I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.
En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.
Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.
Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.
Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.
Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka
Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.
På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.
I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän. Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.
De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.
Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike. Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758). Namnet edule fick arten av Linné redan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig. Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).
Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.
Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis) etc.
Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!
Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.
Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem. Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.
Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.
