Här kommer en kort rapport från mitten av januari och 3dje februari, just när isen lagt sig i viken. I mitten på januari var det kallt och snöigt på brygga. Vassen som sticker upp ur vattnet har en liten isklump runt strået. Och solen skiner. Det finns gott om tångmärlor och jag hittade också ett hus till en nattsländelarv. Det var gått om grums och slam i tångruskan efter att det blåst och materialet lagt sig på plantorna och på botten.
Många tångmärlor, några nattsländelarver och bitar av borstnate tillsammans med mycket slam har samlats i tången
På morgonen den 3dje februari sken också solen och det låg en tunn is över viken. Första tanken var att nu går det nog inte att kolla om det finns några smådjur kvar när jag tittade ner i vattnet där plantorna knappt syntes.
Första isen under 2022 vid bryggorna i Räfsnäs.
Provade att dra i snöret och isen var så tunn att det gick att få upp den genom isen.
Tången syns knappt genom isenTångruskan påväg upp ur isen.
Det fanns en hel del tångmärlor som gömt sig i tången och nu låg inne emellan små blöta snö och isbitar. Det försökte simma lite men fick fort komma ner i havet igen tillsammans med tångruskan.
Lite stelfrusna tångmärlor som fort fick åka tillbaka i vattnet.
Idag är nästan all is borta utom längst inne i viken mellan bryggorna och dimman ligger tjock. Det dröjer flera månader till innan det är dags för årets första dopp för min del. Men jag återkommer med rapporter om vad som händer med djurlivet i tången. Och väntar på de första vårtecknen.
Vi från Tångbloggen vill framföra våra hjärtliga gratulationer till Åsa Austin som idag försvarat sin avhandling ”Aquatic vegetation in coastal ekosystems- The role of biotic integrations and environmental change for ekosystem functions and resilience in the Baltic Sea” med bravur! Såhär i Corona tider får det bli på avstånd – men det var ett nöje att höra på presentationen och diskussionen med opponent, professor Matthew Bracken,University of California, Irvine, US och och en internationell betygsnämnd bestående av Prof. Alf Norkko (University of Helsinki, Finland), Prof. Irmgard Blindow (Greifswald University, Germany) and Dr. Patricia Prado (Institute of Agrifood Research and Technology, Spain).
Åsa presenterar avhandlingen och sina frågeställningarFiguren visar hur vegetationen påverkar grumlighet i vattnet och hur sediment ansamlas och sjunker till botten inne i vegetation så att vattnet blir klarare.
Avhandlingen har många bra figurer som beskriver vilka funktioner och processer som Åsa studerat i de fyra artiklarna som ingår i avhandlingen. De gör den lättläst och pedagogisk, precis som Åsa’s presentation under disputationen.
Från oss på Tångbloggen var det extra intressant att höra flera ställa frågor och konstatera att den frilevande formen av Fucus vesiculosussom kan bilda större eller mindre inslag inne ibland den rotade vattenvegetationen har en viktig funktion för att minska uppgrumling av sediment från botten. En annan viktig funktion jämfört med många vattenväxter är att den frilevande blåstången finns kvar året runt jämfört med växterna som till stor del vissnar ner under vintern. Då blir tången en plats för små kräftdjur och annan fauna att hitta skydd och mat i under vintern.
Några frilevande blåstångsplantor liggande på botten mellan kransalger. Foto: S. Qvarfordt.
Tyvärr kunde vi inte vara med på plats och skåla – så vill vi härmed utbringa ett fyrfaldigt HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! från Lena och Ellen.
Slutet på december och början på januari har varit kalla men det ligger fortfarande ingen is på havet. Inte ens i en skyddad vik som vid min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö. Vid nyår när vi var på västkusten vid Tjärnö marina forskningsstation vad det riktigt lågt vatten några dagar. Sundet mellan Tjärnö och Saltö, nära Strömstad, låg nästan helt torrlagt och med lite is i kanten.
Is och snö i kanten på sundet där botten nästan är torrlagd.
