Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘havstulpan’

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.

Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.

Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.

Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulva intestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhornia crustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.

År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanus improvisus) täcker de äldre delarna av blåstången.

Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.

År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.

Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.

Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.

Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.

Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.

I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.

Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.

Read Full Post »

Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?

När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.

På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.

Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna. 

De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.

Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?

Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.

Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.

Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.

Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.

Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.

Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.

Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?

Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?

En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.

Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.

En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.

Read Full Post »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna. 

Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.

Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden. 

Massor med skott av borstnate och ålgräs

Det låg en massa småbitar av borstnate, Stuckenia pectinata som till stora delar vissnar ner på vintern. Men kvar i botten sitter mumsiga övervintringsknölar, som ser ut som små grodda ärtor. 

Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat.
Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.
Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.

På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö. 

Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.

Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.

Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.

Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.

Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »

Här kommer ett vykort med några av mina tankar kring hur ”marina kolonilotter” skulle kunna utvecklas. Tänk att ha en liten ”kolonilott” här nära bryggan där jag badar på sommaren vid Räfsnäs på Rådmansö i Stockholms skärgård.

Den skulle ju inte alls bli lika matnyttig som en ”kolonilott” på västkusten nära Tjärnö och Svallhagen, där det finns gott om blåmusslor och japanska jätteostron, strandkrabbor och mycket mera. Men det skulle ju faktiskt gå att ha en sådan också. För den sköter sig bra själv under en stor del av året och den behöver inte vattnas! 

Här vid Räfsnäs, på Rådmansö finns redan starten till min egen kolonilott. Den fyller lite andra funktioner än att hämta eller odla mat ur havet ännu så länge, med det går att utveckla. Det gäller ju också för många kolonilotter på land som ger möjligheter till vila och att sitta och titta ut över den lilla blomsterrabatten och läsa en bok. 

Stolen står kvar och väntar på våren. Vid pollaren syns repet till den fastknutna tången. Och en liten hink att samla djuren i.

På bryggan finns redan en fint snickrad stol att vila sig i efter ett dopp. Men såhär års har både växter och djur gått i vila, både på land och i vattnet. Vattnet är klart och kallt och planktonhåven syns tydligt nere på 1,5 – 2 meters djup. Det finns ganska mycket små hoppkräftor kvar i vattnet och också en del buntar med knippvattenblom (Aphanizomenon sp.), den cyanobakterien som kan starta blomningar sent på hösten. 

Eftersom det är lite för kallt i vattnet för att bada tar jag och undersöker läget när det gäller småkryp i tången. Har hängt tångplantor och andra alger med snören från flera av bryggstolparna. 

När jag drag upp snöret som jag knutit några tångplantor på syns det tydligt att det växer en hel del havstulpaner på en av plantorna. Och jag tror att en liten spigg följer med upp med tången. Tog med en liten yoghurthink för att samla in de små märlor och snäckor som följt med tångruskorna upp. Det finns också kvar några förökningstoppar som inte vissnat bort ännu.

Hittade tre olika nattsländelarver med sina fina hus byggda av tångbitar, vattenväxter eller sandkorn, vilka är orsaken till namnet husmaskar. De kommer att övervintra till våren. Fann också en hel del tångmärlor (Gammus spp.) och havsgråsuggor (Idotea spp.) samt några båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis). Det var fortfarande ganska mycket liv som gömt sig i tången.

Tre olika stora nattsländelarver som sticker ut sina huvuden ur husen. Tittar du noga kan du se både en havsgråsugga, en liten tångmärla och en båtsnäcka.

De allra första odlingsförsöken står i backar på botten vid badhytten. Här odlas blåstångsgroddplantor för att studera hur vi kan ta fram nya plantor och hitta metodik för att restaurera blåstångssamhällen där den försvunnit. Eller arbeta med kompensationsåtgärder t.ex. i hamnanläggningar.

Två – tre år gamla plantor av blåstång från odlingen. Det tar tid eftersom de växer så långsamt.

