Den sista ön i vår lilla algfrossa är Sark. Där passade jag på att botanisera i den gamla hamnens bassäng medan tidvattnet var ute. Då var det enkelt att ta sig ner till den nu torrlagda havsbottnen via en stenramp. För den mikroalgsintresserade så finns det gott om sand att provta här. Och för oss som gilla makroalger kan det nog bäst beskrivas som ett frodigt smörgåsbord med brett utbud. En del av den blottlagda ytan i hamnen, just där stenarna ligger som tätast, ligger oftast i skugga under lågvatten. Detta påverkar såklart sammansättnignan av arter eftersom de inte torkar ut lika snabbt som om solen gassar på.
Lågvatten och gamla hamnen på Sark är så gott som helt torrlagd. Drömläge!På den skuggiga sidan var det stenig botten och fullt med alger!
Här hittade jag Lomentaria articulata, en rödalg som ser ut som om den är gjord av små avlånga vattenballonger. Släktet Lomentaria kallas greningar på svenska men eftersom just denna art inte förekommer här så saknar den svenskt namn, men den kallas bunny ears eller bunny-eared bead-weed på engelska. Däremot har vi en släkting, Lomentaria clavellosa kransgrening, som jag tror att jag såg vid ett annat tillfälle, men tyvärr inte hade möjlighet att samla in.
Vad jag tror är Lomentaria articulata, och flera andra arter. Vilken algsallad!
Jag hittade jag både platta och runda medlemmar i Osmundea-släktet. Vi smakade såklart på Osmundea pinnatifida, peppardulse. Det är ett lite knepigt släkte, vissa arter har flyttats över till Laurencia till exempel, och jag är osäker på vilka arter vi faktiskt har i Sverige, så jag har satt upp dem på min ”att kolla närmre på”-lista som jag hoppas hinna med i sommar. Jag hoppas att den danska algflorans indelning kan ge klarhet i ämnet. Vi får väl se.
Och det fanns fin Himanthalia elongata, remtång, som kallas för sea spaghetti på engelska. De långa remmarna växer fram ur en liten bägare, och så delar de sig snyggt i två med jämna mellanrum. Vi har den inte i Sverige annat än att den ibland flyter iland från Norge uppe kring Strömstad. Men kanske har den etablerat sig på en lokal i norra Bohuslän. Det måste vi såklart undersöka i sommar när vattnet blivit lite varmare.
Osmundea/Laurencia på toppen av stenen, med några snäckor som förr hette Gibbula…Osmundea/Laurencia tillsammans med bladformig Ulva, långa remmar från Himanthalia elongata, Fucus serratus, Laminaria digitata och någon platt rödalgprecis i mitten som jag inte kan se vad det är för art.
I gamla hamnen på Sark fanns det även en mycket snygg exponerings-zonering, så att det längre upp blev mer skyddat från vågor. Det kunde jag se eftersom det helt plötsligt blev täta förekomster av knöltång Ascophyllum nodosum. Jättetjusigt! Här skulle jag ha kunnat spendera många timmar, så det är nog tur att det finns tidvatten. Och tur att vi skulle med en båt så jag inte kunde glömma bort tiden och bli fast nere i bassängen. Lätt hänt annars.
Ju längre in i hamnen på bortre sidan där det blir allt större stenblock, skvallrar arterna om att exponeringsgraden för vågor är lägre.Här kommer nämligen stora mängder Ascophyllum, och så hittade jag en grotta! Sark är en mycket spännande plats.
Jag blev ju väldigt sugen på att bosätta mig i grottan jag hittade inne bland knöltången, men insåg snabbt att det nog skulle bli ganska blött vid högvatten.
Detta var den sista av de fem öarna vi besökte på vår resa med Gränslösa Resor till Kanalöarna. Även om jag här såklart fokuserat mest på algerna här så fanns det mycket blommor, fåglar och annat intressant att se på resan. Så jag rekommenderar verkligen Kanalöarna som ett enkelt, behagligt och intressant resmål för den naturintresserade.