Nu längtar man inte efter att stoppa ner händerna i vattnet som är runt 0 grader eller t.o.m. någon minusgrad. Så det är lätt att nöja sig med att leta efter lite skal in tångvallen. Det är lätt att hitta många olika arter på stranden vid Saltö. Extra vackert blir det med en fin kant av frost på skalen. Arctica islandica, islandsmusslan har stora skal som ligger kvar länge på stranden. Till arter som finns på både ost- och västkusten hör sandmusslan, Mya arenaria och hjärtmusslan, Cerastoderma edule.
Artrikt samhälle av snäckor och musslorArctica islandica skal med vacker rimfrost
Hemkommen efter nyår till Östersjön och min hemma strand, på Rådmansö, Norrtälje, insåg jag att det låg många skal i tångvallen här också, men i tångvallen var det mycket mer löv och vassbitar. Hittade också några skal av trädgårdssnäckor som ramlat ner och hamnat i tångvallen.
Sjöängen på Rådmansö, med ett litet dike där smältvatten rinner ut i havet.Skal av snadmussla, hjärtmussla och dammsnäckorSkal av trädgårdssnäcka ibland löv och tång.
För att hålla koll på djurlivet i tången när det är ruskigt kallt i vattnet, har jag knutit fast några plantor som sitter på mindre stenar (gör att de har en tyngd som håller dom nere mot botten). Så det är bara att hiva upp plantan och skaka av djuren i den vita baljan.
Två tångplantor knutna vid en av bryggpollarna. En tångplanta kollas vad som gömmer sig ruskan.
Sen förra gången när jag kollade vilket var den 5 december har de små tångmärlorna vuxit till och det kryllar av dom från en enda tångruska. Däremot var det inte många tånggråsuggor, hittade bara en enda och två nattsländelarver. Att de klarar av att simma eller röra sig i det kalla, kalla vattnet är fantastiskt.
Utöver mycket sedimentpartiklar som hamnat i tången efter blåsten var det gott om tångmärlor. Syns också ett skott av borstnate i mitten av baljan.
Jag frös ordentligt om händerna när jag sänkte tillbaka tången i vattnet och hällde tillbaka de flesta av djuren. Tog med mig lite vatten och några tångmärlor och en tånggråsugga och har ställt dom i vårt uterum med lite tång som mat och skydd. Där är temperaturen ca +5 0C. Rapport om hur mycket de ätit kommer om några dagar eller om de inte har någon större aptit förrän temperaturen blir högre?
IPCC (The intergovernmental Panal of Climate Change) rapporten från FN:s mellanstatliga klimatpanel som sammanställer det rådande vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar, släpptes i veckan. Rapportens resultat och slutledningar kring människans påverkan av klimatförändringar har diskuterats i media tillsammans med vilka åtgärder som kan sättas in för att minska utsläpp av växthusgaserna koldioxid och metan till atmosfären. En sammanställning om IPCC rapporten går att hitta på Naturvårdsverkets hemsida.
Resultaten som presenteras i rapporten utgår ifrån modellering och är på en stor övergripande skala, inte nere på den regionala eller småskaliga nivån, dvs hur kommer olika vegetationssamhällen på bottnarna i Östersjön att förändras? Går det att säga något om skillnader av effekterna på hårda klipp- och stenbottnar jämfört med sandiga och riktigt mjuka bottnar? Även om vi inte har några modeller på denna lilla lokala skala, vet vi en hel del om vilka arter som är vanliga och dominerar på respektive bottentyp och om de är marina eller sötvattensarter.
Under ytan i Östersjön finns ett rikt landskap med en mosaik av olika typer av vegetationsklädda bottnar. Det ekosystem som i många havsområden bedöms binda in mest kol är sjögräsängarna. I södra delen av Egentliga Östersjön, där salthalten är högre, dominerar sjögräset, ålgräs Zostera marina. Där kan det bilda större undervattensängar. Men ålgräs är en marin art som förväntas minska sin utbredning när tillrinningen av sötvatten ökar och Östersjön blir allt mer utsötad. Ålgräs försvinner när salthalten är under 4-5 promille. Gränsen för ålgräs går idag ungefär vid Ålands hav. Men det innebär inte att de stora grunda sedimentbottnarna blir tomma, helt utan vegetation.
