilka skalor man nu ser förändringar orsakade av klimatet. Förändringar på land, som de översvämningar som drabbade Europa under förra året till exempel, är tydliga och får mycket uppmärksamhet i media såklart. Men de förändringar som sker under vattnet är inte lika uppmärksammade, och inte heller lika väl kartlagda. Jonne har varit med och kartlagt stora delar av den estniska kusten. Ännu en gång diskuteras problemet med att det inte finns högupplösta kartor för havet, att vi bara ser små, små delar av havsbotten och att den mängd av modellering som behövs även måste kontrolleras med faktiska observationer.

Konferensens andra kvinnliga plenary speaker är Cindy Lee Van Dover som jobbar med hydrothermal vents (som skorstenar av varmvatten från vulkaner på havsbotten). Hennes presentation handlar om vilken påverkan människan har på dessa samhällen när de bryter mineraler här. Dessa miljöer anrikar många mineraler ur havsvattnet och kan växa sig mycket stora. En sådan, Godzilla, var 15 våningar hög (!!!) innan den rasade i en liten lokal jordbävning 1996.
Det är otroligt spännande med djuphavsforskning, där ekosystemen inte baserar sig på växter som fångar solenergi, utan är helt kemosyntetiserande och istället baseras på svavel. Cindy visar fantastiska bilder på vulkanutbrott under vattnet och hur det ser ut ett, två och tre år efteråt när djuren återkommer och nya strukturer byggs upp.
Det blir lite generade skratt när hon visar olika kategorier av skräp man hittar i djuphavet kring dessa miljöer. De flesta är kvarlämnad vetenskaplig utrustning. Som tur är klassas det mesta som mindre störande för miljön. Sedan den här typen av miljö upptäcktes för 34 år sedan har man gjort över 700 besök dit ner. Det efterlämnar en hel del av forskningens motsvarighet till kaffemuggar och cigarettpaket.

Så, problemen uppkommer om man ger sig på att bryta mineral, då framförallt svavel, i dessa områden. När strukturerna som byggts upp av mineralavlagringar försvinner, försvinner även djuren som är beroende av dem som boendemiljö och näring. Brytning medför även att det virvlar upp en massa sediment, vilket många djur inte uppskattar. Själva processen av brytning innebär idag även att man pumpar runt ytligare vatten ner till djupet, vilket orsakar en kemisk obalans.

Cindy dömer inte ut mineralbrytning, som faktiskt inte har påbörjats än i de områden hon arbetar med, men är mån om att man bör sätta upp gränser för hur mycket man är beredd att förlora av dessa unika miljöer och säkerställa att dessa gränser följs innan man börjar. Här finns en chans att göra rätt, eller åtminstone minsta möjliga fel.

Hege Vestheim, ursprungligen från Norge, forskar på deep sea brines (supersalta vattenlager)i Röda havet vid Saudiarabiens Universitet i Jeddah. Hege har undersökt 25 djuphavsbassänger längs Saudiarabiska kusten som har extrem hög salthalt. Här är miljön så extrem att de inte hittat något liv alls i vissa av dessa bassänger (en död bläckfisk räknas inte). I några av dem har man hittat pilmaskar (Chaetognatha), en mussla av familjen Solemya och några små anemoner som satt på en uppstickande struktur. Men allt eftersom de undersöker dessa saltpooler hittar de fler arter, och vi får se en ROV-film från några av poolerna på mer än 1000m djup, med flera kul nya arter. Coolt, Hege!!