Nu blir det ett litet kort inlägg, eftersom det är eär en liten ö. Från St Peter Port på Guernsey kan man ta en tur ut till den lilla ön Herm, där det bor ca 47 personer. Här ute är det trevliga grusvägar och man kan promenera runt ön i rask takt på lite mer än en timme, om man inte stannar och tittar på alla roliga växter och fåglar. Vi hade tyvärr inte turen att se något av de 4 häckande paren av lunnefågel, men det fanns mycket annat att njuta av. En botanisk bonus var den sapprofytiska murgrönssnyltroten Orobanche hederae, som ju som namnet anger är parasit på murgröna. Denna grupp av växter saknar eget klorofyll och är därför helt beroende av att sno detta från en specifik värdväxt. Det växte även en mycket delikat vild gräslök längs med vägarna som vi mumsade på medan vi vandrade till stranden strax under Oyster Point för att njuta lite sol i lä och bara få strosa och plocka snäckskal i lugn och ro. Det hade precis vänt från högvatten, så det var skralt med tillgången på alger för stunden. Men det är ju ändå trevligt att strosa på strand.
Vi skymtar St Peter Port i fjärranPromenadvänliga vägar med mycket växtlighetMurgrönssnyltrotVildväxande primulor i skuggan tillsammans med små violer. Ljuvligt vårtecken.
När det var dags att åka hade vattnet däremot hunnit dra sig undan en hel del. Såpass att båten fick angöra den södra hamnen, där det är djupare. Nere i den södra hamnen fanns det gott om den mindre fucoiden Pelvetia caniculata. Den klarar av att vara torrlagd länge, så den hittar vi högst upp i tidvattenzoneringen. Den saknar flytblåsor, har en smal bål som är kanalformad, lite som en hängränna, och så växer den i täta buskar. När den torkar ut ordentligt, som den gör på en varm, solig dag, så blir den helt svart. Man tror att den nog är död, eftersom den känns helt stel att ta på. Men så kommer tidvattnet tillbaks in och vips är den grön och glad igen. Vilken fantastisk alg!
Klipporna högst upp har nästan bara Pelvetia, och så lite tarmalg i hällkaren där vattnet blir kvar.Pelvetia caniculata är en tuff alg.
Idag tar vi oss till fots till nästa ö. För det kan man nämligen göra när det finns tidvatten. Från Guernseys nordvästra spets kan man, vid lågt lågvatten, under några timmar promenera över till den lilla ön Lihou över en causeway som då är torrlagd. Ön har tidigare haft en gård, samt under en tid också en fabrik som framställt jod ur alger. Läs mer om det här. Men idag är huset på ön en kursgård som grupper eller skolklasser kan hyra för exkursioner. Vi hade tur med månfaserna och timade in vårt besök precis när vattnet sjönk undan.
Lihou och dess väg som långsamt kommer fram allt eftersom vattnet drar sig undan.Nu börjar vi se bottnen komma framLihou causeway är byggd för hand av stenar som stöttar varandra.
Men det var inte helt enkelt att gå över. I början och slutet av den stenlagda promenadvägen låg det tjocka vallar av lösryckta alger. Mest bestod vallen av kelp i form av stortare Laminaria hyperborea, men jag fick även lyckan att äntligen hitta en annan tare-art som jag drömt om att se sedan jag var liten: Saccorhiza polyschides. Äntligen!! Den skiljer sig tydligt från Laminaria-släktet på tre sätt: Den har ett jättesvullet, vårtigt uppblåst holdfast. Det ser inte alls ut som Laminarians tallrotslinkande holdfast utan är mer som en sjögurka i strukturen. Eller som en pösig basker med knottror för er som inte naturligt kan associera till det ädla djuret sjögurka. Stipes är platt, inte rund. Slät och ganska jämnbred som ung, och när den blir äldre så undulerar den ute i kanterna, så att den är släte med vågiga kanter. Och så avslutas den med en spiralvriden övergång i bladet där tillväxtzonen är. Jättesnyggt. Men eftersom jag blev så exalterad över detta så tog jag såklart med algen hem, men glömde helt bort att fotografera den! Så det blir till att kika på snygg bild från Algaebase istället. Hå hå ja ja, ni förstår hur jag helt tappade kollen i glädjeyran.