Borstnate och ålnate har välutvecklade rot och underjordiska stammar som övervintrar och kan fylla ålgräsets funktion.
Istället finns redan artrika undervattensängar där olika sötvattensarter, som ålnate, Potamogeton perfoliatus, borstnate, Stuckentia pectinata, axslinga, Myriophyllum spicatum och vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii, växer i blandbestånd. Och de kommer att breda ut sig allt mer.
Fotot är från Östersjöhuset på Skansen där det finns en utmärkt utställning om Östersjön idag och imorgon. På bilden syns en tångräka i förgrunden tillsammans med klotalg Aegagropila linnaei och många axslingor.
De kan bli minst lika täta som ålgräset, och binda in kol och samla sedimentpartiklar. Andra sötvattensarter som gillar grunda mjuka bottnar är olika arter av kransalger och många fler natearter och vattenpest kommer också att kunna öka sin utbredning i Östersjön om salthalten sjunker.
Det finns gott om andra rotade vattenväxter i våra sjöar som kan ta över funktionen att binda organiskt material och ersätta ålgräset med sina komplexa underjordiska stammar och rötter. På detta tema kommer ett seminarium i serien Baltic Breakfast den 26 augusti på Stockholms universitet. Där kommer Florian Roth och Camilla Gustafsson (från Tvärminne Zoologiska station I Finland) att presentera forskning om förändringar I kustmiljöer kopplat till påverkan av klimatet. Seminariet sker på engelska.
Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit.
Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut.
Släggö 2020, Foto E. SchagerströmSläggö 2020, Foto E. SchagerströmDet är svårt att få en skarp bild av vajande tång när man guppar i vågorna. På västkusten hittar vi det styva havsriset några dm under ytan, bland flera vackra alger. Hur många känner du igen? När solen bleker havsriset lyser det citrongult och blir lätt att hitta.
Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad.
Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.
Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.
För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen.
Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.
Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?
Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.
De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.
En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.
Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen. Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!
Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna.
Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.
Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden.
Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat. Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.
På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö.
Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.
Blåmussla
Havstulpan
Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.
Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.
Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.
Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.
Amerikansk trågmussla (Rangia cuneata) är en ny art för Östersjön. De första rapporterna kom 2016 från Östergötland, i Bråviken, där den rapporterades från Svensksundsvikens fågeltorn och Näs. Nästa fynd kom från Helgeåns norra utlopp vid Åhus, (flera lokaler vid Mölleholmen och Graften), där den upptäcktes 2018.
Amerikansk trågmussla kommer från Nordamerika och har sitt ursprung i Mexikanska golfen. Där har den traditionellt samlats och ätits. Arten har frisimmande larver som kan spridas med ballastvatten och den har spritt sig utmed USAs atlantkust under 1960-talet. På 1980-talet hade den nått Hudson River. De första fynden i Europa var i Antwerpens hamn i Belgien 2005. Sen tog det ca fem år innan den rapporterades för första gången i Östersjön 2010. Nu förekommer den på flera platser längs kusten vid Kaliningrad, Estland (Pärnu viken 2016) Polen (utanför Vistula 2011) och i Tyskland.
I söndags fick vi möjligheten att besöka två lokaler nära Södertälje där den hittats under hösten och rapporterats till Artportalen.
Den långgrunda stranden vid Brandalssund. De större vita fläckarna i vattnet och på stranden är amerikansk trågmusslor.
De två lokalerna är Brandalssund och Torpa, båda i Södertälje kommun. Amerikansk trågmussla är en typisk brackvattensart. De förekommer på grunda sandiga och mjuka sedimentbottnar ner till ca 6 meters djup. Vanliga lokaler är i flodmynningar och i brackvatten och musslan tål en salthalt på mellan 0- 18 promille. Den har hittats i rena sötvattensmiljöer i England 2015.