Så hur går mina tankar nu? Till våren kanske det är dags att odla lite tarmalger (Ulva intestinalis) till salladen? De lär smaka som vit tryffel.

Överst ligger ett havssallats blad och nedanför olika rikt förgrenade tarmalger.

Gott om tid att fixa hur odlingen skall se ut? Nät eller repodling? Och göra mitt eget salt kryddat med lite tång, tarmalger m.m? Får se vad det kan bli för utveckling av kolonilotten framöver. Nu finns det ju något kul att fantisera om under vintern. 

Read Full Post »

Årets midsommarvecka startar fint med soligt och varmt väder. Genom att den senaste veckan har varit riktigt varm så har vattentemperaturen stigit snabbt. Nu är temperaturen hela 17.5 grader och i det allra tunnaste ytskiktet 18 grader. Men då gäller det att inte vara mer än någon centimeter tjock. Det som driver runt i ytan och gör vattnet grumligt är pollen från tallar och granar. Ställde till det lite när jag försökte fotografera ålnate, Potamogeton perfoliatus och borstnate Stuckenia pectinata som hör till gruppen snärpnate.

Det finns nu ganska långa skott av båda arterna vid bryggan, med det kommer att ta ett tag till innan de når upp till vattenytan och blommar. Nu är skotten från några decimeter till ca 0.5 meter.

Försöker du gräva upp en hel borstnateplanta kan det fungera fortfarande men senare i sommar kommer det att bli svårt. Från den övervintrande, lite djupare liggande knölen växer det nämligen ut ett första skott som sen skickar ut rhizom som förgrenar sig och vid varje led skjuter upp ett nytt skott.

3 borstnate 20200615

Vita rhizom skjuter ut och ankrar plantan i bottens sediment.

Det är också riktigt skönt i vattnet så det går bra att kolla runt och vända på stenar i strandkanten och göra en massa kul observationer. Vad man hittar under stenarna blir hela tiden en överraskning.

4 blåmusslor o båtsnäcka 20200615

Under den första stenen, där det fanns gott om utrymme, satt flera fina blåmusslor, Mytilus edulis, tillsammans med några båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis. För den med skarpa ögon sitter det en liten havstulpan, Balanus improvisus till vänster.

I kanten på nästa sten hittade jag två båtsnäckor och en oval dammsnäcka Radix balthica. På skalen syns att de hunnit med att tillväxa några millimeter.

5 två båtsnäckor o oval dammsnäcka20200615

Tydlig tillväxt på båtsnäckornas skal. Syns även lite på den ovala dammsnäckan.

Det syns en tydlig zon mellan skalet som bildades förra året och årets tillväxt. Bilden visar också hur vacker och varierad båtsnäckornas skal kan vara. Allt ifrån vackert rosa till smårandiga bruna eller svarta. Snäckorna är sötvattensarter och blir inte lika stora i Östersjöns bräckta vatten, bara ca 8 mm jämfört med ca 12 mm i sötvatten. Båtsnäckan är skildkönad och har han- och honindivider.  De fortplantar sig en gång under sitt liv och äggen läggs i ett geléartat hölje. Där inuti utvecklas de nya snäckorna.

6 snäcka äggsamling 20200615

Små snäckor i väntan på att växa upp.

Hittade också en vackert stimmigt färgad tångmärla, gammarid under en av stenarna. De är inte lätta att artbestämma så den får vara med bara för att den hade så snygga ränder som genomlystes i solskenet.

7 Gammarid 20200615

En brunalgsart som också hunnit växa till och bli riktigt lång är sudare, Chorda filum. Några sudare som fäst sig på ett hjärtmusselskal (längst till vänster), hade lossnat och flutit upp med skalet när musslan dött. De längsta exemplaren av sudare är redan runt metern långa. I år verkar det vara ett gynnsamt år för denna art på både öst- och västkusten. Du känner lätt igen den på att den ser ut som ett kolansöre.