En tångvall som heter duga!!Tjocka stammar av stortareVilken skattkista!
När vattnet sjunker undan finns det massor att titta på i de fördjupningar och pölar som blir kvar. I dessa hällkar byts ju vattnet ut två gånger per dygn, så det blir lite annorlunda miljö än de vi har hemma, eftersom vi inte har samma rytmiska vattenutbyte. Det fanns såklart stora mängder av den bladformade rödalgen söl, Palmaria palmata, dels växte den epifytiskt på stipes av Laminaria hyperborea men den fanns även direkt växande på stenar. Jag plockade med några nävar eftersom den är mycket god torkad. I handeln kallas den ofta för havsbacon. Det fanns jättefina täta buskar av den röda korallina algen Jania rubens, gaffelkrasing, som inte är särskilt vanlig i Sverige. Men här trivdes den minsann! Där fanns även grönalger ur släktet Ulva, av det som jag skulle kalla havssallad, Ulva lactuca, alltså bladformad. Och så hittade jag nästan mörkbruna, tunna blad av Porphyra purpurea, purpursloke, även känd som nori. Den är bara ett cellager tjock, så den blir tjusigt halvgenomskinlig nör den flyter ut i vattnet. Det var mycket tjusigt med alla dessa färger tillsammans. Och såklart glittrade det av Chondrus crispus, karragenalg, vars blåa iridiscens var enkel att se när det bara var en decimeter djupt.
Mängder av sölFluffiga buskar av gaffelkrasingHur många arter ser du här?
Och såklart var det löjliga mängder av skålsnäckan Patella vulgata. Jag hade ett sjå med att inte trampa på dem bitvis. När det blir lågvatten så följer dessa snäckor sitt eget lilla slemspår tillbaks till sin grop, som de har anpassat så att deras skal passar perfekt och sluter tätt. Då kan de hålla skalet fyllt med vatten under torrperioden och så ger de sig ut på nya äventyr när vattnet kommer tillbaka och täcker dem igen. Fiffiga små rackare! Dessa snäckor är dock betare, som med sin lilla vassa rasptunga kan slicka i sig många alger innan de hunnit växa till sig. Men det är en del av tidvattenszonens ekosystem, och det ger ju ny yta till andra arter att fästa sig på.
Skålsnäckor högt upp i tidvattenzonenSkålsnäckor och strandsnäckor i mängderMånga goda alger att beta av
Det fanns såklart även olika arter av snäckor från släktet Littorina, mest littorea och fabalis/obtusata där det fanns knöltång Ascophyllum nodosum, eftersom de lägger sina äggsamlingar på just den algen. Det kan ni läsa mer om i vår studie här. Och på knöltången fanns det gott om den epifytiska rödalgen (Polysiphonia) Vertebrata lanosa, som har en mycket tydlig smak av tryffel och som används för just detta på flera restauranger.
Lihou causeway, sedd från ön och in mot Guernsey. En härlig promenad i strålande sol!
I Engelska Kanalen, strax utanför den franska kusten, ligger Kanalöarna. Jag var nyligen på en resa med Gränslösa Resor till fem av dessa, och tänkte passa på att berätta lite kort om några alger jag hittade på var och en av öarna.
Vi börjar på Jersey, den största av Kanalöarna. Jersey har också ett av världens högsta tidvatten, med hela 12 meters skillnad mellan låg- och högvatten. Helt galet för en som är van vid Östersjön eller svenska västkustens blygsamma dryga decimeter. Utanför hotellet slog vattnet upp över hamnpromenadens mur vid högvatten. De stora vågorna slängde upp salt och tång på de bilar som stod parkerade intill muren, för att några timmar senare vara helt borta och vi kunde endast skymta havet i horisonten. Men det gav ju goda möjligheter att traska ut på en behagligt platt sandstrand och enkelt hitta små spännande högar av alger. Så bekvämt!
