Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.
Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.
Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.
Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.
Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.
Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.
Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille. Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.
De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.
De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.
Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.
Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.
Tångbloggen 