Tångbloggen

Efter en mycket trevlig kväll med grill, öl och prat, har de flesta lyckats ta sig upp och hit till Bailey Allen Hall på universitetet för dagens första session på temat ”Kartlägga habitat och bestämma ekologisk status”. Som titeln indikerar är de flesta av presentationerna av lite mer byråkratisk karaktär.

Öppningstalare är dr David Connor, marinbiolog med över 30 års erfarenhet av marin övervakning och kartläggning (bland dem MESH som innefattar Östersjön), som nu är utlånad till EU för fyra år för att arbeta med EU’s Marina Vattendirektiv.

David visar flera av de kartor som man nu arbetar med för att få en överblick av Europas havsbottnar. Kartorna har en upplösning på 250x250m per pixel. Skulle man göra detta på land hade man missat mycket. Det är dock mycket svårare, och dyrare, att göra detaljerade kartor under vattnet. Förutom att kartlägga bottentyp (sediment, sten, sand) vill man även få med biologiska faktorer, energiutbyten och mycket mer. Målet är att Europas havsbottnar ska vara kartlagda ner till 5000 meters djup med relevanta faktorer i bra upplösning.

Dr. Matt Frost följde upp med att prata om de bentiska (botten) habitaten och deras klassificering inom EU’s Marina Vattendirektiv, och om huruvida det finns en hållbar förlust av habitat och om man kan mäta detta för att beräkna när det inte längre är hållbart. Grunden är EU’s habitatdirektiv. Studien han visar innefattar ett hundratal forskares arbete över några år, publicerat i kapitlet ”Habitat thresholds” i rapporten State of Seas 2010.

Matt belyser problemen med att få tag på pålitligt data från alla länder, och svårigheterna med att samla in data av god kvalitet på olika djup och i olika miljöer. Han avslutar med att säga att det behövs mer forskning innan vi kan sätta kvantitativa mål för habitat, att vi behöver bättre metoder men att det just nu inte är möjligt att varken sätta eller kontrollera kvantitativa habitatmål.

Xabier Guinda rapporterar hur de har lyckats implementera EU’s Vattendirektiv för intertidal och grunda bottnar i Spanien, Frankrike och Portugal och vilka metoder de har använt för att kartlägga dessa. Främst har de använt sig av transekter, vilket är samma som vi gör i Sverige.

Artem Isachenko berättar hur han har arbetat med att kartlägga lerbottnar med förekomst av Arctica islandica (islandsmussla) uppe i Vita Havet (dit vi på Tångbloggen är sugna på att åka för att samla lite tång).

För att hitta relevanta bottnar med rätt typ av sediment har de använt sig av side-scan sonar i Rugozerskaya sundet, och fått fram fina kartor av bottentopografin. De har även lyckats tolka sonar-signalen för att kunna bestämma täthet av den stora, väldigt tjockskaliga islandsmusslan i sedimentet, där den lever nedgrävd. Mycket praktiskt och bekvämt!

Artem har även kontrollerat framräknade siffror genom att ta bilder av botten och räkna antalet sifoner av islandsmussla som sticker upp ur leran (de är lätta att känna igen). Studien visar att islandsmusslan kan leva i tätheter upp till 400 individer per kvadratmeter!

Henna Rinne, vår finska kollega och vän, avslutar kartläggnings-temat med att presentera data från FINMARINET, som hon har arbetat med i nästan tio år. PProjektet är en del av Natura 2000, där de har arbetat med habitaten sandbankar (1110) och rev (1170), små öar och skär (1620) . Siffrorna är koden för habitatet inom Natura 2000.

Ett av de största problemen de har stött på när de försöker kartlägga den finska kusten är att få tag på data. Det finns, men är hemligstämplat. Om de får tag på data, får de å andra sidan inte publicera det. Vi från Sverige känner igen problemet och sympatiserar. Idag när varenda roddbåt har ett ekolog och en GPS med bättre upplösning än många sjökort, känns det inte längre aktuellt att skydda djupdata från lede fi (som säkert kan hitta det som behövs för en invasion via Google Maps).

Efter en kopp te och en bensträckare är det dags för en av konferensens två kvinnliga key-note speakers (totalt 9 st).

Professor Maria Byrne gjorde sitt examensarbete här i Galway en gång i tiden, men har sedan dess flyttat till Australien och arbetar med tagghudingar. Presentationen handlar om hur tagghudingarnas hela livscykel, från ägg till larv till juvenil och vuxen, påverkas av förändringar i vattenmiljön. För att en art ska klara av att överleva i en förändrad miljö måste alla stadier i livscykeln kunna genomföras. Tagghudingar bygger upp sin kropp med kalk, så de största hoten är försurning av havsmiljön (se gårdagens prat) och höjd vattentemperatur.

Två arter av sjöborrar har tydligt påverkats. En kallvattenart kryper sakta ner mot Antarktis och har minskat längs östkusten (Barriärrevet), medan en varmvattenart har ökat i antal och utbredning allt eftersom vattnet blivit varmare.

Maria och hennes forskningsgrupp har undersökt om responsen på stress av temperaturhöjning och försurning är olika beroende på om arten är polarlevande eller från tempererade vatten. Det verkar som om polararter är mest känsliga för en sänkning av pH, medan arter från tempererade och tropiska vatten verkar ha större förmåga att klara av försurning. Sänkt pH verkar vara den absolut viktigaste faktorn för överlevnad och tillväxt hos sjöborrelarver.

Om man då lägger till en temperaturhöjning på 3 grader Celsius till olika försurningsstadier och provar det på sjöborren Tripneustes gratilla, som odlas för mat i Asien, ser man att det blir en tydlig synergistisk effekt på tillväxten hos larverna, och i senare livsstadier även på gonaderna, vilket är det man äter. Således om det bara blir lite varmare men inte mycket surare, kommer sjöborrar från tropiska vatten trivas bra nere i södra Australien i framtiden. Frågan är hur det kommer att påverka resten av ekosystemet. Sjöborrar gillar ju exempelvis att gnaga på tång!

Hos sjöstjärnor har man istället sett att en höjning av temperaturen hindrar tillväxten. Det verkar som att känsligheten ligger i det planktoniska stadiet, så att arter som har larver med kort planktonstadie, som inte behöver bygga skelett innan de bottenfäller, påverkas mindre.

Det är alltid fantastiskt kul att lyssna på någon som forskat länge inom ett område och det är synd att tiden går så snabbt.