Vågorna slår mot muren framför hotell Omaroo där vi boddeKul fakta: den lilla svarta bilen hade ena fönstret öppet till hälften….Spår efter morgonens högvatten som nu drar sig tillbakaTidvattnet är nu på väg ut, men det är fortfarande 2 timmar tills att det är som lägst. Perfekt för strandpromenad!Blåstång….…knöltång och sargassosnärja……och stortare med röda epifyter på stipes.
Öns yta fördubblas nästan vid lågvatten och man kan helt plötsligt promenera ut tre kilometer på nyspolad havsbotten. Inte så konstigt att det odlas ostron på östra sidan av ön. Vi tog en tur ut med en guide från Jersey Walk Adventures. När alla fått på sig förbokade gummistövlar traskade vi ut på den våta sanden mot horisonten.
Vi gick ungefär en kilometer ut till de långa raderna av ostronsäckar som nu stod uppe i luften. Säckarna som legat längst på plats var helt täckta av blåstång. Detta blev ju förvisso ett bra skydd mot uttorkning och för hög värme när vattnet var borta. Andra rader hade säckar som nyligen varit inne för sortering på fabriken på land och sedan körts ut igen av traktorerna. De var lätta att se eftersom de var fulla av knalligt lysande grönalger, troligtvis från släktet Ulva.
Nytvättade säckar med ostron som just satts ut från fabriken, där de har sorterats efter storlek.Det dröjer inte länge innan de täcks av grönalger. Tjusig färg!De här säckarna har varit ute längst. Vilken härligt frodig blåstång!
Vi fortsatte utåt, i riktning mot Seymor Tower, ett torn som bara går att nå vid lågvatten. Men vi hade inte som mål att gå ut hela vägen, utan bara att komma til lett område med lite mer sten, så att vi kunde kika lite mer på alger och djur. I gropar på den böljslagsripplade sanden fanns det många snäckor av släktet Gibbula, som numera heter Steromphala. Så jag tror att det var Stereomphala cineraria vi hittade. Dessa små söta snäckor heter puckelsnurrsnäcka på svenska och har ett pärlemor-skal när yttre höljet nötts bort. Mycket tjusigt. I ett område kunde vi se rören från en mask som bygger sig ett skyddande hölje av sandkorn och små skalfragment. Det ser jättehäftigt ut och var kul att få se på nära håll.
Det fanns mycket skoj att leta efter på stenar, i gropar och bland samlingar av skal på promenadenEn skålsnäcka, en puckelsnurrsnäcka och en orange svamp hänger på en sten med lite olika alger som sällskap.Läckra rör av skalfragment som byggs av maskar som bor nere i botten.
Det fanns även en del alger, framförallt brunalger, som fäst sig på skal som sedan begravts ner i sanden och på så sätt förankrat sig ordentligt så att de inte flyter bort med vattenrörelserna. Bland annat den läckra arten False eyelash weed (Calliblepharis jubata) som jag samlade in till mitt herbarium. Jag förstår hur den har fått namnet eftersom jag fick använda en gaffel för att kamma ut de yttersta tunna delarna av bålen på presspappret.
False eylashweed blev fin även på pappret.Motvilligt på väg tillbaks in mot land
Det var jättebra att ha med sig en guide som kände till området och visste hur man skulle gå för att inte fångas av tidvattnet när det sedan är på väg in. För jag vet ju att jag lätt kan tappa bort tiden när det finns en strand att kika på. Då har man ju blicken fäst på marken och inte på horisonten.
Kanske inte läge att ta en båttur just nu?Den kända fyren La Corbière kan ibland helt översköljas av vågor.
Jersey är en mycket trevlig plats att besöka och det finns mycket att se och uppleva utöver alger. Jag rekommenderar det verkligen och hoppas få komma tillbaks hit och se mer av ön. I nästa inlägg får ni följa med vidare till Guernsey.
