Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘botanik’

Släktet Sirodotia etablerades av den svenska algforskaren Johan Harald Kylin år 1912 för en alg som han hade samlat in och namngett som Sirodotia suecia, i en publikation med den härliga titeln ”Studien über die Schwedischen Arten der Gattungen Batrachospermum Roth und Sirodotia nov. gen.”. Ty detta skedde på den tiden då mycket av den naturvetenskapliga forskningen, framförallt på alger, i huvudsak kommunierades på tyska.

Kylin var en svensk fykolog (algforskare) som har namngett många arter. Han föddes som Johan Harald Olsson år 1879 nära Göteborg, men hans far ändrade deras efternamn till Kylin när Harald gick på gymnasiet eftersom han ansåg att Olsson var för vanligt. Kylin tog en magisterexamen från Uppsala universitet 1901, fortsatte sedan med att få en licentiatexamen i filosofi 1905 och 1907 utnämndes han till docent vid universitetet efter att ha disputerat på en fysiologisk avhandling.

I slutet av 1910-talet fick han anställning vid Lunds universitet som professor i botanik och stannade där fram till sin pensionering 1944. Kylin bedrev också mycket av sin forskning vid Kristinebergs zoologiska station vid Fiskebäckskil i Bohuslän, som han besökte under ett flertal sommarlov. Så det känns ju lite extra kul att vi så att säga delar arbetsplats, även om det inte sker samtidigt.

Som taxonom var Kylin intresserad av ordningarna Rhodophyta (rödalger) Gigartinales och Rhodymeniales, samt familjen Delesseriaceae. Han var ansvarig för Rhodophyta-sektionen i K. Linsbauer och G. Tischlers Handbuch der Pflanzenanatomie (1922) och A. Engler och K.A.E. Prantls Natürliche Pflanzenfamilien (1887-1915). Men han studerade även de marina algerna vid den skandinaviska kusten i allmänhet, med fokus på deras biokemi och ekologi. Kylin skrev nämligen också monografier för flera grupper av brunalger (Phaeophyceae), inklusive ordningen Fucales och familjen Chordariaceae.

Och eftersom vår alg för maj månad är just en rödalg, så var Kylin intresserad, även om den förekommer i sötvatten. Då han beskrev arten var den den enda arten i släktet Sirodotia, men vanligt förekommande i Sverige. Typlokalen ligger i Skåne, men arten finns i stort sett på alla kontinenter, även i Australien och Aotearoa (Nya Zealand). Arten har beskivits av flera olika fykologer och har därför haft en massa olika namn på olika lokaler; S. fennica, S. sinica, S. tenuissima, S.yutakae för att nämna några. Men den senaste forskningen som baserar sig på genetiska analyser, visar att de alla är varianter av Sirodotia suecia. Ett tag var den även flyttad till ett annat släkte, Batrachospermum suecicum (Kylin) Necchi & Entwisle 1990, men nu är den åter som Sirodotia suecia. Det ska dock påpekas att det verkar ha varit mycket små skillnader som särskiljde mellan de olika arterna, vilket ju kan ha varit orsakat av exempelvis miljöfaktorer.

Det finns tyvärr inte särskilt mycket information om arten, utöver det som står i Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater floridae of Sweden”. Bålen är 2-8 cm, sparsamt slemmig och mycket rikligt grenad, särskilt under försommaren. Till färgen beskrivs den vara mörkgrön, särskilt de grövre formerna, med en blå ton. De basala delarna i vissa vatten övergår sedan till rostrött, vilket sedan sprider sig till hela bålen. Det kan förekomma tunna, genomskilninga hår i topparna. Dessa är troligtvis för att öka upptag av något näringsämne och speglar då sannorlikt vattenkemin på lokalen. Grenarna är nästan cylindriska, med gradvis avsmalnande apex. Längden mellan internoder varierar kraftigt (180-940 mikrometer) så att den kan antingen se tunn och skir eller kort och grov ut.

I en artikel från Mexico har forskarna sett att förekomsten av gametofyt-stadiet är positivt korrelerad med koncentrationerna i vattnet av mängden löst organiskt material (DOM), specifik konduktivitet och total jonkoncentrationen. Gametofyterna finns under hela torrsäsongen men försvinner under regnperioden, då den verkar byta stadium i livscykeln. Gametofyterna växte under näringsrika, eutrofierade förhållanden och specifika mikrohabitatförhållanden: hög strömhastighet (66–122 cm per sekund), låg bestrålning (75–263 µmol fotoner m⁻² s⁻¹) och grunt djup (7–26 cm). Den procentuella täckningen av gametofyter i det område de undersökte varierade från 5–90 % . Vissa morfologiska och reproduktiva egenskaper verkar vara anpassningar till hög strömhastighet, som riklig förekomst av sekundära grenar, spermatangier och carpogonia.