De flesta vi hittade var mellan ca 3-4 cm med ca 6-9 årsringar. Några små unga musslor hittades också viket tyder på att de kan reproducera sig även på den här platsen.
Från sidan är den lite hjärtformad med en tydlig utbuktning av spetsen på skalet. Ytan hos musslan är slät och ljust gulbrun till mörkare grågrön. Ganska tydliga årsringar syns på skalet. Öppnar man skalet syns, på vänster skalhalva, två främre sidotänder, där den främre är lång och smal och avslutas med en typisk V-formig böj.
Mörkbrun grop med rester av låsbandet. De typiska låständerna syns tydligt.
Låsbandet, ligamentet, är fäst i en djup triangelformad grop och det finns ofta mörkt bruna rester kvar i gropen. I höger skalhalva finns istället en lång fördjupning där vänster skalhalvas långa bakre sidotand passar in perfekt när skalen stängs. I höger skalhalva finns en motsvarande lång fördjupning där vänsterskalets långa bakre sidotand passar in när skalet stängs.
Har DU hittat den här musslan norr om Södertälje? Det skulle vara jättespännande om flera av våra Tångbloggsläsare vill hålla ögonen öppna och rapportera både till Artportalen och även till oss här på Tångbloggen, om hur långt den har spridit sig norrut. Besöket sporrade oss att vilja hitta fler lokaler av denna för den svenska kusten nykomna arten och vi är såklart intresserade av fler lokaler även söder om Södertälje.
Lokalerna vi besökte ligger nära fartygsleden till Södertälje hamn och introduktionen har troligen kommit med ballastvatten. Troligtvis kan den hittas på liknande platser, för den som vill ge sig ut och leta.
På stranden mot farleden sker en kraftig erosion där delar av udden håller på att försvinna. Precis nedanför kanten syns blålera som kommer fram när sanden spolas bort.
Högre upp på sandstranden låg många musselskal tillsammans med vassbitar och lite alger och ganska mycket borstnate. Inne ibland vassen och borstnate ligger också lite skräp tyvärr.
Tångbloggen berättade tidigare att bojstenar började sättas i Östermarsfladen på Nåttarö i mitten av juni. Bojstenarna är till för att båtar skall kunna ankra utan att förstöra bottenvegetationen, som består av bland annat ålgräs (Zosteramarina). Detta är också en ett försök att förbättra beståndet av blåstång i en grund vik med huvudsakligen mjuka bottnar, genom att använda ditplacerade stora bojstenar.
Östermarsfladen på Nåttarö – försök att minska ankringsskador på bottenvegetationen
Samtidigt startade ett försök att så groddplantor på bojstenarna för att öka den biologiska mångfalden. Detta gjordes genom att knyta fast buntar av blåstång av båda könen med en massa mogna förökningstoppar. Sen var det bara att vänta till 27 juli, när kakelplattorna samlades in. Hade några små befruktade tångägg lyckats fästa sig och gro ut till små blåstångsgroddplantor?
Återanvändning av en gammal tandborste för att rengöra plattorna från sediment som fastnat mellan de fintrådiga algerna.
Den första plattan var full med sediment och fintrådiga alger. Dolde det sig några små groddplantor under allt detta? Hittade en gammal tandborste och borstade bort sedimentet! Och visst fanns det gott om ca millimeterstora groddplantor, men de var ganska blekt gulbruna.
Rutorna på plattan är ca 1 kvadratcentimeter stora. Det gör det lättare att räkna av hur många små groddplantor som finns per kvadratcentimeter
Hur mycket som sedimenterar och hur mycket trådalger som etablerar sig kommer att vara avgörande för hur väl etablering av blåstång kommer att lyckas på den här platsen.
Den lilla bunten med blåstångsgrenar med förökningstoppar fästad mitt på bojstenen. I bakgrunden syns några skott av vattenväxter.