Vår resa fortsatte vidare från de översvämmade markerna utanför staden Ribe, som grundades omkring år 705 – 710 e.Kr och är både Danmarks äldsta stad och faktiskt en av Nordens äldsta städer. Här finns en historia som sträcker sig över 1300 år tillbaka i tiden. Vår väg tog oss till Sönderborg, som ligger vid Flensburgfjorden på ostkusten av Danmark. Staden Sönderborg växte fram runt slottet som låg på plasen under 1100-talet. På stranden nedanför husen och slottet i Sönderborg fanns det stora mängder ålgräs på delar av stranden, men även blåstång och blåmusslor på andra delar. Som ofta är fallet ligger det stenpirar som avdelar stranden och antagligen påverkar vad som växer och såklart driver iland. På den del av den långa stranden där blåstång; Fucus vesiculosus och blåmusslor, Mytilus edulis, dominerade på botten vid lågvatten var botten mer stenig.
Glad algentusiast på insamlingTång och ålgräs ilandspolatFärska ålgräsrötter
En tydlig skillnad mellan materialet på stränderna som vi besökte på Nordsjökusten och denna strand var att stora delar av ålgräset var fräscht och grönt och antagligen ryckts upp i samband med att stormen Amy nyss passerat. Mycket av ålgräset hade fortfarande färska vita rötter och bruna rotstockar där de låg på stranden. Tidpunkten för maximalt lågvatten inträffade på morgonen och sen kväll, så när vi kom ner till stranden var tidvattnet på väg in, men blåstång och blåmusslor låg fortfarande torrlagda. Det fanns många små döda strandkrabbor och lite kräkel, Furcellaria lumbricalis, tillsammans med en massa små flintstenar. Hittade också flera valnötsskal på stranden som kanske har kommit från något valnötsträd i närheten, för valnöt skall klara sig i skyddade lägen i Danmark.
Blåmusslor och tång vid lågvattenKrabbor, flinta och valnötsskal
Resan gick vidare med buss och färja till en strand vid Söby, som ligger på en liten ö mellan Augustenborg och Faaborg i Lilla bält. På stranden i Söby låg en tjock gammal tångvall med mycket tång, medan nere i vattenlinjen fanns en rad med stora sågtångsplantor, Fucus serratus, där många tagit med sig stenen de satt på när de spolats upp. Ett tydligt tecken på stormen Amy’s framfart, även här på den andra sidan av Danmark långt inne i Flensburgsfjorden.
Stranden på Söby med tångvallStenstrand med sågtångsplantor i strandlinjen
Efter en timme åkte vi vidare med färjan Ellen till Faaborg för att sluta dagen i Nyborg. Från tågstationen på väg till hotellet passerade vi förbi ”Borgmestarens skov”. Träden var helt inklädda i murgröna Hedera felix. Jag har aldrig sett både trädstammar och marken täckta av så praktfullt blommande murgröna. Hemma i Räfsnäs blommar den sällan, för den trivs bäst i lite varmare klimat. Är det tillräckligt varmt bildas små svarta frukter som vanligtvis innehåller ett eller ett par frön. På väg över bron var träden utmed bilvägen och en lyktstolpe helt täckta av överblommad skogsklematis, Clematis vitalba. Tjusigt!
Murgröna hänger ner från trädetSkogsklematis täcker träden, lyktstpolen och marken
Det måste se fantastiskt ut när träden är klädda av massor med små vita blommor på sommaren. Nu syntes istället de stora klungorna med mogna frön färdiga att spridas långa vägar med vinden.
Skogsklematis vackra vita blommor Stora mängder frön som sprids lång väg
Både murgröna och skogsklematis kan klättar högt upp i träd och genom sin täta vegetation skugga och skada tillväxten. Båda säljs som krukväxter och gynnas av ett varmare klimat. Så hur ser vi på dessa två arter med liknande påverkan på träden och växter på marken som de kan täcka över? Murgröna, som har sitt ursprung i Europa, Asien och Nordafrika, är Gotlands landskapsblomma och fredad enligt allemansrätten! Men när den spritt sig till andra länder som t.ex. USA ses den som en invasiv art eftersom den där kan konkurrera ut inhemska arter.
