Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Island’

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Read Full Post »

Havskål, Alaria esculenta är en av de absolut godaste av de större fleråriga brunalgerna. Andra namn för den är butare eller bevingad kelp. Det har den fått för att den har ett fint blad på båda sidor om mittnerven. Tyvärr växer den inte i våra vatten. Så det måste bli en tur till Norge till våren och plocka några blad. Vill man ta en lite längre tur så varför inte till Island, Grönland, Nordamerika eller till den Skotska kusten? Ett råd är att kolla upp tidvattnet så att det blir lättare att plocka havskål eftersom de växer på vågexponerade klippstränder nära eller strax under gränsen för lågvatten. Med rätt timing kan du kanske klara dig med sandaler och shorts för att plocka den. Men vi badglada tycker såklart bäst om när vi får plumsa i med mask och snorkel på tångjakt! Varför inte önska dig en tångplockarpåse i julklapp?

Read Full Post »

Fingertare, Laminaria digitata är en av våra stora fleråriga brunalger som kan plockas och tillredas på många olika sätt. Bästa tiden att skörda fingertare är på våren och tidiga sommaren. Klipp av de bandformiga övre delarna och lämna kvar stjälken och den rundade tillväxtzonen. Ta hem och klipp ner fingertare i mindre bitar i en soppa eller gör en smakrik pesto. Den fungerar även utmärkt att torka och förvara i skafferiet. Fingertare, som många andra arter, har skördats i Nordamerika och på Island för konsumtion sedan lång tid tillbaka. I Sverige publicerades den första sammanfattande studien över möjligheter och begränsningar för att odla alger på mitten av 1980-talet. Idag finns ett helt nytt intresse både för algodling och vilka arter som går att plocka och äta. Det tycker vi på Tångbloggen är jättekul! Vilka arter skulle du vilja odla?

Read Full Post »

Havskål, Alaria esculenta är en av de riktigt goda algarterna. Tyvärr hittas den inte så ofta i våra vatten och gör den det är det fastsittande på någon back eller annat föremål som kommit drivande hit. Närmaste lokal där den växer ligger nämligen på norska kusten, men dit går det inte att åka just nu. Då får det bli ett besök på en välsorterad affär med japanska och kinesiska torkade algprodukter. Här får du leta efter namnet wakame. Den används traditionellt i miso soppa.

Men först lite mer om själva algen och eftersom det är en stor brunalg, kallas den för kelp. Namn kan sätta igång fantasin och det är lätt gjort att läsa ordet havskål som hav- skål. Men det är havs-kål den heter, namnet kommer såklart från grönsaken kål.

Att den fått namnet havskål är för att den traditionellt använts som mat utmed norra Atlantens kustområden, på Grönland, Island, Skottland och Irland. Där har den ätits färsk eller kokats. På norska kallas den för butare som vittnar om att den taren har använts till husdjuren. Mitt- nerven har en spröd konsistens och kan ätas som färsk eller hackas i mindre bitar till en sallad.

Ett annat namn är bevingad kelp för att den har ett fint blad på båda sidorna om mittnerven. Havskål är fäst med hapterer, lite rotliknande utskott, mot botten. Med haptererna sitter den fast ordentligt även på vågexponerade klippor, där den ofta dominerar vegetationen.

Stjälken är flerårig. På den översta delen av stjälken sitter ett antal mindre blad som bär sporerna. De små sporbladen lär smaka bra.

Alaria esculenta, havskål, butare eller bevingad kelp. Tyvärr växer den inte i svenska vatten.

Det långa bladet, lamina, växer ut tidigt på året och kan bli ett par meter långt innan det lossnar på hösten eller vintern. Tillväxthastigheten hos bladet är stor, ca 20 cm/ månad under april och maj. Det är då man ska passa på att ta en tur till norska kusten och plocka ett blad eller två. Under juni och juli minskar tillväxten och bladet slits långsamt sönder av vågorna. Grunt växande individer slits sönder mer och bleks av solljuset. Bestånd på större djup, överlever.

Read Full Post »

Tänkte att nu när det inte blir så mycket resande på riktigt kan det passa att ta en tur ner i Kosterhavets mörker och se vad som gömmer sig för arter i det stora blå! Fotona kommer från Tjärnö laboratoriets akvarium där vi smög oss in för någon vecka sedan. Detta akvarium är som många andra stängt för allmänheten nu under Covid-19 tiden. 

I djupet skymtar en småfläckig rödhaj som vilar huvudet på skalet av en islandssnäcka.

Småfläckig rödhaj (Scyliorhinus canicula) är Sveriges vanligaste hajart som lever på djup mellan 25 – 300 meter. Den kan bli ca en meter lång och väger då max två kilo. Islandsmusslan (Arctica islandica) är av våra största musslor. De lever på sandiga mjukbottnar från 2 till 500 meters djup och kan bli riktigt gamla. På Island hittade man en mussla som uppskattades till att vara 507 år!

Bollmusslan lever nedgrävd, bredvid en cylinderros och en sjöstjärna på väggen.

Havskatt lever i klippskrevor ner till 200 meters djup, Med sina kraftiga tänder kan den krossa musslor och krabbor. Men det gör att de måste byta ut tänderna med jämna mellanrum. 

Havskatt och en cylinder ros, men piggvaren är så väl gömd att den är svår att få syn på.

Och tillslut är vi framme vid resans mål, i Kosterhavets djup där i mörkret skymtar ögonkorallrevet (Lophelia pertusa), en kallvattenskorall. Det gömmer sig flera andra arter, bland annat krabbor, ormstjärnor och sjöpungar i denna lilla bit av ett rev – alla unika för detta samhälle! 

En bit levande ögonkorall rev fylld med en mängd unika arter.

När många arter från större djup kommer upp till ytan upptäcker man hur färgrika de är. Så nästa vykort kommer att gå i rött, rosa och orange.

Read Full Post »

I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.

1 Projektet Scary seafood

En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.

Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.

2 Scary seafood. -den nya maten fårn havet

Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.

Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.

3 Odla hållbart? sjögurka 20190725

Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka

Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.

På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.

I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän.  Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.

De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.

Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike.  Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758).  Namnet edule fick arten av Linné redan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig.  Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).  

vacc8ar-skalbank-1

Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.

Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis)  etc.

Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!

Tjärnö tröja

Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.

Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem.  Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.

 

Read Full Post »