Nästa fältundersökning genomfördes i slutet av september. Denna gång räknade dykarna hur många små groddplantor som överlevt inom de markerade ytorna på bojstenen.
En av de lite djupare placerade bojstenarna som dykarna räknande. Hur många groddplantor fanns kvar i september 2020?
Dödligheten är fortfarande hög under denna period av blåstångens livscykel.
En illustration av överlevanden hos blåstångens groddplantor från när de fäster sig på en botten i slutet maj- början juni och under kommande år.
Det är först efter ett år från att det befruktade ägget satt sig fast som dödligheten inte fortsätter att vara riktigt lika hög. På illustrationen ovanför visas också tillväxten i längd hos de största plantorna. Det kommer att ta upp till 4 år innan den första förökningen sker.
På bojstenarna hade de små groddplantor som fanns kvar ökat i tillväxt. De var mellan 1- 5 mm höga och mörkare bruna i september. Mer om överlevnad och vad som gäller att tänka på om man är intresserad av att återetablera blåstång i ett område, eller, som här i viken vid Nåttarö förbättra förutsättningarna för att få blåstång att växa på ankringsstenar, kan du hitta i manualen ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”
.
Bojsten med många små överlevande groddplantor tillsammans med en liten hjärtmussla.
Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk.
Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.
För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.
Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet. I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året.
En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.
Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten.
Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort. Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den.
Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.
När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar.
På sommaren finns en blandad äng med flera vattenväxter och lite ålgräs. På vintern står blåstångsplantorna kvar tillsammans med enstaka övervintrande skott av ålnate och borstnate.
På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.
Vädret växlar fort i skärgården såhär i början av oktober. Dimman kan driva in snabbt och svepa in allt i grått. Men bara en timme tidigare sken solen. Vassbältet utmed stranden är gulbrun och har samlat in näringen i rotstockarna till nästa år. Vattnet är klart och ganska svalt , ca 13 grader. På land håller träden på att förbereda sig för vintern.
Dags att stänga badhytten för året?
Det blåste ordentligt igår så jag gick ner till stranden för att se vad som drivit iland. Det ligger massor med löv, mest från den stora asken står helt nära stranden, inblandat med olika vattenväxter, som borstnate (Stuckenia pectinata), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och ålgräs (Zostera marina) i tångvallen.
Ligger kvar lite skum i vattnet efter blåsten.Fotspår i sanden.
Det låga vattenståndet syns på att borsnateskotten ligger och flyter i ytan. Tillsammans med speglingar av vass och blad från asken bildar det ett vackert mönster.
Vattenväxterna tappar inte färgen och vissnar inte som växter och buskar och träd på land.
Närmast bryggan är stenarna torrlagda. På stenarna ligger häftigt gröna tofsar av grönslick (Cladophora glomerata) och tarmalger (Ulva spp.). Ett lösryckt skott av ålnate har hamnat ovanpå stenen och på många stenar syns små mörka kulor av en cyanobakterie.
Grönslick och tarmalger till vänster, ålnate skott, och borstnate skott uppe tillhöger nere i vattnet. Alla i olika gröna nyanser.
Det finns ingen anledning för vattenväxter att tappa färgen på hösten som växterna på land. Det som händer istället med flera undervattensväxter är att de blir mörkare gröna, får mer klorofyll eftersom mängden ljus som når ner i vattnet minskar.
När jag tittar närmare – kanske två arter av cyanobakterier. Framtiden får utvisa vad det är för några.
När jag tittar närmare på cyanobakterie kulorna så ser det ut att vara lite olika storlek och några verkar se lite lösare ut och andra små och hårda. Får samla in lite material och posta till Roland Bengtsson som är med i algkommittén och be honom artbestämma dem åt oss. Får jag svar så lovar jag att berätta om det i nästa vykort.
Nu försvann den närmaste ön igen i diset och det blev snabbt dags att gå in. Hälsningar från Räfsnäs, Norrtälje.
Tångbloggen 