Skogsklematis har ett liknade ursprungligt utbredningsområde som murgröna. Den finns inte på EU:s officiella lista över invasiva främmande arter men har klassificerats som en invasiv art i Danmark med motivering att den kan kväva skogsträd där den etablerat sig. Den har också klassats som en invasiv art av lokala myndigheter som t.ex. Malmö stad. En viktig skillnad mellan arterna är mängden av frön som produceras och hur lätt de sprids. Detta är en av orsakerna till att skogsklematis sprids snabbare och kan bli invasiv jämfört med murgröna som lättast förökas med vegetativa skott ännu så länge. När klimatet i Sydsverige blir lite varmare i framtiden kommer vi kanske också att se annorlunda på både skogsklematis och murgröna.
Detta blev en lång utläggning om de två lianerna som klättrar i ”Borgmestarens skov” – men nu är det dags att berätta om stranden i Nyborg som ligger med utsikt mot Stora bältbron.
Blåstång strax under ytan.Fingertare med mörka fläckar av sprosamlingar.
Närmast Stora bältbron dominerades stranden av blåstång, blåmusslor och några plantor av fingertare, Laminaria digitata. På flera av bladen syns mörkare fläckar, sorus, som innehåller sporer, en fas i fingertarens livscykel. Tittar du noga ligger en lösryckt basdel med förgrenade rhizoider på sanden mellan fingertarebladen. Den ser lite ut som en stubbe.
Vår resa närmar sig sitt slut. En lång tappa leder ner till stranden nära det lilla samhället Drottningmölle som liggen en kort resa från Helsingör. När vi kom fram duggregnande det och som på de flesta platserna var vi ensamma på den långs stranden. Där låg en stor gammal tångvall med mycket blåstång och en del ålräs.
Andra fynd var en gren av ektång, Halidrys siliculosus, lite blåstång och sågtång och en massa av kräkel, Furcellaria lumbricalis som skiftade i allt från rött, svart till blekta delar i grönt och vitt. Inne ibland tången låg det också havsris, Anhfletia plicata, ribbeblad, Delesseria sanguinea och lite tarmalg, Ulva intestinalis. Den artrika rödalgsfloran tyder på att det måste finnas gott om lite djupare hårda bottnar i närheten utanför stranden.
Gren av ektångBlåstång, sågtång och kräkel
Det märkligast fyndet hittade jag högst upp på stranden. Inblandat med lite tång och ålgräs låg nämligen två sötvattensarter, vattenpest, Elodea canadensis, som är en främmande art i Sverige som lätt kan bli invasiv, och andmat, Lemna minor. Hur hade de hamnat i den översta tångvallen längst bort från vattnet?
Andmat, Lemna minor, syns som massor med små gröna prickar på stranden.
Den enda möjliga förklaringen skulle kunna vara att med de kraftiga regnen att den lilla sjön i närheten eller något annat näringsrikt vattendrag svämmat över, växterna spolats ut i havet och drivit iland vid högvattnet. När vattnet drog sig tillbaka blev de liggande kvar. Igen, spår av ovädret som följt oss under resan. Tackolov utan att påverka oss speciellt mycket.
Innan hemresan hann vi med ett besök på Öresundsakvariet i Helsingör som hör till Köpenhamns universitet. Öresundsakvariet visar mycket av det rika fisklivet i Öresund och att Öresundsbron skyddar livet under ytan från trålning.
Spigg, sågtång och en rödalg.Stilig torsk med sin skäggtömEtt myller av kantnålar och småfisk
På onsdag den 8 oktober tog vi färjan till Helsingborg och fick höra om hur de kraftiga sydliga vindarna i samband med stormen Amy på lördagen den 4 oktober fick vattnet att sjunka med 92 cm i Öresund och i hamnen i Helsingborg. I Malmö sjönk det med 78 cm från normalvattenståndet. Resultatet var dramatiska scener, där mindre båtar hängde i sina tampar vid bryggan när vattnet försvann. Men nu var det som vanligt igen, solen sken och färjan Hamlet körde oss över sundet på 30 minuter. För den som vill hinna handla taxfree gäller det att passa på under 10 minuter när man befinner sig på internationellt vatten.
Hoppas på fler resor till spännande stränder nästa sommar. Lena
Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).
Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.
