Under påsklovet blev det en efterlängtad resa till södra Frankrike med svalkande bad i floder som rinner ner från bergen och ut i havet. Vi hade en riktig tur med vädret. Strålande solsken och klart strömmande vatten som inbjöd till ett och annat dopp.
Det finns inte mycket små djur i det kristallklara vattnet i floden. Men hittade några små nattsländelarver.
Håller på att leta efter nattsländelarver och hade turen att hitta en som byggt ett fint hus av små fragment av pinnar och blad och blad. Får se om det går att artbestämma den när jag kommer hem.
I går gick så turen till en strand nära Sète, där vi fick åka långt ut mellan de avsnörda grunda områdena med sankmarker och där flamingon vadade runt i vattnet en bit bort. Området heter Villeneuve lès Maguelone där det ligger en katedral på en liten ö.
Vid en av de små broarna stod en fiskare och fiskade i det grunda strömmande vattnet. Det vi lyckades fiska upp med en lång pinne var några olika arter av grönalger, dels stora sjok av något som såg ut som havssallat, Ulva spp. och ett gulgrönt krulltrassel som jag gissar är någon art av borsttråd, Chaetomorpha spp. Båda låg på den lösa mjukbotten som nog ibland blir lite syrefri. Det finns mycket fler arter här än i floden men fortfarande ganska artfattig miljö där det är risk för syrebrist ner i det lösa sedimentet.
Det var lite strömt där han stod och fiskade vid bronTill vänster är den trassliga borsttråden och till höger havsallat, Ulva.
Att det ibland blir syrebrist var för att på flera ställen utmed stranden låg det mycket döda skal av hjärtmusslor tillsammans med ett och annat skal av blåmusselsläktingen, Mytilus gallioprovincialis och hjärtmusselskal. Mytilus gallioprovincialis har en lite annorlunda form än blåsmusslan hos oss.
En massa döda skal ligger på botten.Mylilus gallioprovinciales , hjärtmussla och ett skal av Tapes.
Efter en stund hade jag lyckats med att samla ihop flera arter av musslor och alger och hittade också några döda små krabbor. Rödalgen som låg på botten i den lite grumliga och leriga botten är en Gracilaria av någon sort. Vi fortsatte ut till en strand som låg helt öppen mot havet. Där fanns en massa andra arter. Där var det härligt att leta i strandvallen efter andra skal och makroalger och sjögräs. Kommer att skriva mer om det i nästa vykort från Frankrike dit sommaren redan kommit i mitten av april.
Imorgon lördag från klockan 06:10 i Naturmorgon i P1 kommer Tångbloggen berätta om vårtecken i havet. Jag har sällskap av de roliga forskarna Elinor Andrén och Helena Höglander och Naturmorgons algintresserade fältreporter Karin Gyllenklev, som slipper bada den här morgonen.
Tillsammans kikar vi på stora och små vårtecken som vi tycker är mer spännande än tussilago. Det kan bli ett riktigt alg-rikt samtal. Mycket prat om kiselalger utlovas! Jag kommer samla in några typiska vår-arter till mitt herbarium, och självklart måste jag klämma lite på blåstångens fortplantningstoppar för att se hur långt de har kommit. Häng med!
När blåstångsbältet är luddigt av brunt bös, då är det vår! På nära håll ser vi att böset är den fintrådiga brunalgen Pylaiella littoralis, trådslick. Oj vad den fotosyntetiserar!
Torsdagen den 10e februari försvarade Caroline Raymond med bravur sin avhandling ”Ecological succession of benthic macrofauna following disturbance. Effects of contaminants and in situ sediment remediation”. Hon blev den första, och kanske sista, att genomföra detta helt och hållet över zoom på Institutionen för ekologi, miljö och botanik, DEEP, Stockholms universitet.
Carolines forskning har täckt en lång tidsperiod, vilket gör den extra intressant och viktig. Och hon har arbetat både i fullt marina miljöer i Norge och i Östersjöns bräckta vatten där artrikedomen är mycket lägre.
Denna figur äe en klassiker som visar hur djursamhället på västkusten förändras vid olika påverkan av hög organisk belastning som startar genom tillförsel av näring från land.
I den klassiska figuren, gjord av Ruter Rosenberg 1978 tillsammans med Pearsson, syns hur djurlivet kan leva djupt ner i sedimentet när det är gott om syre och lite organiskt material tills det nästan inte finns något syre kvar och djursamhället blir allt artfattigare.
Tre viktiga slutsatser från Carolines doktorsavhandling
Efter presentationen kom opponentens och ledamöternas frågor och diskussioner som var grundliga och intressanta. Men tillsammans med att det hela skedde via zoom ledde det till att det också blev en av de längre disputationerna. Men tillslut kom beskedet att Caroline nu är institutionens nyaste doktor! För detta vill vi på Tångbloggen utbringa ett fyrfaldigt HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! Och i denna form överlämna ett litet stilleben med några av de arter som Caroline studerat noga under många år.
Skorv och skal av hjärtmussla och östersjömussla som nu igen heter MACOMA (värt ett extra hurra!)
Det andra namnet har jag redan hunnit glömma om det inte var för diskussionen om att utbringa en Lime-Cola skål och att vi får fira den nya doktorn på riktigt när alla är friska och solen skiner!
Tångbloggen berättade tidigare att bojstenar började sättas i Östermarsfladen på Nåttarö i mitten av juni. Bojstenarna är till för att båtar skall kunna ankra utan att förstöra bottenvegetationen, som består av bland annat ålgräs (Zosteramarina). Detta är också en ett försök att förbättra beståndet av blåstång i en grund vik med huvudsakligen mjuka bottnar, genom att använda ditplacerade stora bojstenar.