8 Chorda på snäckskal

Högtrycket har gjort att vi fått riktigt lågt vatten, ca 20 cm under normalvattenstånd. Det innebär att grönslicksbältet ligger torrlagt och riskerar att vissna och dö och blåstången syns sticka upp i vattenlinjen. Så nu är det en utmärkt tid att ta sig en promenad i strandkanten och leta efter småkryp och alger.

9 lågvatten_tång_grönslick Riddersholm 20200614

Sommar, sol och strandfynd.

Read Full Post »

En enkel badstege avslöjar tillståndet i vattnet utanför om den får sitta kvar år efter år. Uppifrån ser denn inte så spännande ut men väl nere i vattnet finns hela ekosystem att studera. Varje trappsteg har sitt specifika alg och djursamhälle. Det överst och näst översta steget saknar större alger eftersom det är utanför vattnet stora delar av året. Möjligen kommer det när högvatten perioden på hösten börjar kunna sätta sig lite alger men risken är stor att de torkar eller fryser bort på vintern. Steg tre är lite halt så det gäller att passa sig när man kliver ner i vattnet. Där sitter precis som på klipporna små mörka kulor, Rivularia atra eller svartkula på svenska. Här sitter också andra små exemplar av olika fintrådiga grön- och brunalger, som jag inte har artbestämt.
badstegen 20170828
Steg fyra uppifrån har ännu rikare påväxt. Här är det lätt att identifiera grönslick, Cladophora glomerata, tarmalg Ulva spp. och ullsläke, Ceramium tenuicorne. I skuggan på undersidan sitter ganska många havstulpaner. Har man otur när man går upp ur vattnet kan man skrapa foten.

På steg fem, näst underst sitter en stor tångruska, Fucus vesiculosus, med många förgreningar. Lagom placerad så att det går att sätta en fot på vardera sidan. Den bedömer jag är minst tre år gammal men troligen äldre. På sidorna finns flera små unga tångplantor – ca 2 år gamla. Här sitter också korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus, växer både på tången och på trappsteget, krulltrassel, Stictosiphon tortilis som lossnade sist när jag klättrade upp, och några små plantor av sudare, Chorda filum. Som påväxt finns också molnslick, Ectocarpus siliculosus. Till vänster på fotsteget syns en tunn fint förgrenad rödalg, violettslick, Polysiphonia fibrillosa och några ullsläke fanns också på steget. Vill du veta mer om de olika arterna finns tidigare inlägg här på Tångbloggen att kolla på.
badstege fyra steg
På det understa steget är det i stort samma arter som på steget ovanför men lite fler av rödalgerna. Redan på detta korta avstånd minskar tillgången på ljus genom att stegen ovanför skuggar.

Totalt hittade jag en cyanobakterie, två grönalgsarter, två rödalgsarter, sex brunalger och två ryggradslösa fastsittande djur. Att hitta hela 13 arter på min badstege tyder på att vattenkvalitén vid bryggan är mycket bra. Med lite närmare studier är det möjligt att jag hittar fler arter. Ett mål är att få ihop kanske hela 20 stycken arter under ett helt år. Frågan är om jag möjligen har den artrikaste badstegen i norra Egentliga Östersjön?

Read Full Post »

Långhalsar är intressanta organismer. Fick ett mail idag om ett foto som kom långväga ifrån. Det var snabbt gjort att svara på vad detta konstiga ”sjömonster” var som Aftonbladet rapporterade om.

Vi har berättat om långhalsar tidigare här på Tångbloggen. Dels de som driver i land utmed växtkusten på olika flytande föremål och hur gott långhalsar smakar som man kan få att snaska på i Portugal och många andra ställen runt Medelhavet.

Ett annat stort kräftdjur, en jättestor havstulpan kallad ”picoroco” på spanska, kan man få serverad på många skaldjursrestauranger i Chile. Smakar som en riktigt god stor kräfta.Havstulpan Chile.png

Den kan bli säkert 25 cm hög. Dessa två tog jag med hem från en resa till Chilenska kusten på mitten av 1980-talet.

Read Full Post »

Older Posts »