I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.
Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle.
Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.
Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.
En stilig skalbank utmed stranden i Fredrikshamn.Ett stort antal musslor och snäckor hittades på stranden.
För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.
i skuggan av piren sitter en tät matta med blåmusslorKarragenalg och blåmusslaHavssallat och vårtig rödalg
Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön. Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.
Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.
Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina). Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata). Det gillar vi!
Stora buntar med torrt ålgräs hade blåst högt upp på strandenNärmare piren låg det istället buntar med fingertare. I vattenbrynet syns en bred bård med flinta.
Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).
Fingertare , karragenalg och krabbskalTaggig tångbark och karragenalg er som delvis tappat färgen.Min dotter Camilla hämtar blåstång.
Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.
Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in.
På väg till VadehavetPasserat över stranddynen.Framme vid Vadehavet.
Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas).
Glasört, havssallat och lite gammal blåstång.Blåstång med förökningstoppar, ett krabbskal och vitgul havssallat.
Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.
Vy över fälten och Ribe kyrktorn kvällen den 5 oktoberMorgonen 6 oktober efter regnet när ån svämmat över
Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.
Månadens alg för juni har ett namn som beskriver utseendet på arten väl. Neptune´s necklace på engelska, Neptuns halsband, och på latin Hormosira banksii. Den kallas också för Neptune’s pearls, Sea grapes eller Bubbleweed, samtliga bra och uttrycksfulla, beskrivande namn. Neptune´s necklace är en brunalg och hör till de stora tångarterna, inom ordningen Fucales.
En underbar bild som visar Neptun’s necklace vid högvatten. Bilden är från Ecotox Services Australia http://www.ecotox.com.au
För att hitta den måste vi ge oss ut på en lång resa. Vi får åka ända till sydöstra Australien, inklusive Tasmanien, Lord Howe Island och Norfolk Island eller till Nya Zealand. Hormosira banksii är en flerårig art som lever i tidvattenzonen. Eftersom den tål uttorkning mycket bra kan den konkurrera ut andra brunalger. Den växer också väldigt tätt, i täta buketter, vilket tillsammans med det slem som den producerar minskar risken att torka ut ytterligare. Den kan förekomma rikligt i stora grupper och bildar då ett eget habitat där den konkurrerar ut andra algarter som inte tål uttorkning lika bra.
Neptune´s necklace är uppbyggd av strängar av olivbruna, sfäriska, gasfyllda, pneumatocyster, eller pärlor, som blir mindre ju närmare fästskivan de sitter. Raden av pärlor flyter bra vilket gör att algen står upp i vattnet och rör sig fram och tillbaka i vågorna. Hos de arter av alger som flyter med gasfyllda blåsor kan fertila plantor driva långt. Neputune´s necklace en är samkönad art vilket gör att den lätt kan sprida sig till e ny lokal och etablera sig. Konceptaklerna, där ägg och spermiesamlingar sitter, syns som små gropar på ytan av pärlorna. Hormosira banksii producerar ägg under hela året. Den har sin maximala förökning när vattentemperaturen är cirka 14 °C, vilket sker i juli–oktober i norra Nya Zeeland. Vid högvatten släpps ägg och spermier ut direkt i vattnet när det är en högvattensperiod. Äggen sjunker till botten och efter befruktning fäster de sig på botten. Alla individer släpper samtidigt vilket ökar chansen till en lyckad befruktning och nya groddplantor. Känns bekant tycker vi Fucus-fantaster.
Vid lågvatten ligger ”pärlorna” i stora högar på stranden. Det går att se konceptaklerna, som prickar, på ytan. Foto: Jon Sullivan, iNaturalist.org
Arten kan också föröka sig asexuellt från bitar av fragment som lossnat och sedan kan sätta sig fast igen. Hormosira banksii har en obligat epifyt, Notheia anomala, dvs en art som bara förekommer på Hormosira banksii.Notheia anomala är också en brunalg som är rikt förgrenad och kan bli circka 12 cm hög.