Östermarsfladen på Nåttarö – försök att minska ankringsskador på bottenvegetationen
Samtidigt startade ett försök att så groddplantor på bojstenarna för att öka den biologiska mångfalden. Detta gjordes genom att knyta fast buntar av blåstång av båda könen med en massa mogna förökningstoppar. Sen var det bara att vänta till 27 juli, när kakelplattorna samlades in. Hade några små befruktade tångägg lyckats fästa sig och gro ut till små blåstångsgroddplantor?
Återanvändning av en gammal tandborste för att rengöra plattorna från sediment som fastnat mellan de fintrådiga algerna.
Den första plattan var full med sediment och fintrådiga alger. Dolde det sig några små groddplantor under allt detta? Hittade en gammal tandborste och borstade bort sedimentet! Och visst fanns det gott om ca millimeterstora groddplantor, men de var ganska blekt gulbruna.
Rutorna på plattan är ca 1 kvadratcentimeter stora. Det gör det lättare att räkna av hur många små groddplantor som finns per kvadratcentimeter
Hur mycket som sedimenterar och hur mycket trådalger som etablerar sig kommer att vara avgörande för hur väl etablering av blåstång kommer att lyckas på den här platsen.
Den lilla bunten med blåstångsgrenar med förökningstoppar fästad mitt på bojstenen. I bakgrunden syns några skott av vattenväxter.
Nästa fältundersökning genomfördes i slutet av september. Denna gång räknade dykarna hur många små groddplantor som överlevt inom de markerade ytorna på bojstenen.
En av de lite djupare placerade bojstenarna som dykarna räknande. Hur många groddplantor fanns kvar i september 2020?
Dödligheten är fortfarande hög under denna period av blåstångens livscykel.
En illustration av överlevanden hos blåstångens groddplantor från när de fäster sig på en botten i slutet maj- början juni och under kommande år.
Det är först efter ett år från att det befruktade ägget satt sig fast som dödligheten inte fortsätter att vara riktigt lika hög. På illustrationen ovanför visas också tillväxten i längd hos de största plantorna. Det kommer att ta upp till 4 år innan den första förökningen sker.
På bojstenarna hade de små groddplantor som fanns kvar ökat i tillväxt. De var mellan 1- 5 mm höga och mörkare bruna i september. Mer om överlevnad och vad som gäller att tänka på om man är intresserad av att återetablera blåstång i ett område, eller, som här i viken vid Nåttarö förbättra förutsättningarna för att få blåstång att växa på ankringsstenar, kan du hitta i manualen ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”
.
Bojsten med många små överlevande groddplantor tillsammans med en liten hjärtmussla.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.
Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.
Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.
Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.
Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.
Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.
Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille. Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.
De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.
De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.
Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.
Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.
Fredagen den 10de januari försvarade Eva Ehrnsten sin doktorsavhandling på Helsingfors universitet. Hennes studier har skett i samverkan med Stockholms universitets Östersjöcentrum och Baltic Bridge. Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera Eva till en spännande avhandling där kopplingen mellan bottenlevande organismer undersökts och modellerats i olika klimatscenarier under större eller mindre tillsats av närsalter till Östersjön!
På avhandlingens omslag syns en handfull östersjömusslor som är svarta av att ha legat i syrefritt sediment.
Trots att det är relativt få arter så är Östersjön ett komplext ekosystem. Det kommer att behövas många nya avancerade modeller och fältstudier också framöver för att förstå hur allt hänger ihop. Speciellt med tanke på vad som kan tänkas ske när klimatet förändras. Arter som östersjömusslan (Macoma balthica, numera Limecola balthica) och blåmusslan (Mytilius edulis) är två marina arter som har ökat i många av Östersjöns kustområden som har hög tillförsel av näringsämnen och produktion. Samtidigt har tillförseln av näringsämnena fosfor och kväve till olika bassänger, t.ex. Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten resulterat i att stora områden på bottnarna nu är syrefria och inga musslor eller större djur klarar av att överleva där.
I grunda kustmiljöer är bottenlevande djur fortfarande en viktig komponent genom att de gräver runt i sedimentet och syresätter sedimentet. Samtidigt äter de också av det organiska materialet som sjunker till botten, de förbrukar syre och frigör näringsämnen igen.
Figuren illustrerar några av alla samband mellan djur och rotade vattenväxter som sker mellan sediment och vattenmassan. Här har avhandlingen bidragit till ökad kunskap men mycket forskning återstår.
I avhandlingen fokuserar Eva sina studier på att undersöka hur kombinationen av ändrad tillförsel av näring tillsammans med ökad temperatur kan påverka mängden biomassa och hur dessa faktorer i sin tur kan få påverka kolets kretslopp i olika delar av Östersjön. Frågorna rör både hur kolets kretslopp såg ut förr, idag och hur det kan komma att förändras i framtiden.
Hittills har åtgärder för att minska tillförseln av fosfor och kväve börjar ge resultat, även om det kommer att ta tid då Östersjöns vattenomsättning är långsam, ca 25-30 år. Ett rikt djurliv i i sedimentbottnar i kustnära områdena har en viktigt roll för omsättningen av närsalter och kol, dvs nedbrytningen av organiskt material.Eva visar i avhandlinge att knopplingen mellan tillgång på mat för musslor och andra bottenlevande organismer har betydelse för hur stora mängder av dessa organismgrupper som kan produceras. Vidare visar resultaten från de nya modeller som presenteras att en fortsatt minskad tillförsel av näringsämnen till Östersjön kan leda till en minskad mängd djurbiomassa, färre grävande djur och därmed ett minskat utbyte mellan bottensediment och vattenmassan ovanför.
Tångbloggen 