Sirodotia suecia. Bild från artikeln Survey and distribution of Batrachospermaceae (Rhodophyta) in tropical,
high-altitude streams from central Mexico
, av Javier Carmona Jiméneza & Gloria Vilaclara Fatjób. Publicerad i Cryptogamie, Algol., 2007, 28 (3): 271-282

En hel del arbete med arten har även gjorts av den lettiske fykologen Heinrichs Skuja, som vi berättar mer om en annan månad. Tills dess hoppas vi att ni håller ett öga öppet när ni går förbi något vattendrag där ni bor och ser om där förekommer några sötvattensalger. Nu börjar ju dessutom värmen komma tillbaka, så tillväxten komemr ta fart! God jaktlycka!

Read Full Post »

Den nyfunna kärleken till naturvetenskapen och upptäckarglädjen som spirade i början av 1800-talet drabbade inte bara herrar, även om de (oftast) var de enda som kunde utbilda sig mer formellt och göra sig en karriär och därmed ett namn som lever kvar inom området. Men visst fanns det kvinnor som också arbetade inom botaniken, och algologin.

En av dessa var Amelia Griffiths i England, som levde mellan 1768–1858. Hon omnämns i flera samtida verk under namnet Mrs Griffiths of Torquay, då hon flyttade till staden med sina barn efter att hon blev änka och levde ut sitt liv där. Torquay ligger på engelska sydkusten i Devon och är känt för sitt behagliga milda klimat. Det kallas ofta för Englands riviera, så det är lätt att tänka sig hur den sedan barnsben naturintresserade Amelia spenderade mycket av sin tid med att promenera längs stranden och leta efter strandfynd. På engelska kallas det för ”beachcombing” när någon går och kammar stranden efter fynd, och Amelia var ofta beskriven som en ”beachcomber”, men faktiskt även känd som amatör-algolog.

En svensk tångvall är inte lika artrik som en engelsk, men kan vara väl så intressant.

Som vi ofta berättar om här på Tångbloggen, så kan en tångvall berätta mycket om livet i vattnet utanför utan att du ens behöver bli blöt om fötterna. Precis detta tog Amelia vara på. Dessutom hjälper det ju att tidvattnet i England regelbundet för upp nytt material på stranden två gånger per dygn, men även blottlägger flera meter av algbältet under lågvatten. Det är bara att vänta på att algbältet kommer upp i luften och sedan kan man skutta ut i ett par grova kängor och samla alger av hjärtans lust utan ett enda litet simtag. Det är en lyx som vi inte har i Sverige, minsann.

Amelias intresse för livet i havet, särskilt då marin botanik, fick henne att inleda en korrespondens med den irländske botanikern och algspecialisten William Henry Harvey. (För våra yngre läsare var detta som att skicka sms, fast på papper, skrivet för hand med något som kallades penna. Detta var på den tiden när analog postutdelning fungerade.)

Genom hans råd och hjälp gjorde Amelia flera för vetenskapen viktiga insamlingar av alger, som hon skickade till honom som hjälp i hans arbete. Under den här tiden arbetade man så att olika forskare hjälpte varandra med insamling av arter från platser de befann sig som man sedan skickade till varandra, kanske i utbyte mot något man själv var intresserad av. Lite fint att tänka sig att pressade herbarieark av alger varit föregångare till dagens hockeykort.

Vad kan jag tänkas få i utbyte mot det här pressade korvsnöret (Scytosiphon lomentaria),tro?

Som tack för hjälpen och erkännande av hennes värdefulla insats, dedikerade harvey sin bok Manual of the British Algae (1841) till Amelia. Han skrev om henne vid ett tillfälle ”If I lean to glorify any one, it is Mrs Griffiths, to whom I owe much of the little acquaintance I have with the variations to which these plants are subject, and who is always ready to supply me with fruits of plants which every one else finds barren. She is worth ten thousand other collectors.” (Praeger 1913). Hon var alltså hans skickligaste fältarbetare som försåg honom inte bara med olika formvariationer av samma art, utan även var oslagbar vad det gällde att hitta fertila exemplar, något som är otroligt viktigt för en systematiker att ha.

Amelia var den första att vetenskapligt beskriva den fintrådiga rödalgen Ceramium agardhianum A.W.Griffiths ex Harvey 1841 (nu ändrad till C. deslongchampsii) och hon beskrev även Ceramium botryocarpum 1844. En slagning på hennes namn i AlgaeBase ger över 20 träffar på arter som hon, ofta i samarbete med Harvey, står som auktor (Griffiths ex Harvey).

Att hon namngav en art efter den samtida svenska botanikern Carl Adolph Agardh som var verksam i Lund, får mig att tro att de två var i kontakt med varandra. För Agardh namngav nämligen i sin tur rödalgs-släktet Griffithsia till hennes ära år 1817. Det visar på att Amelia även hade ett gott internationellt rykte skulle jag säga.

För den botanik-historiskt intresserade finns det flera arter och kollekt av Amelia Griffiths. Det är hon som är auktorn bakom namnet A.W. Griffiths inom botaniken. Vill du se Amelias herbarium så finns det på Royal Botanical Garden i Edinburgh, uppe i Skottland. Det finns så mycket mer att berätta om Amelia och de personer som hon i sin tur inspirerade och lärde upp, men det tar vi en annan gång.

Read Full Post »