Hormosira banksii är näringsrik och äts av sjöborrar, många olika små kräftdjur och vissa unga fiskar. Unga kräftdjur och blötdjur får även skydd under plantorna från rovdjur och klarar sig bättre mot uttorkning om de gömt sig under algen när det är lågvatten.
Som avslutning en liten kuriosa-berättelse. Tasmanska skolbarn skall ha fått rekommenderat att äta en ”pärla av Neptune´s necklace” om dagen för att hålla struman borta. Orsaken är att denna brunalg som många andra arter innehåller höga halter jod.
Det här är en alg som vi båda har högt upp på önskelistan att se. Det är fint att kunna använda Internet för att se så många härliga bilder på alger, och upptäcka nya, spännande arter.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
När det blåser och stormar och blir extremt högvatten kan stränderna förändras drastiskt. Så var det den 21 februari när vattenståndet steg hastigt och det var brådis att förtöja den lilla båten och pontonerna så att de inte skulle driva iväg.
Bryggorna var nästan helt under vatten i februari när högvatten och snöandet var som värst.Det hade snöat in i badhytten någon dag senare när vattnet redan börjat sjunka undan.
Idag, tre veckor senare, känns det som våren är på gång. Solen skiner och vi har fått ett högtryck som verkar bli kvar över Östersjön under en längre tid. Spåren efter att det blåste och var extremt högt vattenstånd i februari syns på flera ställen. När jag öppnade dörren till badhytten låg tofflorna vid dörren tillsammans med lite tång som spolats in när vattnet var som högst, ca 1 meter över medelvattenståndet.
Härlig vårvinterdag, spegelblankt och lite is i vattnet.Badtofflor och tång låg innanför dörren och vattnet nådde precis upp till det näst nedersta trappsteget och täcker fortfarande de små nya tångplantorna.
När jag tittade ut på badhyttens trappa den 13 mars var det riktigt lågt vattenstånd, men de nya små tångplantorna sitter fortfarande under ytan. Vattenståndet är nu nära medelvattenståndet för året. Men när jag tittar på prognosen runt den 19e mars kommer det att ligga ca 20 cm lägre och då riskerar de att bli torrlagda. Måste kolla att de klarar sig.
Stor variation i vattenståndet vid låg- och högtryck över Östersjön. Detta påverkar vattenståndet mycket mer än tidvattnet som bara är några centimeter.
Vill du hålla koll på hur vattenståndet ser ut vid din strand? Gå till SMHIs hemsida och kolla på vattenstånd och vågor. Där finns en karta för olika mätstationer så det är bara att titta på den som ligger närmast där du befinner dig.
Vid Sjöängen, ett område som ligger en kort bit ifrån vårt hus, nådde vattnet högt upp på land. Nu ligger det spår kvar av uppspolad tång och sand högt uppe på stranden. Det lilla diket som rinner ut vid båtbryggan var som en bred å med brunt vatten innehållande mycket humus från land.
Samma vy vid högvatten i februari och vid lågvatten i mars några veckor senare.
Den kraftiga blåsten och högvattnet har även spolat upp blåstångsvallen högt upp på land och lämnat stränder tomma och rena. På vissa platser har sandstranden blivit bredare när grässvålen försvunnit.
Nu finns en fin sandstrand där rotsvålen av gräs slitits bort högt uppe på stranden.
Eller så har det bildats breda steniga stränder som tidigare täcktes av tångvallar. Vallen ligger nu uppe i strandskogen. Den steniga stranden har bildats och byggs hela tiden på av att mindre stenar med tångruskor kastas upp på land när det blåser. Ett spännande sätt, där etablering av blåstång på mindre stenar längre ut i viken så småningom, när tångruskan blir stor, leder till att dragkraften i vågorna kommer att lyfta iväg med stenen när det blåser ordentligt.
Två bilder från ute vid udden på Riddersholm. Den till vänster är från februari när tångvallen ligger kvar och på den till höger är det lågvatten men tången har spolats ända in bland träden.
Det börjar hända mycket i vattnet i strandzonen nu när de första vårblommorna har kommit igång på land. Så nästa rapport kommer att handla om vårtecken i vattnet, både på ost- och västkusten.
Tångbloggen 